Stoppar Centern regimskiftet 2018?

Centerns aggressiva avvisande av Kinberg Batras utspel om samtal med SD borde betyda att Annie Lööf inte vågar förena sig med oppositionen i den obligatoriska omröstningen om Löfven 2018. Men om hon låter bli att backa i förväg borde Löfven förstå att överge sin förhastade deklaration att sitta kvar till varje pris. Då skulle en blocköverskridande samarbetsregering kunna bildas.

Jag tolkar Anna Kinberg Batras utspel 19/1-17 som att hon i god tid före valet 2018 ville syna pålitligheten hos Centerpartiet och möjligen också Liberalerna (f d Folkpartiet). Skulle man vara beredd att redan före valet börja diskutera framläggandet av en gemensam budget och kunde man acceptera att åtminstone samtala med SD i utskotten i Riksdagen? AKB fick ett svar från Annie Lööf (C) som hon nog inte var beredd på: ett vasst och kategoriskt avvisande.Några dagar senare följde Centern upp sitt avvisande med ett ultimatum från vice ordföranden Anders W Jonsson (som han dock backat något ifrån)..

Bakgrunden är att AKB i juni 2016 i Ekots lördagsintervju deklarerade att M skulle rösta nej till Stefan Löfven efter valet 2018 även om de rödgröna fått relativ majoritet. I oktober 2016 deklarerade Löfven att han inte tänkte avgå självmant om Alliansen skulle få relativ majoritet. Alliansen skulle få visa att den var enig med SD för att få ihop en majoritet av alla riksdagsledamöter i den obligatoriska omröstningen. Han förutskicka att Centern knappast skulle våga gå ihop med SD med hänsyn till sina egna väljare.

Senare i oktober 2016 kom ett stickspår från Jan Björklund (L) om vad som var tänkbart ifall att de rödgröna vann valet 2018 med relativ majoritet. Han kunde för egen del tänka sig en blocköverskridande regering där Moderaterna och Socialdemokraterna ingick. I media förvanskades dock utspelet och kom att uppfattas som gällande situationen där Alliansen fått relativ majoritet. Kort därefter kom Löfven med ett föga uppmärksammat uttalande i AB där han var med på att ingå i en alliansregering på villkor att också MP fick vara med.

Med Centerns utspel 24/1 (förhastat ultimatum) och Liberalernas mera lågmälda instämmanden har det som kunnat anas sedan i höstas nu kommit upp till ytan. Nu kan konstateras att det inte blir någon gemensam alliansbudget före valet och att allianssamarbetet efter valet är i fara. Här ska analyseras vad som kan hända om Alliansen vinner valet (får relativ majoritet). Utgångspunkten är att Löfven inte avgår självmant.

Tidigare har man kunnat utgå från att Löfven skulle bli avsatt vid den obligatoriska statsministeromröstningen - trots att målet en majoritet av ledamöterna kräver att också SD röstar emot Löfven. Denna röstning har Jimmie Åkesson (SD) utlovat utan att ställa villkor (hösten-16 i Ek li men som 25/1 i Rapport inte var helt klart). Men Löfven förefaller nu att skörda framgångar i sitt arbete med att skrämma C och L från att bli beroende av SD. Det kan bli så att C inte vågar rösta emot Löfven eftersom en avsättning kräver aktivt stöd från SD. Annie Lööf kan alltså stoppa ett regimskifte 2018. Men med en klar valseger för Alliansen kan L bli så stort att en majoritet mot Löfven kan formeras utan Lööfs medverkan.

Om vi däremot antar att både C och L hoppar av från Alliansen vid en valseger för att bli stödpartier till Löfven och Lövin tillsammans med Vänsterpartiet kan Löfven sannolikt sitta kvar. Men att samarbeta med de f d kommunisternas parti är ett långt och vanskligt steg för C och L. Och utan V kan sannolikt inte majoritet garanteras. Ett alternativ är att C och L både avstår från att avsätta Löfven och att gå med i hans regering. De kan då bli tungan på vågen mellan de rödgröna och M, KD, SD. Det fordrar dock att Löfven tror att deras stöd inte är gratis vilket förutsätter att de kan rösta på förslag som stöds av SD. På sikt äts de sannolikt också upp av M och KD som kommer att betrakta dem som förrädare.

Det är alltså ganska osannolikt att Löfvens grundstrategi att splittra Alliansen skulle kunna lyckas. Men inte heller Alliansens grundstrategi, som förefaller formulerad av "Bagdad Bob", kan lyckas. En Alliansregering med endast relativ majoritet (som 2010-14) lever farligt sedan SD upptäckt att det inte finns något hinder i grundlagen att rösta på andra partiers budgetmotioner (som i dec-14). Numera är det bara Annie Lööf som ständigt återkommer till att målet är en Alliansregering med alla fyra partierna. Strängt taget hävdar Björklund samma sak men han undkommer genom att många politiska bedömare tror att han vill ha med S i en sådan regering (det gäller ju fallet då Alliansen förlorar valet).

Om Alliansen vinner valet finns det bara tre alternativ: att börja samarbeta med S, att börja samarbeta med SD (har fallit i dagarna) eller att låta Löfven regera vidare. Det tredje alternativet kommer Löfven vid närmare eftertanke att finna vara alltför plågsamt. Alla hans förslag kan när som helst röstas ned av enbart Alliansen, vilket  även innefattar budgeten. Men om SD vägrar att rösta emot honom kan han hamna där även om Alliansen är emot honom. - Skulle Löfven däremot släppa sin halsstarriga ambition att sitta kvar tills han får ett misstroendevotum emot sig kan han med viss trovärdighet redan vid talmansrundan efter valet föreslå en blocköverskridande fempartiregering där han själv (och ev MP) skulle ingå. Detta har han redan föreslagit i AB i höstas.

En variant av detta alternativ är att Löfven nöjer sig med att ingå ett avtal med Alliansen att inte rösta på sin egen budgetmotion för att förhindra att SD fäller regeringen och ställer till kaos. Eftersom han är så mån om att isolera SD skulle det kunna vara tänkbart. Någon borde lägga fram tanken för att syna Löfven.

Centerns och Liberalernas delvis aggressiva avfärdande av AKB:s propå att man skulle kunna samtala med SD i utskotten medför av allt att döma att en Alliansregering, som måste få någon garanti från SD att inte budgeten fälls, inte kan bildas 2018. Det betyder att redan vid statsministeromröstningen kommer Annie Lööf att vägra att fälla Löfven. Om hon däremot inte backar i förväg kan Löfven förstå att självmant avgå för att öppna för en blocköverskridande regering tillsammans med åtminstone M, KD och L. Han får väl nöja sig med att bli vice statsminister för samarbetets skull.

[Se även Centerns motstridiga egna förklaringar efter debaclet.]
- - - -
Alternativen om de rödgröna får relativ majoritet, bloggart sep-16

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsbildning, val 2018, moderaterna, Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Alliansen, politik på intressant.se

Kinberg Batra kan bli statsminister trots att Alliansen inte vinner valet

Med formella omröstningar vid regeringsbildningen 2018 kan Kinberg Batra bli statsminister i en alliansregering i minoritet som kan fällas av SD och S i förening. Med slutna talmansförhandlingar blir detta resultat inte möjligt. Resultatet blir istället en koalition mellan S och M där en tuff Kinberg Batra kan bli statsminister.

Den här analysen behandlar enbart det valutfall 2018 som innebär att Alliansen blir mindre än de rödgröna. Resultaten kan bli olika om regeringsbildningen blir formell enligt grundlagen eller om alla förhandlingar hålls i slutna rum där det slutliga resultatet är överenskommet innan det går till omröstning i riksdagen.

1. Formella omröstningar

Tomas Eneroth, Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, kräver i en debattartikel i SvD 12/9 att Anna Kinberg Batra (M) ger besked om huruvida hon tänker bilda regering 2018 med SD:s aktiva stöd eller inte. Han diskuterar enbart fallet där Alliansen blir mindre än de rödgröna (som idag).

AKB deklarerade i Ekots lördagsintervju före sommaren att hon skulle rösta nej till Stefan Löfven som statsminister även om Alliansen blir mindre. Då uppstår frågan huruvida hon kan, och i så fall hur, hon ska bilda regering. Eneroth vill nu tvinga fram ett besked att AKB inte kan bilda regering med stöd från SD eftersom det fordras att detta stöd blir "aktivt" - SD måste rösta för AKB som statsminister när talmannen ställer frågan. Det skulle betyda ett stöd från ett rasistiskt parti vars företrädare slåss med järnrör, enligt Eneroth. 

Som jag ser det kommer Alliansen och SD att rösta emot Löfven 2018 varvid budet går till AKB. Hon kan då antingen försöka presentera en koalitionsregering med S eller en alliansregering där SD kan rösta för AKB eller lägga ner rösterna. SD kan försöka kräva utfästelser från Alliansen med hotet att lägga ner rösterna i annat fall. Skulle SD göra så går budet tillbaka till Löfven. Inför den tredje omröstningen måste Löfven söka stöd över blockgränsen - annars blir det en upprepning av den första. Han kan då bilda en koalitionsregering med M och ev några ytterligare borgerliga partier.

Det förefaller sannolikt att SD föredrar en Alliansregering i minoritet framför en S-M-regering med majoritet. Med vetskap om detta kan en stursk AKB vara kallsinnig till uppgörelser med SD. Hon kan krydda sin inställning med kritiska uttalanden om SD:s bakgrund för att täppa till munnen på Eneroth och andra med samma ärende. SD blir då motsvarigheten till VPK under sossetiden. AKB blir då statsminister i en alliansregering som teoretiskt kan fällas av SD och S i förening.

Men AKB kanske inte är tillräckligt tuff för att lägga kapson på Eneroth och hans anhang. Det kan uppstå tvivel om hennes avståndstagande mot "samarbete" med SD. I så fall måste vi börja se hennes utspel som ett närmande till Socialdemokraterna. Eneroth förstår det kanske inte, men hans artikel medför att en svag AKB måste samarbeta med Löfven i det fall han skriver om. Då är det lätt hänt att AKB blir statsminister i en koalitionsregering med borgerliga partier tillsammans med Socialdemokraterna. Kan det vara Eneroths målsättning?

