fredag, juni 11, 2010

Stabiliseringspolitikens kris

Finanskrisen som nu övergår i en skuldkris har medfört att nationalekonomerna vill ompröva sina teorier. Nytt tänkande behövs. Men vilsenheten verkar stor. Stabiliseringspolitiken har ingen teori om vad som kan hända i dagens läge.

Nationalekonomerna och politikerna har misslyckats med att hålla en teoretisk beredskap för att undvika stora depressioner av 1930-talstyp. Kanske vi ändå kan undvika att hamna i en sådan depression den här gången genom att driva motverkande politik "på känn" utan att ha någon närmare teoretisk vägledning om hur utvecklingen ska gestalta sig. Min tes är att vi såg stabiliseringspolitikens kris manifestera sig hösten 2008.

De akademiska nationalekonomerna är pinsamt medvetna om sitt eget tillkortakommande. Det framgick t ex av diskussionen på Nationalekonomiska föreningen i januari 2010. Ytterligare en indikation finns i senaste numret av Ekonomisk Debatt (4/10) där hela häftet ägnas åt "makroekonomins kris".

Här inleder professor Assar Lindbeck med en artikel (pdf) om "Lärdomar av finanskrisen". Han är kritisk till teorin om effektiva finansiella marknader och s k ny klassisk makroteori. Några lärdomar för framtiden är kraftfullare finansinspektioner, öppna marknader för derivatinstrument, konjunkturvariabla kapitaltäckningskrav för både banker och bankliknande institut, maxbelåningsgrad för fastigheter och värdepapper, brandväggar mellan hög- och lågriskverksamhet, automatiserad omvandling av skulder till ägarkapital vid låg solvens, mer symmetriska bonussystem, slumpmässiga val av revisions- och ratinginstitut (jfr min artikel om Wall Street 10/5).

Mer abstrakta artiklar har skrivits av Torben M Andersen (Finanskrisen - en kris även för makroteorin?) och Martin Flodén (Behövs en ny makroteori efter finanskrisen?). Professor em Axel Leijonhufvud avslutar med en mera personlig redogörelse för olika nationalekonomiska inriktningar och skolor.

Leijonhufvud nämner hur den neoklassiska syntesen med keynesianismen stötte på problem under 1970-talets stagflationsår och trängdes tillbaka av Milton Friedmans monetarism. Därefter "sveptes den bort" av den nyklassiska makroteorin enligt vilken alla marknader och intertemporala planer koordineras genom rationella förväntningar. Teorin drev fram de s k DSGE-modellerna (dynamisk stokastisk allmän jämvikt) som kan kalibreras med empiriska data. Denna Lucasversion av monetarismen ersattes sedan med teorin om reala konjunkturcykler där den monetära utvecklingen inte finns med som en förklaringsfaktor. Diskretionära finans- och penningpolitiska åtgärder ses där som farliga och skadliga. Centralbanken åläggs att följa en penningpolitisk regel.

Diskussionen följs upp i Dagens Industris sektion 2 Di Dimension nr 5/10 som kom ut igår. Där ställs professor Lars Jonung mot professor Mats Persson. Jonung pekade redan i sin artikel i DN 29/4 på "Ekonomernas krig" med anledning av att George Soros donerat 50 miljoner dollar till en tankesmedja eller institut för New Economic Thinking (INET) på att tekniska modeller blivit dominerande. Matematiker och statistiker har tagit över ämnet, hävdar han i DiD.

Mats Persson försvarar nationalekonomins matematisering. "Intuitionen är alldeles för lättmanipulerad", säger han i DiD där han också fnyser åt den "uppblåste" Soros' initiativ. Men han tror inte att det går att göra några bra modeller av finansmarknaderna - där finns mer psykologi än ekonomi. Och han hänvisar till att det är den traditionella nationalekonomin på nybörjarnivå som klarat krisen (åtminstone fram till Grekland).

