måndag, oktober 20, 2008

Finanskrisen enligt Agenda

Paul Krugman ansåg inte att krisen beror på avregleringar. Banksocialiseringen såg Thomas Östros inte som en vänstervridning av politiken. Men hur ompaketeringen av riskabla lån bidrog till att krisen fick ett så snabbt förlopp lyckades man inte beskriva. Journalisternas okunnighet är kanske orsaken till att man griper tag i svepande förklaringar om girighet etc.

TV:s veckomagasin Agenda hade ett extra långt specialprogram om finanskrisen på söndagskvällen 19/10. Det var en hel rad olika gäster som fick diskutera ett antal aspekter av finanskrisen men alltid ganska kort. När någonting nytt höll på att komma fram avbröts deltagarna regelmässigt av programledarna Karin Hübinette och Erik Fichtelius. Men några reflexioner förtjänar dock programmet ändå.

Huvudfrågan var vad som orsakat finanskrisen vilket i mycket visade sig bli en diskussion om hur "girigheten" skulle kunna avskaffas. Men även finanskrisens globala konsekvenser behandlades något - i synnerhet om det fanns möjligheter att New Tork och London nu skulle falla tillbaka som betydelsefulla finanscentra. Däremot var det ingen som fick framföra åsikten att vad vi nu ser är kapitalismens slut, nyliberalismens död eller Marx' återkomst.

En intervju med nobelminnespristagaren Paul Krugman kastade inte så mycket nytt ljus över orsakerna till finanskrisen. Han hävdade ändå inte att krisen var en följd av avregleringar på finansmarknaderna. Orsakerna låg mera i att regleringsimplementeringen inte kunnat hänga med i finansmarknadernas snabba utveckling. Kraven på bankernas likviditet och andel eget kapital kunde regleras bra men inte på det område som Krugman kallade "shadow banking".

Det var en annan bild än den som docent William K Black från Missouri nyligen redovisade inför en senatskommitté och som också mer översiktligt företräddes av Lars Ohly (v) i programmet. Här var det avregleringar som gällde som förklaring. Ingen i hela programmet pekade på att den yttersta orsaken borde vara att Kina investerat sitt gigantiska handelsöverskott (orsakat av en undervärderad valuta) på den amerikanska finansmarknaden.

Ompaketeringen av dåliga bolån sägs ha varit bidragande till krisens framväxt eller åtminstone till att den fick ett så snabbt genomslag när den väl började uppstå. Detta skulle Annika Winsth på Nordea förklara genom att lägga lånen i form av legobitar från många husägare i en ask. Men det framkom inte tydligt att man blandade dåliga risker med goda på ett sätt som inte gick att överblicka för dem som flera led senare drabbades av ett antal förlustfall i låneasken. När andra med sådana askar såg att det kunde finnas latenta förluster i dessa blev naturligtvis värdet för dessa askar väsentligt lägre. Eftersom detta genom reglerarnas nya "vishet" genast skulle avspeglas i respektive kreditinstituts balansräkning (utan att ev förlust hade realiserats) försvann formellt en hel del av det egna kapitalet varpå kreditföretaget ansågs vara på obestånd. Kreditinstitutets obligationer och andra utgivna räntepapper blev då mindre värda med följdeffekter av liknande slag för de företag som köpt dessa över hela världen.

Vanliga banker kan också ha drabbats av värdefall på sina räntepapper utöver att de också lidit förluster på sin direkta utlåning. Eftersom inga banker eller andra företag vill tala om vilka förluster de lidit eller riskerar att drabbas av blir också låntagning och utlåning mellan bankerna lidande. Ingen litar helt på någon annan vilket leder till att interbankräntan stiger. Dessutom vill bankerna inte låna ut mera pengar till vanliga företag. Det är därför Anders Borg senare idag kommer att lägga fram ett stödpaket som skall underlätta för bankerna att våga låna ut sina pengar. Men det förklarade han inte närmare i Agenda.

Cecilia Hermansson fick förklara att krisen beror på flera olika faktorer som samverkar men något konkret framkom inte. Magnus Böcker (Nasdaq) fick säga att aktiemarknaden var en avspegling av krisen och inte upphovet till den.Stefan Ingves ansattes av Fichtelius om huruvida det kunde bli rättvist om kreditinstituten får stöd och det samtidigt möjliggör att ledande tjänstemän som misskött sig kan lyfta stora bonusar. Men Ingves verkade inte förstå problematiken. För journalisterna är detta pudelns kärna: Det är illa nog att "höjdarna" tidigare lyft bonusar - men om räddningsoperationerna nu ger ytterligare förmåner är det otillständigt. Det kanske är bättre att hela kreditsystemet får kollapsa? Finansministern antydde dock att de företag som söker hjälp kommer att få ersättningarna till ledande tjänstemän reglerade.