2. Slutna talmansöverläggningar

 Blir resultatet annorlunda om man enbart för slutna diskussioner med talmannen (TM)? Jag utgår från att AKB menade allvar med att hon ska rösta nej till Löfven. TM utgår från att Stefan Löfven ska bilda regering och frågar då SD om de kan lägga ner rösterna om Löfven. Svaret blir sannolikt nej. Det tar litet extra tid om SD ställer villkor som Löfven ska avvisa, men resultatet blir att han inte kan bli statsminister i en rödgrön regering.

TM sonderar då med Anna Kinberg Batra. Hon vill bilda en alliansregering. TM frågar Löfven om ev stöd och får svaret att hans block röstar emot AKB. TM frågar SD som ställer krav för att rösta för AKB. Dessa avvisas av AKB. TM konstaterar att en alliansregering är omöjlig.

TM sonderar ånyo med Löfven, nu med en blocköverskridande lösning som mål. En svag AKB går med på en koalition S-M. Det slår ner som en bomb i debatten och AKB anklagas sannolikt för svek - hon skulle ju rösta nej till Löfven. Nu ska hon överta Isabella Lövins roll som vice statsminister. Om AKB kan föreställa sig detta säger hon nej till TM. (Om alliansvännerna sviker måste hon dock säga ja, se nedan.) Det blir extraval.

En tuff AKB kräver istället att själv bli statsminister i en M-S-regering. Kan Löfven acceptera detta? Om inte kan TM försöka med L, C och KD i koalition med S. Sannolikt säger de nej för att inte ätas upp av M. Och C är av fundamentalistiska skäl emot en koalition med S. Resultatet kan bli extraval om inte Löfven accepterar AKB som statsminister.

TM har dock en liten chans kvar. Om M+SD inte har majoritet i riksdagen kan han föreslå en S-MP-regering som har passivt stöd från C, L, KD och V vid omröstningen om Löfven som statsminister (de röstar inte nej utan lägger ned). Ska C, L, och KD tvingas visa var de står utan att AKB blir informerad? Om AKB räknar med detta alternativ kan hon förekomma "sveket" genom att bli vice statsminister i en S-M-regering om Löfven går med på detta. Men Löfven vill nog hellre regera vidare i minoritet där C, L och KD tvingas lägga ner sina röster både i omröstningen om statsminister och den kommande budgeten. Det förutsätter att han vet att de tre restallianspartierna kan förmås att lägga ned sina röster om honom som statsminister.

AKB måste alltså se till att C, L och KD inte sviker Alliansen så att den bryts sönder. Hon kan ta med några av partierna i koalitionen med S om de vill (C vill nog inte). Om hon kan lita på sina alliansvänner kan hon bli statsminister trots att Alliansen inte vinner valet och blir större än de rödgröna. Priset är en koalition med S där kompromisser måste göras.

Som framgår av fall 2 ovan medför en sluten förhandling att det knappast föreslås en Alliansregering i minoritet med aktivt stöd av SD. Eneroth (S) behöver i fall 2 inte vara orolig. Det blir inget "samarbete" med SD. I fall 1 är det dock sannolikt att SD kan få VPK:s roll som den var tidigare under sossetiden. Det finns dock en liten teoretisk möjlighet att SD i fall 1 istället föredrar en S-M-regering med majoritet än en Alliansregering i minoritet för att framstå som det "enda oppositionspartiet". Då blir Löfven och inte AKB statsminister.

Läs även andra bloggares åsikter om regeringsbildning, val 2018, moderaterna, Anna Kinberg Batra, Alliansen, politik på intressant.se

Regeringskriserna 2018

Om alliansen blir mindre än de rödgröna tvingas en koalition mellan alliansen och de rödgröna fram med Kinberg Batras besked idag. Om alliansen blir större kommer antingen Kinberg Batra att leda en sådan koalition eller också blir det en alliansregering som tolereras av Löfven men som regerar med hoppande majoriteter.

 Anna Kinberg Batra gav besked om vad som händer efter valet 2018 i Ekots lördagsintervju 11/6-16.

(1) Om de rödgröna blir större kommer AKB att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister. Vad som inte framgick var vad som skulle hända om också SD röstade nej. Då kan Löfven inte bli statsminister och talmannen får fråga AKB om hon vill bilda regering.

Om SD lägger ner rösterna i denna omröstning och de rödgröna röstar nej till AKB blir  inte heller hon statsminister. Frågan går då tillbaka till Löfven. Han måste då försöka få stöd från andra sidan blockgränsen - antingen genom att splittra alliansen eller genom att sparka ut MP, bryta med de fd kommunisterna och gå i koalition med alliansens fyra partier. (En samlingsregering som AKB ett kort ögonblick kallade detta alternativ.)

Vi fick inte reda på hur AKB egentligen ställde sig till en bred koalition över blockgränsen, som en opinionsundersökning är vad dubbelt så många väljare önskar sig jämfört med passivt stöd från SD. Intervjuaren var inte på bettet.

(2) Det andra alternativet är att alliansen blir större än de rödgröna men utan egen majoritet. Löfven kommer givetvis att rösta nej till AKB som statsminister efter dagens besked från henne. Och AKB kommer givetvis också då att rösta nej till Löfven. Det tredje budet går då till AKB igen som i så fall måste söka stöd hos Socialdemokraterna. - Resonemanget förutsätter att SD röstar nej till AKB.

Men om alliansen får relativ majoritet och SD lägger ner sina röster blir AKB statsminister redan i första talmansvändan. Då ställs saken på sin spets när den nya alliansregeringen ska lägga fram sin budget. Löfven har då att välja på att samla V, S och MP bakom en gemensam budgetmotion som kan få stöd av SD och utlösa regeringskris, eller att "släppa fram" alliansens budget genom att man lägger fram separata budgetmotioner.

Vad skulle Löfven vinna på att framkalla en eventuell regeringskris i december 2018? Skulle det kunna splittra alliansen? Eller skulle han kunna pressa alliansen att lägga fram en halvsocialistisk budget under hotet av en eventuell regeringskris? Vet han vad han vill? Är det inte enklare för honom att låta alliansen regera med passivt stöd av SD? För inte vill väl Löfven gå i koalition med hela alliansen om han inte är nödd och tvungen?

Ett mera informellt samarbete mellan alliansen och SD skulle kunna vara en möjlighet som inte faller under AKB:s kategoriska nej till närmare samarbete med SD. Att undvika vilt hoppande majoriteter för att kunna regera  borde ligga i AKB:s intresse. Det behöver inte betyda mera än att man sonderar hur SD skulle ställa sig i oklara frågor så att det inte plötsligt blir ett nederlag i halvviktiga frågor. Budgetpropositionen får alliansen lita på att går igenom genom avsaknaden av en gemensam rödgrön budgetmotion.

Läs även andra bloggares åsikter om Kinberg Batra, val 2018, regeringskris, Löfven, koalitionsregering, politik på intressant.se

Reinfeldt klarade inte frågan om "massarbetslösheten"

I utfrågningen i TV var han inte påläst på jämförelserna mellan 2006 och idag. Hans besked i regeringsfrågan följdes inte upp. Mycket pekar på att han måste samarbeta med Socialdemokraterna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt utfrågades under nästan en timme i TV1. En mängd frågeområden berördes och avslutningsvis togs regeringsfrågan upp: Flyktingfrågan, höghastighetståg, skyddsvallar, bensinskatt, CO2-utsläpp, implicita utsläpp i importen, nya byggjobb, bostadsbyggandet, jobbskatteavdragen, ev skattesänkningar, "massarbetslösheten" 2006 och 2014, ev höjd a-kassa, inbrottsstöld, försvarspolitiken samt opinionssiffrorna. För det mesta klarade sig Reinfeldt bra i sin framställning. Sakmässigt var han dock oklar på två områden: flyktingfrågans omsvängning och  synen på "massarbetslösheten".

Flyktingfrågan består av två komponenter: själva utspelet att ta emot många fler till mycket högre kostnader och varför detta utspel kom fyra veckor före valet. Det kan tyckas att Reinfeldts hänvisningar till humanism och att stå upp för viktiga värden skulle kunna räcka som motivering. Men han tillförde argumentet att det är bra att Sveriges befolkning växer. På något sätt skulle inte de kraftigt ökade kostnaderna vara ett problem. Med tanke på att flyktingsituationen i världen numera är konstant pressad finns alltid möjligheten att öka befolkningen. Han fick inte frågan om utspelet skulle innebära att Sverige nu måste skuldsätta sig ännu mera, men Reinfeldt lyckades hänvisa till att ekonomin i Sverige skulle förbättras framöver.

Den andra komponenten rörde tidpunkten. Redan före sommaren var det känt att migrationsverket ville ha mer pengar. Reinfeldt menade dock att behovet kom som en överraskning under sommaren. Att utspelet skulle vara valtaktiskt betingat ville han inte erkänna. Men man fick intrycket att Reinfeldt inte var helt uppriktig.

Att Reinfeldt var så svag i arbetslöshetsfrågan blev en överraskning. Frågan är ju gammal och har ältats åtskilliga gånger. Anna Hedenmo ställde som vanligt den gängse arbetslösheten 2006 på ca 6 procent mot dagens på ca 8 procent. "Om Reinfeldt ansåg att 6 procent var 'massarbetslöshet' för åtta år sedan vad är då 8 procent idag?" Statsministern verkade slingra sig. Han hänvisade litet vagt till att utanförskapet hade minskat och att läget 2006 innefattade förtidspensionerade. Det räckte inte. Kommentatorerna slog snabbt ner på denna otillräcklighet.