Visserligen är dessa olika refererade inlägg endast en början till återhämtningen inom nationalekonomin. Men det är illavarslande att diskussionen mest kretsar kring olika teorier och det konkreta begränsas till institutionella regelförändringar. Då var Finanspolitiska rådets senaste rapport, som kom 17/5, bättre inriktad. Den tog upp skuldproblematiken på ett mera konkret sätt. Men inte heller där gavs någon information om hur politiken generellt borde drivas med låntagning från utlandet eller på hemmakreditmarknaden.

Dagens Industris intervjuare Gunnar Örn skriver en avslutande artikel i DiD. Han tar på slutet upp att debatten mest handlar om vad som gått snett. Det behövs en debatt om vad som krävs för att komma ut ur krisen också, menar han. Den kritiska frågan är: Hur ska man få ned den totala skuldsättningen i världsekonomin utan att förvärra krisen ännu mer?

Det oroande svaret på denna fråga om åtstramningar är nog att det inte finns några framträdande ekonomer som kan ge besked. Detta framgick i förbigående av lördagsintervjun 5/6 med Finanspolitiska rådets ordförande Lars Calmfors. Han hade själv inget svar utan antydde att det inte fanns någon bra lösning på dagens problem. Stabiliseringspolitikens medel i ett framskridet krisläge är tydligen nästan värdelösa. Makroekonomin står maktlös om inte några oklara krafter får ekonomin på rätt köl. Den stabiliseringspolitiska teorin befinner sig verkligen i kris.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

6 Comments:

At 11 juni, 2010 18:43, Blogger HPX said...

Jag tar risken att göra mig impopulär och påpekar att en gren av national-ekonomin som vanligt inte nämns, nämligen den österrikiska skolan (som enligt ryktet är på tillbaka-marsch). Egentligen ganska intressant om man tar i åtanke hur många gånger den á priori kommit fram till anledningen och lösningen till makro-ekonomiska kriser. Nåväl, i sinom tid.

 
At 12 juni, 2010 01:10, Blogger Danne Nordling said...

HPX, du har rätt i att den österrikiska skolan sällan nämns i den nationalekonomiska makrodiskussionen. Det anses bero på att den sakligt inte kan bidra med särskilt mycket konstruktivt.

Vi har dock haft diskussioner under årens lopp av den österrikiska skolan på den här bloggen. Ett problem är att de lätt blivit för allmänna och abstrakta. Ekonomi handlar i första hand om praktiska samband. Det är en sådan analys som för diskursen framåt.

Kanske är österrikarna på frammarsch - åtminstone i USA. Men diskussionen där har ett något irriterande trosvisst drag över sig som varken medger djupare analys eller särskilt avvikande uppfattningar. Eller övertolkar jag signalerna att hålla sig till den "rätta läran"?
/DNg

 
At 12 juni, 2010 13:53, Anonymous Tom said...

Jag är ingen expert på området, men Hayek et alia poängterar ju egentligen motsatsen till den receptorienterade nationalekonomin, t.ex att centrala beslutsfattare gör ett sämre jobb än en distribuerad marknad, även i dessa sammanhang. Likaså vänder man sig väl mot de överförenklade samband och identiteter som Keynes mfl använder som grund (med i mitt tycke en del märkliga handlingar som konsekvens och därefter tveksamma resultat). En sådan metateori kanske inte ger den rätta sortens beslutsunderlag för välfärdsstatens klåfingriga byråkrater. Det kan å andra sidan vara värt att fundera på om de konventionella teorierna inger en falsk säkerhet och falska känslor av precision och kontroll.

Den elake skulle med detta i minne kunna säga att nationalekonomi och i synnerhet Keynesianism främst är ett alibi för politiker; "something must be done, this is something, therefore we must do it" som Yes Minister uttryckte det. Ett alibi för att i praktiken belöna eller rädda de starkaste intressegrupperna i samhället på känt manér. Detta är troligen inte samhällsekonomiskt effektivt.

Med detta sagt är det f.ö. intressant att som kontrast till huvudfårans agerande beskåda de marknadsorienterade åtgärderna i baltikum och östeuropa (Ungern, Rumänien, kanske fler). Mitt stalltips är att detta kommer ge goda resultat i det något längre loppet. Jag kan inte säga ifall detta handlande borde kallas "österrikist" eller ej dock.

