Kan välfärdsstaten bryta ihop?

Det är inte säkert att socialstaten med höga skatter och förstelnad tjänsteproduktion kan överleva i längden. Att nu kapitulera för röstmaximeringens järnhårda lagar kan visa sig ödesdigert.

Vad är nödvändigt och vad är önskvärt att göra åt socialstaten? Det nödvändiga är betingat av att om ingenting görs betyder alternativet kanske kaos och sammanbrott. Det scenariot kan undersökas empiriskt. Det önskvärda kan utrönas som ett resultat av en logisk analys från premisser som praktiskt taget alla borde kunna enas om.

Röstmaximering

Public choice-teorin förutsäger att dagens "more of the same" är det röstvinnande konceptet. Reinfeldts omorientering bekräftar att teorin stämmer med verkligheten på ett nästan kusligt sätt (åtminstone vad gäller opinionssiffror).

Till slut kan vi dock stå vid vägs ände. Skattetrycket blir så högt att tillväxten uteblir och fusket blir förödande. Tillsammans med den offentliga sektorns ytterligare förstelning kan detta leda till så mycket desorganisation att systemet bryter samman. Så har det gått för uppblåsta välfärdsstater tidigare. Hur undviker vi att hamna där?

Om Alliansen vinner nästa val kanske utvecklingen kan bromsas tillfälligt. Men den revanschlystna socialdemokratin kommer knappast att lansera public choice som röstvinnande fråga i valet 2010. Jag tror att det då kommer att gå att vinna valet på ett budskap att höja skatterna.

Mot borgerlig snålhet i valet 2010

År 2010 har Alliansen regerat fyra år på att hålla uppe välfärden utan att höja skatterna. Men eftersom detta skall ske i statlig regi kommer missnöjet över hur dåligt den offentliga sektorn fungerar att kunna exploateras med hjälp av parollen "höjda skatter mot borgerlig snålhet - nu behövs mera resurser till välfärden".

Efter detta val kommer det att finnas objektiva skäl för att något höja skatterna inom 10 år på grund av demografiska orsaker (fler äldre). Det kommer då att bli ytterligt svårt att separera detta skäl för höjda skatter från det skäl som dikteras av behovet att ta i anspråk mera resurser för att göra samma sak som tidigare men mera ineffektivt. Sådana försök kommer att avvisas med argument som "vill ni återinföra ättestupan?" och reportagen om förvirrade åldringar som måste bo kvar hemma under ovärdiga former kommer att stå som spön i backen.

Det seriösa försök att höja sig över public choice-mekanikens till synes obönhörliga lag, som Reinfeldts företrädare hängav sig åt på ett visserligen bitvis taffligt sätt, förtjänar all respekt. Tyvärr kom 90-talskrisen och andra hinder emellan. Tåget har nu gått.

Jag är inte säker på att det går några fler tåg.

Kasta pragmatismen överbord

Det som möjligen kan ändra detta scenario är en principiell debatt om välfärdssamhällets organisation i framtiden. Har vi moralisk rätt att grunda ganska trivial tjänsteproduktion på tvångsprincipen? Är inte tvång och våld sådant som vi bör vara väldigt försiktiga med och på alla sätt försöka minimera?

Bara därför att den dominerande politiska dogmen godtar ett vittomfattande tvång måste vi inte acceptera detta moraliskt. För 400 år sedan var den dominerande dogmen att staten var en familj där kungen var som en fader till vilken undersåtarna hade hade en absolut lydnadsplikt. Detta enligt Sir Robert Filmer (1588-1653) i hans bok Patriarcha or the Natural Power of Kings.

Det borde inte vara så att tvångsprincipen är önskvärd i sig - lika litet som enväldet var det förr i tiden. Att vi av slappa pragmatiska skäl inte orkar tänka oss en annan modell är lika inskränkt som att inte kunna tänka sig en annan modell än enväldet på sin tid.

Enväldet rök all världens väg - ibland under konvulsioner av mindre trevligt slag. Hur kommer det att gå med den sociala tvångsprincipen?