Hade Persson kunnat lägga fram ett jobbprogram?
Varför lade Persson inte fram ett program för nya jobb? Gåtan om socialdemokraternas passivitet måste sökas hos den store sanerarens moraliska och nationalekonomiska föreställningar. Skuld är omoralisk. Avreglering orättfärdig.
I Studio 1 i radions P1 idag 18/9 -06 ansåg den förre näringsministern Björn Rosengren (s) att socialdemokraterna gaska enkelt hade kunnat säkra valsegern genom att i god tid lägga fram ett program mot arbetslösheten i tio punkter. Detta framkom efter ett resonemang om att socialdemokraterna sedan 1930-talet varit det parti som förespråkat åtgärder för att minska arbetslösheten medan de borgerliga hänvisat till att det räcker med att vänta på att de välståndsbildande kreafterna skall orda fler jobb med automatik.
Orsaken till Göran Perssons valnederlag igår kunde då förklaras med att rollerna nu blivit ombytta: Persson hänvisar till automatiken medan de borgerliga förespråkar åtgärder. Skenbart skulle man då kunna tro att de båda riktningarna bytt ståndpunkt i sak. Det tror jag emellertid är delvis fel. Det är enbart Persson som bytt socialdemokratins inriktning medan de borgerliga har samma uppfattning som de haft sedan 1930-talet kompletterad med viss garnering i form av regelförändringar, som kan förväxlas med åtgärder.
Vi måste komma ihåg att Göran Persson är mannen som sanerade de usla statsfinanserna med början 1995. I hans självbild ingår att han lyckades få rätsida på underskotten i den offentliga sektorn genom beska men kraftfulla nedskärningar. Han hade precis samma intentioner som Franklin D Roosevelt på 1930-talet som vann presidentvalet bl a på devisen att snabbt få balans i statens budget. Skillnaden var bara att Persson lyckades få balans medan Roosevelt inte lyckades - hans problem förlorade sig dock i det andra världskrigets underskottsturbulens.
När Göran Persson blev ekonomisk-politisk talesman redan före valet 1994 började han omorientera socialdemokraternas inriktning från att vilja överbjuda de borgerliga med mindre besparingar och större underskott till att få balans på det trditionella borgerliga sättet, som dessutom hade vunnit insteg i de internationella finanskretsarna. "Den som är satt i skuld är icke fri" var Perssons kritik mot Bildt-regeringen, och udden riktades därefter mot Ingvar Carlsson så länge han var statsminister. När Persson 1996 tog över makten kunde han eliminera de kvarvarande resterna av det traditionella socialdemokratiska synsättet.
De borgerliga hade ingen större lust att retroaktivt försvara sin regeringsperiods enorma underskott som passivt hade orsakats av s k "automatiska stabilisatorer". Detta var desto mera impopulärt eftersom finansvärlden då helt hade svängt över till att betrakta sådana undersott, inte som nödvändiga för att undvika massarbetslöshet, utan som en populistisk feghet att inte vilja finansiera röstknipande förmåner med skattehöjningar eller nedskärningar. Sådan svaghet var inte något för Persson och han hänvisade till de flinande finasvalparna på Wall Street som pikade honom för hans lands lånepredikament.
När den egentliga arbetslösheten inte ville ge med sig ens 10 år efter ombytet av politiken till att betona automatiken (och genom att sätta nya etiketter som inte lurade någon) kunde Persson inte göra annat än att i glättiga ordalag påstå att "de nya jobben kommer snart" gång på gång. Så gjorde Roosevelts företrädare president Hoover när han hävdade att "prosperity is around the corner". Men har man gjort det några gånger utan att något väsentligt händer får man sparken av väljarna vare sig man heter Hoover eller Persson.
Det är alltså en felbedömning att Persson skulle ha kunnat lägga fram ett traditionellt socialdemokratiskt arbetslöshetsprogram 2003 som Rosengren framkastade. Innehållet i ett sådant hade varit helt väsenskilt från saneraren Perssons föreställningar. Tvärtom skickade han fram sin nye finansminister Pär Nuder att angripa de borgerligas ekonomiska politik med argumentet att denna skulle ruinera statsfinanserna och medföra skyhöga räntor.
