25 år sedan 4 oktober mot löntagarfonderna

Socialdemokraternas förslag till löntagarfonder 1983 ledde till en vändpunkt i Sveriges långsamma utveckling mot socialism. Nu blev marknadsekonomi det nya. Var det folket mot fonderna? Eller berodde detta på några ivriga rubriksättares manipulationer eller på organisationspolitiska nödvändigheter?

För 25 år sedan hölls en jättedemonstration i Stockholm mot den nytillträdda socialdemokratiska regeringens förslag till löntagarfonder. Det skedde samma dag som riksdagen öppnade - den 4 oktober 1983 - och den samlade uppemot 100 000 personer. Det ganska tandlösa förslaget klubbades dock igenom av riksdagen den 21 december. Efter regimskiftet 1990 avskaffades emellertid löntagarfonderna för gott. En närmare redogörelse för hur LO och Olof Palme agerade på 1970-talet när löntagarfonerna växte fram finns i ett par artiklar som jag skrev i januari 2007.

För att högtidlighålla minnet av demonstrationen och de 25 åren utan "fondsocialim" höll Timbro ett seminarium igår som ville uppmärksamma hoten mot den fria företagsamheten idag. Deltagare var finansmarknadsminister Mats Odell, bryggeri-VD:n Jens Spendrup, ideologen Anne-Marie Lindgren från arbetarrörelsens tankesmedja samt riksgäldsdirektör Bo Lundgren (tidigare bankminister och sedan moderatledare). En inledning gjores av Patrik Engellau (ordf i tankesmedjan Den Nya Välfärden) och Dick Kling (ordf i Timbro). En hel del av diskussionen handlade om löntafarfondsfrågan snarare än om de aktuella hoten.

Jag passade på att skänka ett exemplar av min skrift från 1977 betitlad "Fritt näringsliv eller fondsocialism", som utgavs av SAF i 130 000 exemplar, till Timbros bibliotek. Förmodligen hade denna då mycket uppmärksammade skrift en viss betydelse för företagarnas egen uppfattning om löntagarfondernas innebörd. Många av storföretagens ledare hade ju dittills hellre velat göra upp om en kompromiss med LO som såg ut att bli någon form av successiv socialisering med individuell anknytning.

Detta borde det forskas mera om. Det är ju inte alls så att hela frågan mest bestod i att socialdemokraterna och LO lade fram ett förslag 1983 som retade 100 000 företagare men som ändå genomfördes. Långt radikalare förslag hade tidigare diskuterats som om ett uppgivet näringsliv bara hade att tacka och svälja med några små kosmetiska eftergifter. Något hände under resans gång som svetsade samman ett demonstrationståg på 100 000 arga personer.

Något av fondfrågans underliga utveckling framgår av tidningen 'entreprenörs' bok "Tjugofem år utan fondsocialism" författad av journalisten Ronald Fagerfjäll, som utgavs med anledning av bemärkelsedagen. Men författaren undviker att trampa på minerad mark och boken handlar faktiskt om en hel del annat i näringslivets utveckling än hotet från löntagarfonderna. En lika fyllig redogörelse för hur frågan om införande av löntagarfonder har utvecklats finns i senaste numret (40) av tidskriften Fokus som rubricerar sin artikel "Direktörståget". Även SvD uppmärksammar bemärkelsedagen idag med en artikel av Claes Arvidsson på ledarsidan. Tidigare (28/9) skrev PJ Anders Linder om frågan med bäring på näringslivets initialt svaga uppträdande.

En mindre hedervärd förklaring till att näringslivets företrädare till slut samlade sig till försvar av kapitalismen ges av historieprofessorn Lars Ekdahl på Mälardalens högskola:

"Svensk ekonomi var inne i en kris och SAF höll på att falla samman. Fonderna kom som en gåva.

– När protesterna mot fonderna kom i gång, var förslaget i praktiken redan nerlagt. Fonderna blev ett sätt att ena Saf, säger Lars Ekdahl." (Fokus nr 40, s 41)

I själva verket skulle man långt in i borgerligheten ha sett ägandet som ett hot mot demokratin och som måste motverkas med demokratisk socialism även om en del företrädare hellre använde ordet löntagarinflytande. Men varför blev förslaget så urvattnat dessförinnan? Om stora delar av borgerligheten var med på noterna skulle det väl inte finnas något skäl till att överge Rudof Meidners ursprungliga riktlinjer?

Jag frågade Anne-Marie Lindgren på seminariet om vad hon hade för uppfattning om att ägandefrågan fördes in i debatten strax innan Meidner lade fram sin första rapport. Förutom att det berodde på tidsandan hänvisade hon till LO-tidningens rubriksättning när fondförslagen presenterades. Även ett mer urvattnat förslag presenterades som "Med fonderna tar vi över successivt".

Enligt denna i mitt tycke tvivelaktiga hypotes, skulle alltså några få personer på LO mer eller mindre ha manipulerat fram en radikal opinion som inte fanns vare sig hos medlemmarna eller de högre funktionärerna. Hur mycket produktionsbortfall och utflyttning av företag har i så fall dessa personer på sitt samvete? Det borde också vara en uppgift för forskningen att belysa.

Tidigare artiklar om löntagarfonderna

Andra bloggar om: löntagarfonder, SAF, LO, SAP, socialdemokraterna, ekonomisk demokrati, socialisering, maktövertagande, politik, Olof Palme på intressant.se