Utjämning redan i samhällskontraktet I?

Ekonomisk utjämning på politisk väg är ett relativt nytt fenomen i idéistorien. Att detta skulle regleras i författningen är en ännu nyare tanke som fick genomslag med Rawls. Molander ger en översikt i boken om ojämlikheten.

I boken Ojämlikhetens anatomi av Per Molander analyserar författaren hur olika samhällskonstruktioner förmår bevara de ursprungliga intentionerna. Dessa är ofta enbart av samhällsbevarande karaktär. Hugo Grotius menade att grunden för alla rättssystem bör vara den mänskliga naturen där en viktig del "är längtan efter ett fredligt och välordnat samhälle". Från detta kan man dock konstruera mer invecklade författningar och kontrakt.

 Molander ger två exempel på misslyckade element i samhällskonstruktionerna. Det ena är adelns skattefrihet där motprestationen skulle vara militärt skydd. Den andra är medgivandet för kyrkan att beskatta allmogen med tionde. Båda utvecklades med tiden till till ett berikande av små grupper på övrigas bekostnad. Vidare går han igenom den konservativa ideologins anspråk på att kunna legitimera den bestående ordningens ekonomiska skillnader och underkänner dessa liksom även olika religioners rättfärdiganden av ekonomisk ojämlikhet.

Det är det liberala projektet som står i centrum för Molanders granskning. Han nämner Hobbes, Hume, Locke och Rousseau och landar på problemet att ett liberalt samhälle måste innehålla någon föreställning om en korrektionsmekanism som begränsar den ohämmade friheten. En sådan är att det ligger i människans intresse att behärska sig (stoikerna). En annan att drifter och intressen neutraliserar varandra (Helvétius och d'Holbach). Den viktigaste, tredje, riktningen är att regler som hindrar samhället från att falla sönder kommer att utvecklas automatiskt.

Representanter för denna harmonitradition är enligt Molander Montesquieu, Mandeville, Vico, Smith och under 1900-talet Popper, Campell, v Hayek och Friedman. Paradexemplet är den fria marknaden som spontant skulle kunna åstadkomma en harmoni mellanindividuella och kollektiva intressen. Utan att gå närmare in på skillnaderna mellan individuella och kollektiva nyttigheter slår han fast att resonemanget är felaktigt. Han nämner konkret kriminellt beteende, miljöförstöring och diskriminering.

Snabbt övergår Molander till mer spelteoretiska aspekter och berör Robert Axelrods tävlingar mellan dataprogram som upprepade gånger fick spela "fångarnas dilemma". Förutsättningarna för samarbetslösningar är enligt Molander emellertid inte så goda som Axelrod hävdar eftersom resultaten från spel mellan två parter inte kan generaliseras till större grupper. Istället fokuserar  Molander på en annan utvecklingslinje som tar fasta på innehållet i de kontrakt som ska tecknas - dvs vilka principer en bra författning för samhället ska bygga på.

Huvudmotståndarna är här John Rawls med boken En teori för rättvisa och Robert Nozick med boken Anarki, stat och utopi som ibland ses som ett svar till Rawls. Utgångspunkten är att alla i början är jämlika i fördelningspolitiskt avseende. Molander vill nu undersöka huruvida detta egalitära grundtillstånd har möjlighet att överleva under längre tid där en viktig destabiliserande faktor är den ojämlikhet som Nashs förhandlingsmodell med matematisk nödvändighet för med sig. Med denna ansats blir Nozicks alternativ snabbt problematiskt. Molander underkänner detta eftersom det är procedurbaserat och saknar återkoppling och han menar att i den politiska filosofin är det ont om "rena felaktigheter" men Nozicks teori är ett undantag.

Jag ska närmare diskutera  fördelningsprinciperna i Rawls' och Noziks modeller (samt några andra) i en särskild artikel. Här räcker det att konstatera att Molander har fel i beskrivningen av Nozicks modell eftersom denne tar upp korrigeringsproblematiken inom ramen för den "utopi" som han skisserar. På frivillig väg tänker sig Nozick att olika socialförsäkringssystem skulle utvecklas och de svåra fallen skulle dessutom kunna avhjälpas med välgörenhet. Vad Molander borde ha gjort troligt är att detta inte skulle vara tillräckligt för att kunna behålla samhällets stabilitet. Sannolikt är det dock så att de kontraktsslutande personerna i ursprungspositionen inte vågar ta risken att det civila samhället löser fördelningsproblemen tillfredsställande och därför laborerar med andra fördelningsprinciper. Vi är då tillbaka i Rawls' diskussion bakom "okunnighetens slöja".

Det förefaller därmed som om det skulle kunna förutsättas att åtminstone en viss utjämning finns etablerad i varje civiliserat samhälle i meningen att de sämst ställda får ett stöd från den övriga befolkningen.

Del II, olika fördelningspolitiska modellers stabilitetsegenskaper, nov-14

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, jämlikhet, omfördelning, ojämlikhet, Molander, politisk filosofi, Nozick, Rawls, filosofi, ekonomi, politik på intressant.se