Är stabilisering oförenlig med nyliberalismen?

Om ett liberalt samhälle inte kan undvara staten för att stabilisera ekonomin betyder detta inte att liberalismen som ideologi har havererat. Personlig frihet och låga skatter är fortfarande huvudbudskapet. Och staten kan bidra till en stabilisering utan att lämna fältet fritt för regleringsivriga politiker.

Finanskrisen innebär slutet för "nyliberalismen" har det hetat från vänster och i viss mån från konservativt håll. Den amerikanska bolånekrisen som nu blivit en finanskris som spritt sig över stora delar av världen ses som den oreglerade kapitalismens yttersta (och oundvikliga) konsekvens. Men är det så? Och i så fall - finns det något alternativ?

En summarisk analys visar att det tidigare alternativet till kapitalism och marknadsekonomi i form av socialistisk planekonomi inte verkar vara någon utväg som vänstern längre förespråkar. Då kan vi analysera olika former av fri och reglerad marknadsekonomi. Den kan göras i flera olika dimensioner så det hela kan bli ganska komplicerat.

En första möjlighet är att ta fasta på aktörernas moraliska kvaliteter. Både Anders Borg (m), John McCain (rep) och en rad vänsterdebattörer framhåller aktörernas "girighet". Om vi inte kan implementera någon sorts moralisk omskolning eller liknande av aktörerna kan vi byta ut dem. Vi ersätter alltså de privata ägarna med statsrepresentanter (eller fackföreningsfunktionärer om vi går 25 år tillbaka till löntagarfonderna). Det innebär att vi avskaffar privatkapitalismen och inför marknadssocialism. Någon skulle kanske säga "statskapitalism". Problemet är bara att detta alternativ alltför mycket liknar statssocialismen, som de flesta redan har avvisat. Dessutom blir det dyrt att köpa ut de gamla ägarna.

Nästa steg är att behålla kapitalismen men reglera den på något annat sätt än hittills. Alla marknadsekonomiska system i modern tid är nämligen reglerade. Bara en så enkel sak som valutan i ett land innebär en reglering som dessutom kan göras på en rad olika sätt. När det sedan gäller handel mellan olika länder tillkommer ytterligare omfattande regleringar. Dessa har sedan återverkningar på ländernas kreditmarknader som också behöver regleras. Och för att det inte skall bli inflation behövs också regleringar. I det tillsynes oreglerade kapitalistiska systemet av äldre modell fanns ofta en guldmyntfot som innebar både regleringar inom länderna och mellan länderna.

Stabilisering en kollektiv nyttighet

Det hela är en fråga om vilka regleringar vi skall ha och alltså ytterst vilket syfte vi vill uppnå med regleringarna. Just i dessa tider bör vi uppmärksamma syftet att åstadkomma någon sorts stabilitet - både på kort sikt och på lång sikt. Stabilitet är en kollektiv nyttighet som i alla mer avancerade statsbildningar administreras av staten. Det är på samma sätt med försvaret. Det är en kollektiv nyttighet som lämpligen regleras och sköts av staten. Men som vi vet kan det tyvärr vara farligt för medborgarna att sätta militära maktmedel i händerna på de styrande. Likadant är det med de de ekonomiska maktmedlen. Det finns en risk för missbruk som hårt kan drabba åtminstone en del av medborgarna.

Som jag tidigare skrivit i en artikel om obalansen gentemot Kina finns det tre modeller för dessa grundläggande regelsystem och de kan inte blandas ihop när möjligheterna till en stabilisering diskuteras. Den äldsta ekonomiska regimen för marknadsekonomin byggde på metallmyntfot och fria kapitalrörelser. Därefter infördes i Bretton Woods ett system efter andra världskriget som byggde på att enbart dollarn var konvertibel mot guld. Några fria kapitalrörelser kunde inte tillåtas och stabiliteten i växelkurserna skulle upprätthållas med hjälp av penningpolitiken istället för med de automatiska mekanismer som t ex guldströmmarna erbjöd. På 1970-talet infördes nuvarande system där växelkurserna inte längre är fasta. Kapitalrörelserna är fria och stabiliteten skall upprätthållas genom penningpolitiken.

Problemet är bara att penningpolitiken främst är ett medel för att stabilisera prisutvecklingen. Något utrymme för finanspolitiken brukar man inte räkna med. Men om en mycket kraftig obalans ändå utvecklas är dock finanspolitiken fortfarande ett medel för att på ett sent stadium motverka en redan utvecklad kris. Krisen hösten 2008 är ett exempel på en sådan allvarlig balansrubbning.

