Finanskrisen enligt Agenda

Paul Krugman ansåg inte att krisen beror på avregleringar. Banksocialiseringen såg Thomas Östros inte som en vänstervridning av politiken. Men hur ompaketeringen av riskabla lån bidrog till att krisen fick ett så snabbt förlopp lyckades man inte beskriva. Journalisternas okunnighet är kanske orsaken till att man griper tag i svepande förklaringar om girighet etc.

TV:s veckomagasin Agenda hade ett extra långt specialprogram om finanskrisen på söndagskvällen 19/10. Det var en hel rad olika gäster som fick diskutera ett antal aspekter av finanskrisen men alltid ganska kort. När någonting nytt höll på att komma fram avbröts deltagarna regelmässigt av programledarna Karin Hübinette och Erik Fichtelius. Men några reflexioner förtjänar dock programmet ändå.

Huvudfrågan var vad som orsakat finanskrisen vilket i mycket visade sig bli en diskussion om hur "girigheten" skulle kunna avskaffas. Men även finanskrisens globala konsekvenser behandlades något - i synnerhet om det fanns möjligheter att New Tork och London nu skulle falla tillbaka som betydelsefulla finanscentra. Däremot var det ingen som fick framföra åsikten att vad vi nu ser är kapitalismens slut, nyliberalismens död eller Marx' återkomst.

En intervju med nobelminnespristagaren Paul Krugman kastade inte så mycket nytt ljus över orsakerna till finanskrisen. Han hävdade ändå inte att krisen var en följd av avregleringar på finansmarknaderna. Orsakerna låg mera i att regleringsimplementeringen inte kunnat hänga med i finansmarknadernas snabba utveckling. Kraven på bankernas likviditet och andel eget kapital kunde regleras bra men inte på det område som Krugman kallade "shadow banking".

Det var en annan bild än den som docent William K Black från Missouri nyligen redovisade inför en senatskommitté och som också mer översiktligt företräddes av Lars Ohly (v) i programmet. Här var det avregleringar som gällde som förklaring. Ingen i hela programmet pekade på att den yttersta orsaken borde vara att Kina investerat sitt gigantiska handelsöverskott (orsakat av en undervärderad valuta) på den amerikanska finansmarknaden.

Ompaketeringen av dåliga bolån sägs ha varit bidragande till krisens framväxt eller åtminstone till att den fick ett så snabbt genomslag när den väl började uppstå. Detta skulle Annika Winsth på Nordea förklara genom att lägga lånen i form av legobitar från många husägare i en ask. Men det framkom inte tydligt att man blandade dåliga risker med goda på ett sätt som inte gick att överblicka för dem som flera led senare drabbades av ett antal förlustfall i låneasken. När andra med sådana askar såg att det kunde finnas latenta förluster i dessa blev naturligtvis värdet för dessa askar väsentligt lägre. Eftersom detta genom reglerarnas nya "vishet" genast skulle avspeglas i respektive kreditinstituts balansräkning (utan att ev förlust hade realiserats) försvann formellt en hel del av det egna kapitalet varpå kreditföretaget ansågs vara på obestånd. Kreditinstitutets obligationer och andra utgivna räntepapper blev då mindre värda med följdeffekter av liknande slag för de företag som köpt dessa över hela världen.

Vanliga banker kan också ha drabbats av värdefall på sina räntepapper utöver att de också lidit förluster på sin direkta utlåning. Eftersom inga banker eller andra företag vill tala om vilka förluster de lidit eller riskerar att drabbas av blir också låntagning och utlåning mellan bankerna lidande. Ingen litar helt på någon annan vilket leder till att interbankräntan stiger. Dessutom vill bankerna inte låna ut mera pengar till vanliga företag. Det är därför Anders Borg senare idag kommer att lägga fram ett stödpaket som skall underlätta för bankerna att våga låna ut sina pengar. Men det förklarade han inte närmare i Agenda.