Man kunde tycka att Reinfeldt skulle ha lärt in hur han ska svara på detta argument med hjälp av några viktiga siffror. Jag höftar till ett exempel som för klarhetens skull inte innefattar mer än de förtispensionerade i utanförskapet. Läget 2006 var ca 10 procent arbetslösa och förtidspensionerade. Orsaken var bl a att Göran Persson lät förtidspensionera folk på löpande band för att den gängse arbetslösheten skulle hållas nere. Idag är 180 000 färre förtidspensionerade. Summan av arbetslösa och förtidspensionerade är nu kanske 9 procent. Skillnaden är egentligen med betydande sannolikhet större om man låter bli att göra Hedenmos avrundningar. Och inkluderar man övriga minskningar av utanförskapet blir skillnaden ännu större (Reinfeldt borde kunna få fram två siffror).

Reinfeldts medhjälpare verkar göra ett dåligt hantverk. Liknande verkar gälla för hur regeringsfrågan kommer att utvecklas om de rödgröna enbart kan uppnå relativ majoritet i Riksdagen. Detta blev särskilt tydligt när Annie Lööf (C) debatterade med Mikael Damberg (S) i Aktuellt kort efter utfrågningen. Reinfeldt gav dock ett klart besked: Om de rödgröna blir större än alliansen avgår regeringen. Och han tänker inte regera med stöd av SD. Med dessa förutsättningar uppstår en intrikat diskussion om hur respektive block kommer att rösta i den omröstning som måste hållas två veckor efter valet.

Ett alternativ är att Reinfeldt släpper fram en eventuell rödgrön regering (S;MP;V) genom att inte rösta emot. Det betyder då inget om SD röstar emot. Denna regering skulle bli beroende av SD framöver - t ex när budgeten ska läggas fram. Alliansen röstar då emot och allt hänger i så fall på SD. Löfven är knappast trakterad av att gå till talmannen med ett sådant förslag. Det underliga är att alliansen verkar vilja slå in öppna dörrar genom att idag i DN fordra att Löfven i en sådan situation ska visa att han kan få majoritet för budgeten, annars röstar alliansen emot Löfven som statsminister. Partiledarna skriver:

"En nedlagd röst betyder alltså inte ett stöd för regeringen. Vi kommer inte att släppa fram en regering som inte har visat att den har förutsättningar att få igenom sitt förslag till statsbudget."

 Detta betyder inte, som många tycks vilja tolka det, ett stopp fören ren S-regering eller en S+MP-regering. Om Löfven inte har stöd från V och SD i organiserade former kan han inte visa att han säkert får igenom en budget från sin rödgröna regering. Detta syftar tydligen att framtvinga att SD röstar för Löfven och därtill ställer i utsikt att stödja en budget från Löfven. Är det realistiskt att kalkylera med ett sådant scenario?

Emellertid kommer Löfven aldrig att föreslå en regering som har passivt stöd från SD. Talmannen får fråga Reinfeldt om han kan bilda en regering. Eftersom han inte vill göra sig beroende av SD måste han få passivt stöd av S eller skapa en koalition där MP ingår. I utfrågningen angav Reinfeldt som skäl att inte samarbeta med S att detta inte vore bra för demokratin. Det skulle bli brist på politiska alternativ och extrempartier kunde växa fram. Nog verkar det vara ett svagt argument i en svår parlamentarisk situation? Ett samarbete med MP är mindre troligt eftersom Åsa Romson (MP) efter tiden i Stockholms stadshus är fientligt inställd till moderater.

Ett annat alternativ är att Löfven från början gör sonderingar med allianspartierna om en koalition eller åtminstone passivt stöd. Det är osannolikt att FP+C skulle våga sig på ett samarbete i någon form ensamma eftersom M och kanske även KD då skulle kannibalisera på sina forna alliansbröder. Det pekar på att M måste ingå i samarbetet. Kan detta ske i mindre tydliga former eller måste några moderater på lägre nivå tas in i Löfvens regering? Och vad kan Löfven erbjuda för att få detta stöd?

Det blir en kamp med klockan. Reinfeldt kan ställa långtgående krav. Han kan hota med att om Löfven inte är medgörlig kommer budet att gå till honom själv efter två veckor. Och då kan han i värsta fall också regera med passivt stöd från SD på ungefär samma sätt som nu. Det är ett argument som Löfven svårligen kan använda i omvänd form...

Ett tredje alternativ är att Reinfeldt förhalar hela processen så att den omvända förhandlingen blir aktuell. Reinfeldt får uppdraget av talmannen att sondera ett samarbete med S (eller ev med MP). Han kan då vara ganska hård eftersom alternativet att förlita sig på passivt stöd från SD som idag också finns. Och det borde Löfven sky som pesten.

Hela denna diskussion kan dock visa sig vara hypotetisk när det visar sig att Centern trillar ur Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om massarbetslöshet, arbetslinjen, utanförskap, Reinfeldt, regeringen, regeringsfrågan, Löfven, val 2014, politik på intressant.se

Reinfeldt har inget konkret att säga om jobben

I Ekots intervju diskuterades försvaret istället för jobben. I dagens debattartikel lanserade Reinfeldt ett fempunktprogram. Det är intressant men problematiskt. Var finns de konkreta åtgärderna? Är det retoriken från 2006 som ska bli valvinnaren?

Hur ska Reinfeldt vinna valet? Det är rubriken på Ekots lördagsintervju 12/4-14 där statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades av Monica Saarinen. Andra frågor på webbsajten rörde u-svängen i skattefrågan och huruvida arbetslinjen kan fungera i ett val till. Den senare frågan tog Reinfeldt upp i SvD på Brännpunkt idag 12/4 under rubriken "Jobben valets viktigaste fråga". Där presenterar han ett fempunktsprogram där den första punkten är att alla som kan och vill arbeta ska få möjligheter till detta.

Fredrik Reinfeldt hos Ekot

Ekots intervju började med hur chanserna ser ut inför valet med de dåliga opinionssiffrorna. Han trodde att de 14 procentenheterna skulle kunna återtas. Det berodde enligt hans mening på att oppositionen hittills hade sluppit att konkretisera sin alternativa politik. Opinionen är kritisk även i försvarsfrågan redan före Ukraina påpekade Saarinen. Reinfeldt tycktes mena att orsaken var att 60 förband hade lagts ner de senaste åren. En militärtaktisk diskussion följde. Ukraina och Putin berördes.

Därefter togs skolfrågan upp där S tagit ledningen. Reinfeldt ansåg att skolan utjämnade livschanserna. Begåvning skulle få utslag. Men därefter talade han om speciallärare och särskilt stöd. Han trodde mer på Pisa än på Skolverket. Inlärningsstöd behövs. Men i vissa förorter är det bara 20 procent som klarar kraven i nian,i andra 100 procent, påpekade Saarinen och hävdade "segregation". Detta var inte Reinfeldt med på och han trodde inte att det var det fria skolvalet som var orsaken.

Behöver inte 20-procentsområdena extra insatser? Det tycktes Reinfeldt hålla med om utan att bli konkret. Är det fråga om etnisk segregation? En bra effekt av det fria skolvalet med muslimska friskolor? Vi får acceptera att människor är litet olika. Hur utjämnande blir skolan om alla svenskfödda lämnar den kommunala skolan och invandrarna går kvar? Det fick vi inget tydligt svar på. Diskussionen fortsatte med Maud Olofssons vägran att komma till konstitutionsutskottet. Även Nuons klimatpolitiska aspekter berördes.

Ingenting sades om arbetslinjen som valfråga. Därför är Reinfeldts inlägg på Brännpunkt särskilt intressant. Jobbprogrammet i SvD-artikeln har som punkt 1) drivkrafterna, 2) starka offentliga finanser, 3) exportökning genom att riva handelshinder, 4) arbetskraftens utbildning och 5) betoning av olika anställningsstöd.

Som valfråga skulle Ekot ha kunnat ifrågasätta punkt 1) eftersom det här gäller att öka arbetsutbudet. Är det verkligen så att väljarna upplever att det kvarvarande utanförskapet (det har reducerats med nästan 200 000 personer enl artikeln) är en följd av att folk hellre lyfter bidrag än tar ett arbete? Min bedömning är att den allmänna opinionen mer är inne på att arbetslösheten, Fas 3 och förtidspensioneringarna beror på att det inte finns tillräckligt många jobb att söka och att en del av de i utanförskap inte ens kan arbeta eftersom de är för sjuka. Att ha arbetslinjen med retoriken från 2006 som valfråga i år riskerar enligt min mening att bli kontraproduktivt.

Punkten 2) hör till den politiska ritualen och är knappast något som ger fler jobb. Den tredje punkten med exporten är naturligtvis sakmässigt sett riktig men ligger långt ifrån att i verkligheten ge någon stor exportökning och den vägen fler jobb. Exporten beror till den dominerande delen på världskonjunkturen. Är då utbildningsfrågorna i punkt 4) en fråga som berör det akuta problemet med för få nya jobb? Nej, det som Reinfeldt radar upp här är långsiktiga och breda satsningar på att höja medborgarnas teoretiska kompetens.

Det som borde diskuteras under punkt 4) är vilken typ av utbildningar som ger nya jobb. Visserligen finns det arbetsgivare som misslyckas vid sina rekryteringar men det verkar mera vara en följd av att de kräver arbetserfarenhet och hög teoretisk kompetens på samma gång. Det är ett mera begränsat problem som borde kunna lösas med att teknologer och andra på denna nivå fick tillgång till kvalificerad praktik och anställningar därefter som "påläggskalvar" som inte är färdiga omedelbart att delta i offensiva exportsatsningar. Den stora politiska frågan är istället huruvida gymnasieutbildning åt alla men med mediokra slutbetyg för mång är en jobbskapande åtgärd.