Vad Persson skulle ha kunnat göra på ett sent stadium hade varit att lägga fram ett program för regeländringar som skulle leda till fler jobb om de automatiska krafterna samtidigt var tillräckligt stora. Det förutsätter givetvis att Persson hade fått överge sin åsikt att avregleringar är orättfördiga mot de svaga. För att vinna valet skulle ett sådant program dessutom inte ha kunnat läggas fram så tidigt att "åtgärderna" faktiskt hade behövt införas - då hade de riskerat att visa sig tandlösa. Men detta hindrades han ifrån av två skäl: den närmare lieringen med vänsterpartiet skulle ha medfört svårigheter och de borgerliga hade på ett tidigt stadium redan lagt fram ett sådant program (vi har haft en lång valrörelse).
Men Persson gjorde ändå ett misstag genom att inte ens retoriskt och i allmänna ordalag låtsa att arbetslösheten skulle bekämpas. Tvärtom hävdade han övermodigt i sitt 1:a majtal att arbetslöshetsfrågan inte var någon viktig fråga. Detta gick sedan igen i valmanifestet den 18 augusti då inte något väsentligt sades om hur arbetslösheten skulle bekämpas. Persson måste ha varit helt övertygad om de välståndsbildande krafternas förträfflighet.
I samma radioprogram framträdde professor Lars Calmfors med en kommentar till vad sänkt a-kasseersättning skulle kunna ge för effekter enligt den forskning som finns. Han bedömde att det skulle ta 6-7 år innan detta skulle ge effekt, framförallt genom lönebildningen. Om inte andra åtgärder också vidtas, som ger snabbare effekter, kommer den nya regeringen enligt min bedömning att befinna sig i en svår situation inför 2010 års val - i synnerhet om vi då befinner oss i en lågkonjunktur.
Andra bloggar om: politik, jobb, arbetslösheten, val2006, göran persson på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 19:12
5 comments
5 Comments:
Den heligaste dogmen i Sverige är att det inte finns dynamiska effekter av skattesänkningar. Om detta är socialdemokraterna och moderaterna fullständigt överens. Därför går det inte att "dundra iväg"...
/DNg
Riksbank och banker har i varje fall "dundrat iväg" de senaste åren. Dessa "politiska" organisationer har ökat penningmängden med 18 % det senaste året (enligt M3 för juli).
Skälet till att detta inte har minskat arbetslösheten beror på att företagen numera inte har möjligheten att höja sina priser. Indirekt ger detta sänkta reallöner och en billigare arbetskraft. När arbetskraften blir billigare efterfrågas mer arbetskraft. Men S hade inte räknat med att företagen i nuvarande situation inte kan höja priserna.
Men ger inte sänkta reallöner en lägre efterfrågan i ekonomin och därmed en ännu högre arbetslöshet? Den keynesianska skolan och den österrikiska skolan är överens om att sänkta reallöner och därmed en billigare arbetskraft ger en högre efterfrågan på arbetskraft. Men för att komplicera verkligheten har den keynesianska skolan bestämt sig för att sänkta nominella löner istället ger en högre arbetslöshet. Denna teori är ännu inte förklarad efter 60 år.
Problemet är egentligen att den keynesianska skolan är en socialistisk ideologi som skapades för att planmässigt styra blandekonomier. Denna ideologi kom till när nästan alla ansåg att det var uteslutet att använda sig av marknadsekonomi. Det skulle vara antingen planekonomi enligt kommunistisk modell eller enligt fascistisk modell. Men vi blev frälsta med en ny socialistisk modell som kunde "planera" fram arbeten.
Roosevelt började med att 1933-35 med att kopiera det fascistiska Italien. Italien hade inrättat ekonomin i 22 industrigrenar som styrdes av var sin styrelse. Denna styrelse bestämde priser, löner, kvantiteter osv för varje enskilt företag. Konkurrens fick inte förekomma. Amerikansk ekonomi återhämtade sig inte förrän presidenten var död och begraven. Det fanns ingen normalt funtad företagare som vågade investera innan innan dess.
Intressant. Jag tror även att den ökade internationaliseringen spelat en viss roll, där folk tar del av utländska medier och utländsk statistik. Då kan man inte längre hävda att allt står bra till bara för att inhemska SCB visar fina siffror. Dessutom ljög Persson flera gånger under debatterna och hävde ur sig oriktig statistik. Detta förvånar mig, Persson som trots allt i grund och botten är en räknenisse.
