måndag, februari 11, 2008

En oflexibel reträtt av regeringen

Tillbakadragandet av det kritiserade förslaget om tak på 75 procent i sjukförsäkringen trots tilläggsförsäkringar är ett tecken på att regeringen kan begå allvarliga planeringsmisstag och hålla fast vid dem med enveten halsstarrighet. Det är knappast ett bevis för smidig flexibilitet.

Nu drar regeringen tillbaka sitt hårt kritiserade förslag att begränsa sjukpenningen inklusive andra tilläggsförsäkringar till 75 procent. Detta välkomnas av både Svenskt Näringsliv (SN) och Landsorganisationen (LO). Omkring 70 000 personer som varit sjukskrivna mer än ett år berörs.

Den ursprungliga tanken var att det bland de 70 000 personerna fanns en hel del tjänstemän som kunde tänkas ha en ersättning på 90 procent enligt nuvarande bestämmelser och en del av dessa kunde misstänkas inte vilja återgå i arbete med 90 procents ersättning. Arbetslinjen skulle alltså befrämjas genom sänkningen från 90 till 75 procent.

Ett pragmatiskt mål, som rimligen kan ha rört sig om något tusental personer, skulle alltså genom den moderatledda regeringen och dess socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson (m) uppnås till priset av både ideologiska och väljarpolitiska förluster. Bakom strävandena fanns finansminister Anders Borg och hans vilja att minska utanförskapet till snart sagt varje pris - men tydligen främst med generella incitamentsförändringar.

En borgerlig regering borde ha aktat sig för att åsidosätta avtalsfriheten. Nu säger Fredrik Reinfeldt att han fått utfästelser från parterna att nya avtalföräkringsöverenskommelser inte skall genomföras. Men genom detta tilltag har regeringen fått både LO, TCO, SN och egna riksdagsledamöter samt den egna pressen emot sig.

En borgerlig regering borde inte ha gått emot sin egen ideologi. Den består ju traditionellt av att man kan ha en liten obligatorisk grundförsäkring och sedan får var och en själv ta ansvar för tilläggsförmåner. Detta kan också ske genom de fackliga organisationerna. Typexemplet är pensionsfrågan på 1950-talet. Då hade alla en liten obligatorisk "folkpension" och frågan om tilläggspension gjordes till föremål för en folkomröstning. De två linjer som förespråkade frivillig tilläggspension vann sammanlagt, men socialdemokraternas obligatoriska linje fick flest röster. Den kom sedan att bli ATP-systemet.

Symptomatiskt i sjukförsäkringsfrågan är att det är LO som opponerat sig - inte socialdemokraterna. Regeringens förslag utgjorde klassisk socialdemokratisk ideologi. Hur detta kunde tas upp av socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Persson är en gåta. Hon formulerade detta explicit som ett rättviseargument av klassiskt socialdemokratiskt snitt. Om några kan få bättre ersättning genom tilläggsförsäkring är det orättvist mot dem som inte kan (eller vill) skaffa en sådan. Därför skulle det vara motiverat att förbjuda tillägg för alla! Att själv ta ansvar är orättvist menade moderaten.

Nu visar det sig att dessa fyra faktorer blev för mycket för regeringens intentioner. För mycket pragmatism, ingen avtalsfrihet, dåligt med eget ansvar och orättvist med eget ansvar var åsikter som inte gick att sälja in till de egna grupperna. Till detta kommer att de som verkligen skulle drabbas var några tusen av de egna väljarna. Dessutom fanns argumenten att förslaget stred mot EU-rätten samt att Försäkringskassan idag inte kunde garantera att den kunde hantera förslaget i praktiken (DN). Frågan är bara vad detta betyder för regeringens fortsatta arbete.

