Det skapades 303 000 nya jobb 2006-2013

Regeringen har lyckats öka antalet nya jobb med 7 procent och arbetsutbudet med nästan 8 procent. Den naturliga folkökningen exkl invandring har varit 2 procent. Varför beskrivs inte detta som en stor framgång?

Hur ska man utvärdera regeringens jobbpolitik på ett rättvist sätt? Syftet med politiken verkade i valrörelsen 2006 vara att minska "utanförskapet". Detta innebar i princip att det skulle bli mera lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag.

Alliansens politik gick därför ut på att med olika ekonomiska och administrativa incitament öka utbudet av arbetskraft. Det var en första förutsättning för att det skulle skapas fler jobb. Mera rått uttryckt skulle alltså fler börja söka arbete och fler skulle vara beredda att snabbare ta arbete eftersom det blev mindre lönsamt att lyfta a-kasseersättning. Förtidspensioneringarna och sjukskrivningarna skulle minska och det ökade arbetsutbudet kunde förmodas skapa en större benägenhet att ta jobb med lägre löner, vilket underlättades av skattesänkningar för löntagare.

Jobbpolitiken gick ursprungligen mera ut på att skapa jobb än på att minska arbetslösheten. Med tiden har en formalistisk syn på själva arbetslöshetsprocentens utveckling kommit att etableras. Jag vill dock hävda att en förutsättning för fler jobb genom lönebildningen (lägre lönekostnader) också förutsatte en betydande arbetslöshet. Regeringen kan dock retoriskt avvisa det argumentet med att jobbskatteavdragen medger en tillräcklig lönejustering nedåt så att ingen får lägre nettolön. I huvudsak gäller detta resonemang den strukturella arbetslösheten.

Konjunkturarbetslösheten var år 2006 inte någon viktig fråga eftersom den begynnande högkonjunkturen tenderade att reducera denna. Hur regeringen skulle utforma politiken om en ekonomisk världskris (t ex finanskris) eller en eurokris skulle inträffa fanns inte på kartan. Jobbpolitiken innebar inga utfästelser om jobbskapande vid en konjunkturkris.

Regeringen har utsatts för kritik mot jobbpolitiken som framställts som misslyckad i media och av den politiska oppositionen. Fredrik Reinfeldt har i ganska allmänna ordalag hänvisat till att Alliansen ändå skapat 200 000 nya jobb. Idag är den uppgiften två år gammal. Sanningen är att det blivit 303 000 nya jobb i maj 2013 jämfört med maj 2006 (+7,0 %).

Från maj 2006 till maj 2013 skapades 303 000 nya jobb enl SCB

Denna uppgift har dock viftats bort i debatten med argumentet att befolkningen ökat på sju år vilket gör det naturligt att jobben ökar. Detta låter bestickande men i stort sett är invändningen felaktig. Om vi börjar med befolkningsökningen kan vi se varför.

På sju år har Sveriges befolkning ökat från 9 miljoner till 9,5. Närmare bestämt med 508 100 personer (från 9 048' till 9 556', SCB). Av denna ökning berodde 347 500 på invandringen - dvs antalet utrikesfödda ökade och svarade för 68,4 procent av befolkningsökningen. I slutet av 2012 var 1 473 000 personer födda utomlands.

Hela ökningen av befolkningen har dock inte skett i arbetsföra åldrar. Befolkningen i åldersgruppen 15-74 år har ökat något mindre eller med 425 000 personer (+6,3 %) varav man kan anta att åtminstone 291 000 är utlandsfödda (68,4 %). Det är alltså endast 134 000 som är inrikesfödda  och de svarar för en ökning av den arbetsföra befolkningen med 2,0 procent. Man kan därför inte säga att en naturlig folkökning också ökar antalet jobb i detta fall. Mer än två tredjedelar av folkökningen fordrar att det skapas jobb som är anpassade för nyanlända utrikesfödda. Vi vet att detta inte går med automatik utan fordrar en uttänkt politik för integration och jobbskapande på arbetsmarknaden.