Till Tino:
1. Calmfors liksom Wadensjö och Holmlund samt Åsa Hansson hänvisar alla till arbetsmarknadsforskningen som till stor del är utländsk. Och nog är det sannolikt att god ersättning gör att man kan söka under längre tid än låg ersättning. Då får man ta ett "sekunda" jobb medan man söker vidare efter "drömjobbet".
2. Men 100 000 nyanställda i offentliga sektorn var ju hälften av vänsterpartiets program! Dessutom ansåg Persson att det inte fanns pengar. Han förnekade antagligen de rent automatiska dynamiska effekterna som innebar sänkta utgifter för a-kassa och högre skatteintäkter.
Till P-O Persson:
Det är intressant att "M3" ökat så kraftigt. Men har de inte bytt definition på M3? Dessutom tycks det fina sambandet mellan penningmängd och inflation 18 månader senare ha upphört för mer än ett årtionde sedan. Någonting har hänt i takt med internationaliseringen.
Att sänkta nominella löner har en annan effekt än sänkta (beräknade) reallöner är kanske en psykologisk följd av fenomenet "penningillusion"?
Till Attila:
Perssons snack om att Sverige hade låg arbetslöshet i jämförelse med andra länder var ju en fadäs. Men hans stora misstag, som han ännu igår led av (orter med hög och låg arbetslöshet), var att han inte insåg att massor av folk som varken var arbetslösa eller befarade att bli det ändå ansåg att det var oacceptabelt att ha så många egentligen arbetslösa tio år efter 90-talskrisen.
/DNg
Det sägs här att det var Persson som sanerade statsfinanserna.
Det glöms då bort att finanskrisen i själva verket inleddes 1987, att den successivt fördjupades, att svenska banker var nära konkurs och att mängder av likvida svenska företag fick sina lån uppsagda och gick i konkursm för att bankerna skulle klara sig.
Det var i detta läge som regeringen Bildt tillträdde och det var denna regering som genomförde det som krävdes för att få den nödvändiga saneringen av ekonomin till stånd.
Göran Persson talar här inte helt sant.
Göran Persson och socialdemokratin har INTE lyckats skaffa fler jobb,tvärtom har arbetslösheten bara ökat, vilket hans regering med stöd av ams och socialförsäkringarna sökt dölja. Mot den bakgrunden var det för honom personligen naturligt att hävda att detta med arbetslösheten inte var något problem,att jobben nu kom och att det viktigaste var att lämna bidragssystemen i fred,kosta vad det kosta vill.
Med sina alliansbröder förde han också en politik, som innebar att energipriserna hade ökat dramatiskt och att den gröna skatteväxlingens politik skulle fortsätta. Inga utfästelser kom att reducera dessa energipriser oavsett att de skulle få ytterst negativa konsekvenser för svenska basindustrier. Det enda han kunde tänka sig var någon slags skatteväxling inom den gröna skatteväxlingen.
Göran Persson förde också en skolpolitik,som medförde att tiotusentals ungdomar inte fick några jobb och att de i tidig ålder blev omhändertagna av ams. Alltså inte heller här någon jobbskapande politik,vilket också gällde sånt som stimulansskapande åtgärder inom företagsamheten.
Det finns en koppling mellan Hoovers och Rossvelts metoder för att få bukt på den depression som USA var inne i mot slutet av 1920-talet och under Roosevelts första mandatperiod.
Båda dessa presidenter ville höja lönerna och införa subventioner till jordbrukarna närmast då av rent humanitära skäl.
De trodde fullt och fast att det skulle medföra en ökad konsumtion och bortsåg då helt från att det skulle medföra underskott i statsfinanserna och höjda skatter.
Den hittillsvarande finansministern Pär Nuder har hävdat att skattehöjningar är nödvändiga och att de inte innebär några risker för ökad arbetslöshet, detta utn några invändningar från Göran Persson.
Han har här fått fullt stöd av Lars Ohly, som visserligen vill gå lite längre, men som ville verka för höjda skatter med två skattekronor, vilket inom den offentliga sektorn skulle ge 200 000 nya jobb. Alltså även här rent politiska åtgärder utan någon som helst tanke på att det skulle drabba företagsamheten.
Skattesänkningar i kombination med en rad andra reformer kommer däremot att få en dynamisk effekt på samhällsekonomin i sin helhet, vilket detb finns mängder av exempel på från andra länder.
Skicka en kommentar
<< Home