Först kan man konstatera att Reinfeldt och Borg måste ha känt sig ganska maktfullkomliga när de kunde sätta sig över dessa fem svårigheter i förslaget och dess motiveringar. Men hur kan de ha trott att minskningen av utanförskapet skulle ha uppfattats som så viktigt att opinionen kunde tänkas svälja alla invändningarna? En förklaring är att de personligen har så lite till övers för avtalsfrihet, ansvar, ideologi och borgerlig rättvisa att de pragmatiska resonemangen fick dominera. Men till detta måste fogas att andra tidigt hade kritiska synpunkter. Varför tog man inte dessa på allvar? Det beror antingen på isolering från vad andra tycker eller på att den egna känslan för att pragmatiken är viktigare än principerna är viktigare än vad andra tycker.

Till slut trängde invändningarna igenom det försvar för pragmatiken som R&B byggt upp omkring sig. Det skedde på ett sent stadium där revolt inom riksdagsgrupperna hotade. Det visar inte på lyhördhet och någon smidig maktutövning. Reinfeldt är tydligen mer oerfaren än han tidigare framstått som. Och det betyder att fler "olyckor" kan hända i framtiden.

Den motsatta slutsatsen att Reinfeldt skulle vara en lyssnande ledare som förstår vad som rör sig i leden och ute i samhället och därför i god tid drar tillbaka ett omöjligt förslag har uppenbarligen inte lika mycket fog för sig. Vad vi sett idag är i så fall enbart ett avstående från att stånga sig blodig mot betongväggen. Regeringens oflexibla reträtt är snudd på ett nederlag.

Varför försökte regeringen inte istället att skärpa kontrollen av de långtidssjukskrivna? Är försämringar av incitamenten alltid bättre än mer ingående kontroll där färre skulle drabbas i onödan?

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 11 februari, 2008 19:11, Anonymous Anonym said...

Jag tycker det där var ett ganska fånigt inlägg.

Det finns en drivkraft hos journalister att komma med skarp kritik, att klaga, att väcka sensation. Den drivkraftern tycker jag verkar osunt stor i förhållande till drivkraften att komma med sanningen. Detta gäller även bloggare. Man framstår som märkvärdigare och bättre om man klagar. Man får mer uppmärksamhet. Jag tycker ditt inlägg var ett tydligt exempel på detta. Man har haft en förslag ute på remiss. Man har lyssnat på svaren och dragit tillbaks förslaget. Vad är problemet?!

Oavsett vad man tycker om alliansregerigen, så har Sverige aldrig haft en mer ödmjuk och lyssnande statsminister. Man kan tydligt se på andra politiker att han redan har blivit trendsättande.

 
At 11 februari, 2008 19:19, Blogger Danne Nordling said...

Det där med en lyssnande statsminister tror jag inte någon kan hålla med om generellt. Reinfeldts lyssnande verkar ganska selektivt.

Vad du säger är att saken framstår som ännu allvarligare. Alla de principiella invändningar som jag och många andra framfört under en längre tid skulle alltså inte påverkat särskilt mycket. Nej, det var remissinstanserna som fällde avgörandet, säger du. Om FK hade sagt att de nog skulle kunna hantera svårigheterna med ett rejält extraanslag så skulle Reinfeldt alltså ha försökt genomföra förslaget?
/DNg

 
At 11 februari, 2008 20:35, Anonymous Anders said...

"Varför försökte regeringen inte istället att skärpa kontrollen av de långtidssjukskrivna?" skriver Danne.

Jag gissar, att man tror, att FKs tjänstemän inte skulle verkställa någon kontroll, även om man lyckades med att lagstifta om sådan kontroll (f.ö. inte säkert att de olika borgeliga partierna skulle kunna enas om något sådant).

 
At 11 februari, 2008 21:09, Anonymous Anonym said...

Nej självklart så tror jag att man även har lyssnat på kritik och åsikter från annat håll också.

Jag tycker det dock är märkligt att historien slutar som du hoppats men du är ändå kritisk.

Du har en fantastiskt bra blogg men den är som bäst när den är saklig och "objektiv". Det är den också oftast. Men jag stör mig på luddiga, subjektiva påstående som är så lätta att komma med när man står på sidan om.
Exempel på det i det här inlägget:

"Det visar inte på lyhördhet och någon smidig maktutövning. Reinfeldt är tydligen mer oerfaren än han tidigare framstått som. Och det betyder att fler "olyckor" kan hända i framtiden."

