Åtstramning idag ger ingen tillväxt

Åtstramning mot hög skuldsättning kan kanske fungera i ett enstaka land. Men när en rad länder har långvariga överskott och allt större fordringar på skuldländerna kan åtstramningspolitik leda till en världsomfattande lågkonjunktur.

Det kommer alltfler kommentarer från personer som verkar begripa ekonomi som rör kraven på att Grekland och andra ska strama åt. En explicit förklaring finns i DN idag (15/2-12, ej onl) av Daniel Gros vid tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel. Han skriver i Kolumnen under rubriken "Spara för att växa". DN refererar också ett uttalande från chefen för Bosch, Franz Fehrenbach, som menar att Grekland borde kastas ut från eurozonen. Han är också rådgivare åt Angela Merkel. I en enkät med 300 tyska företagsledare instämmer 57 procent i kravet på uteslutning. Kanske det ändå var ett utflöde av frustration över att Grekland i sista minuten såg ut att backa från sina åtaganden.

Nu när EU går mot en recession verkar det äventyrligt att en rad länder ovanpå detta ska skära ned sina offentliga utgifter eller höja skatterna. Daniel Gros försäkrar att det inte är någon fara. I varje fall kan det inte leda till "en så brant nedgång i den ekonomiska aktiviteten att skatteintäkterna sjunker och det finanspolitiska läget ytterligare försämras". Han menar alltså att de kontraktiva effekterna av t ex en skattehöjning inte kan bli så stora att det inte resulterar i någon ökning av skatteintäkterna.

Normalt är det förvisso möjligt att höja skatterna och få in mer pengar. Men normalt har man tillväxt i utgångsläget. Och skattehöjningar ska normalt användas för offentliga utgifter inom landet, som ju har en stimulerande effekt på ekonomin.

Därför kan man inte, som Gros, bevisa åtstramningstesen med det motsatta resonemanget: att skattesänkningar skulle generera så mycket extra aktivitet att budgetsaldot inte skulle försämras. De försök som gjorts har visat att det blir ett ökat underskott av skattesänkningar. Men det kan ha berott på att aktiviteten inte kunnat öka särskilt mycket. Ekonomin kan ha varit nära fullt kapacitetsutnyttjande (nära Nairu-punkten). Skattesänkningarna kan också ha lett till ökat sparande och inte till så mycket mera aktivitet som genererar skatteintäkter.

Det krävs rimligtvis mycket mera detaljerade studier av hur varje lands ekonomi fungerar för att man någorlunda säkert ska kunna uttala sig om en åtstramning idag verkligen förbättrar budgetsaldot. Men det räcker inte med detta. Daniel Gros borde också kunna visa att detta ökar tillväxten på sikt. Hans resonemang går ut på att de internationella kapitalplacerarna skulle nöja sig med 3-4 procents lägre räntor på skuldländernas obligationer när de ser att budgetunderskotten reducerats. Men det är inte detsamma som en begynnande tillväxt. Det är bara ett för övriga länder billigare sätt att få respit för skuldländerna - alltså undvika en orimlig stegring av räntorna.

Det stora steget återstår. Hur ska skuldländerna få igång tillväxten? Det fordrar att deras konkurrenskraft förbättras. Skuldländerna måste kunna exportera mera till överskottsländerna och importera mindre från dem. Det fordrar att överskottsländernas konkurrenskraft försämras och att deras förmåga att låna ut pengar till underskottsländerna då minskar. Annars kommer överskottsländerna att på ett eller annat sätt förmå underskottsländerna att sätta sig i ökad skuld trots åtstramningarna i statsbudgetarna. Skuldsättning på ena sidan har definitionsmässigt en motsvarighet i ökad utlåning på den andra.

Borde inte denna frustrerande obalans mellan långvariga överskott och underskott kunna rättas till på något bättre sätt än genom att underskottsländerna först tar på sig en åtstramning och svår lågkonjunktur som sedan sprider sig till överskottsländerna som inte längre kan exportera lika mycket. Följden blir ju att även överskottsländerna drabbas av en konjunkturnedgång.

Det verkar som att Daniel Gros rekommenderar en allmän konjunkturnedgång i större delen av världen för att lösa skuldkrisen. Det resonemang som gäller för något enstaka land, som Grekland, gäller inte generellt när skuldkrisen utvecklats till så många länder med USA som en tung representant. Vi kanske skulle tala om en fordringskris istället?

Läs även andra bloggares åsikter om åtstramning, skuldkris, Grekland, fordringskris, bytesbalansunderkott, euro, europakten, nationalekonomi, EU, politik på intressant.se