Fyra vägar för eurons framtid

Varför diskuteras inga mer konstruktiva vägar för eurons framtid? Alla realistiska scenarios är dyra eller katastrofala. Det måste finnas något bättre.

I dagens nummer (7) av Di Dimension skriver Gunnar Örn om eurons framtid under rubriken: "Krisreceptet: mer Europa". Underrubriken är "Mest troligt att valutaunionen räddas med smygfederalisering. De fyra vägarna är:

1. Superstat
2. Sammanbrott
3. Tillbaka till Maastricht
4. Smygfederalisering

Som synes är det inte säkra vägar till en räddning för euron som beskrivs. Motsvarigheten till Ben Bernankes deklaration idag att FED köper bolåneobligationer för 40 mdr USD per månad tillsvidare finns inte med.

1. En superstat var i praktiken det som José Manuel Barroso argumenterade för igår (bart). Den monetära unionen måste förvandlas till en finanspolitisk union, med ett överstatligt finansdepartement och en överstatlig finansminister, med rätt att beskatta medborgarna i hela euroområdet. Enligt min mening kan euron gå under i meningen att flera länder lämnar EMU innan den omständliga federaliseringen av Europas institutioner kan slutföras (om det överhuvudtaget är politiskt möjligt).

2. Sammanbrott är ett skräckscenario enligt Örn. Grekland är den svaga länken. Utan lån från trojkan måste Grekland ställa in betalningarna och införa en ny valuta. Det blir rimligtvis en försämring för grekerna under många år. Men riskerna är inte negligerbara för övriga Europa. Därtill kommer prestigeförlusten för euroföreträdarna. Vad säger trojkan om de får se en provtryckt upplaga av nya drachmer?

3 En återgång till Maastricht förespråkas av professorerna Assar Lindbeck och Mats Persson. Tanken är tydligen att om länderna inte har en chans att få stöd från EMU så kommer bankerna inte att låna ut pengar som blir svåra att få tillbaka trots att det är länder med tillgång till skatteintäkter som står som låntagare. Men hela det internationella kreditsystemet var uppbyggt på tanken att statspapper var extra säkra och kreditvärderingsinstituten visade inte att vissa stater skulle vara usla risker om det blev ekonomisk kris. Jag förstår dock inte varför detta alternativ överhuvudtaget diskuteras eftersom det inte kan bli fråga om en återgång på många, många år. Att omedelbart dra in all nuvarande hjälp till krisländerna skulle rimligen ganska snart få euron att kollapsa.

4. Det sannolika är att valutaunionen fortsätter att hanka sig fram från kris till kris. "Det blir ändlösa toppmöten och otaliga helger tillbringade i sammanträdesrum utan fönster" säger den amerikanske analytikern John Mauldin som citeras av Örn. Han menar att politikerna ogärna vill ställa sina medborgare inför ultimatum som "Välj mellan superstat eller sammanbrott!" Men är det inte det Barroso började med igår? Örn menar att man istället kommer att ta små steg mot en finanspolitisk union - steg som är så små att de inte väcker uppmärksamhet. Arbetet bedrivs av de "fyras gäng": Rompuy, Barroso, Draghi och Juncker. Ett förslag till en "stegvis process" kommer på toppmötet i december. Enligt Mauldin blir detta scenario det dyraste.

Enligt min mening är det dyraste scenariot ett oorganiserat sammanbrott för EMU och det inträffar både i nr 2 och 3. En långsam federalisering med upprepade kriser blir också ganska dyr eftersom den innebär stagnation och stor arbetslöshet under många år. Det borde därför finnas någon bättre väg att "rädda euron" som går snabbare och som återställer normal tillväxt inom helst några år. Varför diskuteras inte sådana lösningar? Skulle de inte existera ens i teorin?

Läs även andra bloggares åsikter om euron, eurokrisen, EMU, skuldkris, Europa, EU, Barroso, ekonomi, politik på intressant.se