Avskaffa TV-licensen

Tvångsfinansieringen av radio och TV har överlevt sig själv genom vissas vägran att betala. TV-avgiften borde kunna avskaffas genom att public service finansieras med koncessionspolitiken och resten med reklamintäkter.

När till och med kulturministern åtminstone har en freudiansk motvilja mot att betala TV-avgiften visar det att SVT och SR borde vara illa ute. Jag kan ha en viss förståelse för alla dem som rasar över att kulturvänsteretablissemangen nu gör sig breda till förmån för tvångsbetalningen av rätten att få bese alla etermedia (och i praktiken också att få bese video- och DVD-filmer). En god del av dessa avvikande kritiker hör nog till den andel av de 340 000 personer som av ideologiska skäl vägrar att betala TV-avgift. Men det är barnsligt att obstruera (som t ex Tobias Billström). Vi måste på ett konstruktivt sätt försöka avskaffa TV-avgiften.

Jag vill föreslå följande: När koncessionerna för sändning säljs till olika operatörer kan staten ställa krav på sk "public sevice". Det leder naturligtvis till att marknadspriset på koncessionen sjunker. Men det belastar inte skattebetalarna. Vi får enbart in en bit mindre intäkter på uthyrningen av "eterutrymme".

Staten kan på detta sätt få en TV-kanal att sända Rapport kl 19:30, en annan att sända Aktuellt kl 20:00 och en tredje nyheter kl 22:00. Detta kan kompletteras med Agenda, Konflikt, Granskning, Argument, Kulturnytt, Ekot, UR etc etc. Det går säkert att komma överens med operatörerna. Hur resten skall finansieras är operatörernas ensak - möjligen med vissa villkor för frekvensen av reklamavbrott mm. Det blir sannolikt fråga om reklamfinansiering men även betal-TV är numera en alltmer realistisk väg.

Varför skall vi då överhuvudtaget ha "public service" eller samhällsprogram? Jo, därför att en icke-kommersiell programproduktion är viktig för åsiktsbildningen i ett demokratiskt samhälle. Och det är en kollektiv nyttighet som inte tekniskt kan ställas i beroende av ett renodlat avgiftssystem. Debatten i Studio ett onsdagen 11 oktober mellan Bertil Torekull (tidigare chefred SvD) och den nyblivne riksdagmannen Fredrick Federley (c) blev onödigt förvirrad eftersom ingen av debattörerna insåg den speciella karaktären hos program med samhällsinformation. Torekull slog tjurigt vakt om nuvarande ordning. Federleys analogi med dagstidningar kan ännu inte tillämpas eftersom betal-TV inte är möjlig över hela fältet.

Man kan dessutom fundera på hur ett perfekt betal-TV-system skulle gestalta sig. Antag att kanaler med samhällsinformation kostade mera än kanaler utan. Låginkomsttagare skulle då tendera att välja bort kanaler med nyheter. De prenumererar sannolikt inte heller på dagstidningar eller läser annat än kiosklitteratur. På vilket underlag skall de då ta ställning vid valen till parlamentet? Demagogisk agitation i köpt reklamtid? Direktreklam? Högtalarbilar på gatorna? Flygblad?

En elit som hade råd att betala skulle samtidigt få helt annan information genom sina public service-kanaler. Det låter inte bra. Allt detta kan undvikas genom att en smal pucblic service finansieras med hjälp av koncessionutformningen och resten av den breda underhållningen med reklamintäkter kompletterade med direktavgifter. Att finansiera TV med skatter, som vissa inom moderaterna föreslår, är att gå tillbaka till ett äldre tvångssamhälle.

Andra bloggar om: politik, samhälle, skatt, media, public service, tv-licens, tv-avgift, fusk på intressant.se