Lurade Stalin Hitler eller tvärtom?

Vikten av ett försvar - om Molotov-Ribbentrop-pakten

Den traditionella tolkningen av pakten som ingicks i augusti 1939 är att Stalin ville vinna tid för att upprusta inför Hitlers befarade anfall på Sovjet. Men Stalin kanske istället ville att Hitler skulle försvagas av ett krig med västmakterna så att han själv kunde anfalla det som då var kvar?

Stalin menade efter undertecknandet av pakten att Hitler trodde att han lurat Stalin medan det i själva verket enligt Stalin var han som lurat Hitler (PH aug-17). Med utgångspunkt i detta kan pakten granskas mera kritiskt än vad som traditionellt skett.

Hitler ville angripa Polen och skapa en "korridor" fram till Ostpreussen. Det tyckte han var ett ganska modest krav som knappast var värre än att han fick ockupera västra Tjeckoslovakien efter München. Men han var rädd för att detta skulle utlösa ett krig som skulle bli ett tvåfrontskrig om han samtidigt anföll mot väster. Ett tvåfrontskrig ville han undvika. Men västmakternas sonderingar, som pågick tidigare under 1939, om en pakt mellan England, Frankrike och Sovjet riskerade att helt omintetgöra Hitlers fortsatta expansionsplaner.

I början av maj 1939 avskedade Stalin sin västvänlige utrikesminister Litvinov som dessutom var av judisk börd. Han ersattes av den icke-judiske Molotov vilket brukar ses som en tyskvänlig signal från Stalin (Wp) även om andra tolkningar finns. I varje fall öppnade detta i juli 1939 för tysk-sovjetiska förhandlingar om handelsutbyte. Men Molotov fortsatte samtidigt förhandlingarna med västmakterna om en trippelallians mot Tyskland. En del bedömare menar att detta var ett sätt att trigga tyskarna att föreslå en non-aggressionspakt med Sovjet istället. Den 3 augusti presenterade sålunda den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop ett utkast till en icke-interventionspakt. Ett handelsavtal träffades den 19 augusti och den 22 augusti avslöjade tyska tidningar att hemliga politiska förhandlingar mellan Tyskland och Sovjet pågick samt att tanken på en trippelallians hade lagts ned.

Hitlers möjlighet att ingå en icke-angreppspakt med Sovjet var sålunda mycket lockande. Om den höll skulle Hitler inte bli inringad av fientliga stater. Han skulle då kunna våga sig på att anfalla Polen med förhoppningen att västmakterna, på grund av pakten med Sovjet, inte skulle våga börja krig. De lät ju Tyskland ockupera resten av Tjeckoslovakien utan att börja krig. På kvällen den 23 augusti var pakten ett faktum. Hitlers spioner rapporterade inte om någon förestående krigsförklaring. Så Hitler anföll Polen 1 september 1939.

Låt oss nu testa första ledet i Stalins omdöme om pakten: vilken grund skulle Hitler kunnat ha för att han skulle ha ansett att han lurat Stalin? Närmast till hands ligger tanken att Hitler med pakten lyckades förhindra ett samarbete mellan västmakterna och Sovjet, vilket alltså skulle stärka Hitlers expansionsplaner och på sikt underlätta ett tyskt anfall mot Sovjet. Stalin kan ha tänkt att Hitler var inställd på en trippelallians som skulle ha omintetgjort hans expansionsplaner och att han nu inbillade sig att han förmått Stalin att istället göra upp med Hitler. Genom ett hemligt tillägg till pakten fick båda parter möjlighet att expandera på Polens och Östeuropas bekostnad och med detta kunde Hitler ha tänkt att han lockat Stalin att godta hans egna expansionsplaner.

Det andra ledet i Stalins omdöme om pakten har diskuterats livligt av historikerna. Var pakten enbart ett desperat sätt för Stalin att vinna tid för upprustning när västmakterna trilskades med förhandlingarna om en alternativ trippelallians? Eller ville Stalin lura Hitler att börja ett krig som Stalin kunde utnyttja för vidare syften? Att Hitler skulle ha klarat sina krigsplaner utan att Sovjet åtminstone var neutralt var uteslutet (Edw Ericson 1999). Den implicita tanken i den traditionella tolkningen är däremot att Hitler skulle ha  kunnat invadera Sovjet tämligen omgående efter attacken mot Polen, vilket därför fordrade snabba strategiska politiska motdrag från Stalin. Det verkar mindre troligt om inte Stalin var helt felinformerad om Tysklands styrka.

En hel del tyder istället på att Stalin redan tidigt, redan rentav under 1920-talet, vidtog förberedelser för att möjliggöra ett krig genom att understödja Tysklands upprustning. Rapallo-fördraget från 1922 främjade detta. Dessutom bidrog Stalins agerande 1932-33 till att hjälpa Hitler att vinna riksdagsvalen då Stalin tillhöll de tyska kommunisterna att inte stödja socialdemokraterna ("socialfascisterna") mot nazisterna. Och redan 1925 hade Stalin deklarerat att bråket mellan de kapitalistiska grupperingarna borde uppmärksammas eftersom det kunde leda till krig som skulle försvaga imperialisterna och accelerera den proletära revolutionen. Om krig utbryter, sade Stalin, ska vi inte sitta med armarna i kors - vi ska gå in, men gå in sist.Tanken var att kapitaliststaterna skulle utmatta varandra genom krig som skulle underlätta för Sovjet att sprida kommunistiska maktövertaganden.

Det finns en del indikationer på att Molotov-Ribbentroppaktens syfte var just detta att utlösa ett inomkapitalistiskt krig. Redan 26 augusti rapporterade The Times i London att de franska och brittiska kommunisterna fått ett dokument från Komintern via M Dimitroff som i fem punkter skulle förklara den rysk-tyska pakten. Det handlade om (1) "ny taktik" mot bakgrund av erfarenheterna de senaste fem åren, (2) att även om en pakt med de demokratiska länderna skulle ha stoppat axelmakterna skulle det ha inneburit ett förringande av de kommunistiska principerna att stödja kapitalistiska länder, (3) att sovjetregeringen och Komintern beslutat att det är bäst att hålla sig undan varje konflikt men hålla kvar beredskapen att ingripa när de stridande parterna försvagats i hopp om att kunna säkra en samhällsrevolution, (4) att pakten är en diplomatisk seger på bekostnad av axelmakterna och (5) att huvudhindret för en trippelallians var fientligheten hos Polen, Rumänien och Balkanententen.

En andra indikation dök upp 8 september 1939 när en finsk, svenskspråkig, kvällstidning i Helsingfors (Nya Pressen) rapporterade från Moskva om ett cirkulär som tillställts samtliga högre kommunistledare "i Ryssland och i utlandet" dagen innan nonaggressionspakten ingicks. Rubriken i tidningen var "Världskriget främjar världsrevolutionen.". Detta cirkulär var framställt i dialogform och syftet angavs vara att förebygga ett missnöje bland kommunistledarna och förklara för dem varför pakten konstruerades. Det angavs att cirkuläret författades vid ett möte i Kreml där Stalin, Molotov, Vorosjilov, Sjdanov, Lazar, Kaganovitj, Andrejev, Sverjnik, Mikojan, Berija, Kalinin o a deltog.

Huvudbudskapet i cirkuläret var att det inte skulle bli någon världsrevolution utan ett långvarigt krig. Om Sovjet slöt en pakt med västmakterna skulle det inte bli något krig. Så Sovjets uppgift var att stödja Tyskland så att det vågade sig på ett krig och sedan försöka se till att det blev långvarigt. Hela politbyrån 1939 utom Chrustjov räknades upp som deltagare. Men några ytterligare spår av detta cirkulär har inte setts till. Däremot har det gjorts gällande att politbyrån hade ett hemligt möte den 19 augusti där Stalin informerade om planerna att ingå en pakt med Tyskland (Wp, JSMS-06). Det var alltså fyra dagar innan Ribbentrop kom till Moskva för att underteckna pakten.

Protokollsanteckningar från politbyråmötet 19/8 1939 kl 22 omnämndes sedan den 28/11 1939 i paristidningen  Le Temps som fått ett ilmeddelande från den franska nyhetsbyrån Havas i Genève. Samma dag erhöll det tyska utrikesministeriet en tysk översättning av anteckningarna. I samma veva publicerades också en franskspråkig version i en schweizisk tidskrift.

Eftersom det ursprungliga protokollet ännu inte har kunnat återfinnas anser historikerna att det föregivna mötet kanske inte har ägt rum. De påståenden som tillskrivs Stalin (enligt ovan) framstår ju som synnerligen förgripliga och kräver naturligtvis därför extra säkra källhänvisningar.

Enligt anteckningarna underströk Stalin att "om vi sluter en ömsesidig assistanspakt med Frankrike och Storbritannien, kommer Tyskland att hoppa av från Polen och söka ett modus vivendi med västmakterna." -- "Å andra sidan, om vi accepterar Tysklands förslag, och sluter en non-agressionspakt med henne,  kommer hon  säkert att invadera Polen, och en intervention från Frankrike och England blir sedan oundviklig." Stalin räknar därefter upp fördelarna med att dela upp Europa i sfärer och fortsätter med en utvärdering i två fall av följderna av ett krig mellan Tyskland och västmakterna.

Det första fallet är att Tyskland besegras, vilket enligt Stalin skulle leda till en sovjetisering av Tyskland och en kommunistregering. Risken är då att västmakterna ändå är så starka att de kan inta Berlin och förstöra Sovjettyskland. För att undvika detta är det viktigt att kriget blir så långvarigt att västmakterna blir missmodiga och utmattade så att de inte längre har förmågan till detta. Därför kommer Sovjet att hjälpa Tyskland ekonomiskt och leverera råvaror och förnödenheter i avvaktan på rätt tidpunkt.