 
At 13 juni, 2010 02:14, Blogger Danne Nordling said...

Tom, Hayek hörde grovt sett till den österrikiska skolan även om det idag är hans lärare Ludwig von Mises som sätter ramen för skolan. Problemet är att skolans anhängare idag ofta hänvisar till några enkla grundsatser i ganska allmänna ordalag istället för att gå på djupet med en analys av något konkret ekonomiskt skeende. Därför kan man inte utvärdera lärans relevans för att lösa aktuella problem.

Detta kan också sägas om andra makroekonomiska skolor. Trots detta har dessa ansetts ha hög prestige och dragit till sig prominenta forskare. Men nu när dessa läror dels har visat sig vara felaktiga eftersom det blev en kris (som inte skulle kunna uppstå) och dels inte ger någon vägledning för hur krisen ska bekämpas blir ekonomerna fundersamma och talar om omprövning.

Här sker det en återgång till enkla nybörjarkunskaper vilket Mats Persson påpekar. Man kunde tycka att ekonomerna då skulle kunna ge några scenarios för hur utvecklingen kan gestalta sig. Men allt vi får höra är löst grundade spekulationer.

Varför är det ingen som jämför krisen 1910 med 1931 och 2008? Vilka åtgärder gjorde att den första gick över ganska snabbt medan den andra blev en katastrof som vi nu borde undvika?
/DNg

 
At 25 juni, 2010 02:29, Anonymous Johnny said...

Mitt intryck är att världens regeringar (USA, UK, etc) först reagerade med att sänka räntorna till nästan noll (ZIRP) och sälja obligationer för nytryckta pengar (QE) och satsa dem på att rädda banker och bilföretag samt div stimulanspaket och ändrade bokföringsregler, med historiskt stora budgetunderskott och statsskulder som följd samt hyfsad stabilisering av det finasiella systemet. Guld, olja, aktier började stiga i värde. Många oroade sig för att hyperinflation skulle bryta ut, men deflationskrafterna var för starka, allmänheten ville eller kunde inte låna pengar för köp av hus, bil, konsumentvaror, etc. Företagen behövde eller fick inte låna på grund av minskad efterfrågan och kostnadsbesparingar. Pengarna lånades i princip ut till bankerna som lånade tillbaka dem till centralbanken till något högre ränta så pengarna kom aldrig ut i systemet. Pyskologin hade vänt från att låna och spendera till att minska skulder och spara.

Nu har den brittiska regeringen, tysklands, frankrikes, etc (vet ej vad USA gör) föreslagit budgetbesparingar och skattehöjningar för att minska budgetunderskott och statsskuld. Rimligen borde det medföra en mer deflationistisk utveckling med stigande arbetslöshet, minskad efterfrågan, ökat penningvärde, etc.

Personligen känner jag mig mindre rädd för en djup lågkonjungtur eller depression med 20% arbetslöshet jämfört med en hyperinflations kollaps av ekonomin med 100% arbetslöshet. Det verkar som om Europas regeringar tänker i samma traditionella banor.

Frågan är hur seriösa de är med att gå i genom stålbadet eller om de börjar trycka pengar för att stimulera ekonomin så fort arbetslösheten börjar stiga?

Hur ser Herr Nordling på saken?

 
At 04 juli, 2010 13:35, Blogger Ola said...

Danne Norling,

En teoris enkelhet är inte anledning nog att förkasta teorin. Faktum är att vetenskapen favoriserar enkla förklaringar över komplexa, allt annat lika.

Att de flesta ekonomer inte vill jämföra dagens situation med den stora depressionen beror sannolikt på den för dem politiskt obekväma slutsatsen. Samma misstag görs om igen, men i större skala. Så länge mainstreamekonomer utbildas och betalas för att legitimera tramset så faller Roosevelts och Hoovers katastrofala misstag liksom i glömska.

 

Skicka en kommentar

<< Home