fredag, februari 01, 2008

Hur skiljer sig borgerlig rättvisa från socialistisk?

Klassisk borgerlig rättvisa förordar lägre marginalskatter. Men både Alliansen och (s) är emot. Reformerad a-kassa ger försämringar för vissa och (s) har lyckats stämpla detta som orättvist. Obligatorisk a-kassa går på tvärs med de borgerligas klassiska inställning - tex till ATP. Detta är ännu tydligare när man säger att det är orättvist att avtala om sjukersättning över 75 procent. Då får man tom facket emot sig.

Om regeringen skall kunna ta initiativet i den ideologiska debatten måste man kunna klargöra sin principiella hållning i rättvisefrågor. Om detta skrev jag 28/1 med anledning av Anders Isakssons artikel i DN. Nu har Dick Erixon tagit fasta på rättvisefrågan och menar att alliansen skulle kunna vinna valet 2010 på rättvisa och klassisk arbetarmoral.

Det finns därför anledning att titta närmare på hur en klassisk borgerlig rättviseuppfattning skiljer sig från den nuvarande socialistiska. Jag skall kort titta på fyra frågor: 1) Jobbskatteavdragen, 2) A-kassans ökade egenfinansiering, 3) Införandet av obligatorisk a-kassa, 4) Begränsningen av alla sjukförsäkringar till 75 procent.

1) Traditionellt har de borgerliga önskat minska progressiviteten i skattesystemet. Av valtaktiska skäl gick Alliansen dock till val på ett förslag som gav de största skattesänkningarna till medelklassen. Detta motiveras med att det skulle löna sig mer att arbeta, varför bl a pensionärerna undantogs från lättnaden. Fredrik Reinfeldt vill gå vidare mot ett "skatteparadis för låginkomsttagare".

Detta är en fråga som regeringen försöker framställa som kortsiktigt pragmatisk eftersom den varken ligger i linje med traditionell rättviseuppfattning eller med den principiella syn på hur långsiktig tillväxt skall befrämjas som man företrätt under årtionden. Socialdemokraterna har försökt anföra rättviseskäl mot reformen genom att med sinnrika beräkningar försöka visa att det trots allt är höginkomsttagarna som tjänar mest på jobbavdragen. Dessutom påstår man att pensionärerna behandlas orättvist.

Genom att inte rakryggat gå in för att avskaffa värnskatten har regeringen hamnat på defensiven mot socialdemokraterna. Det ser ut som om båda blocken inte vill sänka de höga marginalskatterna men att kanske regeringen berikar de rika fastän mera i smyg.

2) Större egenavgifter för a-kassan framstår nog för de flesta som en onödig besparing. Men det officiella skälet förefaller vara att större variation i avgifterna med hänsyn till branschernas arbetslöshet skall uppnås. Dessutom skall incitamenten att inte bli långtidsarbetslös ökas med försämringar i ersättningen efter längre tid.

Att högre lönekrav i vissa branscher leder till större kostnader för a-kassorna i dessa kan presenteras som ett rättviseargument. Men detta har vi inte sett utfört i praktiken.

Det är synd om de långtidsarbetslösa, säger (s). Därför är det orättvist att försämra för dem. Den klassiska arbetarmoralen skulle därmet peka på det orättvisa i att de som dag efter dag går till sitt tunga arbete ändå skall finansiera att nästan en miljon människor, där kanske hälften kan arbeta, skall försörjas av de arbetande. Här har den egoistiska socialismen vunnit slaget. Jag tror att denna fråga mest har bidragit till Alliansens fall i opinionen.

3) Att införa obligatorisk a-kassa har av Alliansen presenterats med olika och oklara argument. Ett argument är paternalistiskt och har framförts av Sven Otto Littorin. Han gav sken av att många inte förstår sitt eget bästa och skulle bli socialbidragstagare om de får stå utanför. Detta stämmer dåligt eftersom det finns en obligatorisk grundförsäkring. Senare bytte han och Jan Björklund till ett rättviseargument: De som står utanför den frivilliga a-kassan är snyltare på medlemmarna och därför är det rätt att tvinga in dem i olika obligatoriska kassor. Även detta är fel genom att arbetsmarknadsavgiften finansierar det mesta av arbetslöshetsersättningen. Därför är det snarast de som för en billig penning höjer sin ersättning genom medlemskap som är de verkliga snyltarna.