Det andra fallet är att Tyskland segrar i kriget mot väst. Några tror att detta skulle innebära en allvarlig fara för oss, analyserade Stalin. Det ansåg han dock vara fel eftersom Tyskland efter ett sådant krig skulle vara så försvagat att det inte kunde starta ett krig mot Sovjet på minst tio år. Dessutom menade han att i ett besegrat Frankrike skulle kommunistpartiet vara starkt och en kommunistisk revolution skulle oundvikligen bryta ut. Då skulle Sovjet kunna exploatera situationen och komma till Frankrikes hjälp och få henne som allierad, ansåg Stalin.

Stalin upprepade avslutningsvis att det var i Sovjetunionens, arbetarnas hemlands intresse att ett krig bryter ut mellan das Reich och det anglo-franska blocket. "Allt måste göras så att det drar ut så länge som möjligt med målet att försvaga båda sidorna." Vi måste ingå pakten med Tyskland, dekreterade Stalin, och "vara beredda när kriget slutar".

Enligt protokollsanteckningarna antogs förslaget att ingå en non-aggressionspakt  enhälligt. Det uppdrogs åt presidenten i Komintern att tillsammans med sekreteraren Dimitrov  och under överinseende av Stalin utarbeta instruktioner lämpliga för kommunistpartierna utomlands.

Det har påpekats att själva huvudkomplotten var allmängods hösten 1939. Sålunda publicerade Paristidningen L'époque  den 2 november en artikel där det bl a stod att syftet med den sovjet-tyska överenskommelsen var att locka Hitler i en fälla och att Kreml vill att kriget pågår så länge att deltagarna försvagas. När sedan kriget slutar kommer det att bli uppenbart att de segrande demokratierna är lika utmattade som Tyskland och då infaller den rätta tidpunkten för Stalin att agera. (Refererat av den i övrigt kritiske S Slutch.)

Två dagar efter det att Havas' offentliggjort anteckningarna kommenterade Stalin nyheten i Pravda 30 november (när finska vinterkriget började). Han tog naturligtvis avstånd från artikeln och framhöll att det inte var Tyskland som hade förklarat västmakterna krig, att Tyskland kommit med fredsförslag och att det var de styrande kretsarna i England och Frankrike som hade avvisat Sovjetunionens försök att snabbt bringa kriget till ett slut. Han förnekade inte att han sagt att det var önskvärt att kriget blev långvarigt och utmattande för deltagarna. Och han framhöll inte att han ingick pakten för att skjuta fram ett eventuellt anfall av Tyskland på Sovjet.

Men Stalin gjorde rimligtvis en allvarlig felbedömning när han trodde att Hitler skulle försöka undvika ett tvåfrontskrig som under WW1. I varje fall kunde han inte tro att Hitler redan 1941 (och relativt sent på året) skulle vara så dumdristig att han gick till anfall mot Sovjet. (Kan Stalins fiasko med att ta Finland på tio dagar ha spelat in?)

Svenska Pressen 8 sept 1939

[En kortare version av Stalins tal i svensk översättning finns i Erkki Hautamäkis bok Finland i stormens öga (2004) återgivet här.]

Läs också mina FB-inlägg baserade på Sven Allards bok:
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10156573919519189&set=a.10151227598479189&type=3&permPage=1
https://www.facebook.com/danne.nordling/posts/10156541147784189

Läs även andra bloggares åsikter om Molotov-Ribbentroppakten, Stalin, Hitler, andra världskriget, storpolitik, historia på intressant.se

Konspirationsteorierna för mordet på Palme borde avföras från debatten

Det går inte att konstruera en konspirationsteori om man måste beakta de faktiska omständigheterna: mordet skulle då ha skett i den "gyllene triangeln". Och något telefonsamtal att avbeställa livvakterna förekom aldrig.

Hur skulle en stor organisation eller utländsk säkerhetstjänst ha gått tillväga för att mörda Olof Palme för 30 år sedan idag 28/2? Bilden visar Västerlånggatan 31 (där Palme bodde) fotograferad från mynningen av Sven Vintappares gränd i Gamla Stan.

Palmes bostad på Västerlånggatan

 
När Palme gick ut från dörren och svängde till höger för att gå till jobbet hade det varit generande enkelt att skjuta honom inifrån gränden på 15 meters håll. Om mördaren tvivlade på sin träffsäkerhet hade han kunnat gå ut ur gränden och med några få steg kommit upp bakom Palme precis som på Sveavägen.

Efter att ha skjutit skulle mördaren lätt kunnat ha återvänt till Vintappargränden och efter 25 meter kunnat svänga in på en kort tvärgränd och sedan via en parallellgränd komma ner till Stora Nygatan och försvinna.

Men hade inte säkerhetsvakterna börjat skjuta? Nej, en enkel kartläggning av Palmes vanor hade visat att han inte åtföljdes av säkerhetsvakter när han gick till jobbet. Han kunde ha skjutits var som helst inom "den gyllene triangeln" (bostaden-riksdagshuset-regeringskansliet), vilket dessutom var känt inom en inte alltför snäv krets.

Därför borde vi aldrig ha satt någon tilltro till alla de teorier om en väl förberedd konspiration med inslag av walkie-talkie-män, telefonavlyssning, skuggningar och i förväg utplacerade presumtiva mördare för att kunna slå till en av de sällsynta kvällar då Palme lämnade bostaden. En sådan teori måste dessutom förklara hur man vågade slå till när Palme normalt skulle ha följts av livvakter.

Att Palme skulle ha avsagt sig livvaktsskyddet just denna fredagskväll borde inte behöva diskuteras mot bakgrund av vad jag skrev inledningsvis.Det var ingenting som man behövde invänta. Härtill kommer att han inte ens gjort någon avsägelse. Det var först när han kom hem som han fick veta att ett biobesök planerades. När detta var bestämt borde Palme ha ringt till livvaktstjänsten och begärt skydd till ca 20:30 när han skulle ge sig av till bion. Någon improviserad planering initierad på fredagseftermiddagen i Säpo-kretsar, som Leif GW Persson framställer saken i TV-serien 'En pilgrims död', hade inte varit möjlig.

Slutsatsen blir att det inte kunde ha varit fråga om ett långt i förväg planerat mord. Den enda möjligheten (om Palme inte stämt träff med mördaren som Gunnar Wall föreslår) är då att mordet var improviserat. Mördaren såg Palme gå in på Grand och visste då att han hade nästan två timmar på sig att skaffa fram ett vapen. Det kan ha varit Christer Pettersson som brukade hålla till kring Grand. Men det kan också ha varit aktiespekulanten Krister Andersson, som hade licens på en S&W Magnum och bodde i närheten. Han hade inget alibi och anses ha förlorat pengar på att Palme fördubblade omsättningsskatten på aktier vid regeringssammanträdet föregående dag. Vittnesuppgifterna pekar dock på CP.

Den fråga som borde besvaras är varför polisen inte omedelbart inriktade spaningarna efter en ensam gärningsman så fort man visste hur annorlunda ett organiserat mord skulle ha gått till.

Artikel feb 215
Andra bloggartiklar om Palme

 Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, palme, palmemordet, Christer Petterson, improviserat mord, polisen på intressant.se

Kan Palme ha skuggats från hemmet?

Leif GW Persson lade i TV fram sin teori att en halvprofessionell mördare skuggade makarna Palme redan från Gamla Stan. Men en sådan mördare hade väl hellre begått mordet på Mynttorget?

I TV-programmet "Veckans brott" 24/2-15 med Leif GW Persson och Camilla Kvartoft utvecklade GW sin teori om hur Olof Palme mördades 1986. Nästan hela programmet handlade om detta. Nu har GW retirerat från sina tidigare spekulationer om en större konspiration med flera direkt inblandade. I TV-programmet talade han om en enda gärningsman. Vi fick följa ett par statister från Västerlånggatan 31 till Dekorima-hörnet på Sveavägen.

Leif GW Persson och Camilla Kvartoft

Leif GW Persson menade att mördaren höll vakt utanför Palmes bostad i Gamla Stan eftersom det var bekant i en större krets att makarna Palme skulle gå på bio och då inte skulle åtföljas av säkerhetsvakter. Ingen visste dock vilken film och biograf som var målet. Makarna promenerade mot tunnelbanestationen genom smala gränder som rimligen skulle ha kunnat utgöra en hygglig mordplats. Men GW avfärdade detta tillfälle med att tiden inte skulle ha räckt till.

Detta argument med tidsbrist förefaller dock svagt. Vi fick se hur makarna Palme promenerade i den smala Yxsmedsgränd mellan Västerlånggatan och Stora Nygatan. Där hade det varit lätt att skjuta Palme vid infarten och sedan retirera tillbaka till gågatan. Eller också skulle mordet kunnat skett en bit in i gränden varvid mördaren kunnat fly framåt ut på Stora Nygatan och åt höger. Den är enkelriktad åt andra hållet så det hade varit svårt att följa efter med bil. Därefter fanns det tätt med gränder att försvinna i.