Punkten 5) innehåller redan så många anställningsstöd att det är svårt att hålla reda på alla. Men den sk jobbgarantin är ett svagt kort - i synnerhet dess tredje fas "sysselsättningsfasen". Ytterst få går därifrån vidare till riktiga jobb. Fas 3 är till åtminstone hälften ren terapiverksamhet utan produktiv nytta. Den andra hälften har prouktivitet och konkurrerar delvis med reguljära jobb (i strid med intentionerna).Här skulle behövas en fördjupad diskussion och forskning om utformningen och resultaten hittills. Ligger det något i hypotesen att det är de mest utslagna som ska ha produktiva men subventionerade jobb? De som enbart är lågavlönade har lättare att klara sig på arbetsmarknaden även om de tillfälligtvis blir utträngda enligt denna hypotes.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, val 2014, arbetsmarknad, Reinfeldt, arbetslöshet, arbetslinjen, Ekot, ekonomi, politik på intressant.se

Hur ska Reinfeldt vinna valet?

Om regeringen kan vinna tillbaka några procent av väljaropinionen kan en ny minoritetsregering bildas 2014. Men vilken fråga kan ge dessa extra procent?

SCB:s  stora väljarundersökning, som görs två gånger om året, visar idag att de rödgröna skulle få 49,8 procent av rösterna och Alliansen 39,7. Tillsammans med SD får Alliansen 49,0 procent. Därför skulle Stefan Löfven kunna bilda en majoritetsregering och SD:s vågmästarroll skulle gå förlorad. Kommentarerna har därför fokuserats på hur Löfven respektive Fredrik Reinfeldt skulle kunna locka SD:s sympatisörer.

Löfvens gamla strategi att angripa Centern så att partiet åker ut ur Riksdagen talas det inte mycket om. (C får 4,7%.) Istället fokuserar man på att Löfven måste försöka få tillbaka en del av de 15 procent av de manliga LO-medlemmarna som nu sympatiserar med SD. Löfven har i TV menat att arbetskraftsinvandringen ska begränsas. Tanken är att det inte ska tas in personer från utlandet för att besätta jobb som arbetslösa i Sverige kan få istället. Det gäller både inrikesfödda och tidigare invandrare. LO-medlemmarna kanske kan attraheras av ett sådant budskap, särskilt om det kombineras med det klassiska argumentet att invandringen pressar tillbaka löneökningarna.

Fredrik Reinfeldt

Reinfeldt har ett helt annat problem även om en del kommentatorer menar att han ska försöka få tillbaka SD-sympatisörer genom satsningar på rättspolitiken. Enligt SCB har visserligen 1,9 procentenheter av SD:s tillskott sedan valet kommit från M mot 0,4 pe från S. Men Reinfeldt kan inte vinna ens relativ majoritet genom att ta röster från SD. Han måste ta röster från S och MP. Moderaterna har tappat 1,9 pe och FP 1,0 pe till S.

SD har ett liknande problem. För att behålla vågmästarställningen är det meningslöst att ta fler röster från Alliansen. Dessa måste komma från de rödgröna. Kanske man kan se SD:s opposition mot höjningen av brytpunkten ("ingen skattesänkning för de rika") som ett led i detta spel. Sannolikt kommer vi snart att få se explicita utspel mot arbetskraftsinvandringen för att möta Löfvens offensiv mot LO-medlemmarna.

Men vad ska Moderaterna och Alliansen vinna på för frågor? Arbetslösheten är inget framgångsområde. Skolan har genom PISA blivit ett nytt sänke där S redan tidigare tagit initiativet. Sjukvården är ett defensivt område. Äldreomsorgen är inte heller något att skryta med. Frågan om vinster i välfärden har regeringen till stor del förlorat. Sjukpenningförsäkringen börjar åter segla upp som ett problemområde. Sänkta skatter med jobbskatteavdrag har inte gett någon utdelning. Ekonomin går inte lysande och någon internationell kris, som skulle ge samling, ser inte ut att komma före valet. Att få kring 47-48 procent, som Reinfeldt anser nödvändigt i SvD, verkar orealistiskt.

Så vad återstår för regeringen? Ska det bli arbetskraftsinvandringen? Kommer vi att få se en "triangulering" av Löfvens vilja att begränsa denna? Det skulle kanske attrahera LO-medlemmarna? Men det kanske redan är för sent? Och någon idiotisk vänstersväng à la Sahlin är knappast att vänta.

DN Läs även andra bloggares åsikter om arbetskraftsinvandring, Löfven, Reinfeldt, val 2014, partisympatier, SCB, väljaropinion, politik på intressant.se

Är alla skattesänkningar lika viktiga?

 Är jobbskatteavdragen lika viktiga som sänkta marginalskatter? Borde inte orättvisa och effektivitetshämmande skatter sänkas först? För detta krävs dock satsningar på långsiktig opinionsbildning. Den har försummats under många år.

Om det ska formeras en ny skatteopposition kan det vara motiverat att fundera på vilka skattesänkningar det är motiverat att sikta in sig på. En helt abstrakt sänkning av skattetrycket i procent av BNP lär inte engagera så många. Men det är litet av det intrycket man får av socialdemokraternas "avslöjande" av det politiska program som de säger ska gälla nästa mandatperiod. Det är Stefan Löfven och Magdalena Andersson som kommer med en lista på Brännpunkt i SvD 4/11 2013. Dock verkar det fortfarande osäkert om huruvida M verkligen kommer att satsa på dessa reformer i praktiken. Beskeden är motstridiga.

Stefan Löfven och Magdalena Andersson

Sålunda svarar Anders Borg och Anna Kinberg Batra i SvD 5/11 2013 med en artikel rubricerad "Inget utrymme för stora skattesänkningar" som tillbakavisar att M skulle satsa på ansvarslösa och ofinansierade skattesänkningar. Någon konkretisering av de mindre skattesänkningar som trots allt skulle kunna komma ifråga gör man inte.Därför finns det anledning att fortsätta att bygga upp opinionen mot skatterna för nästa mandatperiod.

Tittar man på Löfvens och Anderssons lista blir man bedrövad. Är det detta M vill satsa på om finansieringen tillåter? Listan summerar till sänkningar på 35-40 miljarder kronor och består av fem poster:

1. Ett sjätte jobbskatteavdrag
2. Sänkt bolagsskatt
3. Höjd brytpunkt (över 37 400 kr/m)
4. Sänkta ägarskatter - kanske en halvering, men även en mer modest sänkning kostar 10-15 mdr kr. (Vad som avses framgår inte.)
5. Avskaffad värnskatt. Men den ingår inte för nästa mandatperiod och finns inte med i summan.  

Sänkt skatt för pensionärer tycks inte stå på programmet trots att det finns opinionsundersökningar som visar att över hälften av Moderaternas manliga pensionärer i väljarkåren  gått över till Socialdemokraterna sedan årsskiftet  och bidragit till M:s svårigheter.

Den enda punkt som är litet upplyftande är en (ytterligare?) höjning av brytpunkten. Men då måste den presenteras som en marginalskattesänkning med 20 procentenheter för ett antal tiotusen personer. En ganska modest sak trots allt, som bara skulle kosta 3 mdr kr enligt S.

Ännu ett jobbskatteavdrag verkar inte vara något som engagerar. Redan efter det att det femte jobbskatteavdraget presenterades tidigt i höstas kunde man avläsa helt stillastående opinionssiffror för M. Det ses kanske numera som en synnerligen dyrbar arbetsmarknadspolitisk åtgärd med osäker effekt. När de första avdragsreformerna presenterades kunde man uppfatta dem som en tillrättning av alltför små skillnader i lön efter skatt för dem som fick bidrag jämfört med dem som arbetade. Men det redovisades inga siffror som bevisade detta. I takt med att bidragen stramats åt och alltfler jobbskatteavdrag genomförts försvinner också styrkan i detta argument.

Kvar finns två effekter av jobbskatteavdragen: alla får en skattesänkning (som arbetar) och upp till maxpunkten på ca 28 000 kr/m sjunker också marginalskatten. Det senare brukar dock aldrig framhållas i debatten. Många av dem som upplever sig som orättvist beskattade av en extra hög marginalskatt får inte någon dynamisk lättnad utan enbart några hundralappar mer i månaden oavsett om man arbetar extra eller inte. Om S vinner valet kommer dock de som tjärar över 60 000 kr/m att få en marginalskattehöjning när alla jobbskatteavdragen ska trappas av.

Borde inte regeringen istället ha hållit inne med några av jobbskatteavdragen och andra skattesänkningar så att man hade kunnat avskaffa statsskatten istället? Det hade inte ens fordrats hälften av sänkningarna på 130 mdr kr för att finansiera ett avskaffande. Dessvärre har det tåget gått. Någon opinion för en sådan reform har inte funnits. Jag hävdar att det beror på brist på opinionsbildning under många år. Och att genomföra ens små sänkningar av statsskatten stöter på stora svårigheter inom hela oppositionen. Den nu förestående reformen försvaras med formalistiska resonemang om budgetreglerna i Riksdagen och inte med principiella effektivitets- och rättviseargument.

Regeringspartiernas företrädare tycks ha glömt alla bärande argument för sänkta skatter som verkligen skulle öka den ekonomiska effektiviteten, tillväxten och rättvisan för dem som betalar orimligt höga skatter. Bidragande har naturligtvis varit den bristande opinionsbildningen. Det går att rätta till men kommer att ta lång tid. Och även om det kommer att ta många år innan det blir något resultat är ett opinionstryck nedåt på skatterna ett hinder för att de annars kommer att höjas.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, marginalskatt, effektivitet, rättvisa, moderaterna, brytpunkten, regeringen, socialdemokraterna, skatter, ekononomi, politik på intressant.se

Varför går det dåligt för de nya moderaterna?

Skattepolitiken baserad på jobbskatteavdragen saknar äkthet och utgör ett ödesdigert brott mot vad som kallats "moderat classic". I själva verket ser vi ett komplement till arbetsmarknadspolitiken som aldrig haft någon riktig trovärdighet - särskilt inte när arbetslösheten stiger. Under tiden har den gamla ideologin vissnat i brist på näring.

I tidskriften Fokus nr 42/13 skriver Torbjörn Nilsson en lång analys av Moderaternas nuvarande situation med tillbakablickar ända till Gösta Bohmans tid. Rubriken är "Underbara dagar ligger bakom oss". Det är en alludering på Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Men egentligen försöker han besvara sin inledande fråga: Varför går det dåligt för de nya moderaterna?  Svaret tycks vara komplicerat. Nilsson har intervjuat ett trettiotal moderater på olika positioner för att få svar.