Man kunde tycka att den klassiska liberalismens regelverk för stabilisering i form av t ex guldmyntfot utgör en mera rigorös reglering än dagens fria system med flytande växelkurser. Både nyliberaler och vänsterföreträdare verkar tro att flytande växelkurser är ett i princip självreglerande system på liknande sätt som vid guldmyntfot. Men medan nyliberalerna ser obalanserna som ett resultat av statliga regleringar ser vänstern avregleringar som orsaken. Nyliberalerna pekar på att politiskt reglerad långivning till mindre solventa låntagare kan driva fram en bubbla som ses som orsaken till finanskrisen. Vänstern pekar mera vagt på att någon form av avreglering skulle ha medgett att en bubbla på den amerikanska bostadsmarknaden kunnat utvecklas.

Några preciseringar av vad som skulle erfordras för att hålla de giriga på mattan har jag inte hört från vänstern eller de konservativa. Det verkar mest som de giriga helt enkelt skall lägga sig till med en mer altruistisk moral i fortsättningen genom de moralistiska fördömanden som nu levereras. Kanske någon från vänstern vill återgå till valutaregleringen och systemet med kreditrestriktioner som fanns under Bretton Woods-perioden och i länder som övergav detta system först på 1980-talet. Om det är detta som avses med regleringar betyder vänsterns krav en återgång till en helt annan ekonomisk-politisk regim. Det går inte att utan vidare blanda regleringar från helt olika modeller om ekonomin skall fungera någorlunda bra i fortsättningen.

Staten kan stabilisera med guldmyntfot

Ett klassiskt liberalt system kan bygga på ganska stora friheter från politiska ad-hoc-regleringar eftersom det förutsätter t ex guldmyntfot. Men även detta system har sina nackdelar. Den ekonomiska utvecklingen är inte helt stabil utan det förekommer regelbundna konjunktursvängningar även med guldmyntfot. De kritiska frågorna är dock huruvida det skulle kunna uppstå finansiella bubblor av större dignitet och om guldmyntfoten kan stå emot vid stora obalanser och överleva som system. Vi har 30-talskrisen som ett exempel på detta. Men den krisen kanske kan ses på något annat sätt.

Dagens system med flytande växelkurser och stora kapitalrörelser verkar vara sårbart för små misstag i regleringshanteringen och begränsad otakt i räntepolitiken. Skall vi ha detta system måste hindren mot uppkomsten av finansiella bubblor stärkas - t ex att bostadspriserna i USA på 10 år kan stiga med 100 procent. Eller också måste vi acceptera att förödande kriser kan uppstå kanske vart 50:e år. Det kan också vara så att dagens kris till stor del är en engångsföreteelse orsakad av Kinas obenägenhet att anpassa sin valuta till den högre nivå som konkurrenskraften medger. Men det kan uppstå andra engångseffekter i framtiden så det är fortfarande motiverat att stärka den förebyggande förmågan inom dagens system.

När väl en kris uppstår återstår frågan om den skall motverkas eller om den skall få sprida sig ohämmat och medföra enorma produktionsförluster. För en liberal kan det vara intressant att göra en analogi med ett system med en renodlad guldmyntfot där obalanser automatiskt skulle mötas med pris- och lönesänkningar vilket i teorin skulle motverka obalanserna på ett tidigare stadium. Utan ett sådant system måste istället ekonomisk-politiska motåtgärder vidtas för att efterlikna det klassiskt liberala systemet.

Ekonomiska maktmedel gör liberaler skeptiska

Här finns dock en pragmatisk invändning. Att ge politikerna mandat att använda vidsträckta ekononomiska maktmedel kan leda till missbruk. Det kan leda till att slöseri uppmuntras, att vissa väljargrupper gynnas med bidrag och/eller sociala inrättningar och att andra träffas av progressiva skatter eller att företagarna missgynnas med populistiska restriktioner samt att vissa misskötta företag gynnas. Vi bör dock vara medvetna om att det finns en analogi med det militära försvaret som till slut verkar att ha kunnat regleras i civiliserade länder.

Principiellt är det därför fel att hävda att ett liberalt ekonomiskt system inte kan stabilisera ekonomin på makroplanet. Om kollektiva nyttigheter skall kunna produceras i ett liberalt samhälle borde även ekonomisk stabilisering räknas dit.

Till slut måste man också komma ihåg att ekonomisk stabilisering bara är en begränsad idé i ett liberalt samhälle. Det finns en mängd politiska tvångsåtgärder som inte har att göra med stabiliseringspolitiken som liberalismens idé motsätter sig. Om staten vart femtionde år måste rycka ut för att garantera stabiliteten betyder detta inte att liberalismens övriga idéer om individuell frihet, avgifter istället för skatter och personligt ansvar skulle ha havererat.

Andra bloggar om: Finanskrisen, stabilisering, kapitalism, marknadsekonomi, ekonomisk politik, stabiliseringspolitik, reglering, kreditreglering, sub-prime-lån, liberalism, socialism, nyliberalism, guldmyntfot, ekonomi, ideologi, politik på intressant.se