Mats Odell framhöll att Sverige har 250 mdr kr i statligt överskott som kan satsas på räddningsoperationer så vi är väl rustade. Thomas Östros försökte göra gällande att regeringen felbedömt styrkan i krisen och lågkonjunkturen i statsbudgeten eftersom de nu akuta svårigheterna uppstått efteråt. Men på fråga ansåg han inte att det sker en "vänstervridning" av politiken när banker i USA och England "socialiseras". Det är annars ett kärt ämne för journalisterna. Man ser tydligen akuta räddningsoperationer som början till socialistisk planhushållning utan marknader och privata företag.

Den danske EU-parlamentarikern Paul Nyrup Rasmussen fick tala om grådigheten (girigheten). Men han ville mest ha en europeisk finansispektion som ersättning för de avregleringar som han påstod gjorts för 10-15 år sedan. Entreprenören Claes Dinkelspiel fick också säga att girigheten är ett gift som står i motsats till industriell verksamhet. Namnet ger associationer till att han var expert men det han hade att komma med skulle vem som helst ha kunnat säga. LO:s Wanja Lundby-Wedin tog tillfället i akt att fördöma de höga VD-ersättningarna och bonusarna. Att dessa ofta förekommer i industriföretagen sade hon inte. Men krisen skulle utnyttjas för att göra upp med denna girighet som förstör tilltron till företagens ledningar.

Ingen gick in på att bonusar är ett styrmedel och inte bara ett (begränsat) sätt att berika sig. Har det förekommit att belöningssystemen har uppmuntrat sådant beteende som bidragit till finanskrisen? LO:s argumentering har stängt taget ingenting med finanskrisen att göra. Dinkelspiel efterlyste starka ägare utan att tala om att de automatiskt skulle få tillgodogöra sig vinsterna från företagen på ett ännu mer "orättvist" sätt än inhyrda företagsledare med bonus. Med starka ägare skulle LO dessutom få chansen att komma med kritik mot "maktkoncentrationen". Wanja föregrep detta genom att tala om kollektivt ägande som exemplifierades med kommunala bostadsföretag.

Programmet avslutades med att det skulle bli svårare att driva klimatpolitik och hjälp till u-länderna. Här kom en professor Johan Rockström vid SU med frågan om vi nu har råd att avsätta $700 mdr till räddningspaket så borde vi väl kunna avsätta $100 mdr till u-hjälp. Det är en mycket intressant fråga. Skickar vi varor för 100 mdr dollar till andra länder blir vi själva fattigare genom att inte kunna konsumera dessa. Men sätter vi in 700 mdr dollar i det finansiella systemet så kommer väl inte bankerna att konsumera varor för 700 mdr i form av bilar, kontor, flygplan och champagne mm åt de anställda? Vi tycks inte förlora pengarna som sätts in som räddning, vilket en professor borde kunna ana. Det hade varit något för Agenda att reda ut.

Det kanske är så att vänsterförklaringar och även konservativ kritik av marknadssystemet ytterst bottnar i ekonomisk okunnighet. I brist på rationella förklaringar tillgriper man sådana svepande förklaringar som "girighet" eller "de oreglerade marknadskrafternas fria spel". Snart kommer väl någon och påstår att det är pengarna som är roten till allt ont.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 20 oktober, 2008 08:03, Blogger Per-Olof Persson said...

Orsaken till bankkriser

Orsaken till bankkriser är den lagstiftning som politikerna har godkänt. Ett exempel är den amerikanska lagstiftningen som kräver en kapitaltäckning för bankerna på minst 5 %. Om en amerikansk bank utnyttjar lagstiftningen för att göra en maximal vinst kan en banks tillgångar och skulder vara följande: tillgångarna kan bestå av kontanter på 5 miljarder dollar plus utlåning på 100 miljarder dollar, och skulderna kan bestå av inlåning på 100 miljarder dollar.

I detta exempel är bankens säkerhet 5 % av insättarnas inlåning på 100 miljarder dollar. Insättarna kan inte ta ut 100 miljarder dollar från banken utan högst 5 miljarder dollar. Det som kan skapa en bankkris i denna situation är om exempelvis 1 % av låntagarna inte kan återbetala sina lån. Banken måste i detta fall skriva ned värdet på utlåningen till 99 miljarder dollar.

Nu är bankens kapitaltäckning endast 4 % och den måste öka till 5 %. Det som kan skapa en kris för hela ekonomin är att banken måste säga upp lån på 20 miljarder dollar för att kapitaltäckningen åter ska öka till 5 %. Bankens tillgångar och skulder blir följande: tillgångarna består av kontanter på 5 miljarder dollar plus utlåning på 79 miljarder dollar, och skulderna består av inlåning på 80 miljarder dollar. Det som sker är att penningmängden minskar med 20 miljarder dollar och detta påskyndar krisen.