Istället fortsatte mördaren att skugga Palme mot t-banestationen. Att spärrvakten uppgivit att ingen följde efter makarna Palme nämnde GW inte (det var f ö motivet till att man sett walkie-talkie-män överallt på sin tid). Vid t-banestation Rådmansgatan  visar man hur makarna går ut på Sveavägens trottoar och svänger åt höger. Men GW reflekterar inte ett ögonblick kring att detta utgjorde en nästan idealisk mordplats. Mördaren hade kunnat passera Palmes strax före trappan i biljetthallen och därefter väntat på översta trappsteget och skjutit. Därefter hade han kunnat svänga runt hörnet till vänster och springa uppför trapporna till Spökparken där han lätt kunnat försvinna utan att någon bil kunnat följa efter.

Professor Perssons teori tyder på att vi har att göra med en amatör som är tvekande och obeslutsam. Det är knappast någon polis eller militär från de inre kretsarna som genom sina kontakter fått reda på att Palme skulle gå på bio. Därmed blir det mer sannolikt att mördaren av en tillfällighet sett Palmes gå in på biografen och då kommit på varifrån han skulle skaffa fram ett mordvapen till slutet av bioföreställningen. Tvekandet när makarna Palme lämnade biografen tyder också på amatörism. De kunde ha hoppat in i en taxi längs Sveavägen och därmed förstört alla chanser att komma till skott. När så ej skedde kunde den obeslutsamme mördaren till slut övervinna sin tvekan och begå brottet strax innan paret kom fram till Hötorgets t-banestation.

Leif GW Perssons teori förutsätter en rationell och planerande mördare med viss insideskännedom. Då hade han vetat att Palme varje morgon promenerade över Mynttorget och Riksbron utan livvaktsskydd (se min bloggartikel feb-11). Mordet hade mycket enklare också kunnat begås från en bil som väntat vid Strömgatan, som var öppen för biltrafik på den tiden. Sett i ett större perspektiv är alltså GW Perssons teori föga sannolik.

[Se även artikel jan-13]

Läs även andra bloggares åsikter om Palme, skotten på Sveavägen, mordgåta, Leif GW Persson, konspiration, tillfällighet, Grandbiografen, veckans brott, politik på intressant.se

Palmemordet: ingen komplott - istället improvisation

Svenska Dagbladets nya teorier  om mordet på Olof Palme som rör Sydafrika och en känd Palme-hatare med spräckt alibi förefaller dåligt underbyggda. Konspirationer skulle ha medfört att Palme skjutits på Mynttorget. Och Palme-hataren är för lång för att passa in även om han kunde ha improviserat.

Debatten om mordet på Olof Palme 28 februari 1986 har blossat upp på nytt efter SvD:s avslöjanden om Stieg Larssons gamla PM. Där gör han gällande att det kan ha varit Sydafrika som låg bakom. Av någon anledning skulle den svenske exofficeren Bertil Wedin ha varit inblandad som mellanhand, vilket han naturligtvis förnekar (SvD 25/2). Teorin om en sydafrikansk konspiration är ganska långsökt liksom övriga teorier om en organiserad mordkomplott som av någon anledning skulle ha iscensatts på Sveavägen efter ett improviserat biografbesök.

Alla teorier om ett organiserat mord utom kurdspåret faller på att en utländsk säkerhetstjänst, en gangsterliga, en samling hatiska polismän eller officerare inte skulle gå tillväga på det sätt som skedde.Ett professionellt, rationellt planerat mord hade startat med en kartläggning av Palmes vanor. Därvid hade det visat sig att när han rörde sig i det som har kallats "den gyllene triangeln" mellan bostaden på Västerlånggatan, Riksdagen och Rosenbad så saknade han livvaktsskydd. Detta var en kompromiss med Säpo som ansvarade för säkerhetsskyddet. Palme kunde mycket enkelt ha skjutits på Mynttorget eller på kringliggande gator.

Hans Holmér  spekulerade något kring hur ett organiserat mord skulle ha utformats. I Expressen nämnde han att det nog skulle ha skett genom ett skott från en bil på Vasabron med gevär med kikarsikte när Palme promenerade över Riksbron en morgon på väg till jobbet i Rosenbad. Att han sköts av kurderna på Sveavägen enligt Holmérs huvudhypotes skulle ha berott på att de ville skjuta sitt offer på nära håll med pistol. Så hade nämligen de två tidigare kurdmorden gått till. Men ingen frågade varför kurderna inte skulle ha kunnat vänta på Palme vid mynttorget i en bil där mördaren snabbt hade hoppat ur och begått mordet på "kurdiskt" vis. Att istället organisera en jätteapparat med walkie-talkiemän som bevakade Palme i veckor borde väl ha varit ganska orealistiskt för en liga av kurdiska amatörer? Ställde aldrig någon journalist denna fråga?

Till och med polissprofessor Leif GW Persson har kommit fram till att mordet var improviserat av säkerhetstjänsten/polisen. Att det var denna grupp som låg bakom hade han hävdat länge. Men när det kom till den konkreta hypotesen  framlade han en utformning som byggde på att insidesinformation att Palme avbeställt livvakterna inför biobesöket där biografen inte var bestämd. GW måste därför arbeta med hypotesen att mördaren skuggade makarna från bostaden i Gamla stan via T-banan till Rådmansgatans uppgång utan att skjuta Palme. Istället väntade han till föreställningens slut och tvekade ytterligare trots att Makarna Palme när som helst hade kunnat ta en taxi hem utanför Grand. Detta förefaller helt orealistiskt (blart jan-13).

Mordet måste därför vara ännu mer improviserat. Ett ytterlighetsfall är att någon som gick omkring beväpnad på Sveavägen sent på kvällen fick ett infall och sköt honom. Det verkar osannolikt. Mer sannolikt är att en hatiskt inställd person råkade observera att Palme gick in på biografen Grand före nio och därför fick idén att skjuta honom när han kom ut vid 23-tiden. Under tiden kunde han hämta en revolver som han hade tillgång till men inte med sig. Därefter avvaktade han i närheten av Grand och följde efter på avstånd. Som den amatör han var tänkte han inte på att Palme skulle kunna bli avhämtad eller ta en taxi. Han tvekade in i det längsta. Det hade ju varit naturligt att Palme hade gått ner i den högra T-banenedgången i riktning mot Hötorget. Men makarna korsade Sveavägen och öppnade därmed en idealisk flyktväg uppför trapporna till Brunkebergsåsen för en person med lokalkännedom.

Mycket av detta scenario stämmer in på Christer Pettersson som gärningsman. Den enda svaga punkten är att GW anser att det finns ett vittne som sett en springande person på Tunnelgatan som inte var Christer Pettersson, vilken han kände till utseendet. Jag har dock inte sett att någon från polisen bekräftat detta.

En annan möjlighet, som polisen inte utrett närmare, är att den fd småföretagaren som sålt sitt företag och investerat pengarna i aktier skulle ha sett Palme gå på bio. Eftersom Palme dagen före hade medverkat till att höja omsättningsskatten på aktier från 1 till 2 procent hade börsen sjunkit. Denne person, som går under beteckningen GH i polisutredningen hade dessutom tillgång till en Magnum .357 och bodde i närheten. Motiv och möjlighet fanns och jag har inte hört något om ett starkt alibi.

En tredje möjlighet lanseras nu av SvD som pekar på den kände Palme-hataren Alf Enerström. Denne hade tidigare fått alibi av sin sambo Gio Petré. Nyheten är nu att hon återtagit sitt vittnesmål om alibi och hävdar att Enerström varit ute länge och sent på mordkvällen under förespegling att han skulle sätta pengar i P-automaten, vilket inte var nödvändigt eftersom parkering var gratis på lördagar. Någon nyhet borde det inte vara eftersom återtagandet skedde 1998 när paret separerade. Enerström sägs också medge att han hade tillgång till en revolver som han dock inte skulle ha haft licens för. Hypotesen försvagas dock av att Enerström sägs vara ganska lång, vilket inte stämmer med vittnesuppgifterna på mördaren. Han var dessutom 55 år vid mordtillfället.

Läs även andra bloggares åsikter om Palmemordet, Palme, Olof Palme, konspirationsteori, improvisationsteori, Leif GW Persson, Alf Enerström, Bertil Wedin, Mynttorget, kriminologi, polisspåret, samhälle, politik på intressant.se

Långsiktighet är bra enligt Spendrup

Den nye ordföranden i Svenskt Näringsliv är en allmänt välvillig person som företräder gängse uppfattningar bland företagen. Han har dock en marknadsekonomisk ideologisk grund för sina uppfattningar.

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs nye ordförande Jens Spendrup var gäst i Ekots lördagsintervju 8/2 och utfrågades av Monika Saarinen.. Diskussionen rörde grunderna för det privata näringslivet och privat ägande inom välfärdssektorn.

Jens Spendrup

Det märktes att Spendrup, som han själv tillstod inte hade sysslat med argumentation. Agitation skulle inte förekomma inom företagen - inte ens i valrörelser. Marknadsekonomi är en överlägsen ekonomisk modell och då även inom välfärdsproduktionen. Men det bör ställas rigorösa kvalitetskrav. Engagemanget bör vara långsiktigt men Spendrup avstod från att precisera detta i antal år. Riskkapitalbolag kunde göra nytta genom att tillföra kapital, göra sammanslagningar och sedan sälja till långsiktiga ägare. Någon så konkret diskussion som den med Jacob Wallenberg (bart okt-13, också Saarinen) blev det inte.

Spendrup var för fler kvinnor i företagens styrelser men ville inte ha kvotering. Han var inte feminist.

Att gå med i euron (EMU) var fortfarande en principiell målsättning om än avlägsen.

