lördag, oktober 15, 2016

Är klimatskeptikerna offer för sin personlighet?

De som inte vill acceptera forskarnas påståenden om att människan orsakar nästan hela den globala uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet har en auktoritetsbunden personlighet. Det framgår av en doktorsavhandling i psykologi. Men kan inte skepsisen också ha orsakats av förskarnas arrogans och konstiga ovilja att diskutera sakligt om uppvärmningens orsaker?

Det finns åtminstone tre förklaringar till varför en stor minoritet är skeptisk till teorin att mänsklig aktivitet är den dominerande orsaken till den globala uppvärmningen (AGW): 1) Företrädarnas beteende, 2) Konsekvenser för livsstil och levnadsstandard och 3) Teorins underbyggnad i grova drag.


Nyligen har en doktorsavhandling (bilden) i psykologi av Kirsti Jyhlä behandlat frågan med koncentration på orsaksfaktor 2). Det framkommer att personer med konservativa och högerinriktade åsikter som är emot ekonomisk nivellering och för ett hierarkiskt samhällssystem i högre grad är skeptiska till teorin om AGW. Jag tolkar det som att Jyhlä pekar på det som tidigare kallades "den auktoritära personlighetstypen" är en väsentlig förklaringsfaktor. Rent allmänt verkar det som att sådana personer är obenägna att acceptera tvångsvisa försämringar och därför blir de benägna att ifrågasätta grunderna för anspråken på att försämringar är nödvändiga.
Också min orsaksfaktor 1) handlar om psykologi men i detta fall som en reaktion på AGW-företrädarnas uppträdande. Det frapperande hos klimathotsföreträdarna är deras arroganta attityd och ovilja att diskutera sakfrågan med kritikerna. "Debatten har avgjorts för länge sedan och det är onödigt att än en gång förklara varför AGW-teorin är korrekt" heter det. Man hävdar att världens klimatforskare är så gott som eniga och att konsensus råder. Att ifrågasätta teorin påstås vara oförskämt, moraliskt tvivelaktigt, korrumperat eller rentav kriminellt. Dessa krav på konformism retar inte oväntat upp många som vill ha en intellektuell sakdiskussion som grund för sina ståndpunkter.
Den tredje orsaksfaktorn accepterar inte auktoritetsargument. Även om AGW-frågan kan framstå som invecklad går det att ge en populärvetenskaplig beskrivning som i grova drag ger en förklaring. Och det saknas inte populärvetenskapliga utläggningar om mekanismerna bakom växthuseffekten, klimatmodellernas indelning av jordytan i nästan kvadratkilometerstora rutor, temperaturdata, koldioxiddata, glaciärdata, data om isbjörnar och mycket annat mindre relevant.
Länge omnämndes inte ens den centrala förklaringen som är principiellt mycket enkel. En ökning av koldioxidhalten i en behållare medför att värmestrålning ger större uppvärmning (så långt brukade man förklara). Men denna uppvärmning är för liten för att förklara hela atmosfärens uppvärmning och därför anser man att det finns en återkoppling från att litet högre temperatur ger en följdeffekt i form av högre halt av vattenånga i atmosfären som i sin tur ger den stora uppvärmningseffekten (detta var nytt). Här påverkar dock molnbildningen på olika sätt och den empiriska effekten blir mycket komplicerad och osäker.
Nu tycks forskarna mera anta att uppvärmningen beror på ökade utsläpp av växthusgaser eftersom det inte finns någon annan beaktansvärd förklaringsfaktor. Utifrån detta konstruerar man invecklade matematiska klimatmodeller som numera används som bevis för teorins riktighet.
Jag kan inte annat än att fortsätta att vara skeptisk. Mycket prominenta klimatvetare har ju huggit i sten tidigare. Ett patetiskt exempel är f vicepresidenten Al Gore som i en bok efter sekelskiftet ville göra gällande att koldioxidhalten sedan 600 000 år samvarierat med temperaturen på jordytan (isborrkärnor). En närmare granskning visade emellertid att temperaturen förändrades flera hundra år innan koldioxidhalten började förändras. Något bevis för koldioxidens värmande effekt ser jag inte. När det blir varmare ökar koldioxidhalten utan att det nödvändigtvis finns starka återkopplingseffekter.

Det är oklart hur mycket klimatvetarna tidigare anslöt sig till Gores förklaring. Men jag hörde inga kraftfulla avståndstaganden. Kanske trodde man att Gore hade delvis rätt i att de stora temperaturvariationerna orsakades av koldioxiden och andra växthusgaser (GHG) och inte av jordaxelns lutning och liknande cykliska förändringar lagrade på varandra. Men ingen brukar hänvisa till någon separering av GHG-förändringar och jordaxelförändringar.

Skulle då GHG-förändringar på medellång sikt (11 000 år) kunna vara orsaken till temperaturförändringar vilket Gore också hävdade? Vi kan titta på nedanstående diagram från professor Humlums site 'Climate4you':



I det övre diagrammet över temperaturen har jag lagt in den nutida temperaturen som ett kryss. Koldioxiden har däremot ökat sin halt explosivt och dagens nivå (395 ppm) ligger litet ovanför (utanför) det övre diagrammet. Humlums data kommer från isborrkärnor medan kompletteringarna efter 1854 är  från gängse mätdata i nutid.

Något medelfristigt samband mellan koldioxid och temperatur kan inte utläsas.

Nu kan man hävda att detta inte varit känt för den stora allmänheten som fått lita på forskare och andra auktoriteter. Men när den som varit intresserad kan hitta sådan här statistik blir man skeptisk. Och varför har inte de populärvetenskapliga journalisterna beskrivit hur dåligt statistiken ser ut att kunna belägga teorin om människans dominerande inverkan på den ökande uppvärmningen? Om en förvriden personlighet har spelat roll för klimatdebatten är det vetenskapsjournalisterna som tycks vara behäftade med något av den "auktoritära personligheten".

[En ingående redogörelse för möjligheten att det finns naturliga temperaturcykler (överlagrade), som kan upptäckas med spektralanalys, har nyss publicerats i sammanfattning av Klimatsans - en teori av Carl-Otto Weiss.]

Etiketter:

1 Comments:

At 16 oktober, 2016 12:40, Anonymous Anonym said...

Vi får vara tacksamma för att skeptiker inte buras in (ännu i varje fall)
Rico-försöken i USA att åtala skeptiker, eller "förnekare" som de kallas, som fiender till samhället, kommer säkert att åberopas här också snart.
När man inte klarar av att trovärdigt argumentera i sak, måste man ju höja rösten rejält.
Detta visste en viss korpral i Tyskland. Med känt resultat.

 

Skicka en kommentar

<< Home