Sänkt skatt leder till fler jobbsökande

Om arbetsgivaravgifterna (idag 32,28%) sänks visar nyare forskning att resultatet kan bli sänkta lönekostnader - basen för ökad sysselsättning. Det beror på globalisering och datorisering som försvagat möjligheten till höjda löner. Med finansiering i förväg blir det ingen effekt på jobben.

Den gängse uppfattningen bland nationalekonomer är att skattetryckets nivå inte spelar någon roll för hur hög sysselsättningsgraden i Sverige är. Det är sålunda inte så att ett högt skattetryck skulle höja upp jämviktsarbetslösheten (NAIRU) så att Riksbanken tidigare under en uppgång skulle behöva bryta denna med räntehöjningar. Men om det istället går att genom sänkta skatter få NAIRU att sjunka skulle en uppgång kunna resultera i flera nya jobb och högre sysselsättning än utan en sänkning. Riksbanken skulle alltså kunna vänta med att "bryta nacken" av en begynnande konjunkturuppgång.

Nationalekonomen Åsa Hansson i Lund har på uppdrag av Svenskt Näringsliv utarbetat en forskningsrapport (pdf) kring sambanden mellan skatternas höjd och sysselsättningen, som presenterades i veckan. Där framkommer en delvis ny syn på skattesänkningarnas möjligheter att bidra till att fler jobb kan bli möjliga. Men det gäller att granska hennes rapport med kritiska ögon.

Intressant är hennes redovisning av hur litet man arbetar i Sverige jämför med OECD och USA. I Sverige arbetar man 36 veckor om året mot 46 veckor i USA. Semestrar och helger tar 4 veckor i USA mot 7 veckor i Sverige. Sjukdom och föräldraledighet tar 0,96 veckor i USA mot 3,7 veckor i Sverige. Annan frånvaro hela veckor likaså 0,94 i USA mot 3,8 i Sverige. Även jämfört med OECD, som igenomsnitt har lika lång semester och helgledighet som Sverige, arbetar vi 5 veckor mindre pga av annan frånvaro. Det finns redan här en indikation att högt skattetryck ger ett lägre arbetsutbud.

När ekonomerna kommer fram till att skatterna inte har några effekter på sysselsättningen bygger detta på att skatterna finansierar förmåner som löntagarna annars hade varit angelägna att betala själva. En skattesänkning skulle då resultera i att lönagarna själva måste betala vissa förmåner och därför måste de kräva högre löner som helt "äter upp" den kostnadssänkning som arbetsgivarna annars skulle ha fått. Skattesänkningar på arbete som kombineras med andra skattehöjningar (skatteväxling) har inte heller någon sysselsättningsförbättrande effekt.

Åsa Hansson vill nu göra gällande att förhållandena på arbetsmarknaden delvis har förändrats så att en skattesänkning (av löneskatterna) inte med samma säkerhet leder till en fullständig övervältring på löntagarna i form av högre löner och därmed oförändrade lönekostnader. Hon menar att utbudet av arbetskraft är elastiskt med avseende på reallönen efter skatt och därför skulle en skattesänkning kunna ha sysselsättningsbefrämjande effekter.

Hansson redovisar ett antal studier som utvisar att en sänkning av den genomsnittliga skattekilen för löntagare med 10 procentenheter skulle öka sysselsättningen med några procent. En undersökning av Olovsson (2004) ger till resultat att en tiondel av skillnaden i arbetade timmar mellan Sverige och USA kan förklaras med skillnader i skatteförhållandena. Utformningen av arbetslöshetsersättningen är också betydelsefull. Om den följer lönen (som en andel) får en skattesänkning mycket mindre effekt.

Äldre undersökningar visade att efterfrågan på arbetskraft var tämligen oelastisk. En enprocentig ökning av lönekostnaden minskade efterfrågan med 0,2-0,7 procent (med en koncentration kring -0,3). Men globalisering och datorisering har lett till en förändring som främst innebär en minskad efterfrågan på mellanutbildad arbetskraft. Nyare och mer sofistikerade studier ger enligt Hansson indikationer på att elasticiteten har ökat. Det betyder att en skattesänkning kan leda till att arbetsgivarna får lägre lönekostnader. Min slutsats av detta är att arbetstagarna då måste öka sitt arbetsutbud för att erhålla samma levnadsstandard som tidigare (inberäknat individuella nyttigheter producerade av den offentliga sektorn).

Fortfarande bör man dock komma ihåg att sänkta skatter inte är ett medel för att på kort sikt skapa nya jobb. Det sammanhänger istället med vilka avsättningsmöjligheter för nya produkter som föreligger. Om goda sådana möjligheter finns kommer lägre lönekostnader att skapa bättre exportmöjligheter genom investeringar i exportföretagen. Däremot är det inte lika självklart att det inom överskådlig tid skulle skapas nya lediga jobb inom tjänstesektorn enbart genom att arbetsskatterna sänktes och andra skatter höjdes; alternativt vissa offentliga förmåner urholkades eller blev dyrare.

Sänkta skatter som finansieras i förväg har inga effekter enligt Hansson. Skattestrukturen kan förändras inom ramen för oförändrat skattetryck utan att effekter kan påvisas. Det förefaller emellertid som något egendomligt att inte en kraftig löneskattesänkning som finansieras med borttagna förmåner eller höjd moms skulle ha just de effekter, i form av ökat arbetsutbud och större efterfrågan på arbetskraft inom exportföretagen, som de nyare studierna utvisar. Om däremot exportföretagen investerar främst utomlands (som idag) kommer sänkta skatter huvudsakligen att leda till fler jobbsökande.