Spendrup hade ingen åsikt om orsaken till Sverigedemokraternas framgångar. De hade inte kommit med några bra näringspolitiska förslag och ville begränsa den fria rörligheten. Han försvarade arbetskraftsinvandringen och försökte undvika diskussionen om missbruk och fusk. Man ska följa lagar och regler - även för litauiska lastbilschaufförer.

Det var viktigt att kunna göra undantag från turordningsreglerna i LAS. Saarinen påpekade att en undersökning visat att 8 av 10 företagare var nöjda med avstegen. Svaret var att det främst var ett problem för småföretagen. Ett arrangemang med inbetalningar till en fond som skulle understöja dem som blev friställda till följd av avstegen berördes utan att några konkreta detaljer nämndes.

Intrycket blev att Spendrup framstår som en sympatisk familjeföretagare utan de kantigheter som hans företrädare måhända lidit av. Frågan är om den mer fräna politiken ska överlämnas åt organisationens verkställande direktör. Urban Bäckström avgår i maj och den nya VD:n är en helt okänd kvinna (Carola Lemne, f-58 o VD för Praktikertjänst). Någon diskussion om detta och SN:s framgångsmöjligheter framöver fördes dock inte. (SN är en sammanslagning av SAF och Industriförbundet. År 1976 blev Curt Nicolin ordförande i SAF.)

Läs även andra bloggares åsikter om Spendrup, Svenskt Näringsliv, SAF, vinster i välfärden, marknadsekonomi, politik på intressant.se

Ett institut mot populism är motiverat

När media varken har kompetens eller resurser är det motiverat att etablera ett institut för en oberoende granskning av partiernas förslag. Partierna borde fundera på Sacos förslag.

I en artikel på DN.Debatt den 27 december 2013 föreslog Sacos nye samhällspolitiske chef, Robert Boje, att Sverige borde inrätta en "oberoende samhällsekonomisk granskning av partiernas valprogram och reformförslag". Den granskande institutionen ska ha till uppgift "att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten". Ytterst är motiveringen att det är en "demokratisk brist att partierna söker väljarnas förtroende utan att redovisa en opartisk bedömning av reformförslagens samhällsekonomiska effekter".

I  Nederländerna finns ett sådant institut vilket rimligtvis betyder att kritiken mot förslaget på rent tekniska grunder har svag relevans. Den har t ex gått ut på att det inte går att låta anslagsberoende myndigheter kritisera dem som i framtiden ska bevilja dessa anslag (Ekonomisten). DN:s ledarskribent Håkan Boström framförde en mera utarbetad teknisk kritik 29/12-13. Den första kritikpunkten pekar på svårigheten:

"att upprätta trovärdighet för den oberoende granskningen. Ju större genomslag bedömningarna skulle få, desto mer arbete skulle olika intressenter lägga ned på att påverka institutet, dess urval av medarbetare och frågeställningar."

 En andra punkt är svårigheten att kommunicera resultaten:

"Det finns en inneboende motsättning mellan att göra granskningen vetenskapligt rigorös, stringent och ”fullständig” och att göra resultaten begripliga och intressanta för allmänheten."

Dessa praktiska svårigheter bottnar enligt Boström i svåra teoretiska problem:

"Ekonomiska frågor antas kunna lyftas ut ur den övriga politiken, som vore ekonomin en separat sfär. Verkligheten ser dock inte ut så, även om samhällsvetare av metodologiska skäl måste isolera sina studieobjekt."

Är inte detta ett underkännande av möjligheten att diskutera samhällsekonomiska frågor? Om ett politiskt parti exempelvis vill införa 30-timmarsdag och motiverar detta med de oerhörda fördelar detta skulle innebära, som mer än väl skulle uppväga de "ganska obetydliga" kostnaderna, så skulle det vara omöjligt att utvärdera detta förslag? Det är ju inte fråga om att göra den slutliga avvägningen om huruvida förslagets fördelar uppväger dess kostnader.

Populistiska politiker håller gärna fram fördelarna med sina förslag och försöker förringa nackdelarna. Det är här ett granskningsinstitut skulle behövas. Dels skulle detta kunna bena ut vilka konkreta frågeställningar debatten handlar om och dels skulle olika kostnadsalternativ kunna belysas. Om vi tar arbetstidsförkortning som utgångspunkt kan frågan handla om att hålla lönerna oförändrade eller att de ska sänkas. De ekonomiska konsekvenserna kan förutses bli olika och väljarna bör få alternativen klargjorda för att kunna ta ställning.

Det är en skrämmande tanke att ett granskningsinstitut inte skulle kunna belysa de ytterst omfattande kostnader som Miljöpartiets arbetstidsförkortning skulle medföra av rädsla för att MP skulle vilja avsätta generaldirektören vid en valseger. Möjligtvis skulle Anders Borgs uppträdande mot det inte helt följsamma Finanspolitiska rådet kunna indikera att denna risk skulle finnas.

Någon skulle kunna hävda att pressen och övriga media har till uppgift att utvärdera olika förslag. Det kanske fanns sådana möjligheter för 40-50 år sedan. Nu har media inte sådana resurser längre och det är väl ingen som längre tror att media är oberoende i någon egentlig mening. På sikt kommer vi att få se en ännu större utarmning av kompetens och resurser i media genom att IT-trenden gör det allt svårare att få betalt för kvalificerade granskningar.

Jag har aldrig sett granskningar i media av konsekvenserna av arbetstidsförkortning, jobbskatteavdrag, olika koldioxidbegränsningar, vindkraftssatsningar, Juholts avskaffande av barnfattigdomen, höjningen av brytpunkten, finanspolitiska stimulanser eller andra liknande frågor. Behovet av en mera resursstark granskning har funnits länge. Om partierna vill hålla tillbaka populismen borde man överväga hur man kan gå vidare med Sacos förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om poulism, granskning, Saco, ekonomi, politik på intressant.se

Halverad fattigdom i världen

Andelen extremt fattiga har minskat från 47 procent 1990 till 22 procent 2010 trots befolkningsökningen. Det framgår av en rapport som Ban Ki-Moon presenterade i Genève 1 juli.

Nu är FN:s milleniemål inom räckhåll trots att u-hjälpen minskar. SvD hade för en gångs skull en tydlig artikel igår om fattigdomens utveckling i världen sedan 1990. Tidigare har man rapporterat om detta på näringslivssidorna med påföljd att kulturjournalister och andra som intresserar sig för globala moraliska problem knappast såg artiklarna. Jag skrev om detta förra gången i april och maj 2010.

Kulturvänstern har tidigare haft ett kraftigt opinionsövertag i frågan om världens fattigdom. I opinionsundersökningar har allmänheten svarat att de tror att de fattiga blivit fler och fattigare trots den motsatta utvecklingen i verkligheten redan då.

Nu rapporterar SvD:

• Fattigdomen har halverats. Mellan 1990 och 2010 har antalet extremt fattiga minskat från 47 procent till 22 procent 2010. Gränsen är 1,25 dollar om dagen och det rör sig om 700 miljoner personer.
• Fler får rent vatten. Andelen har ökat från 76 till 89 procent. Det rör sig om 2 miljarder personer.
• Dödligheten i malaria minskade. Mellan 2000 och 2010 var minskningen 25 procent. Även dösfall i tuberkulos tror man kan halveras till 2015.
• Hungersnöden minskar. Andelen undernärda har minskat från 23 till 15 procent 1990-2010.

 Vi får hoppas att vänsterns hela ansats med "globaliseringsfälla" och Attack mot världskapitalismens befrämjande av internationellt handelsutbyte nu kommit på skam.

Frihet minskar fattigdom.

Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, globalisering, världsfattigdom, FN, världskapitalism, u-hjälp, bistånd, vänstern, media, ekonomi, politik på intressant.se

Varför vill frihetsvänner införa en ny TV-skatt?

Skattekramare?

TV-licensen borde avskaffas men inte genom att en ny skatt infördes. Det är svårt att förstå att SvD vill ha nya skatter.

I måndags fastslog förvaltningsrätten i Luleå att personer utan TV-apparat men som äger en dator med tillgång till internet ska erlägga TV-avgift. Argumentet är att datorer kan fungera som TV-mottagare. Det har fått en del frihetsvänner att gå i spinn och ropa på en skatt för att finansiera TV etc som nu betalas med licensavgifter. Ett exempel är SvD som i en signerad ledare propagerar för denna nya skatt ( Siri Steijer 25/6). Ett mycket äldre exempel är moderaternas agerande från 2005.

Varför skulle en skatt vara bättre än en avgift kopplad till apparatinnehav? Även om byråkraterna kan komma med galna påfund har de ändå inte ordnat till ett så urbota tokigt system som att den som har både TV och dator nu ska betala dubbel TV-licens. Men det är en missuppfattning med betydande utbredning. Sålunda har SvD tagit in en artikel på Brännpunkt 25/6 som försöker slå fast att det nya domstolsutslaget innebär en skatt på internet.

SvD har egentligen inget öppet redovisat argument för varför det är "bättre betala tv-avgift via skatten" mer än att det blir krångligt att avgiftsbelägga nya typer av apparater. Det måste betecknas som ett genuint lättviktigt argument för en ny beskattning. Krånglet får väl Radiotjänst ta hand om.

Andra har pekat på det principiellt orättvisa i att ca 10 procent av befolkningen antagligen smygtittar på TV utan att betala och därför snyltar på de hederliga TV-tittarna som betalar för sig. Det går ju att köpa en begagnad TV-apparat och sedan ljuga om det kommer en kontrollant och frågar om man har TV. Med en TV-skatt skulle det bli svårare att fuska. Några har hittills helt ärligt kunnat förneka att de har en TV-apparat och öppet kunnat hänvisa till att de tittar på TV via datorn.

