Kan staten främja den konstnärliga kvaliteten?

Konstkvalitetsdebatten liknar debatten mellan astrologer. Det finns tydligen inga kriterier för hur en konstruktiv diskurs ska utvecklas. Var finns den teoretiska konstforskningen?

Jag var på Timbros och Teater Brunnsgatan Fyras samarrangemang med debatt om vad som är konstnärlig kvalitet och vem som ska fälla avgörandet. Debatten gick av stapeln på torsdagskvällen 7/2 i teaterns mer än fullsatta lokaler.

Fyra personer med olika ingångar till kulturlivet utfrågades av Timbros Lars Anders Johansson (ej i bild). Från vänster ser vi Carl Rudbeck (litteraturvetare, tidigare på Timbro), Clemens Poellinger (konstredaktör SvD), Aase Berg (författare och poet), Agneta Klingspor (författare) samt Martina Montelius (konstnärlig ledare på Teater Bg 4).

Debatten skulle ta sin utgångspunkt i en målsättning för kulturpolitiken som ska "främja kvalitet och konstnärlig förnyelse" men den rörde sig över breda fält från konstkritik till hur man skulle definiera kitsch. Något svar på frågan huruvida konstkvalieten ska "avgöras av en utbildad elit på institutionerna eller är det upp till var och en att bedöma?" fick vi inte. Rudbeck ville se en tidig utbildning i skolan och en begränsning av konstkritiken till "konsumentupplysning". Poellinger medgav att konstkritiken helt igenom är subjektiv. Berg såg sig som elitist och hävdade att hon struntade i hur många som läste hennes poesi. Klingspor var kritisk till att konst skulle kräva teoretisk påläsning.

Intressantast var den ystert stridbara Martina Montelius som hävdade att hennes teater framförde stycken med kvalitet. Hon erkände att de var "bisarra, psykotiska och världsfrånvända". Men teatern har fått markant flera besökare. Det berodde dock inte på bättre recensioner. Dessa har kommit att betyda allt mindre. Men det är inte heller publiken som har börjat tycka bättre om utbudet. Istället menade hon att det är marknadsföring genom Linda Skugge som ligger bakom framgångarna. "Man behöver inte sänka kvaliteten för att nu ut bättre." Större statliga bidrag till små teatrar var hennes recept. Jag finner detta föga övertygande på det kognitiva planet. Att hon låter övertygande är helt enkelt en emotionell föreställning som är helt subjektiv.

Ingen var inne på elementära begrepp inom estetiken även om debatten ibland snuddade vid skillnaden mellan omedelbart upplevda konstintryck och en förståelse av konstverket genom kunskap om den teoretiska bakgrunden. Ibland kallas detta den karismatiska inställningen respektive uppfostrarinställningen. I grunden är det fråga om skillnaden mellan emotivism och naturalism inom värdeteorin.

Om man hävdar en emotivistisk teori blir god konst det som de flesta uppfattar som karismatiskt. Då får man acceptera att det gråtande barnet och sjömannen med pipan är god konst (även som reproduktioner) eftersom denna typ av konstverk ger konstupplevelser för den stora massan. Eliten i samhället vill dock distansera sig från massan i sin konstsmak. Därför hävdar man att många okarismatiska konstverk är god konst genom att man kan ge en teoretisk förklaring av vad som "menas" med verket.

Den naturalistiska inställningen öppnar för en systematisering av kriterierna för god konst. Men det tycks finnas en djupt känd rädsla för objektivism som hittills har hindrat uppställandet av de enklaste kriterier ens för dålig konst. Några av debattdeltagarna nämnde kommersiella baktankar utan att utveckla hur man skulle bedöma sådant. I ett inspelat inslag fick vi dock antytt att detta avgörs av "auktoriteter". Men hur utses dessa och hur vet vi att de inte är falska?

Det slog mig efteråt att konstdiskursen liknar diskussionerna inom astrologin. Även om astrologin saknar validitet (den mäter inte några verkliga effekter) skulle den ju kunna vara reliabel (den ger samma resultat gång på gång). Det finns astronomiska tabeller som ger grundfakta om i vilka stjärntecken solen, månen och planeterna samt beräknade punkter som Ascendenten och Medium coeli låg i vid en persons födelse. Detta är objektiva fakta som borde medföra att olika astrologer alltid borde komma fram till samma resultat.

I praktiken finns det mängder av olika tolkningsmöjligheter av himlakropparnas föregivna inverkan. Det medför att olika astrologer kommer fram till olika resultat. Ett flagrant tecken på detta är att tidningshoroskopen är så olika för individer med samma grundfakta. Men även test som utförts på mera seriösa astrologer visar på bristande överensstämmelse. Holländaren Rob Nanningas test av 50 astrologer 1994 där sju anonyma testpersoner skulle paras ihop med sina födelsedata visade i stort sett slumpmässiga resultat (skepsislista).

Om det finns någon seriös konstteoretisk forskning borde liknande tester göras av konstkritiker, konstkännare och auktoriteter samt också av allmänheten i olika länder för att utröna hur reliabiliteten i uppfattningen av olika konstverk ser ut. Det är väl ett grundkrav för att staten ska kunna betala ut skattepengar för att främja kvaliteten i konsten? Eller ska staten enbart lyssna på subjektiva tyckare?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, estetik, konstnärlig kvalitet, god konst, Teater Brunnsgatan Fyra, statsstöd, astrologi, politik på intressant.se