Ohly förklarade inte varför vinstintresset var fel

Med vinstintresse skulle det inte bli just någon produktion av välfärd menade vänsterledaren. Det verkar vara en förlegad retorik. Dessutom speglar det en avsevärd okunnighet om privatiseringsdebatten i Sverige.

Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly framsträdde i Almedalen på måndagskvällen 5/7 (TT/Svt, AB). Ett bärande tema var att vinstintresset inte skulle få påverka välfärdsproduktionen. Det kanske är en indikation på väljarnas kunskaper i ekononomi att han inte brydde sig om att komma med någon närmare förklaring till varför det skulle vara förkastligt att ha vinstintressen i sjukvård och omsorg.

Vinstintresset har i en fri marknadsekonomi två viktiga funkrioner: 1) Produktion som ger vinst garanterar att produktionen är väsentlig för konsumenterna genom att de är villiga att betala priser som klart överstiger kostnaderna. 2) Produktion som ger vinst i konkurrens med andra garanterar en viss effektivitet och sparsamhet med resurserna.

Lars Ohly gjorde det enkelt för sig genom att enbart hänvisa till att funktion 1) inte skulle garantera att sjukvård och äldreomsorg skulle bli lönsam och därmed skulle den inte heller produceras. Privatisering och vinstintresse skulle alltså leda till att de flesta inte skulle få någon sådan välfärd. Man kan fråga sig om karn lever kvar på 1980-talet när denna förenklade retorik hade viss framgång mot idéerna att liberalisera den offentliga sektorn.

Om vi först gör antagandet att vård och omsorg privatiserades helt, skulle då produktionen upphöra utom för att tillgodose de allra rikaste? Om skatterna inte sänktes skulle det kanske bli så. Men varför skulle politikerna besluta att ta avgifter för välfärden utan att sänka skatterna? En privatisering förutsätter rimligtvis en motsvarande skattesänkning.

Frågan blir då huruvida denna skattesänkning räcker för alla att köpa vård och omsorg samt huruvida folk skulle använda pengarna för dessa ändamål. Det finns en risk att folk inte förstår sitt eget bästa och använder pengarna till ökad privat konsumtion. Den klassiska kritiken är att när någon får blindtarmsinflammation så har man inte pengar till operationen därför att man slösat bort dem på sprit och semesterresor.

Numera hörs inte denna kritik så ofta eftersom socialisterna kommit på att det finns hundratusentals villaägare och bilägare som inte ställs på bar backe därför att huset brinner ned eller bilen blir kvaddad. Likaväl som det finns försäkringar på olika sakområden så finns det i ett privatiserat samhälle välfärdsförsäkringar. Det problem som finns i ett sådant samhälle är risken att vissa grupper inte tar nödvändiga försäkringar av oförstånd eller för att de inte anser sig ha råd.

Så långt har dock privatiseringsidéerna ännu inte kommit i Sverige. Fortfarande anser politikerna att det allmänna ska finansiera vård och omsorg med skattepengar. Den som får åtnjuta privatiserade välfärdstjänster kommer inte att själv behöva tänka på finansieringen. Vilka tjänster som tillhandahålls bestäms av politikerna. Vinstintressets funktion 1) har ingen relevans i dagens Sverige. Ohly är helt fel ute.

Det är funktion 2) som har att göra med effektivitet och sparsamhet som är vitsen med privatiseringarna i Sverige. Effekterna av dessa kan förvisso diskuteras. Det gäller ju att sparsamheten inte blir kontraproduktiv. Här kan både konkurrens och inspektionsmyndigheter hålla uppe kvaliteten. Men detta vill Ohly inte diskutera. Vinstintresset är för en socialist tydligen a priori och principiellt förkastligt. Det behöver inte närmare förklaras. Därför vänder sig Ohly enbart till redan frälsta med sitt tal i Almedalen.

Läs även andra bloggares åsikter om privatisering, vinstintresse, vänsterpartiet, Lars Ohly, Almedalen, val 2010, valet 2010, välfärd, vård, omsorg, marknadsekonomi, konkurrens, ekonomi, politik på intressant.se

3 comments