För dem som ojat sig över fusktittandet borde domstolsutslaget kommit som en lättnad. Nu måste en liten (men kanske växande) del av fusktittarna också delta i finansieringen. Men varför skulle slutsatsen istället bli att det vore bättre med en skatt? Vi har ju i alla år tålt att en liten andel fuskar liksom vi tål att det förekommer skattefusk utan att vi påkallar dödsstraff eller liknande.

Ett helt annat argument för en skatt är att jämföra "public service" genom SVT och SR med annan statsunderstödd kultur som teatrar och muséer och liknande. Det argumentet haltar dock betänkligt. Man kan visserligen anföra att det är en kollektiv nyttighet att det produceras nyheter och samhällsinformation och att alla därför ska vara med och betala. Men varför skulle det vara nödvändigt att genom en skatt tvinga folk att finansiera den stora massan av lättviktig underhållning som Robinson, På spåret och Så ska det låta? För sådant finns det kommersiella TV-kanaler.

En skatt har dessutom nackdelen att de som tittar mest skulle betala minst (genom att de oftast har låga inkomster). De som arbetar mycket och inte har tid att titta skulle få betala mera än tidigare med en proportionell skatt. Det strider mot Wicksells princip för en rättvis beskattning.

Det behövs inga nya skatter. Och TV-licensen skulle kunna avvecklas. Public service skulle kunna finansieras utan avgifter eller skatter för tittarna genom att staten öppnade för lägre koncessionsavgifter för TV-bolagen om de tog på sig ett public serviceuppdrag. Det föreslog jag i en bloggartikel 2006. Underhållningen kunde då reklamfinansieras och TV-licensen avskaffas.

Läs även andra bloggares åsikter om SvD, frihet, TV-skatt, TV-avgift, TV-licens, SVT, public service, skatt, media, samhälle, politik på intressant.se

Det politiskt omöjliga kan bli möjligt

En hel del av de frågor och förhållanden som omhuldades av  den nya vänstern har nu trängts tillbaka. Ofta har det krävts långvarig och envis opinionsbildning utanför de politiska partierna för att uppnå detta.

Jag var igår 14/5-13 på ett välbesökt seminarium anordnat av Johnny Munkhammars minnesfond som handlade om hur man kan göra "politiskt omöjliga" idéer möjliga att genomföra i verkligheten. Det handlade om samverkan mellan idéer, opinionsbildning och praktisk politik och gick av stapeln i Riksdagens förstakammarsal, se bilden:

Från vänster ser vi Fredrik Segerfeldt, ordf i fonden, Urban Bäckström, VD i Svenskt Näringsliv, Tove Lifvendahl, Fores o tilltr pol chefred SvD, Henrik von Sydow, ordf i skatteutskottet (M) samt Karin Svanborg-Sjövall, välfärdspolitiskt ansv på Timbro.

Bäckström betonade bl a att det gällde att "tänka nytt" och inte bara agera på defensiven. Lifvendahl tog upp vikten av den "centrala zonen" som Hans Zetterberg definierat som en gemensam del av fem olika samhällssektorer. Det är naturligtvis svårt att göra en sammanställning på empirisk grund om hur man ska gå tillväga för att få genomslag för frågor som de flesta betraktar som orealistiska. Min egen erfarenhet säger att det gäller att sikta in sig på långsiktig opinionsbildning från krafter som är oberoende av de politiska partierna. Dessa är ofta ganska konservativa och tenderar att slå ifrån sig nya idéer. Därför måste de känna ett tryck utifrån.

Två konkreta exempel kan illustrera min tes: löntagarfonderna och marknadsinflytandet på den offentliga sektorn. Löntagarfonderna kan ses från två håll. Näringslivet lyckades undvika fonderna trots att det då mäktiga LO stod bakom. Och LO misslyckades med att införa något som länge betraktats som politiskt omöjligt (socialistisk ekonomi) trots att man utarbetat en successiv strategi i samklang med tidsandan och kunde utnyttja att det inom näringslivet fanns krafter som ville göra upp i en kompromiss (blart sep-12). Dessutom fanns det länge ingen majoritet mot löntagarfonderna i den utredning som folkpartiet i ett tidigt skede drev fram (blart nov-09) - inte ens med borgerlig regering.

När vi lanserade valfrihet i den offentliga sektorn 1980 var inte heller de borgerliga partierna välvilliga utan direkt avvisande. Massmedia gjorde stora insatser för att beskriva en sådan reform som en avveckling av den offentliga välfärden. Det ledde till ett mycket starkare genomslag och bidrog sannolikt till att idén fick fotfäste i den fortsatta seriösa debatten. (Se vidare min bloggartikel februari-10.)

Här nedan ska jag redovisa en lista på frågor som betraktats som omöjliga och rentav baserade på felaktiga idéer men där jag ändå deltagit i argumenteringen. Några har inte rönt någon framgång medan andra till slut fått ett visst genomslag.

En positiv syn på kapitalism och marknadsekonomi med början 1970.

Investeringslön som skulle göra anställda till aktieägare 1970>. Blev skattesubventionerade aktiefonder och sedan allemansfonder.

Onödigt att höja löneskatterna i början av 70-talet för årliga skatteomläggningar. Lyckades inte.

Sänkta marginalskatter och minskad progression 1970> . Lyckades först 1983 och 1991.

Indexreglerade skatteskalor (reallöner som grund) 1973>.

Vinsternas och börskursernas effekter på fördelningen mellan löntagare och aktieägare 1972>. Lyckades i början av 80-talet.

Löntagarfonderna 1974>. Lyckades delvis 1983.

Inflationen beror på löneökningarna 1972>. Lyckades delvis efter storkonflikten 1980 och sedan i början av 90-talet.

Marknadsanpassning i offentlig sektor 1980>.

"Hälften kvar" från mitten av 1980-talet. Lyckades 1991.

Sänkt skattetryck från början av 80-talet. Lyckades efter 2006.

Hushållstjänster borde få sänkt skatt 1986>. Lyckades med Rut-avdraget 1 juli 2007.

En fråga som jag inte lyckats med ännu är bensinskattens motivering med växthuseffekten. Klimathotsteorin är massivt etablerad och när Johan Norberg gått över till hotlägret (Obs P1 15/5) finns det skäl att vara pessimistisk. En annan fråga är arbetstidsförkortning till 6-timmarsdag. Detta är orealistiskt och jag har påpekat det ett antal gånger. MP har nu tagit bort kravet och V ligger lågt. Länge har jag också drivit tesen att S inte är så bra på att hålla låg arbetslöshet som sades i början av 1970-talet. Vi måste skilja mellan öppen och dold arbetslöshet. Och luftiga åtgärder för nya jobb måste avslöjas.

Det är när allt kommer omkring en hel del som förändrats i rätt riktning sedan den "nya vänstern" skaffade sig ett dominerande inflytande över opinionen och en del reformer i Sverige. Det gäller att vara uthållig.

Läs även andra bloggares åsikter om opinionsbildning, politiskt omöjligt, löntagarfonder, kapitalism, vänstern, offentlig sektor, marknadsekonomi, skatter.marginalskatt, skattetryck, arbetslöshet, ROT, inflation, politik på intressant.se

Skatt efter förmåga - även för TV?

Nu förordar vänsterkrafterna att TV ska finansieras med en skatt som är större för dem med högre inkomster än för dem med lägre. Hur kan man motivera att en fast avgift ersätts med en progressiv skatt?

Vilken skattepolitisk princip borde man använda i ett modernt samhälle? Den frågan har aktualiserats av Centerns förslag till idéprogram där man var inne på att skatterna skulle vara mer proportionella. Med dagens språkbruk föreslog man "plattare skatter". Detta väckte ett ramaskri hos vänsterfalangen inom partiet som istället ville se "skatt efter förmåga".

Beskattningsprinciperna borde först sättas in i ett större perspektiv innan man kan ta ställning. Skatter var ursprungligen (åtminstone i princip) till för att finansiera krigsmakten och en del andra kollektiva nyttigheter. Om man skulle ha ett starkt försvar, som alla hade nytta av, var det naturligt att förorda införandet av progressiv skatt för finansieringen. Skatten tänktes tas ut efter förmåga. Rika skulle betala mer så att försvaret blev starkare. Alternativet var att någon främmande makt ockuperade landet. Skatten för försvaret var en stor ansträngning för ett fattigt land.

Detta resonemang kan dock inte tillämpas på individuella nyttigheter som i princip kan finansieras individuellt. Om man ändå skulle låta den offentliga sektorn producera produktionen av olika välfärdstjänster borde det naturliga vara att ta ut skatter som så mycket som möjligt liknade avgifter. Det var vad den berömde svenske ekonomen Knut Wicksell  (1851-1926) förordade vid förra sekelskiftet (bart). Skatterna skulle baseras på principen prestation-motprestation. Då kan man inte ha skatt efter förmåga.

Därefter har de socialistiska idéerna fått allt större genomslag. Skatterna sågs länge inte som ett sätt att finansiera den offentliga sektorn utan som ett instrument för att utjämna inkomsterna och göra de rika fattigare. Därför var skatterna mycket progressiva: skatteuttaget i procent steg med stigande inkomst. Det gav höga marginalskatter. Den högsta marginalskatten var som högst i slutet av 1970-talet med 87 procent av en inkomstökning.

Att marginalskatterna sänktes 1991 var dock inte resultatet att man övergett den socialistiska beskattningsprincipen. Motiveringen var att de ekonomiskt skadliga marginalsktternas fördelningseffekter istället kunde övertas av kraftiga begränsningar av de olika skatteavdrag, som främst höginkomsttagarna stod för.

