En oflexibel reträtt av regeringen

Tillbakadragandet av det kritiserade förslaget om tak på 75 procent i sjukförsäkringen trots tilläggsförsäkringar är ett tecken på att regeringen kan begå allvarliga planeringsmisstag och hålla fast vid dem med enveten halsstarrighet. Det är knappast ett bevis för smidig flexibilitet.

Nu drar regeringen tillbaka sitt hårt kritiserade förslag att begränsa sjukpenningen inklusive andra tilläggsförsäkringar till 75 procent. Detta välkomnas av både Svenskt Näringsliv (SN) och Landsorganisationen (LO). Omkring 70 000 personer som varit sjukskrivna mer än ett år berörs.

Den ursprungliga tanken var att det bland de 70 000 personerna fanns en hel del tjänstemän som kunde tänkas ha en ersättning på 90 procent enligt nuvarande bestämmelser och en del av dessa kunde misstänkas inte vilja återgå i arbete med 90 procents ersättning. Arbetslinjen skulle alltså befrämjas genom sänkningen från 90 till 75 procent.

Ett pragmatiskt mål, som rimligen kan ha rört sig om något tusental personer, skulle alltså genom den moderatledda regeringen och dess socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson (m) uppnås till priset av både ideologiska och väljarpolitiska förluster. Bakom strävandena fanns finansminister Anders Borg och hans vilja att minska utanförskapet till snart sagt varje pris - men tydligen främst med generella incitamentsförändringar.

En borgerlig regering borde ha aktat sig för att åsidosätta avtalsfriheten. Nu säger Fredrik Reinfeldt att han fått utfästelser från parterna att nya avtalföräkringsöverenskommelser inte skall genomföras. Men genom detta tilltag har regeringen fått både LO, TCO, SN och egna riksdagsledamöter samt den egna pressen emot sig.

En borgerlig regering borde inte ha gått emot sin egen ideologi. Den består ju traditionellt av att man kan ha en liten obligatorisk grundförsäkring och sedan får var och en själv ta ansvar för tilläggsförmåner. Detta kan också ske genom de fackliga organisationerna. Typexemplet är pensionsfrågan på 1950-talet. Då hade alla en liten obligatorisk "folkpension" och frågan om tilläggspension gjordes till föremål för en folkomröstning. De två linjer som förespråkade frivillig tilläggspension vann sammanlagt, men socialdemokraternas obligatoriska linje fick flest röster. Den kom sedan att bli ATP-systemet.

Symptomatiskt i sjukförsäkringsfrågan är att det är LO som opponerat sig - inte socialdemokraterna. Regeringens förslag utgjorde klassisk socialdemokratisk ideologi. Hur detta kunde tas upp av socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Persson är en gåta. Hon formulerade detta explicit som ett rättviseargument av klassiskt socialdemokratiskt snitt. Om några kan få bättre ersättning genom tilläggsförsäkring är det orättvist mot dem som inte kan (eller vill) skaffa en sådan. Därför skulle det vara motiverat att förbjuda tillägg för alla! Att själv ta ansvar är orättvist menade moderaten.

Nu visar det sig att dessa fyra faktorer blev för mycket för regeringens intentioner. För mycket pragmatism, ingen avtalsfrihet, dåligt med eget ansvar och orättvist med eget ansvar var åsikter som inte gick att sälja in till de egna grupperna. Till detta kommer att de som verkligen skulle drabbas var några tusen av de egna väljarna. Dessutom fanns argumenten att förslaget stred mot EU-rätten samt att Försäkringskassan idag inte kunde garantera att den kunde hantera förslaget i praktiken (DN). Frågan är bara vad detta betyder för regeringens fortsatta arbete.

Först kan man konstatera att Reinfeldt och Borg måste ha känt sig ganska maktfullkomliga när de kunde sätta sig över dessa fem svårigheter i förslaget och dess motiveringar. Men hur kan de ha trott att minskningen av utanförskapet skulle ha uppfattats som så viktigt att opinionen kunde tänkas svälja alla invändningarna? En förklaring är att de personligen har så lite till övers för avtalsfrihet, ansvar, ideologi och borgerlig rättvisa att de pragmatiska resonemangen fick dominera. Men till detta måste fogas att andra tidigt hade kritiska synpunkter. Varför tog man inte dessa på allvar? Det beror antingen på isolering från vad andra tycker eller på att den egna känslan för att pragmatiken är viktigare än principerna är viktigare än vad andra tycker.

Till slut trängde invändningarna igenom det försvar för pragmatiken som R&B byggt upp omkring sig. Det skedde på ett sent stadium där revolt inom riksdagsgrupperna hotade. Det visar inte på lyhördhet och någon smidig maktutövning. Reinfeldt är tydligen mer oerfaren än han tidigare framstått som. Och det betyder att fler "olyckor" kan hända i framtiden.

Den motsatta slutsatsen att Reinfeldt skulle vara en lyssnande ledare som förstår vad som rör sig i leden och ute i samhället och därför i god tid drar tillbaka ett omöjligt förslag har uppenbarligen inte lika mycket fog för sig. Vad vi sett idag är i så fall enbart ett avstående från att stånga sig blodig mot betongväggen. Regeringens oflexibla reträtt är snudd på ett nederlag.

Varför försökte regeringen inte istället att skärpa kontrollen av de långtidssjukskrivna? Är försämringar av incitamenten alltid bättre än mer ingående kontroll där färre skulle drabbas i onödan?

Andra bloggar om: regeringen, sjukförsäkringen, ideologi, Reinfeldt, Borg, politik, borgerligheten på intressant.se