Cecilia Hermansson fick förklara att krisen beror på flera olika faktorer som samverkar men något konkret framkom inte. Magnus Böcker (Nasdaq) fick säga att aktiemarknaden var en avspegling av krisen och inte upphovet till den.Stefan Ingves ansattes av Fichtelius om huruvida det kunde bli rättvist om kreditinstituten får stöd och det samtidigt möjliggör att ledande tjänstemän som misskött sig kan lyfta stora bonusar. Men Ingves verkade inte förstå problematiken. För journalisterna är detta pudelns kärna: Det är illa nog att "höjdarna" tidigare lyft bonusar - men om räddningsoperationerna nu ger ytterligare förmåner är det otillständigt. Det kanske är bättre att hela kreditsystemet får kollapsa? Finansministern antydde dock att de företag som söker hjälp kommer att få ersättningarna till ledande tjänstemän reglerade.

Mats Odell framhöll att Sverige har 250 mdr kr i statligt överskott som kan satsas på räddningsoperationer så vi är väl rustade. Thomas Östros försökte göra gällande att regeringen felbedömt styrkan i krisen och lågkonjunkturen i statsbudgeten eftersom de nu akuta svårigheterna uppstått efteråt. Men på fråga ansåg han inte att det sker en "vänstervridning" av politiken när banker i USA och England "socialiseras". Det är annars ett kärt ämne för journalisterna. Man ser tydligen akuta räddningsoperationer som början till socialistisk planhushållning utan marknader och privata företag.

Den danske EU-parlamentarikern Paul Nyrup Rasmussen fick tala om grådigheten (girigheten). Men han ville mest ha en europeisk finansispektion som ersättning för de avregleringar som han påstod gjorts för 10-15 år sedan. Entreprenören Claes Dinkelspiel fick också säga att girigheten är ett gift som står i motsats till industriell verksamhet. Namnet ger associationer till att han var expert men det han hade att komma med skulle vem som helst ha kunnat säga. LO:s Wanja Lundby-Wedin tog tillfället i akt att fördöma de höga VD-ersättningarna och bonusarna. Att dessa ofta förekommer i industriföretagen sade hon inte. Men krisen skulle utnyttjas för att göra upp med denna girighet som förstör tilltron till företagens ledningar.

Ingen gick in på att bonusar är ett styrmedel och inte bara ett (begränsat) sätt att berika sig. Har det förekommit att belöningssystemen har uppmuntrat sådant beteende som bidragit till finanskrisen? LO:s argumentering har stängt taget ingenting med finanskrisen att göra. Dinkelspiel efterlyste starka ägare utan att tala om att de automatiskt skulle få tillgodogöra sig vinsterna från företagen på ett ännu mer "orättvist" sätt än inhyrda företagsledare med bonus. Med starka ägare skulle LO dessutom få chansen att komma med kritik mot "maktkoncentrationen". Wanja föregrep detta genom att tala om kollektivt ägande som exemplifierades med kommunala bostadsföretag.

Programmet avslutades med att det skulle bli svårare att driva klimatpolitik och hjälp till u-länderna. Här kom en professor Johan Rockström vid SU med frågan om vi nu har råd att avsätta $700 mdr till räddningspaket så borde vi väl kunna avsätta $100 mdr till u-hjälp. Det är en mycket intressant fråga. Skickar vi varor för 100 mdr dollar till andra länder blir vi själva fattigare genom att inte kunna konsumera dessa. Men sätter vi in 700 mdr dollar i det finansiella systemet så kommer väl inte bankerna att konsumera varor för 700 mdr i form av bilar, kontor, flygplan och champagne mm åt de anställda? Vi tycks inte förlora pengarna som sätts in som räddning, vilket en professor borde kunna ana. Det hade varit något för Agenda att reda ut.

Det kanske är så att vänsterförklaringar och även konservativ kritik av marknadssystemet ytterst bottnar i ekonomisk okunnighet. I brist på rationella förklaringar tillgriper man sådana svepande förklaringar som "girighet" eller "de oreglerade marknadskrafternas fria spel". Snart kommer väl någon och påstår att det är pengarna som är roten till allt ont.

Andra bloggar om: finanskrisen, media, pengar, bolån, bankkris, kreditsystem, nationalekonomi, socialism, kapitalism, nyliberalism, Marx, ekonomi, politik på intressant.se