De borgerliga företrädarna hamnar fel genom en felaktig uppfattning av faktiska förhållanden. Men "snyltarargumentet" är intressant när det kommer från den borgerliga sidan. Det vänder sig mot frivilligt medlemskap i allehanda intresseorganisationer. Man kan ju hävda att de som står utanför en facklig organisation "gratisåker" på de betalande medlemmarnas bekostnad. Inte ens från socialistiskt håll har det ansetts att lagen borde föreskriva obligatoriskt medlemskap eller ens tillåta diskriminering pga att någon står utanför. De borgerliga borde också tänka på sin klassiska inställning till allmän tilläggspension.

Man hade dock kunnat vänta sig att socialisterna just för a-kassan hade förordat helt obligatorisk försäkring. När det gäller andra sociala förmåner och socialförsäkringar har man gått emot modellen med obligatorisk grundförsäkring och frivillig tilläggsförsäkring. Det tydligast exemplet är ATP-striden som vid folkomröstningen 1957 egentligen vanns av de borgerligas linjer 2 och 3 (olika former av frivillig tilläggspension). Men även sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och sjukpenning har till allra största delen kommit att skattefinansieras genom socialdemokraternas agerande. Varför vill man då ha kvar den gamla pensionslösningen på a-kassornas område?

Det beror uppenbarligen på kombinationen av stark skattesubventionering av de frivilliga a-kassorna och att de därmed också blir ett starkt argument för att värva anställda till de fackliga organisationerna. Det organisationsegoistiska motivet tar alltså över det traditionella intressemotivet som går ut på att i ett obligatoriskt system kan man slussa över skattemedel från dem som tjänar mer till dem som tjänar mindre utan att det syns så tydligt. Syftet kan uppnås ändå. Något legitimt rättviseargument finns däremot inte.

Den borgerliga linjen och en klassisk arbetarmoral pekar i en annan riktning. För att få rätt till en högre arbetslöshetsersättning än den obligatoriska borde man betala in avgifter som täcker åtminstone den konjunkturbetingade ersättningen. I varje fall borde staten inte beskatta (med osynlig arbetsgivaravgift) dem som inte är medlemmar och alltså inte får något för sin skatt. Och naturligtvis skall ingen skatt tas ut på inkomstdelar ovanför det tak där man inte får ersättning från a-kassan. "Gör din plikt, kräv din rätt" som arbetarmoralen formulerade det.

4) Tanken att i realiteten konfiskera kollektivavtalade och frivilligt inbetalade sjukförsäkringmedel vid långtidssjukskrivning grundas i syftet att göra det mindre lönsamt att inte arbeta (max 75 procents ersättning). Men det är tvivelaktigt för borgerliga att vidta en så drastisk åtgärd. Det är främmande för en borgerlig rättviseuppfattning. Sannolikt är det likadant för många socialdemokrater. Socialförsäkringsminister Anna Hedborg (s) blev omplacerad när hon antydde något liknande. Men Cristina Husmark-Pehrsson anför ett explicit rättviseargument (artikeln 28/1) som är ännu mer väsensfrämmande. Hon tycker att det är orättvist att vissa genom att betala premier för en tilläggsförsäkring skall kunna få högre ersättning än de som väljer att låta bli. Här hotar TCO med en anmälan till ILO.

Det finns naturligtvis fler frågor att anysera utifrån olika synsätt på rättviseaspekten. Men redan dessa fyra frågor förefaller vara så problematiska för regeringen att jag inte är övertygad om att Dick Erixon har rätt i sin förmodan att rättvisan skulle kunna vändas till en vinnande strategi för de borgerliga i nästa val. Alliansens pragmatism framstår som viktigare än rättvisa.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

15 Comments:

At 05 februari, 2008 21:18, Blogger Martin Westergren said...

