Ofrihetens politiska filosofi / I

Avskaffad äganderätt och planhushållning innebär ett stort mått av ofrihet. Hur motiveras detta? Är ofrihet priset för välstånd? Eller för rättvisa? Socialismen har ingen politisk teori för sina långtgående anspråk. Det kanske vore att böja sig för bourgeoisins moralfilosofi?

Jag utlovade tidigare (22/11-05) i en artikel om tvånget att jag skulle återkomma till ofrihetens politiska filosofi. Efter min genomgång av socialismen och dess förhistoria samt TVs program om socialismen i UR är det möjligt att göra en preliminär summering av äldre ofrihetsteori. Vi ser klart hur den är utopistisk och perfektionistisk (ex Platon). Det gäller även marxismen trots att Marx' eget framgångsrecept var att slå ner på allt sentimentalt snack om idealsamhällen. Det lilla han sa om socialismen kan klart karaktäriseras som en subjektiv utopi av konstruktivistisk perfektionism (manifestet). Det är helt naturligt eftersom all socialism vid mitten av 1800-talet utgjorde olika mer eller mindre fantasifulla varianter av Thomas Moores Utopia.

Det tråkiga med alla dessa varianter av socialism är att de saknar en teori som skall rättfärdiga att just de konkret beskrivna idealsamhällena är de mest önskvärda. Socialismens ideologer är inte politiska filosofer. De gör det enkelt för sig genom att först säga: "dagens läge är inte bra" och därefter hävda "så här skall vi konstruera ett bättre samhälle" (ex Blancs princip).

Determinism istället för analys av det önskvärda

Karl Marx lyckas till och med med knepet att istället för att framlägga en politisk teori om varför socialismen är det principiellt bästa systemet för framtidens samhälle, så lägger han fram en ekonomisk prognosteori om varför det nuvarande kapitalistiska samhället med nödvändighet kommer 1) att gå under och 2) övergå till någon oklar form av socialism. Han behöver inte ens "göra dygd av nödvändigheten" utan hävdar att det är det oundvikliga som av någon anledning sammanfaller med det önskvärda. Att sålunda "bli till ett" med historiens lagar tycks utöva en ofantlig dragningskraft och har uppenbarligen bidragit till att många blivit marxistiska socialister. Den naturliga reaktionen hade annars varit att låta historien ha sin gång så skulle allt bli bättre med ett nytt system.

Bytet av politisk filosofi mot deterministisk teori har medfört att det tvång som socialismen innebär inte har fått någon teoretisk legitimering. Varför måste staten bestämma över hela ekonomin? Borde det inte gå att ha stora statliga och små privata företag som samordnas med en plan? Kan inte de statliga företagen vara privata om det finns miljoner aktieägare som äger dem? Varför skall ingen få tjäna pengar på andras arbete om det faktiskt ger högre löner än i statsägda företag? Och om man genom att utföra alienerande arbete kan få högre lön och en rikare fritid, varför skall man förbjudas att göra detta? Om det visar sig att planering inte ger högre välstånd utan lägre, varför skall då en övergång till marknadssocialism förbjudas? Och om "en barbarisk utjämning" ger sämre välstånd kan väl inkomstskillnaderna tillåtas öka?

Den socialistiska teorin har inga svar på frågorna ovan. Den innebär antingen ett dogmatiskt fasthållande vid att "privategendomen avskaffas" och överförs i statens händer, eller också blir den ganska obestämd - en bofink som kan se ut hur som helst. Inte ens Engels' hypotes att den alltmer rationellt utarbetade stordriften till slut skulle erfordra en socialisering för att ta till vara produktionskapaciteten och säkerställa den mot lågkonjunkturernas slöseri har visat sig hålla streck. Än mindre har en del 1900-talsekonomer, som hävdade att planhushållning var mer effektiv och därför kunde öka produktionen snabbare än marknadsekonomin, fått rätt. Istället kollapsade sovjetsystemet pga dålig ekonomisk effektivitet.

Är den socialistiska rättvisan borgerlig?

