Varför ökar "klyftorna" med Persson?
Kritiken mot de ökade klyftorna är i mycket en kritik mot det ökade antalet förtidspensionerade och studerande med låga inkomster. Socialbidragstagarna har minskat och företagsledarna är för få för att förklara "klyftorna".
Nu angriper både konventionellt vänsterorienterade journalister, som Janne Josefsson, och Fredrik Reinfeldt socialdemokraterna och Göran Persson för de ökade inkomstskillnaderna sedan 1996. Dessa små inkomstdifferenser kallas genomgående "klyftor" trots att Sverige hör till de länder som har minst inkomstskillnader i världen. Genom LO:s försorg har opinionen fått intrycket att detta beror på näringslivets företagsledares enorma löner och ersättningar i relation till industriarbetare.
Grunden för Göran Perssons uttalande att inkomstklyftorna i Sverige minskar är enligt hans egen utsago den s k Ginikoefficienten minskar. För att kontrollera detta uppstår ett antal teoretiska problem. Avser Persson perioden sedan år 2000? Eller är det under Perssons statsministerperiod som började 1996?
För att bedöma orsaken till förändringarna måste man också ta hänsyn till hur både fördelningen före skatte- och bidragssystemets effekter utvecklats och inte bara begreppet "disponibel inkomst per konsumtionsenhet".
Gini-koefficienten kan anta värden mellan 0 och 1. Vid noll är fördelningen helt jämn och vid ett innehar en enda individ alla inkomster. Ju högre koefficient desto större "klyftor". Formellt kan man säga att Gini-koefficienten mäter den genomsnittliga skillnaden mellan två godtyckliga individer i fördelningen. Det betyder att eftersom det finns flest individer vid mitten av fördelningen (när alla ordnas från låga till höga värden) kommer förhållandena för medelklassen att vara avgörande för måttets förändringar.
Gini-koefficienten (Gk) mäts av SCB i den s k hushållsekonomiska undersökningen (HEK). Här framgår att för år 2004 är Gk 0,520 före skatter, bidrag och hänsyn till försörjningsbörda. Utjämningssystemet eliminerar nästan hälften av ojämnheterna så att Gk efteråt blir 0,281. Av skillnaderna tar utjämningen sålunda bort 46 procent.
Det intressanta är båda måttens utveckling över tiden. Gk före utjämning har minskat med 4,2 procent sedan 2000. Efter utjämning är minskningen 2000-2004 ännu större eller 10,2 procent. Med denna jämförelseperiod har Persson alltså rätt: "klyftorna" har alltså minskat.
Men detta har väckt opposition från dem med vänsterperspektiv. De har istället kunnat välja ut perioden 1996-2004, eller Perssons statsministerperiod. Den jämförelsen visar att Gk före utjämning stigit med 9,3 procent och efter utjämning med 11,1 procent. Inkomstskillnaderna har alltså med båda måtten ökat sedan 1996.
Det intressanta är att den 11-procentiga ökningen av differenserna efter utjämning i huvudsak (3/4) beror på att differenserna före utjämning ökat. Eftersom det knappast kan ha berott på några hundratal företagsledares löneökningar, som LO låter påskina, måste en förklaring sökas mera mot mitten. Det kan ha berott på ökad långtidsarbetslöshet, förtidspensionering och sjukskrivning samt i viss mån fler studerande. Den vanliga arbetslösheten har däremot minskat, vilket även gäller socialbidragstagarna. Teoretiskt skulle också löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ha kunnat ge ett bidrag. Detta måste i så fall undersökas närmare.
Min preliminära slutsats är därför att de ökade "klyftorna" beror på de låga inkomster som betalas ut till de förtidspensionerade och studerande.
Fortsättning: Husbygget leder till fler förtidspenionerade? 13/9
Andra bloggar om: politik, jämlikhet, utjämning, Göran Persson, löneskillnader på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 13:42
5 comments
5 Comments:
Det som inte framgår av ditt inlägg är att trots att levnadsomkostnaderna har ökat dramatiskt, särskilt i Stockholm, det senaste decenniet så är studiemedlet alltjämt detsamma. Inte undra på att antalet fattiga har ökat!