Är inte det grundläggande problemet att högerpolitik helt enkelt är orättvis? Regeringens argumentation är tydligt effektivitetsorienterad, på ett ibland ganska ärligt sätt. Borg sa t.ex. i samband med den slopade förmögenhetsskatten något i stil med att ”reformen är problematisk ur fördelningsperspektiv, men motiverad därför att den gynnar de sämst ställda på sikt” (någon slags högertolkning av Rawls?!). Denna linje i argumentationen håller någorlunda ihop, även om den sannolikt är empiriskt falsk.
Men att minska progressiviteten och göra de rika rikare av rättviseskäl? Come on! Har inte de senaste årtiondenas politisk-teoretiska debatt visat hur notoriskt svårt det är att göra skillnad mellan egen ansträngning och godtyckliga faktorer? Hur ska ”produktiva insatser” (vad det nu är) som sker genom att ”folk gör sitt bästa” (jag citerar Erixon) skiljas från insatser som sker lättvindigt? Nej, rättvisestrategin gör nog regeringen bäst i att undvika.

 
At 06 februari, 2008 13:06, Blogger Danne Nordling said...

Likväl kom t o m Rawls själv fram till att proportionell skatt skulle räcka för att ge den omfördelning som var till maximal fördel för de sämst ställda. "Högerpolitik" kan alltså framstå som rättvis.

Att slopad förmögenhetsskatt faktiskt skulle ha fördelar för hela samhället och därmed de sämst ställda tror jag de flesta bedömare och forskare är överens om. Den stora skatteutredningen RINK utformade sitt förslag utifrån att förmögenhetsskatten skulle avskaffas under början av 1990-talet. Men dess överväganden var fördelningspolitiskt grundade.

Tyvärr kommer vi inte att kunna få Rawlsperspektivet på förmögenhetsskatten testat i verkligheten. Östros var ju häromdagen tydlig med att förmögenhetsskatten skulle återinföras och då fortsätter kapitalflykten.

Jag håller med om att de senaste årtiondenas politisk-teoretiska debatt misslyckats att särskilja egen ansträngning från medfödda talanger och egenskaper. Enligt min mening bygger denna ansats dock på en lös moralisk inuition och inte på någon politiskt-filosofiskt utvecklad teori. Men i debatten verkar det som om det skulle finnas en sådan "teori X". Jag har dock inte lyckats hitta någon framställning av den utom Singers valhänta försök.

Det finns alltså inte säkert någon grund för att hävda att avskaffandet av progressiva skatter skulle vara orättvis. Men utifrån dagens föreställning att "rättvisa är detsamma som utjämning" skulle de borgerliga naturligtvis få svårigheter att t ex avskaffa värnskatten om de inte förmår utveckla en egen rättviseideologi.
/DNg

 
At 06 februari, 2008 13:34, Blogger Martin Westergren said...

Har du någon referens till att Rawls förordar proportionell skatt(eller att det är förenligt med maximin)? Inte i TJ va?
Slopad förmöghenhesskatt: jo jag menar ju att den enda framkomliga vägen är effektivitetsargument. Här hänger det på hur effektiviteten mäts, på nyttodefinitionen. "De flesta bedömare och forskare" är nationalekonomer gissar jag, och med preferenstillfredsställelse (eller absolut inkomst) som mått är möjligen slopad förmögenhetsskatt förenligt med maximin (om tidsperspektivet är långt - mycket empirisk osäkerhet här...). Med primära nyttigheter (eller Sens "capabilities"), som via nyttigheten "självkänsla" tar hänsyn till att relativa skillnadeder kan försämra de sämst ställdas absoluta situation blir det däremot högst tveksamt.