Banken har tidigare skapat pengarna ”utav ingenting” vid utlåningen och nu måste banken i sin bokföring ta bort 20 miljarder dollar från låntagarnas inlåningskonton. Lagstiftningen är sådan att om exempelvis person A sätter in 100 dollar i bank A får bank A skapa 95 nya dollar vid sin utlåning till person B. När dessa 95 dollar används och sätts in på bank B får bank B i sin tur låna ut 90 dollar till person C osv. Denna process kan maximalt 20 dubbla pengarna från 100 dollar till 2000 dollar. Men processen kan även minska 2000 dollar till 100 dollar.


Fria banker skapar inga kriser

I USA har massvis med banker gått i konkurs sedan år 1800. Men i Kanada har inga banker gått i konkurs under samma tidsperiod. Kanada hade fria banker fram till 1935 när en centralbank av politiska skäl infördes. I Kanada skapades ett fåtal stora banker med ett stort eget kapital.

Orsaken till problemen är den statliga och delstatliga regleringen i USA. I Kanada tvingades inte bankerna genom lagstiftning att utöka sina krediter utöver deras reserver av guld.

Orsaken till att 9000 banker gick i konkurs i USA 1929-32 var delstaternas förbudet mot bank branching (förbud av banker med flera kontor). En lokal bank kunde endast acceptera inlåning och utlåning lokalt.

Dessa banker var kraftigt underkapitaliserade samtidigt som riskerna var stora vid utlåningen. Utlåningen var inriktat främst mot jordbruket. När tullarna ökade kraftigt i juni 1930 försvann även exportmarknaden. Priset på exempelvis vete sjönk med 70 % 1930-32.

När jordbruken gick i konkurs gick även bankerna i konkurs. Dessa banker var inte medlemmar i Federal Reserve, vilket omöjliggjorde utlåning till dessa banker.

 
At 20 oktober, 2008 10:35, Anonymous Per Fredö said...

Jag lyssnade bara på ena halvan av Agenda,lyckligt omedveten om att den var uppdelad i två långa avsnitt.

Har länge retat mig på Karin H, som föenar en djup okunnighet i de mest skiftande ämnen med ideliga avbrott när de intervjuade försöker svara på de många gånger naiva frågorna gör inte Agenda så sevärt som det skulle kunna bli.

Mot den bakgrunden är det inte så svårt att även du Danne haft problem med att få de "rätta" svaren på vad som förorsakat finanskrisen och hur den ska kunna lösas.

Går det t ex inom loppet av nuvarande lågkonjunktur eller är vi på väg in i ett depression av 29-32-årsmodell?

Att girighet skulle ha förorsakat krisen faller på sin egen orimlighet. Alla vill förkovra sig och tjäna bra. De vill ha belöningar för det genom att klättra i kariärsstegen.

Alla skattesystem bör dessutom vara utformade att stimulera detta slag av girighet och det gäller även andra skatter,lagar och regleringar.

Vad som sticker folk i ögonen är förstås att direktörer i en del banker ,försäkringsbolag och exportföretag, själva med ägarna tillåtelse kan bevilja sig ett mar mkr.kr i bonus när resultatet motiverar det. Kan en del kanske med rätta tycka.

Samtidigtt är det förståeligt att staten nu sätter klara gränser för detta löne-och bonussystem när den går in med hundratals miljarder som räddningsaktion.

Dinkenspiel tyckte jag tydligt markerade behovet av att ha starka ägare,som utvecklar sina företag i stället för att själva leva i sus och dus,hur det nu kan vara möjligt.

Likaså framträdde Stefan Ingves på ett pedagogiskt klanderfritt sätt när han illustrerade vilken roll som staten har i krislägen av detta slag.

Och vad gäller Anders Borg så ville han inte avslöja för mycket av det som kommer under dagen.
Det ökar spänningen bara och det innebär att Östros får allt mindre att hitta på.

Den här professorn som menade att vi konsumerar för mycket och att merparten ska ställas till u-ländernas förfogande förde ett i mitt tycke underligt resonemang.
Han låt som en grönavågare.

Visst ska vi alla rätta mun efter matsäcken,men utan vårt konsumtionssamhämhälle samt vår nuvarande levnadstandard så skulle inte heller vi haft råd hjälpa folk i nöd.

Men det finns också folk i denna situation som nu är inne i en fantastisk expansion.
Det är dit vi måste sträva.

 
At 16 november, 2008 13:00, Anonymous Anonym said...

Finanskrisen beror på att de som jobbar inom finanssektorn till största del har socialistiska ståndpunkter. Genom att låna ut till dem som inte har ekonomi till att låna. Lån till sådana grupper orsakar stora förluster vid lågkonjunktur. Både för finansinstitut och för låntagarna själva. Att låna ut pengar utan säkerhet är inte sunt rent finasiellt. Alla som lånar måste ha en buffert, för att klara av räntor och armoteringar vid lågkonjunkturer. Men socialisterna anser att alla oberoende av ekonomiska förutsättningar ska få låna och denna syn är det som orsakat finanskrisen.

 

Skicka en kommentar

<< Home