Hur skiljer sig borgerlig rättvisa från socialistisk?

Klassisk borgerlig rättvisa förordar lägre marginalskatter. Men både Alliansen och (s) är emot. Reformerad a-kassa ger försämringar för vissa och (s) har lyckats stämpla detta som orättvist. Obligatorisk a-kassa går på tvärs med de borgerligas klassiska inställning - tex till ATP. Detta är ännu tydligare när man säger att det är orättvist att avtala om sjukersättning över 75 procent. Då får man tom facket emot sig.

Om regeringen skall kunna ta initiativet i den ideologiska debatten måste man kunna klargöra sin principiella hållning i rättvisefrågor. Om detta skrev jag 28/1 med anledning av Anders Isakssons artikel i DN. Nu har Dick Erixon tagit fasta på rättvisefrågan och menar att alliansen skulle kunna vinna valet 2010 på rättvisa och klassisk arbetarmoral.

Det finns därför anledning att titta närmare på hur en klassisk borgerlig rättviseuppfattning skiljer sig från den nuvarande socialistiska. Jag skall kort titta på fyra frågor: 1) Jobbskatteavdragen, 2) A-kassans ökade egenfinansiering, 3) Införandet av obligatorisk a-kassa, 4) Begränsningen av alla sjukförsäkringar till 75 procent.

1) Traditionellt har de borgerliga önskat minska progressiviteten i skattesystemet. Av valtaktiska skäl gick Alliansen dock till val på ett förslag som gav de största skattesänkningarna till medelklassen. Detta motiveras med att det skulle löna sig mer att arbeta, varför bl a pensionärerna undantogs från lättnaden. Fredrik Reinfeldt vill gå vidare mot ett "skatteparadis för låginkomsttagare".

Detta är en fråga som regeringen försöker framställa som kortsiktigt pragmatisk eftersom den varken ligger i linje med traditionell rättviseuppfattning eller med den principiella syn på hur långsiktig tillväxt skall befrämjas som man företrätt under årtionden. Socialdemokraterna har försökt anföra rättviseskäl mot reformen genom att med sinnrika beräkningar försöka visa att det trots allt är höginkomsttagarna som tjänar mest på jobbavdragen. Dessutom påstår man att pensionärerna behandlas orättvist.

Genom att inte rakryggat gå in för att avskaffa värnskatten har regeringen hamnat på defensiven mot socialdemokraterna. Det ser ut som om båda blocken inte vill sänka de höga marginalskatterna men att kanske regeringen berikar de rika fastän mera i smyg.

2) Större egenavgifter för a-kassan framstår nog för de flesta som en onödig besparing. Men det officiella skälet förefaller vara att större variation i avgifterna med hänsyn till branschernas arbetslöshet skall uppnås. Dessutom skall incitamenten att inte bli långtidsarbetslös ökas med försämringar i ersättningen efter längre tid.

Att högre lönekrav i vissa branscher leder till större kostnader för a-kassorna i dessa kan presenteras som ett rättviseargument. Men detta har vi inte sett utfört i praktiken.

Det är synd om de långtidsarbetslösa, säger (s). Därför är det orättvist att försämra för dem. Den klassiska arbetarmoralen skulle därmet peka på det orättvisa i att de som dag efter dag går till sitt tunga arbete ändå skall finansiera att nästan en miljon människor, där kanske hälften kan arbeta, skall försörjas av de arbetande. Här har den egoistiska socialismen vunnit slaget. Jag tror att denna fråga mest har bidragit till Alliansens fall i opinionen.

3) Att införa obligatorisk a-kassa har av Alliansen presenterats med olika och oklara argument. Ett argument är paternalistiskt och har framförts av Sven Otto Littorin. Han gav sken av att många inte förstår sitt eget bästa och skulle bli socialbidragstagare om de får stå utanför. Detta stämmer dåligt eftersom det finns en obligatorisk grundförsäkring. Senare bytte han och Jan Björklund till ett rättviseargument: De som står utanför den frivilliga a-kassan är snyltare på medlemmarna och därför är det rätt att tvinga in dem i olika obligatoriska kassor. Även detta är fel genom att arbetsmarknadsavgiften finansierar det mesta av arbetslöshetsersättningen. Därför är det snarast de som för en billig penning höjer sin ersättning genom medlemskap som är de verkliga snyltarna.