Har sett sitt resonemang om avsaknaden av en "teori x" förut men aldrig riktigt förstått vad du menar. Ska läsa på lite på hemsidan (finns det inte en uppsjö mer eller mindre stringenta och koherenta teorier om rättvisa?).

 
At 06 februari, 2008 16:05, Blogger Danne Nordling said...

Jodå, Rawls gör denna bedömning av "a proportional expenditure tax" i Theory.

Förmögenhetsskatten, FS, har enligt all teori en negativ effekt på produktionseffektiviteten. Om man ändå skall ha FS av rationella skäl måste man visa att ca 6 mdr kr i intäkt 1) inte kan tas in på något bättre sätt och 2) att skadeverkningarna på produktionen är mindre än 6 mdr per år (då förenl m Rawls).

Ett traditionellt rättviseskäl mot FS är att genomsnittlig real kapitalavkastning inte får dras in till 100 procent, vilket med den tidigare svenska utformningen skedde redan vid en inflation på 2 procent.

Rawls´argument mot FS skulle naturligtvis försvagas högst betänkligt om man tog in ett så vagt begrepp som "självkänsla" i kalkylen. Någon kunde då utan vidare hävda att en skatt som ger betydande produktionsförluster utan att ta in just några pengar ändå stärker de sämst ställdas självkänsla. Och eftersom de betalandes självkänsla inte räknas öppnas en omfördelning långt större än den utilitaristiska.

Jag kan inte se att vare sig Rawls eller Sen skulle ha förordat något liknande i praktiken.

Jag hopppas att du, Martin, kan se vad jag menar med att det inte finns någon "teori X" som rättfärdigar intuitionen att medfödda egenskaper, som ger högre inkomster inom ramen för dagens rättssystem, egentligen skulle beskattas konfiskatoriskt.

Mot denna intuition skulle man annars kunna ställa Nozicks rättviseteori, som är en av de få "stringenta och koherenta" teorier om rättvisa som finns. Dessutom finns Rawls´teori och den revidering som jag skulle förorda. Däremot är Dworkins teori knappast koherent.
/DNg

 
At 06 februari, 2008 18:21, Blogger Martin Westergren said...

"Självkänsla" (eller "en känsla för det egna värdet") må vara vagt, men ack så viktigt för ett gott liv. Finns intressant lyckoforskning om relativa inkomst- och förmögenhetsskillnaders negativa inverkan på människors välbefinnande, se t.ex. Layard (självskattad lyckonivå - finns vissa validitets och reliabilitetsbrister, det medges...)

Hängde inte med riktigt på den reala kapitalavkastningen men argumentet handlar väl om effektivitet/tillväxt - inte rättvisa? (Kanske är en distinktion mellan effektivitet och rättvisa svår - en utlitarist definierar ju t.ex. det rätta som det som maximerar det goda - men varken du eller jag är ju utlitarister). Återigen blir det ju en fråga om hur nytta bör definieras och mätas, vilket också avgör vad som är rationellt och inte. Ett mått som INTE fångar upp självkänsla är väl mer problematiskt än ett som gör det?

Teori x diskussionen handlar alltså om epistemologi i någon mening, en svår nöt att knäcka... Vad är våra intuitioner om rättvisa för något egentligen? Glimtar av en transcendental verklighet eller fråga om tycke och smak? osv.
Menar du att Nozicks teori är mer sann därför att den är prepolitisk och handlar om "naturliga" rättigheter? Skulle dessa kunna verifieras epiriskt då eller?

Utmärkande för en god teori är nog snarare 1) att den inte innehåller interna motsättningar och spänningar och 2) att den stämmer överens med våra välövervägdna uppfattningar (intuitioner) om vad som är rättvist. På båda dessa punkter har ju Nozick stora problem...

 
At 07 februari, 2008 13:49, Blogger Danne Nordling said...

