Kan en marxist förorda yttrandefrihet?

Historikern Åsa Linderborg har kommit med ett tungt bidrag i striden kring Ordfront. Det utgör till stor del en plädering för den borgerliga yttrandefriheten och publiceras i kommunisttidningen Flamman.

Det har pågått en strid inom vänsterföreningen Ordfront som utger Ordfront Magasin. Den har gällt huruvida man får ifrågasätta sådant som bilden av etnisk rensning i det forna Jugoslavien. Tydligen har föreningen fört en synnerligen hårdför politik mot redaktionen eftersom reaktionerna har blivit sådana att man åberopar yttrandefriheten mot "den liberala falangen" som velat strypa debatten. Från den nyligen utkomna antologiboken "Pudelns kärna" som handlar om ordfrontsfejden har kommunisttidningen Flamman publicerat den marxistiska historikern Åsa Linderborgs bidrag.

Det är ett vältaligt försvar för yttrandefriheten i allmänhet och dessutom ett angrepp på fega liberaler som velat undertrycka den. Dessutom förefaller Linderborgs bidrag också vara ett angrepp på den segrande falangen i striden.

Som radikal liberal känner man igen en del av Linderborgs svårigheter att bli publicerad. Därför skulle man kunna tro att hon uppriktigt och äkta är för yttrandefrihet i största allmänhet. Men är det så? De som anlägger ett vänsterperspektiv på samhällsförändringar och i synnerhet de som intar en marxistisk hållning kan alltid misstänkas för att enbart delta i den redan determinerade klasskampen. Allt vad de säger har därmed bara ett syfte: att bidra till proletariatets seger i den oförsonliga kamp som pågått under sekler.

Om det är till fördel för socialismens seger att yttrandefriheten kan stärkas är det motiverat att förorda ökad yttrandefrihet. När segern väl är vunnen måste förekomsten av yttrandefrihet bedömas mot bakgrund av hur starka de kontrarevolutionära krafterna - eller skall vi säga de kontrasocialistiska grupperna - är och om de utgör ett hot mot de uppnådda segrarna. Det tråkiga med socialistiska intellektuella är att de aldrig kan tas på allvar. Vad de säger riskerar att enbart vara instrumentaliseringen av kampens aktuella manifestationer.

Det hindrar inte att det ibland finns konkreta sakbeskrivningar som förtjänar att tas på allvar. Men då måste det finnas säkra belägg som går att kontrollera. Tyvärr kan det ibland vara svårt att urskilja det värdefulla bland ordmassorna. Marxistiska skribenter har en benägenhet att bli mångordiga. Linderborgs inlägg är inte kort. Jag skulle tro att hon hade kunnat säga samma sak med en tredjedel så många ord.

Hur kan det då komma sig att en kommunisttidning som Flamman publicerar detta? Om redaktionen innerst inne var anhängare av yttrandefriheten skulle ju resultatet kunna bli att den samhällsförändring som kom till stånd inte alls skulle överensstämma med kommunisternas förutfattade meningar. Måste man inte omge begreppet 'yttrandfrihet' med ett inskränkande epitet såsom "borgerlig" eller "kapitalistisk" och i slutändan förorda "sann" yttrandefrihet?

Eller har Åsa Linderborg gjort sig skyldig till "högeravvikelse" när hon fått känna på hur den gamla "1970-talets repressiva sektvänster (liksom för övrigt även Zaremba)" behandlar oliktänkande? Kanske är det istället en ny variant av vänsterns inre stridigheter som vi nu ser prov på? Redan gamle Kalle Marx hade en förkärlek för utrensningar och angrepp i pressen. Inte för inte kallades han en tid för "bandhunden" för sitt skällande.