Nilsson börjar med en intervju med Lars Tobisson som just kommit ut med en biografi över Bohman (som jag håller på att läsa). Striden mellan Bohman och Yngve Holmberg är central. " Poängen: det är farligt när man inte vårdar ett parti, oavsett om problemet är interna gräl, policyutveckling eller profilering ut mot väljarna."

Tidigare kampanjmakaren Peje Emilsson får beskriva hur mycket av vad Per Schlingmann nu iscensatt redan prövats och inte visat sig fungera. Istället satsade man på fördjupning; Nilsson refererar: "Under många slitsamma år tog de strid om själva synen på samhället, staten, stålarna. 1980 höll Gösta Bohman sitt tal i Uppsala där liberalismen sattes före konservatismen. De krävde valfrihet och vann den. Steg för steg formades en ny tidsanda, där konkurrens och reklam-tv och självständig riksbank blev självklarheter."

Nilsson pekar på de gamla moderaternas arv, att de flyttade den politiska mitten högerut och gjorde omöjliga saker möjliga. Emilsson avslutar med ett (omedvetet kontingent) uttalande:

"Det fascinerande är ju att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sänkt skatterna mer än vad Bo Lundgren trodde att han kunde göra. Men de har inte basunerat ut det på gator och torg."

Artikeln fortsätter med Cecilia Stegö Chilò, som inte är imponerad av vad de nya moderaterna åstadkommit. "Om man ser till det vi bildade opinion för i alla år, och faktiskt vann ett starkt stöd för, så tycker jag inte att den här regeringen har förvaltat det särskilt väl. Vi har fortfarande stora problem med storskaliga och dåligt fungerande offentliga system – som inom sjukvården, men det problematiserar man inte. Vi har fortfarande dålig flexibilitet på arbetsmarknaden, straffskatt på utbildning och framgång, och en försvarspolitik som inte hänger ihop."

Man kan fråga sig vad de här personerna som myntade begreppet "moderat classic" egentligen har för relevans idag, filosoferar Nilsson. Och han relaterar en anekdot från i somras med K-G Bergström  och Carl Bildt efter Fredrik Reinfelds sommartal (2013) där Bildt erkänner att han omfattar en rad inrikespolitiskt förlegade ståndpunkter (t ex om värnskatten). Det var två månader sedan. "Då såg moderaterna på ytan fortfarande ut som ett parti som mådde bra. Det gör de inte längre."

En orsak, menar Nilsson, finns i Dagens Nyheters reaktion efter sommartalet. "Gäsp, sa den liberala ledarsidan." Och därefter pekade man på en avgörande skillnad mellan moderaternas politik 2006 och den 2013.

Då (-06) hade Fredrik Reinfeldt ett problem – utanförskap kallade han det – som han hävdade skulle lösas med skattesänkningar. Nu torgförde han endast skattesänkningarna. Utan att ha ett problem. Det var ett problem. (enl DN)

Problemet med utanförskap och jobbskatteavdrag är enligt min mening centralt för hur de nya moderaterna uppfattas. Det är här Torbjörn Nilssons analys spårar ur. Han har naturligtvis rätt i att krisen inte bara, som en del moderater tror, beror på "tafflig mediahantering".  Skattesänkningsviljan har enligt SOM minskat sedan 2006 och Nilsson försöker spåra bakomliggande tendenser. Enligt Nilsson ligger dessa i att moderaternas problemformulering "ska vi ha ha ett bidragssamhälle eller ska vi satsa på en arbetslinje?" inte längre accepteras av väljarna. Det skulle vara intressant om det kunde redovisas belägg för just denna omsvängning i väljarkåren.

Jag skulle istället vilja hävda att de nya moderaternas skattepolitik redan från början saknade äkthet. Valet 2006 vanns inte på det första jobbskatteavdraget. Den skattesänkningen var enbart ett komplementärt instrument i arbetsmarknadspolitiken. Huvudproblemet var att bidragstagandet hade blivit alltför utbrett under Göran Persson. Det berodde på en medveten strävan att "frisera" arbetslöshetssiffrorna med hjälp av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Alliansen gjorde diffusa hänvisningar till att bidragen blivit så frikostiga att många egentligen arbetsföra istället föredrog ett bekvämt liv som eviga bidragstagare. "Strama upp reglerna och sätt dem i arbete" var undermeningen i det valvinnande budskapet.

Reglerna blev verkligen mycket mer rigorösa vilket också drabbade ersättningen från A-kassan. Försämringarna genomfördes under stort gny medan skattesänkningarna för det stora flertalet inte utannonserades särskilt tydligt. Många såg enbart att det blev dyrare att vara med i A-kassan. Ingen talade om att detta uppvägdes av skattesänkningar för de flesta. Detta måste betecknas som misslyckad social ingenjörskonst i den högre skolan.

Själva syftet med jobbskatteavdragen misstroddes redan från början. Syftet byggde på föreställningen att det fanns massor av jobb att söka men som förblev obesatta eftersom det var mer lönsamt att lyfta bidrag. Någon undersökning som visade att det fanns alltför små skillnader mellan arbete och bidrag presenterades aldrig. Det bara påstods att det i vissa fall var ren förlust att arbeta. Och var det inte sådana tendenser som de skärpta bidragsreglerna skulle stävja?

Ytterligare en anomali utgjorde motsättningen mellan den politiska viljan att förtidspensionera så många arbetslösa som möjligt för att få bättre siffror och föreställningen om den individuella viljan att få ta emot bidrag istället för att ta något av alla de jobb som skulle finnas. När så konjunkturerna försämrades och arbetslösheten steg också av denna anledning blev det alltmer uppenbart att jobbskatteavdragen i sig inte kunde bidra till fler jobb. Kvar fanns en konsumtionsstimulerande effekt i den mån skattesänkningarna inte finansierades med åtstramningar.

Ideologiskt var jobbskatteavdragen en främmande fågel i skattepolitiken. De hade ju samma funktion som övriga tämligen doftlösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hur skulle de kunna engagera alla dem som såg skattesänkningar som frihetsbefrämjande eller riktade mot ett orättvist bestraffande av extraarbete, övertid, ansträngning, utbildning och förkovran? Brottet mot "moderat classic" var gigantiskt.

Härutöver upphörde den principiella kritiken mot den offentliga sektorn och särskilt dess tendenser att utveckla ineffektivitet. Så länge det finns en kritisk tidsanda finns det också en beredvillighet att sänka skatterna och överföra offentlig verksamhet till marknader och avgiftsfinansiering. Men det verkar helt orealistiskt att tro att det skulle finnas en opinion för skattesänkningar som ett medel för arbetsmarknadspolitiken. SOM-institutets registrering av sjunkande vilja att stödja skattesänkningar är helt följdriktig. Den viljan håller på att vissna i brist på näring.

Att det börjar gå dåligt för de nya moderaterna kunde man se redan före valet 2010. Men den ekonomiska krisen och den inkompetenta Mona Sahlin (S) som svängde åt vänster, dolde de strukturella svagheterna. Arbetslinjen, arbetsmarknadspolitiken och jobbskattetanken höll inte så länge. I brist på annan politik är det naturligt att det blir svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, reinfeldt, anders borg, jobbskatteavdrag, arbetslinjen, Fokus, moderat classic, val 2014, skatter, politik på intressant.se

Ska välfärdshögern få förlora valet 2014?

Om moderatledningen anar att valet kan förloras är det motiverat att fundera på vilken fråga man ska falla. Alternativen är ökad välfärd respektive fortsatta skattesänkningar. Den fråga man inte väljer kan man sedan driva i opposition.

Nu är det inte skattesänkningar som ska gälla som vallöften (DN) för Alliansen nästa mandatperiod. Detta klargjordes av partiledarna i veckan och fastställdes ännu tydligare av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg under den idag avslutade moderatstämman i Norrköping (DN). Men moderaterna sände också ut motstridiga signaler genom att tala om att skattesänkningar var prioriterade om det skulle uppstå ett samhällsekonomiskt utrymme.Detta har Magdalena Andersson (S) och Ekot (Tomas Ramerg) tagit fasta på. Andersson talar dock om "skatteångest" (di).

Frredrik Reinfeldt på stämman i Norrköping

Går man till Reinfeldts avslutningstal idag 20/10 på stämman finns det dock inget om fortsatta skattesänkningar där. Inte heller i kvällens inslag i Agenda med Reinfeldt betonar han skattesänkningar. Det ska istället satsas på skola och utbildning före ev skattesänkningar. Det förefaller vara mest sannolikt att Moderaterna genom att betona satsningar på välfärden före skattesänkningar är en uttänkt linje för att försvåra Socialdemokraternas strategi att driva fram en valrörelse där ökad välfärd med S ställs mot nya skattesänkningar med M.

En anledning till denna omsvängning, som i satirprogrammet "Public service" i P1 beskrevs som att partiledaren dekreterade "alla ska bli sossar" (dvs i partiorganisationen), kan vara att olika undersökningar visar att när ökad välfärd ställs mot skattesänkningar är det välfärden som vinner. Det verkar dock vara i senaste laget att svänga nästan 180 grader när det är mindre än ett år kvar till valet.

En omsvängning i form av en satsning - eller betoning - av vård skola och omsorg är dock ändå något som kan mottas med tillfredsställelse av den s k välfärdshögern. Den består av kommunalpolitiker som pressas av att välfärdsproduktionen lider av problem (DN). Dessa problem uppstår regelmässigt inom den offentliga sektorn om den styrs på traditionellt sätt. Sannolikt är det så att resurstilldelningen realt varit ganska åtstramad i flera år. Tanken har varit att välfärdsproducenterna då skulle effektivisera verksamheten så att en hygglig service ändå skulle kunna produceras.