Relativa bedömningar som ofta också är subjektiva blir mycket problematiska för fördelningspolitiken. Dworkin, som har en utilitaristisk utgångspunkt, ger ett pregnant exempel: Om det finns ganska många vita som ogillar att svarta börjar köra omkring i "stora, glänsande bilar" skall vi inte räkna den negativa lycka (minskning av självkänslan?) som de svarta kan åsamka de vita. Nyttokalkylen får inte innefatta "externa preferenser" var hans slutsats.

Lyckoforskningen är förvisso en aning skakig och teorin har validitetsproblem. Men det är resultatens relevans som kan ifrågasättas - även för icke-utilitarister. Om illvilja mot vissa ökar självkänslan hos de sämst ställda måste väl en sådan användning av teorin avvisas?

Avkastningens storlek efter skatt är ett traditionellt rättviseproblem och inte bara en effektivitetsfråga.

Intuitioner om rättvisa borde först kartläggas moralsociologiskt. Därefter skulle olika uppfattningar behöva analyseras inom ramen för en moralfilosofisk teori som borde utmynna i konsistens och koherens. Jag är inte så säker på att detta skulle resultera i "teori X".

Mot intuitionen hos vissa att man inte får dra personlig nytta av sina talanger och medfödda egenskaper kan man ställa intuitionen att andra inte har rätt att utnyttja en människa mot hennes vilja - inte ens om denna människa har stora kroppskrafter eller är begåvad. Historiskt har denna intuition en långt större betydelse än intuitionen om rätten att utnyttja de begåvade.

Naturligtvis avgörs inte en rättviseteoris riktighet av historicistiska argument. Nozicks teori innehåller förvisso vissa interna problem. Det är kanske något som kan utvecklas. Men grunden för teorin i form av välövervägda uppfattningar om primära rättviseprinciper förefaller betydligt mera solid än Peter Singers.

Rawls anses ibland företräda utnyttjandeteorin men i huvudsak är hans teori kontraktsteoretisk och möjlig att analysera med hjälp av vissa empiriska inslag. Är det sålunda verkligen så att differensprincipen blir resultatet av ursprungspositionen?
/DNg

 
At 07 februari, 2008 14:19, Blogger Martin Westergren said...

Ja du (och Dworkin) har nog rätt i att externa preferenser är problematiska, avund betraktas ju vanligtvis inte som en dygd precis. Samtidigt är väl känslor av att ha blivit orättvist behandlad att ta på allvar - stora relativa skillnader i samhället ger ju upphov till känslor av att ha blivit utsatt för en oförrätt - liknande de som en oskyldigt dömd fånge känner.

Stora inkomst- och förmögenhersskillnader genererar ju också nackdelar för de sämst ställda av mer objektiv natur - en cementerad klasstruktur försämrar de sämst ställdas möjligheter och livschanser genom att utestänga dem från nätverk och maktcentra etc. Självkänslan har ju också betydelse för de objektiva möjligheterna att "lyckas" - själva tron att man kan skapa sig ett bättre liv påverkar chanserna att faktiskt lyckas med det.

Håller med om att det är lyckoforskningens relevans som är det stora problemet för icke-utilitarister.

På vilket sätt tänker du dig att moralsociologisk forkning om människors intuitioner om rättvisa har betydelse? Exerna preferenser (vilket det ju är frågan om) var ju nyss irrelevanta enligt dig? Ett "bör" kan väl fortfarande inte härledas ur ett "är", eller?

 
At 08 februari, 2008 00:02, Blogger Danne Nordling said...

Är det verkligen så att "stora relativa skillnader i samhället ger ju upphov till känslor av att ha blivit utsatt för en oförrätt - liknande de som en oskyldigt dömd fånge känner". Finns det sociologiska undersökningar som visar detta?

Kan det inte istället vara så att det är relativt små skillnader mellan personer i samma omständigheter som leder till missnöje och bristande självkänsla? Det heter ju "keep up with the Jones's" - inte "with the Rothschild's". Att en finansfamilj berikar sig ligger i dess natur och påverkar knappast Svenssons självkänsla. Men när hans gamle klasskamrat lyckas bättre kan det bli svårt med hans syn på sig själv.