Alla som bidrar till ökningen av den arbetsföra befolkningen söker inte arbete. Det kan vara ungdomar som ska fortsätta att studera eller äldre som vill gå i pension åtminstone vid 65 eller kanske tidigare. Det egentliga arbetskraftsutbudet definieras av dem som står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande eller sysselsatta. Detta kallas också arbetskraftsdeltagande. I åldersgruppen 15-74 år ökade arbetskraften (AK) med 372 300 personer maj-06 till maj-13 (från 6723,9' till 7149,0' - eller med 7,9 %).

Dessa 372 300 personer utgör alltså facit för regeringens politik för ökat arbetsutbud. När hela befolkningen ökade med 5,6 procent har regeringen förmått att öka arbetsutbudet med 7,9 procent. Utbudspolitiken har definitivt lyckats över förväntan även om man haft god hjälp av invandringen, som också kan antas ha dominerats av personer i arbetsför ålder.

Steg två i regeringens jobbpolitik är att det ökade arbetsutbudet också ska börja arbeta. Det fordrar att det finns ekonomiska förutsättningar för att det ska skapas nya jobb. Också här har regeringen lyckats förvånande bra. Den arbetsföra befolkningen har ökat med 6,3 procent medan antalet jobb ökat med 7,0 procent (en faktaöversikt finns i min förra bloggartikel 18/7-13). Andelen sysselsatta i relation till den arbetsföra befolkningen har ökat från 64,9 till 65,3 procent - trots den  extra ökning av befolkningen 65-74 år som 40-talisternas pensioneringar medför (deras sysselsättning upphör men de finns kvar i den arbetsföra befolkningen).

Är detta en lyckad politik? Oppositionen har klarat konststycket att framställa den som misslyckad. Det beror på att regeringens utbudspolitik lyckats något bättre än den sysselsättningsökande politiken. Arbetsutbudet har ökat 7,9 procent och sysselsättningen "bara" 7,0 procent. Det har medfört att arbetslösheten ökat från 7,4 till 8,2 procent maj -06-13. Att den arbetsföra befolkningen ökade klart långsammare talar man tyst om. Och att den naturliga befolkningsökningen endast hade fordrat några fåtal procents ökning av jobben medan ökningen faktiskt blev 7 procent får regeringen ingen credit för. Dessutom har regeringen klarat detta samtidigt som finanskrisen och eurokrisen härjat ute i världen vilket minskat Sveriges export.

De som kritiserar regeringens jobbpolitik riktar i praktiken (omedvetet) sin kritik mot att arbetsutbudet blivit för stort - dvs att invandringen blivit för generös samt mot att förtidspensioneringar och sjukskrivningar inte behandlats tillräckligt generöst. Under sex år med Reinfeldt ökade antalet utrikesfödda 74 procent mera än under Perssons sista sex år, eller med totalt ca 50 000 personer om året. Till detta kommer effekterna från minskningen av ohälsan (sjukskrivning och förtidspensionering). Den var 630 000 personer 2006 enligt KI och man anger motsvarande siffra till 419 000 för 2013 i junirapporten (pdf, s 132). Det betyder en teoretisk ökning av arbetsutbudet med 211 000 personer eller 30 000 om året.

Det förefaller som om regeringen inte förstått att göra en poäng av den lyckade utbudspolitiken.  En ökning med 7,9 procent och en ökning av jobben med 7,0 procent borde inte vara något som ska få framställas som ett misslyckande - speciellt som de inrikesföddas befolkningsökning bara svarar för ca en tredjedel av dessa siffror.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeetslöshet, massarbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, arbetsutbud, arbetsmarknad, jobbpolitik, regeringen, invandring, utrikesfödda, val 2014, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se
(Ekonomismen komm 21/7)

163 000 av jobben gick till utrikesfödda 25/7-13