Detta är emellertid till betydande del baserat på önsketänkande. Under några år kan man sannolikt göra en del vardagsrationaliseringar. Men för att väsentligt minska kostnaderna krävs införandet av radikalt nya metoder. Ett exempel finns från kirurgkliniken i Skövde som kunde göras 20-30 procent effektivare (bart juli-13). Vanliga kommunalpolitiker är dock inte särskilt kompetenta rationaliserare. De tar inte heller hjälp från högskolor eller andra expertspecialister. När problemen tornar upp sig vill de ha större statsbidrag eller höja skatten.

Det är detta som öppnar för populistiska oppositionspartier, som för en okunnig väljarkår kan ge sken av att en ny regering kan lösa problemen genom att tillföra relativt små belopp (i form av statsbidrag). Reinfeldt beskrev taktiken i sitt tal.

Opinionsundersökningarna visar ett övertag för de rödgröna  i samma storleksordning som vid förra valet. Situationen är i övrigt emellertid helt annorlunda än när den mindre kompetenta Mona Sahlin drev partiet åt vänster och pressades att samarbeta med V. Dessutom kan C och KD åka ut ur Riksdagen med större sannolikhet idag. Det finns därför anledning att med största diskretion fundera på vilken valfråga som är lämplig att falla på 2014.

Om man går till val på tydliga skattesänkningar och förlorar blir det svårt att driva opposition i fyra år på fortsatta skattesänkningar. Då är det bättre att nu dra fram satsningar på välfärden och tona ner skattesänkningarna. Efter en ev valförlust passar det utmärkt att skylla förlusten på välfärdshögern och hur ofruktbar en satsning på en otraditionell linje kunde bli. I opposition blir det lättare att driva en tydlig politik med ideologiskt motiverade skattesänkningar igen.

[Analys av M i Expr]. Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, regeringen, Reinfeldt, skatter, välfärd, socialdemokraterna, oppositionspolitik, alliansen, politik på intressant.se

Borg betonar ansvarstagandet och är inte så konkret

Politiken ska vinnas med en ansvarsfull ekonomisk politik - inte så mycket med privatekonomiska förbättringar och inte med satsningar på social välfärd. Jobbpolitiken och sysselsättningen nämndes knappt alls i utfrågningen i Ekot av finansministern - trots att man skapat ca 300 000 nya jobb.

Anders Borg

Gäst i Ekots lördagsintervju 21/9 2013 var finansminister Anders Borg. Han intervjuades av Monica Saarinen. Rubriken för påannonsen på Ekots webbplats var "Anders Borgs sista budget?"

Utfrågningen inleddes med en diskussion om det sannolika återvalet av Angela Merkel en tredje gång.i Tyskland. Borg menade att hon uppfattas som ett en trygg förbundskansler samtidigt som det gått relativt bra ekonomiskt för Tyskland de senaste åren. Långsiktigt ansvarstagande var den grundläggande idén för att alliansregeringen också skulle kunna bli vald en tredje gång enligt Borg.

Valet ska handla om hushållsekonomi har Moderaternas partisekreterare Kent Persson deklarerat. Men är det säkert att väljarna uppskattar att få några hundralappar mer i lönekuvertet? Här var Borg faktiskt skeptisk. Han ville mera betona att det femte jobbskatteavdraget var ett led i en välavvägd makroekonomisk politik. Väljarna kommer att uppskatta stöttandet av konjunkturen. Borg hänvisade till utvärderingen från Finanspolitiska rådet i våras att jobbskatteavdragen gett många nya jobb.

Borg fick också frågan om "det inte ringer några varningsklockor" när väljarna enligt opinionsundersökningar uttalar missnöje med den sociala välfärden. Men Borg pekade på att välfärden fått 100 mdr kr i fasta priser. Valet mellan skattesänkningar eller inte är inte ett val mellan lägre skatter eller mera social välfärd. Oppositionen föreslår ju större bidrag.

Inte heller höjningen av brytpunkten var något som var avgörande för Borg. Men hans motivering även här var att detta var en del av den expansionspolitik av keynesianskt modell som i dagens konjunkturläge var lämplig att bedriva. Tydligen var det inte viktigt att detta genomförs 2014, vilket förefaller något motsägelsefullt.

Varför lades förslaget om ett femte jobbskatteavdrag inte fram redan 2011 då det aviserades i Almedalen? Det berodde på de akuta problemen i Grekland i augusti. Vi hade begränsat med resurser då. Dagens politik är möjlig eftersom det under hösten 2011  inte blev en akut europeisk kris. Då 20111 var det motiverat att behålla krutet och därför kunde inte skatterna sänkas redan då. Är man cyniskt lagd var motivet istället att det saknades stöd i riksdagen, invände Saarinen. Jag är inte cynisk menade Borg (naturligtvis). Vi ska ta ansvar för en stark ekonomi och ett år senare ville vi göra satsningar på forskning.

Nu ska jobbskatteavdraget för 12 mdr kr ge 13 000 nya jobb, nästan en miljon för varje jobb menade Saarinen. Är det effektivt? Borg jämförde med en höjning av barnbidraget med samma konsumtionseffekt. Det skulle inte leda till en varaktig höjning av sysselsättningen, påstod han. Det finns olika uppfattningar ansåg Saarinen. Hon anförde också att Calmfors pekat på att bara 30 procent av skattesänkningen kommer tillbaka i form av automatiska skatteintäkter. Detta var inget problem för Borg. Syssw3elsättningen skulle öka 2-3 procent. Men hur just 13 000 nya jobb skulle bli resultatet framkom inte. Fler jobbskatteavdrag var dock inte säkert att det skulle bli enligt Borg. Överskottsmålet på 1 procent av BNP måste uppnås i slutet av mandatperioden.

[I påannonsen aviserades frågan hur effektivt det skulle vara med ytterligare skattesänkningar för att minska utanförskapet. Men den ställdes aldrig explicit. Vill man vara kritisk skulle man antingen kunna påstå att med siffran 13 000 jobb skulle de fyra föregående avdragen endast ha gett 52 000 jobb. Eller så kunde man påstå att det borde införas ett mycket större jobbskatteavdrag 2014 eftersom det är nödvändigt att öka jobben extra mycket 2014 när vi varit utan jobbstimulans i tre år. Är det kanske  därtill så att det blir allt dyrare att skapa jobb med jobbskatteavdrag?]

Turordningsreglerna som är uppe till diskussion på centerstämman diskuterades. Borg hänvisade till diskussionen mellan arbetsmarknadens parter och var avog till lagstiftning.

En ny skattereform diskuterades. Borg var försiktigt positiv men konstaterade att det inte finns något intresse hos oppositionen. Avskaffandet av de differentierade a-kasseavgifterna var ett led i diskussionerna med facket om en mer flexibel arbetsmarknad. Han ville inte erkänna att differentieringen som sådan inte hade fungerat. I USA har det fungerat menade Borg. Saarinen försökte snärja honom med finansdepartementets egna skrivningar om osäkra effekter. Borg hänvisade återigen till förhandlingarna med facket som motiv. Fler går nu med i a-kassan. Det blir komplicerat att införa obligatorisk a-kassa.

Att diskutera ett avskaffande av överskottsmålet var inte aktuellt. Det är ett viktigt skydd i högkonjunkturer (sic) menade han avslutningsvis.Med det menade han antagligen att när det går bättre ska inte utgifterna öka utan istället skapa en buffert för kommande lågkonjunkturer.

Det som förvånade i utfrågningen var avsaknaden av en diskussion om kritiken mot regeringens jobbpolitik. Borg fick inte ens tillfälle att säga att regeringen skapat 200 000 nya jobb. Detta är dessutom fel - antalet nya jobb ligger kring 300 000 sedan 2006. Siffran var 303 000 i maj och är fortfarande ungefär lika hög i augusti (bart juli-13). Att detta beror på att folkmängden ökat är inte riktigt sant. Över hälften av jobben gick till invandrare som har svårare att få arbete än inrikesfödda. Dessutom har sysselsättningsgraden faktiskt ökat trots att det under tiden både varit finanskris och eurokris med tragiskt dålig exportutveckling som följd.

Anders Borg fick utveckla en rad tekniska synpunkter på skatter och ekonomisk politik. Men han fick inte tillfälle att ge någon mera principiell lyftning åt politiken. Finansministerns politik syftar ju till att åstadkomma en bättre utveckling som konkret kan ställas bredvid andra jämförbara länder vad avser tillväxt, privat och offentlig konsumtion, sysselsättning och skattetryck.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, regeringen, alliansen, ekonomisk politik, budgeten, sysselsättning, skatter, jobbskatteavdrag, ekonomi, politik på intressant.se

Allmänintresset vinner inga val?

Gösta Bohman hade en frihetlig ideologisk inriktning som hans efterträdare inte kunnat leva upp till. Att säga sig företräda allmänintresset engagerar inte. Det gäller i så fall att peka ut trovärdiga särintressen som kan angripas - motsvarigheten till bidragstagarna 2006.

I SvD på söndagen 15/9-13 skriver Tove Lifvendahl om Gösta Bohman (M) och jämför hans politik med Fredrik Reinfeldts. Mot Bohmans två begrepp - den nya otryggheten och den nya individualismen - ställer hon dagens moderaters prioritering av allmänintresset och att "alla ska ha ett jobb att gå till".

Gösta Bohman

Med trygghet tänkte sig Bohman knappast "en stor stat och utbyggd offentlig välfärd" utan istället "människors självtillit och känsla att kunna stå på egna ben". Det var enligt min mening ett mål som inte kunde förenas med en långtgående inkomstutjämning och ett samhälle där alla har det nästan lika bra såväl materiellt som socialekonomiskt. Därför tror jag att Bohman i praktiken hade ett samhälle med stora skillnader i åtanke där alla ändå inom sina ramar skulle kunna ta eget ansvar och ha möjlighet att påverka sin och sina närmastes situation och miljö.

Men den socialistiska och socialliberala utjämningstanken överflyglade sådana tankegångar. Moderaterna kunde inte hävda sin ideologi i ett samhälle med starka egalitära stämningar. Med nöd och näppe kunde en socialistisk offensiv i form av en socialisering av näringslivet med hjälp av löntagarfonder slås tillbaka. Moderaterna fick retirera på övriga fronter och nöja sig med ökade konkurrensinslag inom en fortfarande skattefinansierad offentlig sektor med vissa privata produktionsvarianter.