Däremot kan jag hålla med om att "en cementerad klasstruktur försämrar de sämst ställdas möjligheter och livschanser genom att utestänga dem från nätverk och maktcentra etc". Men detta gäller inte generellt utan mest dem som trots begåvning och talanger stängs ute från de livschanser som likartade andra i andra klasser förunnas.

Därför skall vi inte ha ett klassamhälle. Men vi får inte förväxla detta med ett meritsystem där alla med meriterande egenskaper kan tjäna mer än andra. Å andra sidan får vi inte heller inbilla dem utan meriter att de enkelt skulle kunna hålla jämna steg med de flesta andra. När en del av dem misslyckas kan det förvisso slå mot deras självkänsla och göra dem ännu olyckligare. Det är bara de som verkligen kan lyckas som bör ha sådana förväntningar.

En moralsociologisk undersökning behövs för att sådana som Singer och Nagel skall förstå att just deras moraliska intuition inte är den enda och självklara. Frohlich & Oppenheimer (1992) testade tex olika rättviseprinciper utifrån Rawls' koncept (listan i §46) och ingen av grupperna enades om utjämning eller ens differensprincipen.

Eftersom det är den rättviseprincip som väljs i verkligheten i OP som är rättvis i Rawls' teori är det bara att undersöka verkligheten för att få fram Rawls' egentliga rättvisa.

Rawls hade inte möjligheten att göra empiriska test. Därför tog han fel när han troligtvis använde introspektion. Av denna anledning anser jag att hans teori borde revideras så att (litet vitsigt uttryckt) 'maximin byts ut mot exmin'.

Att vad jag kallar "primära rättviseprinciper" skulle vara ett uttryck för externa preferenser menar jag däremot inte. Preferenser handlar om "smak", rättviseprinciper handlar om något mer genomtänkt.
/DNg

 
At 09 februari, 2008 13:45, Blogger Martin Westergren said...

Är det verkligen oviktigt hur det går för Rothschild's? Rawls för faktiskt ett liknande resonemang och menar att individers självrespekt förvisso påverkas negativt av socioekonomisk ojämlikhet, men bara av ojämlikhet inom ”jämförbara grupper”. Ojämlikhet mellan individer som tillhör icke-jämförbara grupper orsakar enligt Rawls inte försämrad självrespekt – helt enkelt därför att medlemmarna I olika grupper inte jämför sig med varandra. Vet inte om jag riktigt köper det där, resonemanget har också kritiserats, se t.ex. Zaino, J. S. 1998: ”Self-Respect and Rawlsian Justice”.

Om du håller med om att det andra argumentet, om klasstrukturens exkluderande effekter, borde väl "skatterna vara ganska höga för att friheten för de sämst ställda ska bli så stor som möjligt"? (För att parafrasera ditt credo...)

Vad människor väljer i verkligheten är väl helt irrelevant för frågan om vad de skulle välja i UP, där ju förutsättningarna är väldigt speciella? Situationen i UP är ju riggad för att generera ett visst resultat - om UP-valet ska kritiseras måste man visa att förutsättningarna för valet på något sätt bör förändras eller att något antagande är felaktigt.

Jag tror egentligen inte att UP, och den lite krystade rational choice-anknytningen, är rättviseteorins starkaste ben. Resonemanget om oförtjänta skillnader är rakare och leder på på ett elegantare sätt fram till samma resultat: maximin.

 
At 09 februari, 2008 13:48, Blogger Martin Westergren said...

Om relativ fattigdom och socioekonomisk ojämlikhet:

Runciman, W. G. 1966. Relative Deprivation and Social Justice: A Study of Attitudes to Social Inequality in Twentieth Century England. Berkley: University of California Press.

Townsend, P. 1962. ”The Meaning of Poverty” i The British Journal of Sociology 13, nr 3 1962.

Townsend, P. 1954. “Measuring Poverty” i The Brittish Journal of Sociology 5, nr 2, 1954.

