Därför fuskar ministerämnena med skatten

Om skatten är 30 procent blir skattepåslaget i praktiken 136 procent vid köp av tjänster. Lockelsen att slippa detta påslag är uppenbarligen större än chansen att bli minister. Ödets ironi kan nu slå tillbaka mot dem som inte velat ändra på oskicket.

I kritiken mot de nya ministrarna kan man ofta se om avsändaren är rabiat eller nyanserad. Den rabiate formulerar sig som om ministrarna i egenskap av medlem av regeringen hållit på med sakttefusk och blivit påkommen. "Hur kan den som skall vara en förebild samtidigt fuska med skatten?" är kontentan.

Enligt en nyligen gjord opinionsundersökning har 2 miljoner av svenskarna anlitat svart arbetskraft eller själv jobbat svart. En annan uppgift från Skatteverket är att 20 procent av hushållen köpt svartarbete det senast året (pdf 6MB). I en regering på 22 ledamöter som är representativ för svenska folket borde det alltså finnas 4 - 5 nyligen svartarbetsinblandade...

Varför fuskar då folk med skatten när de behöver hjälp med service i hemmet? Det beror dels på de så kallade skattekilarna och dels på administrativt krångel. Det senare drabbar både uppdragsgivaren och uppdragstagaren. Vid mera informella relationer tycks de flesta anse att man inte skall behöva blanda in skattemyndigheterna. Den vita marknaden för service till hushållen är därför ganska begränsad.

Om man anlitar ett företag som skall utföra en tjänst får det följande skattekonsekvenser. Jag antar att den som skall utföra arbetet vill ha 100 kronor i timmen i handen. Inkomstskatten sätter jag i detta räkneexempel till 30 procent. Då måste den som anlitar företaget betala 236 kronor i timmen för att alla skatter skall täckas in. Dessutom kan tillkomma resekostnader och admnistrativa omkostnader som gör att företaget debiterar ännu mera.

Varför blir skillnaden - skattekilen - så stor mellan vad beställaren måste betala och vad den anställde får ut? Om vi räknar steg för steg får vi följande kedja:

Med 30 procent i skatt måste man tjäna 143 konor före skatt för att få kvar 100 kronor.

På dessa 143 kronor tillkommer drygt 32 procent i arbetsgivaravgifter. Företaget måste debitera 189 kronor i timmen.

Men dessutom tillkommer 25 procents moms på de 189 kronorna. Då måste företaget debitera 236 kronor i timmen.

Varför betala 236 kronor om det räcker med 100? Och båda parter är dessutom nöjda.

Trots att den som gör jobbet "bara" skall betala 30 procent i skatt blir hela skatteeffekten 57,6 procent. Det mesta av ersättningen går alltså till skatt. Skatterna slår in en kil mellan privatekonomin för den anställde och kunden som antingen leder till svartarbete eller att kunden själv jobbar med något som han/hon inte är särskilt bra på och som tar tid och kraft från det jobb där kunden är specialist.

Varje år köper ca 900 000 hushåll svarta tjänster. Sannolikheten att bli statsråd är tydligen inte tillräckligt stor för att avhålla dem. Att det inte är ännu fler kan bero på att det inte är varje år som varje huhåll har behov av service. Detta fuskande har uppenbarligen ett starkt stöd hos svenska folket. Därför är det ett betydande samhällsproblem som varje icke-dogmatisk regering borde göra något åt.

Många trodde att den nya borgerliga regeringen skulle ta itu med skattekilarna. Men intresset är svalt. -Skattepolitiken är teknisk och inte ideologisk, har finansminister Anders Borg framhållit. Kanske ödets ironi slår tillbaka mot den som uppgett sin inre övertygelse för doften av maktens köttgrytor.

Andra bloggar om: politik, samhälle, skatter, skattefusk, brott, svartarbete, svartjobb, anders borg på intressant.se