Bidragsfusket har ihjäl solidariteten

När "Uppdrag granskning" hävdar att det förekommer bidragfusk innebär det samtidigt att vänsterns tro på 'solidaritet' avlivas som samhällsfilosofi.

Enligt Göran Skytte i SvD 19/2 har vissa opinionsbildare i 25 års tid hävdat att det förekommer bidragsfusk och överutnyttjande av socialförsäkringssystemet. Men lika länge har vänstereliten förnekat detta. Skyttes teori är att vänstern byggt ett samhälle där bidrag och beroende av staten är något självklart gott. Förvisso är det så men han glömmer vänsterns klassbaserade ideologi som grund för synen på bidrag och skatter.

Den tongivande vänstern - i synnerhet inom media - har ända tills nu fått sin världsbild präglad av marxismens syn på samhället som en konfrontation mellan två klasser. De goda "löntagarna" har förtryckts av de onda kapitalisterna/arbetsgivarna. De fattiga proletärerna har sugits ut av kapitalet som använt sina pengar till ofruktbara investeringar. Men Marx hade fel, vilket ironiskt nog inte visades av den marxistiska teorins kritiker utan av öststatssystemets ekonomiska sammanbrott.

Marx hade antytt Louis Blancs princip - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" - som vägledande för det kommunistiska samhället. När man skall omsätta denna princip till praktisk politik blir det progressiv skatt och bidrag till behövande. De som skulle betala det mesta av skatterna var ursprungligen klassfienden ("de rika") och de som skulle få bidragen var proletärerna.

Alltså behövdes rigorös skattekontroll - närmast terror mot företagare och rika, som inte hade någon anledning att betala höga skatter som bara skulle ges åt andra. Denna klassfiende hade a priori ett egenintresse att smita från skatten. Pengarna skulle främst användas till sociala bidrag och förmåner för de "eftersatta" som genom sin klassbakgrund givetvis var altruistiska och främmande för osolidariskt fuskande.

När Olof Palme 1969 blev partiledare med hjälp av en ideologisk framtoning kunde man ha trott att arbetarrörelsen skulle ha fallit tillbaka på sitt marxistiska klassidéarv. Tiden var onekligen mogen för detta med de marxistiska idéernas renässans 1968. Men Palme förankrade inte angreppet mot "de rika" (varifrån han själv stigit fram) i en klassanalys med den historiska determinismen som yttersta legitimitet. Palme betonade istället den demokratiska majoritetens rätt att klämma åt de välsituerade till förmån för de eftersatta.

Det var ingen långsiktigt vinnande strategi. Visserligen gjorde hans adept Ingvar Carlsson ett herostratiskt ryktbart försök att lansera denna ideologi med tesen att "medborgarrätt går före äganderätt" när regeringen skulle beslagta en del av pensionsspararnas pengar 1986. Men efter det har ingen hört talas om denna idé och allt mindre om den demokratiska majoritetens moraliska rätt att husera med minoriteten som den vill.

Den bidragstagande klassen hade enligt många bedömare tidigare en mera moraliskt högtstående syn på socialförsäkringssystemet - enligt devisen: gör din plikt, kräv din rätt. Men när andra, som inte tydligt utgjorde klassfienden, i media rapporterades som skattefuskare drog bidragstagarna öronen åt sig. Här fanns det synbarligen grupper som inte var solidariska med demokratiskt fattade beslut. Varför skall bara vissa få vara egoister? -Kan dom, kan vi, blev ledstjärnan för bidragstagarna i det "demokratistiska" samhället.

Att erkänna att även "proletärerna" kan vara egoister är naturligtvis att uppge den sista bastionen i den gamla vänsterns marxistiska världsbild. Därför har det suttit långt inne med åtgärder mot bidragsfusket. Man har länge förnekat dess existens. Den solidariska klassen får helt enkelt inte vara egoistisk. Då störtar hela den världsbild som vänstern byggt upp ner i gruset.

I denna process befinner vi oss idag. När redaktionen för TV:s "Uppdrag granskning" bestämde sig för att avslöja bidragsfusket åstadkom man en mycket större omvälvning än när Janne Josefsson granskade Lars Ohlys kommunism. Vänsterns moralistiska hegemoni håller på att brytas. Bidragsfusket har ihjäl möjligheterna att hänvisa till solidariteten när man vill kritisera en mer frihetlig politik.