Det vinnande konceptet blev att acceptera välfärdsstaten, statsingripanden och reglering. Konkret formulerades huvudmålet som en statsdirigerad minskning av "utanförskapet". Det gällde att minska den dolda arbetslösheten genom att skapa fler jobb genom bättre incitament att jobba istället för att lyfta bidrag. Detta ligger naturligtvis i allas intresse och är på så sätt ett allmänintresse.

Skatterna skulle kunna sänkas med fler i arbete. Men det var inte denna sista rest av Bohmans ideologi som appellerade till väljarna. Istället triggades man mera av den personliga harm många då (2006) kunde uppleva inför allmänna beskrivningar av hur lönsamt det var att leva på bidrag istället för att arbeta. Sakpolitiskt var det sannolikt så att man röstade för att minska bidragstagarandan och kanske i någon mån att arbetslösheten var hög i en god konjunktur. Härutöver ville man ha förändring och få bort Göran Persson.

Valet 2010 kunde vinnas av alliansen genom att väljarna misstrodde Mona Sahlin och den vänsterpolitik som hon stod för (fyra bloggart 2010). I någon mån kan väljarna ha tyckt att regeringen hade klarat finanskrisen hyggligt och att det blivit skattesänkningar. Det såg dock mörkt ut för regeringen ännu ett halvår före valet 2010.

Nu ser det lika mörkt ut. De tvivel på regeringens politik som fanns redan före valet 2010 verkar ha förstärkts. Enligt en opinionsundersökning för SVT (15/9) anser väljarna i betydande omfattning (60 %) att sjukvården, utbildningen och de sociala skyddsnäten blivit sämre sedan förra valet. Även viljan till förändring spelar in enligt forskningen, skriver tidskriften Fokus i artikeln Sjuårskrisen. Dessutom minskar förtroendet för regeringens jobbpolitik trots att fakta inte talar för att den varit misslyckad.

Det verkar ganska sannolikt att en pragmatisk politik utan ideologisk lyftning inte uppskattas av väljarna i längden. Socialdemokraterna kunde uppfattas som statsbärande och kunde då och då hänvisa till allmänintresset mot tydliga borgerliga intressen eftersom i botten alltid låg en socialistisk utjämningsideologi som attraherade alla dem som såg sig som eftersatta. Men en allmän hänvisning till allmänintresset vinner inga röster. Det gäller att i så fall peka ut trovärdiga särintressen som inte de rödgröna också kan angripa. Det är därför inte så verkningsfullt att peka ut näringslivet, storföretagen eller bankerna. Regeringen måste istället peka ut typ maktsugna LO-ombudsmän, pampar inom "allmännyttan" som hindrar bostadsbyggandet, kommunalpampar som ger sig själva förmåner eller miljöaktivister med dolda agendor. Bidragstagarna är uppenbarligen förbrukade som särintresse. I Sverige vinner man röster på att gå emot "egoisterna". Därför är vänsterns upplägg med "vinster i välfärden" på tiotals miljarder skattepengar som går till utländska skatteparadis så effektivt. Man behöver inte längre hetsa mot skattesmitarna eller de multinationella företagen.

En borgerlig regering behöver en borgerlig ideologi att hänvisa till som långsiktigt mål. Genom att skickligt kunna placera in pragmatiska åtgärder som led i en övergripande idé kan ganska gråa reformer få en lyftning som engagerar. Men varken ideologin eller den politiska skickligheten tycks finnas hos de nuvarande styrande grupperna.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, gösta bohman, moderaterna, borgerlig ideologi, högern, allmänintresse, särintresse, socialism, socialdemokraterna, val 2014, regeringen, politik på intressant.se

Solidaritet och rättvisa är so(c)ialism

Den verbala användningen av slagord som associerar till socialstaten må vara effektiva för att inte bli ansedd vara nyliberal. Men Annie Lööf riskerar att göra sitt parti otydligt eller rentav vänsterinriktat som Centerpartiet var på 90-talet då man samarbetade med S.

Centerns programgrupp kan sägas ha bidragit till att ställa till stor kortsiktig skada för partiet. Flera opinionsundersökningar visar att om det vore val idag skulle partiet åka ut Riksdagen. Men även om ordföranden i idéprogramgruppen Per Ankersjö menade att man avsiktligt formulerade sig spetsigt (bart 12/1) så borde inte inte programförslaget (pdf) framstå som omedelbart upprörande för en sansad bedömare. Det måste vara vänsteroppositionen, som har ryckt ut ett antal punkter som formulerats synnerligen provokativt, som är den verkliga orsaken till Centerns tillbakagång.

I spetsen för centerpartivänstern står IT-ministern Anna-Karin Hatt (f 1972) som ganska snart sågade hela idéprogrammet (DN 9/1) trots att det fanns en överenskommelse att ligga lågt. Detta har medfört att centerledaren Annie Lööf har tagit avstånd från idéprogrammet i mer eller mindre kategoriska ordalag. Hon har under de nyligen avslutade kommundagarna sagt att hon är för "solidaritet och rättvisa" och att hon inte är nyliberal. Tidigare framhöll hon att hon är socialliberal (bart 11/1).

Kan en socialliberal vara för "frihet och äganderätt" om hon även pratar om "solidaritet och rättvisa"? Dessa senare slagord är traditionellt socialistiska. Solidaritet (med tvång) går ju ut på progressiva skatter där de välbärgade måste avstå från mycket större andelar av sina inkomster än andra. "Rättvisa" i detta sammanhang avser skattefinansierade bidrag och gratisförmåner för alla oavsett om man bidragit till finansieringen eller ej.

Även om Lööf tar avstånd från yviga inslag som månggifte, avskaffad skolplikt och avskaffandet av arvslotter för bröstarvingar samt börjar företräda en pragmatisk migrationspolitik kan Centerns program bli väldigt inkonsekvent. Om skatterna ska bli plattare och grundtrygghet införas blir det socialliberala inslaget uttunnat. I programmet har kravet på grundtrygghet i välfärdspolitiken inte uppmärksammats av vänstern. Så här skriver man i programförslaget:

"Mat, kläder, tak över huvudet och vård i händelse av sjukdom är exempel på nödvändigheter som alla ska ha rätt till. Därför finns det skäl att på politisk väg garantera ett skyddsnät och en grundtrygghet för alla människor."

I klartext är detta fråga om socialbidrag, nödvändig sjukvård, grundförsäkring mot arbetslöshet samt garantipension. Enligt Irene Wennemo, som uttalade sig i Ekots lördagsintervju 2/2,  är socialförsäkringsutredningen inne på grundtrygghet i a-kassan. Skulle grundtrygghet också införas inom sjukförsäkringen borde skatterna kunna sänkas avsevärt. Men min bedömning är att denna radikala skrivning om grundtrygghet inte kan tas på allvar, trots att vänstern inte angripit detta inslag.

Visst kan man som PJ Anders Linder i SvD 2/2 lovorda debatten som väcker nyfikenhet om vad Centern tycker. Men Lööf kan inte andas ut eftersom hon kan åka ut (SvD 4/2). Ett liberalare Centerparti är kanske mindre sannolikt (DN 4/2). Kvar blir kanske ett halvsocialistiskt parti av samma sort som samarbetade med Socialdemokraterna på 1990-talet. Och vem är intresserad av ytterligare ett sådant - ett fjärde - socialstatligt parti?

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, Annie Lööf, ideprogram, solidaritet, rättvisa, socialliberalism, Anna-Karin Hatt, vänstern, liberalism, nyliberalism, ideologi, politik på intressant.se

En realistisk liberalism måste inte vara socialliberal

Är kränkningen av friheten att få göra sina barn helt arvlösa värre än att bortåt 40 procent av medborgarna tvingas betala mer eller mindre av sina livsinkomster till främmande människor? Det är en liberalism som klarar "välfärd utan skatter" som Centern borde diskutera.

Bertil Ohlin

I Dagens Nyheter igår 13/1-12 skrev Håkan Boström en mera idébetonad ledarartikel med anledning av stormen kring Centerns idéprogram. Artikeln hade rubriken "En liberalism för verkligheten" och utgjorde en plädering för Bertil Ohlins (FP) socialliberalism. Denna ställdes mot nyliberalismen eller "libertarianismen" som Boström hellre ville kalla fenomenet.

På känt manér framhöll Boström libertarianernas förkärlek för mera aparta fenomen som legalisering av prostitution och droger. Idag skulle man kunna komplettera med månggifte, testamentsfrihet, avskaffad skolplikt och fri invandring. Det är inte bara frihetens motståndare som driver förlöjligandet av dessa idéer. Libertarianerna själva har alltid gång på gång låtit frihetsidéerna haverera genom att provokativt framhäva "omöjliga" idéer som lätt kan avfärdas som dogmer. Att man också företräder uppfattningen att skatterna borde vara så låga som möjligt hamnar helt i skymundan i debatten.

Det blir därför lätt för Boström att argumentera för socialliberalismens frihetsbegrepp som han lägger i munnen på Ohlin:

"Det räcker inte med negativ frihet från staten. Det måste också finnas en positiv frihet i form av att alla medborgare garanteras vissa grundläggande resurser. Enbart negativ frihet skulle bli den starkes frihet att utnyttja sin omgivning och utan någorlunda lika livschanser gick det inte att se den liberala ekonomin som rättvis. Framgång i livet kan inte utan vidare ses som ett resultat av hårt arbete och skicklighet."

Hur skulle vi ställa oss till att man på motsvarande sätt argumenterade för att det inte räcker med demokratiska fri- och rättigheter? "Det behövs också positiv demokrati för att uppnå verklig demokrati." Det låter genast ganska obehagligt. Är det inte bättre att hålla sig till de politiska och individuella rättigheterna?