De borgerliga företrädarna hamnar fel genom en felaktig uppfattning av faktiska förhållanden. Men "snyltarargumentet" är intressant när det kommer från den borgerliga sidan. Det vänder sig mot frivilligt medlemskap i allehanda intresseorganisationer. Man kan ju hävda att de som står utanför en facklig organisation "gratisåker" på de betalande medlemmarnas bekostnad. Inte ens från socialistiskt håll har det ansetts att lagen borde föreskriva obligatoriskt medlemskap eller ens tillåta diskriminering pga att någon står utanför. De borgerliga borde också tänka på sin klassiska inställning till allmän tilläggspension.

Man hade dock kunnat vänta sig att socialisterna just för a-kassan hade förordat helt obligatorisk försäkring. När det gäller andra sociala förmåner och socialförsäkringar har man gått emot modellen med obligatorisk grundförsäkring och frivillig tilläggsförsäkring. Det tydligast exemplet är ATP-striden som vid folkomröstningen 1957 egentligen vanns av de borgerligas linjer 2 och 3 (olika former av frivillig tilläggspension). Men även sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och sjukpenning har till allra största delen kommit att skattefinansieras genom socialdemokraternas agerande. Varför vill man då ha kvar den gamla pensionslösningen på a-kassornas område?

Det beror uppenbarligen på kombinationen av stark skattesubventionering av de frivilliga a-kassorna och att de därmed också blir ett starkt argument för att värva anställda till de fackliga organisationerna. Det organisationsegoistiska motivet tar alltså över det traditionella intressemotivet som går ut på att i ett obligatoriskt system kan man slussa över skattemedel från dem som tjänar mer till dem som tjänar mindre utan att det syns så tydligt. Syftet kan uppnås ändå. Något legitimt rättviseargument finns däremot inte.

Den borgerliga linjen och en klassisk arbetarmoral pekar i en annan riktning. För att få rätt till en högre arbetslöshetsersättning än den obligatoriska borde man betala in avgifter som täcker åtminstone den konjunkturbetingade ersättningen. I varje fall borde staten inte beskatta (med osynlig arbetsgivaravgift) dem som inte är medlemmar och alltså inte får något för sin skatt. Och naturligtvis skall ingen skatt tas ut på inkomstdelar ovanför det tak där man inte får ersättning från a-kassan. "Gör din plikt, kräv din rätt" som arbetarmoralen formulerade det.

4) Tanken att i realiteten konfiskera kollektivavtalade och frivilligt inbetalade sjukförsäkringmedel vid långtidssjukskrivning grundas i syftet att göra det mindre lönsamt att inte arbeta (max 75 procents ersättning). Men det är tvivelaktigt för borgerliga att vidta en så drastisk åtgärd. Det är främmande för en borgerlig rättviseuppfattning. Sannolikt är det likadant för många socialdemokrater. Socialförsäkringsminister Anna Hedborg (s) blev omplacerad när hon antydde något liknande. Men Cristina Husmark-Pehrsson anför ett explicit rättviseargument (artikeln 28/1) som är ännu mer väsensfrämmande. Hon tycker att det är orättvist att vissa genom att betala premier för en tilläggsförsäkring skall kunna få högre ersättning än de som väljer att låta bli. Här hotar TCO med en anmälan till ILO.

Det finns naturligtvis fler frågor att anysera utifrån olika synsätt på rättviseaspekten. Men redan dessa fyra frågor förefaller vara så problematiska för regeringen att jag inte är övertygad om att Dick Erixon har rätt i sin förmodan att rättvisan skulle kunna vändas till en vinnande strategi för de borgerliga i nästa val. Alliansens pragmatism framstår som viktigare än rättvisa.

Andra bloggar om: rättvisa, ideologi, skatter, a-kassan, alliansen, regeringen, socialdemokraterna, politik, på intressant.se