Lars Ohly

Nu ska av allt att döma en ny skatt införas för att ersätta avgiften som finansierar statlig radio och TV (försl sep-12). Kravet på en skatt har ånyo initierats av att "Radiotjänst i Kiruna" börjat kräva in TV-licens för datorer, surfplattor och mobiltelefoner som kan ta emot TV-sändningar över internet (DN). Jag hörde nyss förre vänsterledaren Lars Ohly uttala sig i kulturradion för en sådan skatt (SR). Den skulle inte vara lika för alla utan vara lägre för dem som har låga inkomster. Det betyder progressiv skatt.

Varför ska TV-tittandet finansieras av personer med högre inkomster? De har uppenbarligen större förmåga att betala in en högre summa pengar för sitt TV-tittande. Men är skatteförmågeprincipen legitim för att motivera en progressiv skatt eller ens en "platt skatt" för att finansiera statlig TV? Varför är TV-tittandet så viktigt att det gäller att suga ut så mycket pengar som möjligt av var och en efter förmåga? Eller ska TV-skatten också användas för att göra de rika fattigare?

Principen om skatt efter bärkraft eller förmåga ställs på sin spets när en till stor del individuell nyttighet som TV-tittande ska finansieras med skatter. Att vänsterpartister och gammalcenterpartister, som vill gynna vissa grupper på andras bekostnad, drar upp principen om skatt efter förmåga kan vara förståeligt. Men är övriga partier lika socialistiskt influerade?

Läs även andra bloggares åsikter om skatteförmågeprincipen, skatt efter bärkraft, skatt efter förmåga, TV-avgift, TV-skatt, public service, vänsterpartiet, centern, centerpartiet, inkomstutjämning, Ohly, skatter, TV, media, politik på intressant.se

Kan staten främja den konstnärliga kvaliteten?

Konstkvalitetsdebatten liknar debatten mellan astrologer. Det finns tydligen inga kriterier för hur en konstruktiv diskurs ska utvecklas. Var finns den teoretiska konstforskningen?

Jag var på Timbros och Teater Brunnsgatan Fyras samarrangemang med debatt om vad som är konstnärlig kvalitet och vem som ska fälla avgörandet. Debatten gick av stapeln på torsdagskvällen 7/2 i teaterns mer än fullsatta lokaler.

Fyra personer med olika ingångar till kulturlivet utfrågades av Timbros Lars Anders Johansson (ej i bild). Från vänster ser vi Carl Rudbeck (litteraturvetare, tidigare på Timbro), Clemens Poellinger (konstredaktör SvD), Aase Berg (författare och poet), Agneta Klingspor (författare) samt Martina Montelius (konstnärlig ledare på Teater Bg 4).

Debatten skulle ta sin utgångspunkt i en målsättning för kulturpolitiken som ska "främja kvalitet och konstnärlig förnyelse" men den rörde sig över breda fält från konstkritik till hur man skulle definiera kitsch. Något svar på frågan huruvida konstkvalieten ska "avgöras av en utbildad elit på institutionerna eller är det upp till var och en att bedöma?" fick vi inte. Rudbeck ville se en tidig utbildning i skolan och en begränsning av konstkritiken till "konsumentupplysning". Poellinger medgav att konstkritiken helt igenom är subjektiv. Berg såg sig som elitist och hävdade att hon struntade i hur många som läste hennes poesi. Klingspor var kritisk till att konst skulle kräva teoretisk påläsning.

Intressantast var den ystert stridbara Martina Montelius som hävdade att hennes teater framförde stycken med kvalitet. Hon erkände att de var "bisarra, psykotiska och världsfrånvända". Men teatern har fått markant flera besökare. Det berodde dock inte på bättre recensioner. Dessa har kommit att betyda allt mindre. Men det är inte heller publiken som har börjat tycka bättre om utbudet. Istället menade hon att det är marknadsföring genom Linda Skugge som ligger bakom framgångarna. "Man behöver inte sänka kvaliteten för att nu ut bättre." Större statliga bidrag till små teatrar var hennes recept. Jag finner detta föga övertygande på det kognitiva planet. Att hon låter övertygande är helt enkelt en emotionell föreställning som är helt subjektiv.

Ingen var inne på elementära begrepp inom estetiken även om debatten ibland snuddade vid skillnaden mellan omedelbart upplevda konstintryck och en förståelse av konstverket genom kunskap om den teoretiska bakgrunden. Ibland kallas detta den karismatiska inställningen respektive uppfostrarinställningen. I grunden är det fråga om skillnaden mellan emotivism och naturalism inom värdeteorin.

Om man hävdar en emotivistisk teori blir god konst det som de flesta uppfattar som karismatiskt. Då får man acceptera att det gråtande barnet och sjömannen med pipan är god konst (även som reproduktioner) eftersom denna typ av konstverk ger konstupplevelser för den stora massan. Eliten i samhället vill dock distansera sig från massan i sin konstsmak. Därför hävdar man att många okarismatiska konstverk är god konst genom att man kan ge en teoretisk förklaring av vad som "menas" med verket.

Den naturalistiska inställningen öppnar för en systematisering av kriterierna för god konst. Men det tycks finnas en djupt känd rädsla för objektivism som hittills har hindrat uppställandet av de enklaste kriterier ens för dålig konst. Några av debattdeltagarna nämnde kommersiella baktankar utan att utveckla hur man skulle bedöma sådant. I ett inspelat inslag fick vi dock antytt att detta avgörs av "auktoriteter". Men hur utses dessa och hur vet vi att de inte är falska?

Det slog mig efteråt att konstdiskursen liknar diskussionerna inom astrologin. Även om astrologin saknar validitet (den mäter inte några verkliga effekter) skulle den ju kunna vara reliabel (den ger samma resultat gång på gång). Det finns astronomiska tabeller som ger grundfakta om i vilka stjärntecken solen, månen och planeterna samt beräknade punkter som Ascendenten och Medium coeli låg i vid en persons födelse. Detta är objektiva fakta som borde medföra att olika astrologer alltid borde komma fram till samma resultat.

I praktiken finns det mängder av olika tolkningsmöjligheter av himlakropparnas föregivna inverkan. Det medför att olika astrologer kommer fram till olika resultat. Ett flagrant tecken på detta är att tidningshoroskopen är så olika för individer med samma grundfakta. Men även test som utförts på mera seriösa astrologer visar på bristande överensstämmelse. Holländaren Rob Nanningas test av 50 astrologer 1994 där sju anonyma testpersoner skulle paras ihop med sina födelsedata visade i stort sett slumpmässiga resultat (skepsislista).

Om det finns någon seriös konstteoretisk forskning borde liknande tester göras av konstkritiker, konstkännare och auktoriteter samt också av allmänheten i olika länder för att utröna hur reliabiliteten i uppfattningen av olika konstverk ser ut. Det är väl ett grundkrav för att staten ska kunna betala ut skattepengar för att främja kvaliteten i konsten? Eller ska staten enbart lyssna på subjektiva tyckare?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, estetik, konstnärlig kvalitet, god konst, Teater Brunnsgatan Fyra, statsstöd, astrologi, politik på intressant.se

Statens tidning den enda i framtiden?

Internet medför att tidningarna får problem. Att ta betalt på nätet verkar inte vara någon lösning. Etermedia, som är gratis, tar över och staten kan göra en tidning av de texter som redan produceras.

Dödsdömd?

Idag meddelas att tidningspapperstillverkaren Stora Enso ska avskeda 600 personer. Orsaken är minskad användning av tidningspapper. Yngre personer läser inte papperstidningar längre. På sikt kommer tillverkningen av tidningspapper att minska ännu mera.

För att möta denna trend börjar tidningarna ta betalt för sina nätupplagor. Orsaken är att det inte går att finansiera tidningarna med annonser på nätet. Men att börja ta betalt för något som hittills varit gratis stöter på motstånd. Snart kommer tidningarna att märka att finansieringen inte räcker till. Följden blir nedskärningar och sämre journalistik. Det blir ännu svårare att ta betalt. Många tidningar kommer att upphöra att finnas till så som vi idag känner dem på nätet och i pappersversion.

Konkurrensen från statsradion och televisionen kommer att driva på nedläggningen av pressen. Genom nätet kan man gratis läsa en hel del av nyheterna. Man kan dessutom ta del av både nyhetsprogram och fördjupande analyser när som helst i form av ljud- och bildutsändningar över nätet. Vad behöver vi tidningarna till? Svaret är att det skulle behövas pluralism. Men hur många av nyhetskonsumenterna är intresserade av pluralism? De riktigt intresserade kan gå till partiernas och intresseorganisationernas webbsajter för att få andra infallsvinklar än statsmedias. Men det är mest för en professionell elit.

Den stora majoriteten kommer att ta del av statstelevisionens och TV4:s strömlinjeformade nyhetsflöde. Härutöver får man spridda åsikter via Facebook och i någon mån från bloggar och twitter. Någon ersättning för en pluralistisk dagspress är det svårt att se att det kan bli fråga om. Opinionsbildningen kommer att skötas av redaktioner som enbart tar upp frågor som anses passande och rumsrena. Vad som innefattas i detta kommer att avgöras av ganska små kotterier av mediefolk där alla känner alla och ingen vill göra sig omöjlig i kollegornas ögon.