Ett egendomligt fenomen hos folk som kallar sig socialister är att de ganska ofta hänvisar till vad som är rättvist. De talar om social rättvisa, fördelningsrättvisa och orättvis inkomstfördelning. Men hänvisar de då till bourgeoisins moraliska föreställningar? Eller erkänner de att det utanför den moralförnekande socialismen ändå finns eviga moraliska principer som skulle kunna användas för en politisk-filosofisk analys? Eller är det bara fråga om opportunistiskt moraliserande?

Hur som helst har jag inte sett något annat principiellt rättfärdigande av socialistiska ståndpunkter i moraliska fördelningsfrågor än hänvisningar till den utilitaristiska moralläran. Till och med utilitaristen John Stuart Mill kallade sig socialist. Men det är ovanligare att moderna socialister kallar sig utilitarister. Den svenske ideologen och tidigare finansministern Ernst Wigforss utgav på sin ålders höst en bok i början av 1970-talet som var tydligt utilitaristisk i sitt förordande av inkomstutjämning. Men ordet utilitarism nämndes aldrig.

Liknande gäller för kraven på utjämnande skatter. Progressiv skatt nämns visserligen redan i det kommunistiska manifestet (ett arv från Babeuf), men någon motivering varför den är bra eller önskvärd finns inte. Socialistiska ekonomer på 1900-talet har inte heller haft någon annan motivering av lika lön för alla än den utilitaristiska. Syftet är då att maximera summan av det goda - inte att åstadkomma rättvisa. Rättvis fördelning och det tvång som då krävs tycks inte någonstans vara underbyggt med en moralfilosofisk teori som motiverar detta i den rent socialistiska lärobyggnaden.

Kritiken mot socialismen för att den bygger på alltför mycket tvång har traditionellt också skett enligt två andra linjer: planhushållningens krav och maktpositionens krav.

Själva kvintessensen med planhushållning är att de som utsätts för plandirektiven också följer dem. Det fordrar i det enklare fallet tvång. Erfarenheterna från sovjetsystemet visar dock att man också försökte få planerna uppfyllda eller helst överträffade med starka ekonomiska incitament - stora bonusar för direktörerna och ackordslöner för arbetarna. Någon "barbarisk utjämning" som Marx och Engels uttryckte saken i manifestet är det sålunda inte fråga om.

Men planekonomin fordrar också enighet om planmålen. För att uppnå detta kan inte debatt och ifrågasättande av planmålen tillåtas i någon större utsträckning. Systemet skulle bli för tungrott och kritiken skulle äventyra de styrandes maktposition med ett hotande systemskifte som följd. Pressfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och liknande måste därför inskränkas.

Dessa två sekundära följder av socialismen öppnar dock endast för en pragmatisk kritik av socialismens mer eller mindre nödvändiga tillämpning i praktiken. Det är inte fråga om moralisk kritik av socialismens idé som i det första fallet.

Altruism gör ofriheten onödig?

Det är kring forskningen om människans natur som en indirekt lösning på tvångsproblemet antyds. Många anser dock att denna förklaring är långsökt. Men om man kan visa att människan genetiskt är inrättad för livet i små kommunistiska stenåldersamhällen där medfödd altruism förmår individerna att självmant hjälpa varandra och dela med sig av alla sina ägodelar så skulle införandet av socialism i det moderna samhället inte alls kräva något tvång. Samhällets ramar skulle inrättas så att den naturliga altruismen fick blomma ut och åstadkomma lycka åt alla.

Men någon teori om hur ett sådant modernt socialistiskt samhälle mera konkret skulle vara inrättat har jag inte sett att någon linjerat upp. Det är därför än så länge en verklighetsfrämmande romantisk förhoppning om ett nytt Utopia (gamle Moores Utopia verkar inte så trevligt). Så länge den altruistiska socialistiska teorin inte presenteras är det den mera handfasta socialismen baserad på ett inte obetydligt mått av ofrihet som är det alternativ som bör analyseras. En tamare variant av detta alternativ är den moderna socialstaten baserad på höga skatter.