 
At 11 februari, 2008 18:58, Blogger Danne Nordling said...

Det finns ett starkt argument för min och Rawls' syn på vad som påverkar självrespekten: vad man ser i verkligheten är känslomässigt mera upprivande än vad man läser i tidningar eller rapporter. Inte ens taxeringskalendern, Hänt i veckans reportage eller Expressens taxeringstabeller gör att folk i allmänhet får sämre självkänsla, enligt vad jag kan se. Kan du säga vad Zaino ändå skulle grunda sin motsatta uppfattning på?

Jag håller med om det klassiska kast- eller klassamhället är exkluderande. Men det är inte säkert att det påverkar självrespekten om sådant betraktas som naturens ordning. Nu har vi inte ett klassamhälle utan ett meritsamhälle. Friheten blir alltså avsevärd för alla med lägre skatter. Mitt teorem att friheten blir betydande med lägre skatter gäller alltså fortfarande. Men för den som sätter frihet = välstånd blir naturligtvis läget ett annat. "Välståndet för de sämst ställda blir som störst när skatterna för de andra är så höga att de börjar fundera på att emigrera."

Vad människor väljer i verkligheten i UP är givetvis det mest relevanta. Eftersom vi inte har en "riktig" UP så har den sociologiska vetenskapen en uppgift att så bra som möjligt simulera en situation där man inte vet vilka egenskper man har för att klara experimentuppgifterna. När det då visar sig att trots att UP är "riggad" blir resultatet ändå inte att försökspersonerna kommer överens om utjämning eller om maximal utdelning till dem som klarar sig sämst är det väl ett bevis för att Nagel och den sene Rawls tagit fel. Men det visar också att den tidige Rawls hade fel. Vad folk vill ha i form av garantier är ett "golv" som garanterar viss trygghet - inte maximal utdelning från en maximin-försäkring.

Resonemanget om oförtjänta skillnader är förvisso "rakare" eftersom det bygger på en oreflekterad intuition - alltså raka motsatsen till Rawls' "reflektiva ekvilibrium". Utan ens en teori X som rättfärdigar denna intuition kan jag inte se att denna väg att härleda maximin och differensprincipen har någon som helst evidens.
/DNg

 
At 11 februari, 2008 21:30, Blogger Martin Westergren said...

Zainos huvudpoäng är att Rawls är motsägelsefull i sin syn på självrespekt och socioekonomisk ojämlikhet, samt att teorin inte blir särskilt egalitär (och därmed inte förenlig med "demokratisk jämlikhet") om vi köper det ovan diskuterade synsättet (endast inom jämförbara grupper). Detta är ju dessvärre inget som biter på dig - att det innebär problem för en teori om den visar sig vara icke-egalitär går ju bara de redan övertygade (sådana som jag) med på...

Möjligen är det så att the Jones's inte bryr sig så mycket om Rothschild's, men de sämst ställdas självkänsla påverkas väl utan tvekan av både the Jones´s och Rothschild's, av att det finns en välmående medelklass och en dekadent överklass som lever på ett sätt som de sämst ställda bara kan drömma om (har ingen bra referens, men kanske duger franska och ryska revolutionen som empiriska exempel?)

Varför skulle friheten bli större bara för att vi har ett meritsamhälle (om vi nu har det)? Något led saknas i dit resonemang där.

Att alla skulle emigrera om vi höjer skatterna en aning verkar väl inte särskilt troligt? Har inte detta visat sig empiriskt falskt t.o.m. när det gäller VD:ar och andra "nyckelpersoner" (obs citationstecken)? Att stater konkurrerar med varandra i att erbjuda låga förmögenhetsskatter för att locka till sig kapital är ju dessutom ett förhållande vi kan ändra på genom internationellt politiskt och fackligt samarbete. (svår fråga det här dock: vilka empiriska förhållanden ska man betrakta som fixa respektive möjliga at förändra?)