För att tillgodose public service även för dem som inte är särskilt aktiva på nätet kommer kanske en "statens tidning" i pappersform att startas. Den ska naturligtvis vara lika "saklig och opartisk" som statsradion. I själva verket kommer det mesta av innehållet att kunna hämtas från de radioprogram som redan nu finns sammanfattade i text på nätet. Den redaktionella kostnaden är sålunda redan täckt och kvar finns tryckning och distribution att finansiera. Detta borde enkelt kunna ske genom annonser och en liten prenumerationsavgift.

Den utökade pluralism som många inbillade sig skulle bli följden av utbyggnaden av internet kommer istället med otäck sannolikhet att övergå till en statsdirigerad konformism. Men konformism kommer naturligtvis att kallas "mångfald".

Läs även andra bloggares åsikter om dagspress, tidningar, dagstidning, internet, webbtidningar, statens tidning, konformism, mångfald, public service, media, politik på intressant.se

Improviserat mord på Palme enligt GW Persson

Ingen stor konspiration låg bakom. Halvgalen agent beordrade sin handgångne man att mot ersättning utföra det genom att skugga Palme från Gamla Stan. Men varför väntade operatören tills Palme kom till Tunnelgatan?

I det tredje avsnittet av fyra i TV-serien "En pilgrims död", som sändes i går kväll, fick vi se hur mordet gick till. Serien bygger på professor Leif GW Perssons bok Välfärdsstatens fall. Persson har länge drivit tesen att det s k polisspåret borde ha utretts tidigare. Tanken har varit att någon inom säkerhetspolisen eller militären ansåg sig ha haft patriotiska skäl att mörda Palme (bloggartikel om Riksbron som mordplats 1 mars 2006).

Mitt intryck är att GW i stort sett överger hela konceptet om en stor konspiration med telefonavlyssning och rader av mördare ute på sta'n försedda med walkie-talkies. Som händelseförloppet framställdes i TV var det fråga om en hastigt improviserad hämndaktion mot socialdemokratin där Palme var den ledande företrädaren. Utlösande faktor var att Palme avbeställde livvaktsskyddet.

En halvgalen Säpo-anknuten aristokrat (Claes Valtin) har blivit en belastning för Säpo och får order att avveckla sin verksamhet som något slags "smutsjobbskonsult". Han får uppfattningen att detta är politiskt betingat och blir därför extra förbittrad på socialdemokraterna. När han uppe på Säpos kontor får höra att Palme avbeställt livvaktsskyddet och eventuellt ämnar gå på bio för att se någon film om Mozart ringer han till sin hejduk Hedberg. Denne får i hast instruktioner och en revolver som Valtin "lånat" på polishuset.

Hedberg håller vakt utanför tunnelbanan vid Gamla Stan och skuggar sedan makarna Palme till biografen Grand. På något närliggande café inväntar Hedberg sedan att filmen ska ta slut. Därefter följer han efter makarna Palme på Sveavägen söderut och skjuter Olof Palme med två skott utanför Dekorima. Han springer sedan uppför trapporna och försvinner på Birger Jarlsgatan.

Vi kommer sannolikt att i det fjärde avsnittet att få höra att ett vittne längre in på Tunnelgatan sett mördaren springa förbi och att detta inte var Christer Pettersson, som vittnet kände till utseendet. Detta har dock undertryckts av Palme-utredningarna. Orsaken är oklar men vi ska väl få information om en vecka.

GW Persson lanserar uppenbarligen inte något riktigt polisspår som har något slags patriotiskt motiv som drivkraft. Här är det fråga om personlig hämnd och någon sorts materiell belöning för förövaren. Den första frågan är då huruvida en känsla av otack och avvecklad verksamhet räcker som drivkraft för att i all hast beställa ett mord på Palme. Denne hade enligt framställningen inte något att göra med att Valtin blev avvecklad.

Den andra frågan är hur GW anser att mördaren kunde följa efter makarna Palme i tunnelbanan när spärrvakten inte har vittnat om att någon följde efter.

Den tredje frågan är huruvida en erfaren "operatör" som Hedberg skulle vänta så länge med att skjuta Palme. Är det inte istället ett beteende som vi kan vänta av en osäker amatör som inte är riktigt säker på vad han vill? Det troliga hade ju varit att makarna Palme skulle ha tagit en taxi utanför Grand. Då hade operatören Hedberg missat hela uppdraget.

En mycket troligare teori är att en ensam, hatisk person sett Palme gå in på biografen. Därefter hade han haft tid på sig att skaffa ett vapen och sedan vänta på ett lämpligt tillfälle att skjuta.  Som osäker amatör tänkte han inte på att Palme kunde ta en taxi utan väntade istället på ett lämpligare ställe att skjuta på än direkt utanför biografen Grand.

Operatören Hedberg, som i TV-serien redan är utrustad med en revolver före biografbesöket, skulle rimligtvis senast ha skjutit Palme uppe i trappan från tunnelbanan vid Rådmansgatan. Där skulle det exakta händelseförloppet ha dolts ifrån insyn från Sveavägen. Flyktvägen hade varit nästan lika idealisk som vid Dekorima. Mördaren hade svängt åt vänster efter några meter och in på Rådmansgatan. Efter ett kvarter skulle han ha sprungit uppför trapporna mot Universitetets gamla kårhus. Förföljande bilar hade inte kunnat följa efter. Ovanför trapporna fanns t ex Spökparken att försvinna i.

Det verkar ganska uppenbart att Leif GW Perssons teori om hur Olof Palme mördades är orealistisk.

AB. Läs även andra bloggares åsikter om Olof Palme, Palme, Palmemordet, Leif GW Persson, polis, polisspåret, En pilgrims död, GW, Säpo, samhälle, politik på intressant.se

Är det för sent att avveckla euron?

Den europeiska gemenskapen kan överleva utan att ha kvar euron. Men de som vill ha en överstatlig utveckling kommer att försöka rädda euron eftersom detta syfte kan åberopas för nödvändigheten av allehanda överstatliga reformer.

Barry Eichengreen, professor i ekonomi vid Berkely, skriver återkommande kolumner i DN. Idag tar han upp frågan valet mellan att gå bakåt med mer nationell suveränitet i Europa eller att gå framåt mot djupare integration. Rubriken för artikeln är "Vådan av en union utan euron" (ej onl) och den börjar med konstaterandet att Europas kris gått in i en mera stillsam fas.

Eichengreen antyder att det är Tysklands förbundskansler Angela Merkel som ligger bakom. Hon vill bli omvald i september 2013 "som kvinnan som räddade euron". Är det verkligen så? Mina sporadiska intryck av tysk inrikespolitik är att väljarna högaktningsfullt struntar i euron - några ser den tvärtom som något man förlorat på. Däremot har Merkel anledning att lägga band på sina destruktiva åtgärder för att "rädda euron" med så liten kraft som möjligt. Fortsatt osäkerhet i samma stil som hon utsått åtminstone under ett par år riskerar att öka arbetslösheten i Tyskland så mycket att hon inte blir omvald (bart 3/12-12).

Krisen i Europa kommer tillbaka, förklarar Eichengreen. I syd har man inte lyckats förbättra konkurrenskraften tillräckligt och i norr har man inte gjort tillräckligt för att öka efterfrågan. Tyskland kanske hotar att lämna euron. Grekland eller Spanien kanske gör det. Det skulle leda till kaos och länderna skulle införa tillfälliga regleringar av kapitalflöden mm, menar han. Däremot nämner han inte att det innebär att euron avvecklas. Han hoppar över detta led och frågar sig om EU kan överleva.

En hel del av EU kommer att finnas kvar: Europakommissionen, Europaparlamentet och Europadomstolen. Den inre marknaden skulle störas allvarligt på kort sikt. Men lagen från 1986 skulle finnas kvar och medlemmarna skulle vara skyldiga att återställa rörligheten för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Eurovännerna skulle hävda att detta vore omöjligt om euron skulle bryta samman. Eichengreen har inget svar utan menar litet olycksbådande att vi kan få anledning att konstatera om vännerna "har rätt eller ej".

Även acquis communautaire (den hittills gemensamt uppnådda lagstiftningen) skulle kunna överleva, spår Eichengreen. Men mycket av kraften skulle gå förlorad i strider om vilket land som bär skulden för de förödande finansiella störningar (som skulle bli följden).

Argumenteringen i artikeln är inlindad och därför oklar. Är det vådligt att avveckla euron (låta samarbetet bryta ihop oorganiserat)? Kan EU inte fungera utan euron? Mycket av framställningen går emot rubrikens formulering. EU kan visst fungera utan euron. Men om euron finns kvar kommer EU inte att fungera utan en fungerande bankunion och en sådan kräver åtminstone några inslag av en finanspolitisk union och en politisk union.

Det är tydligen nu som en avveckling av euron borde beslutas, enligt Eichengreen - även om han inte uttrycker sig så explicit. Men just nu är det enligt min bedömning många som invaggats i falsk säkerhet och blivit mindre intresserade av att ta itu med (den latenta) eurokrisen. Det kanske är just vad de som utnyttjar kriserna till att etablera Europas förenta stater i själva verket åsyftat. När de låter krisen blomma ut igen kan de hävda att räddningen av euron kräver en plan för etablerandet av USE.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, Europas förenta stater, EU, EMU, euron, eurokrisen, Merkel, ekonomi, politik på intressant.se

Kan Merkel få sparken efter valet 2013?

Genom sin osäkerhetsframkallande stödpolitik under eurokrisen har Merkel fått EMU att gå in i en recession. Tyskland klarar sig dock bättre men de tyska väljarna verkar ändå bli mer missnöjda. Kanske Merkel förlorar valet?