För att man lyssnat för sent?!

Jag älskar verkligen din blogg när den är fylld med argument byggd på fakta. Oavsett om den sågar Nuder eller Borg så är det mycket intressant och givande läsning.

 
At 11 februari, 2008 22:20, Anonymous Anonym said...

"Varför försökte regeringen inte istället att skärpa kontrollen av de långtidssjukskrivna?" skriver Danne.

Eftersom den sk "arbetslinjen" inte syftar till fler jobb utan till större arbetskraftsutbud är det ett naturligt val med generella sänkningar snarare än att beivra fusk. Det övergripanade målen bakom retoriken är att ändra styrkeförhållandena på arbetsmarknaden.

 
At 12 februari, 2008 02:18, Blogger Per-Olof Persson said...

"Det övergripanade målen bakom retoriken är att ändra styrkeförhållandena på arbetsmarknaden."

Fackföreningar skapar arbetslöshet genom att höja lönen utöver värdet av individens marginalproduktivitet (när kostnaden blir högre än intäkten). Därefter förespråkar fackföreningarna att arbetslösheten ska bekämpas genom att den monetära efterfrågan i ekonomin ökar. Detta innebär att löntagarnas reallöner sjunker. Höjda nominella löner ska bekämpas med lägre reallöner.

"Eftersom den sk "arbetslinjen" inte syftar till fler jobb utan till större arbetskraftsutbud..."

Politikerna skapar inga arbeten. Det som skapar arbeten är att det är lönsamt för arbetsgivarna att anställa tills full sysselsättning har uppnåtts. När full sysselsättning har uppnåtts kommer arbetsgivarna att bjuda över varandra för att få tag på arbetskraft. Men lönen per individ kommer dock aldrig att överstiga värdet av individens marginalproduktivitet (när kostnaden blir högre än intäkten).

 
At 12 februari, 2008 11:01, Blogger P-R Bachrach said...

Din historieskrivning om ATP är inte helt korrekt. Socialdemokraternas och kommunisternas förslag gick igenom i Andra Kammaren när Ture Königson,fp, lade ner sin röst. 115-114.

 
At 12 februari, 2008 13:04, Blogger Danne Nordling said...

Nja, i folkomröstningen 1957 fick s-förslaget flest röster men inte majoritet. Regeringen gjorde detta till en proposition om ATP som gick igenom med minsta marginal genom Königsons avhopp.

Jag tycker det är tråkigt att sjukförsäkringsförslaget försvarades med så dåliga argument och så länge. Det ger dåliga signaler för framtiden. För att understryka detta och recensera regeringens handlag är det på plats att avge några värderande omdömen. Betyg helt enkelt.

Nog borde regeringen ha kunnat retirera tidigare. Svepskälet(?) att FK inte kunde kontrollera vilka som har tilläggsförsäkringar kunde ju ha skjutits fram tidigare och sedan hade man med betydligt bättre prestige kunnat backa från förslaget.

Var förslaget något som syftade till generellt ökat arbetsutbud?

Det är ytterst en empirisk fråga. Ger sämre ersättning efter ett år större utbud än medvetenheten att kontrollen har skärpts? Det är ett klassiskt problem inom en sektor med asymmetrisk information. Och kan man inte lita på FK när det gäller kontroll är saken ännu värre. Det förefaller dock som om regeringen gett upp för tidigt när det gäller kontrollen.

Att förslaget skulle syfta till att förändra styrkeförhållandena tror jag inte eftersom vi talar om en mycket speciell tjänstemannagrupp.
/DNg

 
At 12 februari, 2008 22:14, Anonymous Tom said...

Som politiker måste man välja sina strider. Regeringens beteende i detta fall tyder inte bara på brist på erfarenhet utan på dåligt omdöme och vad som verkar vara tveksamma värderingar. Förbryllande och olycksbådande.

 

Skicka en kommentar

<< Home