Tycker fortfarande att det är motsägelsefullt att du å ena sidan avfärdar externa preferenser och å andra sidan vill grunda ditt teorem i moralsociologisk forskning om människors rättviseuppfattningar. Vad är skillnaden? Hur ser distinktionen ut? Om den moralsociologiska forskningen visar att människor tycker att det är rätt med tortyr och änkebränning - vad ska vi dra för slutsatser då? Ett bör kan nog inte härledas ur ett är ändå (men om, och i så fall hur, ett bör kan härledas är som sagt ingen lätt fråga precis)

 
At 11 februari, 2008 23:33, Blogger örjan r. said...

Intressant diskussion. Men åsikten att vi ska avgöra vad UP leder till genom att fråga folk vad de anser, finns det inte något av nivåsammanblandning av det? Lite som åsikten att det bästa svaret på frågan om vilken skattepolitik som bör föras är "det får vi rösta om". Självklart ska man ha respekt för vad andra tycker i en rättvisediskussion och förd politik bör utformas demokratiskt, men det är inte något svar på frågan vad jag som deltagare i en demokrati bör rösta på för politik. Dvs, om nu empiriska riktiga människor väljer något annat när de föreställer sig UP än vad Rawls tänker sig, så kan ju Rawls fortfarande mena att det rätta/rationella valet är något annat. (Om det verkligen är en fråga om skilda grundläggande intuitioner så är det ju intressant, men då får man väl försöka diskutera kring dem och se om man kommer någonvart, om någon sida ändrar sig. Att bara räkna röster verkar vara en märklig metod.)

 
At 12 februari, 2008 13:52, Blogger Danne Nordling said...

Martin, du tar upp frågan om externa preferenser och moralsociologi varvid du skriver: "Om den moralsociologiska forskningen visar att människor tycker att det är rätt med tortyr och änkebränning - vad ska vi dra för slutsatser då?"

Vi skall inte alls dra några slutsatser rörande rättssystemet. Vad sociologerna borde undersöka är de grundläggande principerna för rättvisa. Några förslag:

Skall vi ha ett omfördelningssystem som ger raka rör, raka rör med golv, raka rör med golv och tak, maximalt golv, samma nivå för alla, mer åt dem med större behov etc.

För att detta inte skall avgöras av den position som man redan har måste undersökningen försöka arbeta med metoder som eftersträvar opartiskhet (simulera okunnighetens slöja).

Sociologerna borde också undersöka folks inställningar till grundläggande rättigheter vid omfördelning. Finns det en opartisk vilja att tillåta ett totalt utnyttjande av människors större fysiska styrka, konstnärliga begåvning, intelligens, företagsamhet, bollsinne, utseende, skådespelartalang etc?

Men det är slutligen en teori om tvångets legitimering som avgör vilken vikt vi skall lägga vid uppfattningar om omfördelningsprinciper. Argumenten för tvång har jag efterlyst och försökt rekonstruera sedan länge här på bloggen.

Återkommer till övriga frågor.
/DNg

 
At 14 februari, 2008 17:27, Blogger Danne Nordling said...

Först en rättelse: Rawl lista med alternativa fördelningsprinciper finns i § 21 i Theory. Där nämner han den enligt min mening relevanta principen med ett socialt minimum istället för differensprincipen (som bygger på maximin).

Är det ekonomiska skillnader som leder till oroligheter och kanske revolution? Både den franska revolutionen och den ryska februarirevolutionen utlöstes av andra faktorer såsom svält genom missväxt och krig samt av en förtryckande behandling av stora medborgargrupper.

Om vi har ett rättssamhälle med personlig frihet och demokrati kan stora skillnader accepteras utan att många drabbas av dålig självkänsla (ex USA).

Ett meritsamhälle är friare än ett klassamhälle eftersom de som kan meritera sig inte blir hindrade.

Överföringarna till de sämst ställda blir störst när skatterna är så höga som möjligt utan att skattebasen börjar eroderas väsentligt genom t ex emigration.

Jag skall återkomma till självkänslans plats i fördelningspolitiken.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home