Angela Merkel

Idag börjar Kristdemokraternas stämma där Angela Merkel (f 1954) kommer att väljas om som partiordförande för CDU i Tyskland. Denna formella affär är kanske lugnet som förebådar stormen. Merkel har nu varit partiordförande i tolv år och förbundskansler i sju. Men stödet för Merkel börjar nu splittras.

I fredags hölls en omröstning i den tyska förbundsdagen om utbetalning av 47,3 mdr € från det andra stödpaketet till Grekland. Tolv ledamöter från CDU/CSU röstade emot liksom tio från koalitionspartnern liberalerna. Socialdemokraterna utom 11 ledamöter röstade ja liksom miljöpartiet. Vänsterpartiet röstade däremot enhälligt nej. Resultatet blev 473 ja mot 100 nej.

Det anses att Tysklands ränteförlust på 730 mdr € nu skulle drabba tyska skattebetalare mera direkt än tidigare stödåtgärder till Grekland m fl krisländer. Det är inte populärt bland tyska väljare som fått göra uppoffringar tidigare under 00-talet och därför kräver uppoffringar också för grekerna. Tydligen är föreställningen fortfarande att grekerna lever i ett alltför stort överflöd för att kunna tålas av stödländernas invånare - särskilt nu när konjunkturen börjar bli osäker. Prognoserna tyder dock inte på någon recession. Både 2012 och 2013 växer BNP med drygt 0,5 procent. Men det finns alltid experter som är mer pessimistiska.

Problemet för Angela Merkel är dock att den konjunkturnedgång, som hon själv varit med om att driva fram genom sin osäkerhetsskapande krispolitik, nu kommer att återverka på hennes möjligheter att bli omvald. De senaste opinionsmätningarna visar att hennes eget partiblock CDU/CSU har gått tillbaka med 1 procentenhet och noteringen nu är 39 procent. Koalitionspartnern FDP kan få bara 4 procent och därför ramla ur förbundsdagen. I så fall får Merkel sparken om det blir en rödgrön seger och socialdemokraten Peer Steinbrück blir förbundskansler.

Teoretiskt skulle Merkel kanske kunna bilda en "stor koalition" tillsammans med SPD på liknande sätt som under 2005-2009. Det får vi se efter valet i september 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om Merkel, Tyskland, recession, EMU, eurokrisen, valförlust, politik på intressant.se

Inför TV-licensavdrag istället för TV-skatt

En TV-skatt skulle öka kostnaderna för TVn drastiskt för dem som tittar minst. Är det moderat politik? Inför istället ett skatteavdrag för alla som betalar TV-licens i analogi med jobbskatteavdraget. Det är moderat politik.

En kommitté som ser över finansieringen av förmodas föreslå en TV-skatt i sitt betänkande som kommer efter sommaren (enl Resumé; DN, SR). Detta förslag om en skatt liknande begravningsskatten (specialdestinerad) har sedan 2005 drivits av moderater som Kent Olsson i kulturutskottet (bart aug-05). Nu är den moderate ledamoten i kommittén Gustaf Hoffsten entusiastisk anhängare av förslaget och menar att det "är nära nog konsensus" i kommittén.

Märkligt nog har en del socialdemokrater (t ex Anders Bengtsson) också varit inne på att övergå till någon form av generell betalning för SVT och SR. Ännu i onsdags verkade det som om Gunilla Carlsson (S), ordförande i kulturutskottet, var med på förslaget (DN). Men idag tar hon avstånd från förslaget i P4 Väst.

På Moderaternas hemsida för mer än fem år sedan framgick (bart okt-06) argumentationen för en skatt. Så vitt jag kan förstå är skatteivrandet en följd av att fler kan titta på TV med andra apparater än en vanlig TV-mottagare. Det anses idag att ca 10 procent smiter från TV-licensen och agerar "gratisåkare" genom att "smygtitta" på licensfinansierad TV. Detta förskräckliga problem lämnar Moderaterna ingen ro. De ropar nu på en ny skatt som ska finansiera TV.

En skatt kommer att kopplas till alla individer som betalar inkomstskatt och inte till de hushåll som har - eller inte har - en TV-apparat. Därför kommer den inte att bli 2076 kronor i genomsnitt per person. Det skulle ge mera skatteintäkter än licensmedlen idag. Men tror någon att detta kommer att beaktas fullt ut?

Eftersom skatten kommer att vara proportionell mot den beskattningsbara inkomsten kommer en annan orättvisa att uppstå. De som har låga inkomster och ofta kan titta mycket på TV kommer att få lägre skatt än den nuvarande TV-avgiften. De som arbetar mycket, har litet tid för TV-tittande men högre inkomster kommer att få betala mera för sitt lilla TV-tittande. En familj med två höginkomsttagare kommer att få en våldsamt höjd kostnad för sin TV. Och detta utan möjlighet att ens kasta ut TVn för att slippa fördyringen. Är det moderat politik?

Jag tror inte det är bevisat att smitningen från TV-licensen är ett stort och växande problem. Här instämmer jag med radiochefen Mats Svegfors som menar att det finns en svart verksamhet även inom skattesektorn som uppgår till omkring 10 procent. Men om man ändå vill göra något åt problemet finns det en moderat paradpolitik att ta som föredöme: jobbskatteavdraget. Mitt förslag är sålunda att man inför ett TV-licensavdrag för alla som gör sin plikt och betalar. De som inte betalar får då litet högre skatt än andra. Det uppmuntrar säkert många av dem att börja betala TV-licensen i fortsättningen.

Läs även andra bloggares åsikter om TV-licens, TV-avgift, TV-skatt, avskaffad TV-licens, moderaterna, socialdemokraterna, skatt, skattepolitik, skatter, TV, media, politik på intressant.se

Stor vänsterdemonstration mot G20 i Nice idag

Vänstern demonstrerar mot G20-mötet i Cannes som ska diskutera Tobinskatt och bankregleringar samt kanske hur man ska kunna rädda krisande euroländer från bankrutt. Vad är syftet?

Effektiva avspärrningar i Cannes hindrar vänstern från att komma i närheten av G20-mötet på torsdag och fredag. Dessutom har fransmännen satt in 12 000 poliser för att bevaka toppmötet, rapporterar Niece-matin. Avspärrningarna i två zoner med olika rigorös bevakning framgår nedan:


Vänstern har valt att demonstrera mot G20-mötet i östra delen av Nice istället. Den ska pågå klockan 15-18 och väntas samla 7 000-10 000 deltagare. 2 500 poliser och gendarmer sätts in samt 380 lokala polismän. Frankrike har dessutom skärpt gränskontrollen mot Italien sedan en vecka för att hindra verkliga extremister från att komma in. Man har satt in "hela paketet". Allt tyder på att vänstern inte ska lyckas med några våldsamheter. Men så har sagts många gånger tidigare.

En ny demonstration planeras till på onsdag i Cap-d'Ail - en liten ort strax sydväst om Monaco på vägen till Nice. Cannes ligger sedan ännu längre västerut på andra sidan om Nice med Antibes emellan. Organisationen Attac planerar en "falsk presskonferens" på gatan med Nicolas Sarkozy den 3 november (han anländer 2/11). Däremellan ska ett antal "överraskande och symboliska" aktioner iscensättas. Den 4 november planeras en slutaktion mot toppmötet.

Mycket av demonstrationseffekterna går sannolikt förlorade genom att de sker på platser som inte är knutna till Cannes och toppmötet. Därför borde man räkna med med någon oväntad aktion nära Cannes eller möjligen på någon annan känd plats. Om det inte blir bråk kommer vi knappast att höra av någon opposition från antiglobalisterna.

Som alltid kan man fråga sig vad vänstern vill med demonstrationerna. Nu har man delar av EU med sig med Angela Merkel i spetsen som vill införa en Tobinskatt och genomföra mer rigorösa kontroller av bankerna samt diskutera Basel III-reglerna för övriga länder. Programmet framgår här. EU:s intentioner inför G20-mötet framgår av ett brev från Herman Van Rumpuy och José Barroso den 7 okt till övriga deltagarländer inför det förberedande mötet 23/10 (svensk översättning, pdf). Man förstår att det är svårt att komma fram till något konkret när allting är så allmänt hållet i brevet.

Men toppmötet har verkligen prominenta deltagare som naturligtvis drar till sig demonstranter och kanske också terrorister. Zuma från SA, Merkel, Al-Soud från Saudi, Cristina Kirchner (Arg), Julia Gillard (Austr), Dilma Rousseff (Br), Stephen Harper (Kan), Hu Jintao, Myung-Bak (SKor), Obama, Sarkozy, Singh (Ind), Yodhoyono (Indon), Berlusconi, Noda (Jap), Calderón (Mex), Cameron, Medvedev, Erdogan, samt Barroso och Rumpuy.

När nu Merkel vinner allt större framgång i sina strävanden att inte förse EU:s räddningsinstitutioner med vare sig likviditet från ECB eller utfästelser från Tyskland om "obegränsade" bidrag (gränsen är 210 mdr €) sätter man hoppet till Kina. Hu Jintao kan bli en huvudperson på mötet tror DN i en osignerad nyhetsartikel. En kinesisk grundplåt i en utlåningsinstitution kan tillsammans med EFSF hålla räntorna nere för flera krisande euroländer samtidigt. Det är viktigt i dagens situation när OECD kom med en dyster prognos (DN)

Läs även andra bloggares åsikter om G20, Cannes, Nice, vänstern, kapitalism, Occupy Wall Street, Sarkozy, toppmöte, demonstrationer, kravaller, upplopp, Tobinskatt, euron, EU, ekonomi, politik på intressant.se