Ideologier och frihet

Av våra fyra ideologier socialliberalism, socialism, konservatism och klassisk liberalism är de tre första emot friheten, ofta till förmån för materiell trygghet för viktiga grupper. Det är dock enbart den äldre konservatismen som ser individuell frihet som ett moraliskt ont.

Den politiska filosofin har upplevt en renässans sedan John Rawls publicerade stin bok "En teori om rättvisa" 1971. Samtidigt fick vi politiska ledare som var intresserade av mera frihet: Gösta Bohman för de svenska moderaterna, Thatcher och Reagan i England och USA. Dessutom föll den praktiska socialismen ihop och dess dominans över den ideologiska debatten försvann. Vi ser idag intresset för politisk filosofi i den TV-serie som UR producerat om politiska ideologier (konservatismen ikväll 20:30).

Länge var "arbetarproblemet" centralt för den ideologiska debatten. Det handlade om varför arbetarna hade så låg levnadsstandard i de nyligen industrialiserade länderna. Konjunktursvängningarna var våldsamma och i lågkonjunkturerna utbröt ren misär på många håll. Men idag har detta problem sjukit undan till doktrinhistoriens mera dammiga avdelningar. Vad som fått mera uppmärksamhet är istället frihet och rättvisa - de två fundamentala utgångspunkterna i Rawls teori.

Kanske är det så att vi måste se på de politiska ideologierna i helt nytt ljus utifrån olika definitioner om frihet och rättvisa. Socialismen är visserligen inte en ideologi som vill öka den individuella friheten (med undantag för tillgången på sex) och som inte erkänner begreppet rättvisa. Men man kan ändå se socialismen som en lära som pragmatiskt vill ha bort orättvisor som uppstår genom monopol och som visionärt vill uppnå det som kan kallas "materiell frihet" till priset av inskränkt individuell frihet - frihetsdefinitionerna nr 4 respektive nr 1 i min artikel om definitioner förra året.

Mot socialismen kan liberalismens två ideologier ställas: klassisk liberalism och socialliberalism. Den klassiska betonar frihetens moraliska aspekter för individen och har inte något att säga om "materiell frihet" - snarare tvärtom: det är inte riktig frihet vi då talar om. Socialliberalismen är traditionellt ute efter att lösa "arbetarproblemet" och förordar därför kraftiga ekonomiska omfördelningar som fordrar betydande inskränkningar i den personliga friheten.

Mot socialismen och liberalismen har också konservatismens politiska ideologi ställts. Den är svårare att få grepp om eftersom konservatism också kan ses som en (politisk) attityd till förändringar. Den äldre typen av konservatism såg samhället gärna som stabilt feodalt. Handel, industrialism, utbredd penninghushållning var man skeptisk till. Samhället skulle bygga på klasser som man föddes till där den individuella friheten inte var någonting av högre värde. Vanligt folk skulle lyda reglerna och överheten. Överheten själv hade andra förpliktelser som inte heller gav så mycket frihet och valmöjligheter. Däremot var reglerna utformade så att överheten åtnjöt ett betydande mått av "materiell frihet" (enligt socialistiska kritiker hade överheten också tillgång till "fri sex").

Tre av fyra emot frihet

Om vi skulle se mer abstrakt på dessa fyra ideologier kan vi konstatera att tre av dessa är fokuserade på "materiell" och inte på individuell frihet. Detta har att göra med arbetarfrågan. För konservatismen borde arbetarproblemet aldrig uppstå eftersom sådana påfund som fabriker, massproduktion och fjärrhandel är artfrämmande och oönskade. För socialismen och socialliberalismen blev industrialisering och urbanisering det som gav dessa ideologier existensberättigande. Antingen återskapar vi ett modernt "feodalsamhälle" i någon sorts statssocialistisk version eller också omfördelar vi kontinuerligt resurser till de grupper av arbetare som så notoriskt tycks ha svårt att få en hygglig levnadsstandard.

Om nu den materiella utvecklingen kommit så långt att arbetarproblemet inte längre är särskilt brännande framstår de tre ideologier, som betonar "materiell frihet", inte längre som lika moderna och aktuella. Den klassiska liberalismen borde därför ha en viss möjlighet att breda ut sig. Den var skapad (av bl a John Locke) för en samhällsgrupp på 1600-talet som redan då hade löst en hel del av de materiella försörjningsproblemen. Det blev därför viktigt att också kunna stå fri mot centralmaktens krav på underkastelse eller liknande krav från feodala småpåvar. Men den historiska bakgrunden bromsar.

Moralisk och pragmatisk frihetskritik

Konservatismen är den ideologi som till stor del moraliskt tar avstånd från individuell frihet. Frihetstendenserna vid den franska revolutionen sågs som ett utslag av "frihetsraseri" som inte hade något positivt värde. Tvärtom hotade friheten den verkliga friheten som då var detsamma som "säkerhet". Frihet var helt enkelt säkerhet för liv och lem och egendeom. Individuell frihet för den stora massan utan visdom och dygd var enligt Edmund Burke "det största av allt ont som tänkas kan; ty det är galenskap, synd och dårskap utan uppfostran eller återhållsamhat".

Socialismen vänder sig moraliskt mot den ekonomiska friheten - främst friheten på marknaden, den fria konkurrensen och "schackrandet". Det är bourgeoisins frihet som skall avskaffas till förmån för ett materiellt bekymmerslöst liv för proletariatet. Detta samhälle måste i praktiken använda medel som är starkt frihetsinskränkande på alla individer, men det får antagligen ses som ett pris man får betala för de materiella fördelarna som socialismen troddes medföra.

Socialliberalismen inklusive socialdemokratin vänder sig också mot den ekonomiska friheten men har betydligt mindre långtgående recept för restriktionerna. Det kan både röra sig om arbetsrättslagstiftinng och konsumentlagstiftning samt under en stor del av 1900-talet en relativt rigorös stabiliseringspolitiskt motiverad reglering. På det sociala området är dock frihetsinskränkningarna mer allvarliga, både i form av tvingande statlig produktion och i form av stora enhhetslösningar som inte tillåter individuella variationer. Även här är en stor del av inskränkningarna pragmatiskt motiverade även om det finns starka inslag av moraliskt motiverad paternalism. Till allt detta kommer också de frihetsinskränkningar som erfordras för att i Sverige åstadkomma en stark omfördelning och utjämna inkomsterna längre än i så gott som alla andra länder.

Slutligen skulle också demokratin som politisk ideologi kunna nämnas som en moralisk motståndare till individuell frihet. Ibland förefaller det som om den demokratiska processen och majoritetsbeslutet har ett egenvärde framför att låta folk bestämma själva. Hur detta mera konkret skulle kunna motiveras moraliskt återstår dock att undersöka.

En kuriositet i sammanhanget är det svenska språkbruket att kritisera olika politiska företeelser med argumentet att de är odemokratiska när man menar att de bygger på godtyckligt utövat tvång utan rationell motivering. Demokrati betyder tydligen ofta "frihet" i vanligt folks språkbruk.