Skall liberalen Stegö Chilò driva kommunitär kulturpolitik?

Reinfeldts utnämning av ny kulturminister är en gåta. Hon måste rimligtvis bedriva en nykonservativ kulturpolitik och en kommunitär idrottspolitik. Nu skall ungdomarnas stillasittande motarbetas av handbollstanten Cecilia. Men varför välja en nyliberal att driva överhetspolitik?

Den nya kultur- och idrottsministern Cecilia Stegö Chilò skall naturligtvis driva Alliansens och regeringen Reinfeldts kulturpolitik mm. Eftersom hon om någon kan betecknas som en av de tidiga nyliberalerna måste hennes kvalifikationer i Fredrik Reinfeldts perspektiv sökas i hennes mera personliga egenskaper. Det kan ju ändå inte vara meningen att låta Cecilia implementera Timbros syn på kulturen i regeringspolitiken, som en del okunniga bedömare på kulturområdet fått för sig (t ex Gunnar Bergdahl och Mikael Olsson).

Cecilia Stegö Chilò kommer sannolikt att få vissa svårigheter att förena sina nyliberala värderingar med en politik som av allt att döma kommer att vara nykonservativ i enlighet med Fredrik Reinfeldts något vaga ideologiska utgångspunkt. Om vi börjar med kulturpolitiken är det uppenbart att konventionell svensk kulturpolitik bygger på att experter (självutnämnda och koopterade) pekar ut de politiskt korrekta kulturområdena. Det är definitivt inte något som folk kan välja fritt - vare sig som producenter eller konsumenter. Om Cecilia har mandat att föra en ifrågasättande, radikal kulturpolitik borde hon börja med en analys av kulturkonsumtionens olika funktioner.

Vi ser här först att den mer ytliga motiveringen för statlig kulturpolitik är kommunitär: svensk kultur ingår i en kontext som vuxit fram under lång tid, vi kan inte agera i ett lufttomt rum, det finns centrala värderingsmönster som kulturpolitiken skall slå vakt om, kulturen har valt oss - vi kan inte välja kultur etc. Ja, några kanske tom vill motivera kulturen med transcendenta (utomvärdsliga) argument: vi har en historisk mission att fylla, vi har en plikt mot Gud och fosterlandet att förvalta vårt kulturarv och överlämna det till våra efterkommande osv.

Om vi skalar bort detta mischmasch återstår frågeställningen: varför förtjänar vissa kulturformer subventioner från skattebetalarna, men inte andra? Kort sagt: varför Rämbå´ men inte Rä´mbå? (ursäkta fonetiseringen, men annars framgår inte poängen med ordleken, lanserad av Timbro). Alltså: varför statliga pengar till balett men inte till ishockey, till opera men inte till rockkonserter? Ett icke godtagbart svar på denna fråga är att de styrande brukar ha sådana preferenser att de hellre föredrar finkultur framför actionfilmer, ishockey och rockkonserter. För att de inte skall behöva betala mycket höga priser för sin underhållning utnyttjar de sin maktställning för att ge pengar indirekt till sig själva och sina kompisar.

Det enda godtagbara svar jag kan komma på är att finkultur till skillnad från vulgärkultur producerar en kollektiv nyttighet som höjer välfärden för alla. Därför finns det ett legitimt skäl att subventionera vissa personers underhållningskonsumtion. Man kan göra en analogi med vaccineringar (som aldrig är helt säkra). Det finns anledning att subventionera människors skräckgrundade motvilja att bli smittad av farliga sjukdomar. Om fler är vaccinerade blir säkerheten större för både ovaccinerade och vaccinerade.

Frågan är dock om denna analogi är hållbar. Vad är det för en kollektiv nyttighet "kulturen" producerar? Blir de som konsumerar den subventionerade produktionen så förfinade och kreativa att de välgörande effekterna sprider sig till alla som inte konsumerar kulturen direkt? Se där en fråga som den nya kulturministerna borde låta utreda!

Frågan har en direkt parallell på området "public service". Här är det tydligare att samhällsprogram med politisk bäring har betydelse för den demokratiska åsiktsbildningen. Den får ses som en kollektiv nyttighet som är motiverad att skattesubventioneras om den inte kan tillgodoses på annat sätt. Men hur motiverar man då att skattemedel/licensmedel skall användas för produktionen av vulgärkulturella program när sådan subventionering av annan vulgärkultur inte förekommer? En logiskt konsekvent kulturpolitik måste tydligen betyda slutet för Robinson och liknande tv-program samt en smalare public service.

Idrotten ännu mer kommunitär

Cecilia Stegö Chilò kommer att få vissa svårigheter som idrottsminister. I sitt jultal 2005 anförde Fredrik Reinfeldt att idrotten har flera fördelar för samhällsutvecklingen (min kommentar>). En kommunitär vill inte att staten skall stå neutral när det gäller att utveckla goda medborgare. Reinfeldt sade:

”vi vet att barn eller unga som idrottar många gånger mår bättre både fysiskt och psykiskt än sina jämnåriga. De har därtill ofta en starkare tilltro till både samhället och sig själva samt visar en större öppenhet gentemot sina medmänniskor.”

Därför ville han satsa mera pengar i form av en "Knattemiljard" som Riksidrottsförbundet skulle få under en fyraårsperiod istället för "Handslaget" som slutbetalas i år. Satsningarna har tydligen olika egennamn inom den finansiella idrottsvärlden. Skillnaden skulle också bli att den statliga detaljstyrningen skulle bli mindre. Det kanske är något som den nyliberale Stegö kan nöja sig med?

Mot detta talar Reinfeldts önskan att idrotten skall skapa en motvikt mot ungdomars stillasittande och fylla ungdomars fritid med verkligt innehåll. Skall Cecilia kanske införa obligatorisk idrottutövning för alla ungdomar? Tänk så upplyftande det var när hon själv spelade handboll i, eh..., Linköping.

Innan handbollstanten Cecilia sätter igång med knattarna och annat klientel borde hon göra en analys av statens roll i idrottspolitiken och hur olika engagemang kan legitimeras. Och då är knappast "kraft genom glädje" legitimt. När det gäller idrotten ser jag en motivering som ändå är intellektuellt hederlig: den statsstödda idrotten är till för att stödja kriminalpolitiken med preventiva åtgärder. Men om detta stämmer i praktiken fordrar nog en djupare utredening. Vilken är 'trade-offen' mellan fler poliser och mera idrott?

Har Reinfeldt satt bocken till örtagårdsmästare eller vill han göra nyliberalen till nykonservativ? Utnämningen av Cecilia Stegö Chilò till kulturminister framstår som kulturpolitikens enigma. Kommer vi någonsin att få svaret på gåtan?

Direktlänk: http://danne-nordling.blogspot.com/2006/10/skall-liberalen-steg-chil-driva.html
Andra bloggar om: politik, kultur, samhälle, media, kulturpolitik, idrott, kulturministern, cecilia stegö chilò, reinfeldt, nyliberalism, kommunitarism på intressant.se