I själva sakfrågan är Ohlins resonemang passé och överspelat av modern egalitär filosofi. Statens förhållningssätt till "lika livschanser" har diskuterats av Dworkin och Rawls med olika resultat. Dworkins försök har kritiserats av Richard Arneson med fyra olika möjligheter till tolkning som resultat (bloggart nov-07).  Ingen av dessa tolkningsmöjligheter förefaller ha någon starkare evidens som relevant slutsats för ett program. Rawls teori om en maximal välfärdsnivå för de sämst ställda går dessutom lätt att ersätta med att man istället väljer en grundtrygghetsnivå (experiment visar detta). Så någon moralfilosofisk grund för Boströms förordande av socialliberalism tycks inte finnas.

Betyder detta att välfärdstjänster inte ska produceras? Istället för att diskutera möjligheten till "välfärd utan skatter" brukar frihetens kritiker måla upp detta skräckscenario för att få snabbt slut på en annars besvärlig diskussion. Det är här möjligheterna till ökad frihet - mindre omfattande kränkningar av de individuella rättigheterna - finns i praktiken. Legalisering av droger och månggifte mm liknande tillgodoser en försvinnande liten minoritet jämfört med att bortåt 40 procent av medborgarna har livsinkomster som i större eller mindre utsträckning beslagtas av staten för att ges bort till andra medborgare (bloggart jan-07). Är inte detta en betydligt värre frihetskränkning än kränkningen att inte få göra sina barn helt arvlösa?

Välfärden kan finansieras med hjälp av försäkringar, avgifter och välfärdskonton genom att skatterna kan sänkas radikalt. En viss omfördelning kan fortfarande finnas kvar på grundtrygghetsnivå om vi håller oss till Hayek och den reviderade Rawls (bloggart mars-12). Det borde rimligtvis gå att diskutera en realistisk liberalism av mer klassiskt slag som inte är socialliberal. Var Centerns programgrupp okunnig eller...?

< Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, centern, centerpartiet, ideprogram, socialliberalism, omfördelning, politisk filosofi, moralfilosofi, jämlikhet, Ohlin, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Centerns spetsiga program slår tillbaka?

Idéprogramgruppen förstod inte att de "medvetet spetsiga" förslagen kunde slå tillbaka mot hela frihetsprogrammet och partiet självt. Kritiken mot allt "nyliberalt" är fortfarande helt obalanserad. Dessutom kan det finnas dolda motiv.

I Ekots lördagsintervju 12/1 2013 framträdde miljöborgarrådet i Stockholm, Per Ankersjö (C) som varit ordförande i Centerpartiets idéprogramgrupp. Han intervjuades av Pontus Mattsson. Inriktningen på programmet skulle vara tydligare och kortare än det tidigare programmet. "Frihet", kunde det summeras med, sa Ankersjö. De stora skattehöjningarna i kommunerna med 13 kr till 2035 enligt SKL var en viktig utgångspunkt.

Fri invandring diskuterades. Det var det "enda logiska ställningstagandet" enligt programmet påpekade Mattsson. Men varför andra partier inom alliansen inte kommit fram till den slutsatsen framkom egentligen inte. Invandringen ska ses som en möjlighet och tillgång och inte en belastning, sa Ankersjö.

Månggifte var nästa fråga. Det var spetsigt formulerat för att tvinga fram en diskussion. Politiker ska inte lägga sig i människors privatliv. Men är detta inte ett utflöde av patriarkala system? Det ska inte automatiskt kopplas till sådant som vi inte tycker om. Politikens domäner måste tydliggöras.

Arvsrätten diskuterades. C vill att föräldrarna ska kunna göra barnen arvlösa? Detta har vi inte tydliggjort och diskussionen borde fortsätta. Det var en bisats.

Skolplikten ska omvandlas till en läroplikt. Bakom detta ligger landsbygdens överlevnad. Byskolor läggs nu ner i snabb takt. Systemet finns i Finland. Det handlar inte om att slippa bli utbildad eller gå i skolan när det känns obekvämt.

Staten bör vara så liten som möjligt. Det finns klara förebilder i programmet från 1912. Men det var inte fråga om sjukvård eller skola. Kanske kultur. Ingen nattväktarstat dock. LAS bör kanske inte finnas kvar? Sådan detaljnivå har vi inte gått in på, sa Ankersjö. Personligen tyckte han att lagstiftningen borde lättas upp. Arbetsmarknadens parter kunde ta ett större ansvar.

Decentralisering skulle möjliggöra lokal beskattning. Områden med stora rikedomar (Norrland) levererar pengarna till Stockholm. [Skatt på vattenkraft]

Olika socialbidrag och a-kassa? Svaren var oklara.

Reaktionerna har blivit starka. Det var väntat enligt Ankersjö. Vi behöver en värderingsdebatt. Men det har blivit mera än vi trodde. Det är dock bra att det kommer fram att det finns olika uppfattningar i partiet. Omfördelning fanns tydligen inte med i programmet - några byter kök efter fem år medan andra inte kan köpa nya skor till barnen.

Planen för debatten efter programmets presentation har inte följts. Partiledningen uttalar sig trots att man inte skulle det. Ankersjö trodde att det skulle landa bra. Glöden höll på att bli en brasa och då gick partiledningen in. Stämma i slutet av mars. Först då kan vi göra en utvärdering. Ankersjö står dock fortfarande bakom alla förslagen. Vi skrev det spetsigt och ville inte kompromissa i förhand. Då skulle det ha blivit urvattnat.

Hur kan socialliberaler och nyliberaler samsas i samma parti? Det blir problematiskt med dessa etiketter, menade Ankersjö. Skillnaderna kanske inte är så stora.

Varför har Centerpartiet gått tillbaka sedan 1970-talet? Det är otydligheten, menade Ankersjö. I slutändan blir vi tydligare nu trots att våra förslag missförståtts. (Tidigare artikel 11/1)

Pontus Mattsson är inte en lika vass utfrågare som Tomas Ramberg, som nu blivit politisk kommentator på Ekot. Per Ankersjö kunde därför klara sig ganska bra. Men objektivt sett måste han väl som ordförande för idéprogramgruppen på nio personer ha haft ett avgörande ansvar för strategin med programmet och dess utformning.Vi fick inte klarhet i hur han ser på möjligheten att programförslaget slår tillbaka och försvagar partiet.

Debattklimatet i Sverige är fortfarande sådant att allt som kan beskrivas som "nyliberalt" kommer att utsättas för en tillspetsad debatt. Det gäller idag likaväl som för 30 år sedan. När jag själv presenterade en idé om skattefinansierade servicecheckar i början av 1980-talet (bart feb-10) kastade sig kritikerna med massmedias hjälp över denna "tokiga idé" som de beskrev som att den offentliga sektorn utom försvar och rättsväsende skulle läggas ned i den mån folk inte själva hade råd att betala för tjänsterna direkt ur fickan. Idag har en hel del av mina idéer förverkligats på ett traditionellt pragmatiskt sätt (jan-12).

Det är klart att månggifte, avskaffad arvsrätt, fri invandring, avskaffad skolplikt och platt skatt som ingår i en "nyliberal attack" kommer att mötas av överdrifter som är lätta att göra sig lustig över och avfärda som omöjliga utopier. Det måste Ankersjö ha räknat med. Möjligen missbedömde han medias villighet att spela med i motattackerna. Men fenomenet att bilda drev borde inte ha varit obekant. Därför borde gruppen varit försiktigare eller ha haft en "plan B" att ta till om utvecklingen höll på att gå överstyr.

Om man ser till arbetarrörelsens strategi i lanseringen av nya tankar, såsom ekonomisk demokrati och löntagarfonder, har man först producerat ett stort studiematerial och bildat studiegrupper som skulle komma med synpunkter innan det färdiga programmet presenterades. En gång gick det snett. Det var när LO släpptes lös med egna studiegrupper om löntagarfonder som på kort tid utmynnade i det radikaliserade förslaget på LO:s kongress 1976. Partiet fick inte säga sitt och resten av samhället såg sig ställt inför fait accompli med ett förslag som kunde beskrivas som successiv socialisering utan någon konkret nytta.

Nu är Centerpartiet inget LO och framför allt inget 70-talsLO som då sågs som helt tongivande för samhällsutvecklingen. Inte kommer det att bli månggifte eller avskaffad arvsrätt för att ett litet parti som kanske åker ur Riksdagen möjligen ställer sig bakom sådana idéer. Min hypotes är istället att det är inslaget med "fri invandring" som väcker anstöt och kanske rädsla. I dagens läge ser många hur stora flyktinggrupper kommer till Sverige för att gå arbetslösa i 7-10 år och där kommunerna får svårigheter med försörjningen. Men det är inte rumsrent att kritisera denna politik. Därför ger sig denna kritiska opinion på de andra inslagen i idéprogrammet. Att programgruppen kanske främst avsett arbetskraftsinvandring är det ingen som tar notis om.

Det är riskabelt att lansera tankegångar som kan missuppfattas. Därför borde man inte ha lanserat flera olika sådana tankegångar i samma förslag. Nu uppstår en oklarhet om vilket förslag kritikerna egentligen är emot när man kan säga att alltihop måste göras om.

En helt annan kritikpunkt är att Centerpartiets presidium och andra centralt placerade talespersoner gick ut och hade synpunkter i förväg. Det var inte meningen enligt den överenskommelse som tydligen fanns. De vanliga medlemmarna skulle först få säga sitt, var tanken. Visar inte detta att Annie Lööf har ett problem med sin auktoritet och förmåga att leda partiet? Men hur ger hon en reprimand åt sina viceordföranden? Hon är rimligtvis försvagad och borde kanske ställa sin plats till förfogande om inte t ex Anna-Karin Hatt avgår. Ett alternativ kunde vara att Lööf så småningom utnämner en annan minister på IT-posten som straff.

Andra bloggar om: centern, centerpartiet, Per Ankersjö, ideprogram, månggifte, fri invandring, nyliberalism, socialliberalism, Annie Lööf, Anna-Karin Hatt, frihet, ideologi, samhälle, politik på intressant.se