Slutsatsen blir således: vill man utjämna klyftorna i samhället, så bör man höja studiebidraget.
Vi kan börja från andra hållet också, statens utgifter för arbetslösa, sjuka, sjukpensionärer etc ligger på ca 200 miljarder. Det är mer än vad vården, skolan, försvaret och kulturen kostar tillsammans. Bakom denna enorma utgiftspost döljs ett stort antal människor, moderaterna menar att de är 1,5 miljoner, socialdemokraterna menar att de är färre. Vad vi med all säkerhet vet är att de inte tjänar särskilt mycket.
Apropå studiebidragsfrågan, tillåt studenter att arbeta, utan inkomsttak. Några timmar i veckan ger välbehövda tusenlappar per månad. Och ger dessutom intressanta upplevelser bortom universitetskorridorerna. Som det ser ut idag förlorar studenterna studielånet om de tjänar för mycket.
Svensk valet 2006 den inofficella låten som mp3 - Election Logic -
'All the party leaders are very stylish they are well groomed'.
Jim Lee at his best:
http://www.svenssonteller.se/electionlogic.html
:-)
The Economist har enligt inlägg nedan anlyserat svensk ekonomi i ett mer långtidsenligt perspektiv, Admire the best,forget the rest.
Vad gäller BNP/person så låg Sverige 1950 på talet 120 jämfört med andra OECD-länder. Nu ligger vi på 92, alltså en rejäl tillbakagång.
Ett av skälen vid sidan av det som Danne nämner är att poduktiviteten inom den offentliga sektorn i vårt land ligger långt under jämförbara industriländer.
Bidragande orsaker är även sånt som det omfattande utanförskapet, som gör alltfler beroende av statlig hjälp samt de höga skatter som förhindrar skapandet av nya jobb.
Sverige är enda landet i Europadär inkomstklyftorna minskar sa Göran Persson i en tv-debatt.
Där är viktigt påpeka att han enbart syftade på tio länder och avsåg en så begränsad period som 200-2004.
Fredrik Reinfeldt däremor hävdar att inkomstklyftorna ökat sedan 1996 och den jämförelsen är också korrekt.
Om man väljer en så lång period som 1989-2004 och i jämförelsen även väger in både bidrag och reavinster så skillnaden nästintill obefintlig.
Så den socialdemokratiska politiken har inte lett till några minskade inkomstklyftor och inte heller har de påverkats av sånt som de höga och växande löner som ledande personer inom politik och näringsxliv skaffat sig eller fått för sin duglighet.
Som framgår av en annan redovisning så har indfustriarbetarnas reallöner minskat kraftigt så inte heller det har bidragit till att inkomstskillnaderna är nästintill obefintliga.
Även BNP/individ har minskat i vårt land medan andelen bidragstagare ökat rejält. Också det kan vara en del av förklaringen till att solidaritetens parti inte nått sitt yttersta politiska mål.
Vad gäller småföretagarna så når åtskilliga, exakt hur stor andel, har jag inte sett undersökt, knappast upp till inkomster som motsvarar ens vad svenska bidragstagare kan räkna med.
Nu ska ju också differensen mellan manliga löner och kvinnolöner bli föremål för en mer systematisk granskning av JämO, men enligt ett dagsaktuellt uttalande så räknar hon med att den hårdgranskning som ska ska enbart till att hitta några få klara diskrimineringsfall och något annat än överläggningar blir det inte tal om eller i de mest graverande fallen ett vite på 200 00 kronor. Och dessa viten haR sedan 1994 bara gällt ett tiotal fall. Dessutom har JämO bara vunnit ett par mål i Arbetsdomstolen.
Varför kan man fråga sig kan inte de arbetsgivare och fack som kan ha bidragit till en lönediskriminering bli ställda inför något lämpligt domstolsskrank. Men då skulle det väl ta hus i helvete-
Skicka en kommentar
<< Home