fredag, juni 21, 2013

Svensk export en tragedi - borde nu varit 50 % större

Att det går dåligt med jobben i Sverige beror på att exporten egentligen skulle varit 50 procent större idag.

Den svenska exporten fick stora svårigheter i samband med finanskrisen 2008. Men den återhämtade sig till sin gamla nivå i fasta priser till 2010/11. Genom eurokrisen inte bara slutade återhämtningen - exporten sjönk något. Nivån 2013 ligger i höjd med sista kvartalet 2007.

Med 7 procents årlig ökning hade exporten idag varit 50 procent större

Konjunkturinstitutet (pdf) visar ett diagram över exportens utveckling i fasta priser som i sig inte ser helt katastrofalt ut. Men det är en synvilla. Det är den uteblivna exportökningen som är problemet. Den  skulle kunna ses som en tragedi för Sverige - åtminstone för alliansregeringen som gick till val på sänkt arbetslöshet och utanförskap.

Diagrammet visar en ganska god ökning av exporten från början av 1997 till slutet av 2007. Under dessa 11 år växte exporten med 110 procent eller 7 procent om året. Hade denna utveckling fortsatt med 7 procents trend hade exporten varit 50 procent större 2013. Min skattning med ögonmått i artikeln igår blev en kraftig underskattning: då skulle 23 procent av exporten ha fallit bort 2013 mot 33 procent med en litet mer noggrann beräkning. Exporten (kvartal) blir i år ca 430 mdr när den med 7 procents trend skulle ha varit 645 mdr kr.

Om inte Sverige hade råkat ut för finanskrisen och eurokrisen skulle exporten ha varit avsevärt större idag. BNP hade också varit mycket högre och många fler jobb hade skapats. Det hade varit överhettning på arbetsmarknaden och myndigheterna hade gjort allt för att få dem i utanförskap att jobba produktivt åtminstone en del av arbetsveckan.

Socialdemokraternas kritik mot regeringens "misslyckade jobbpolitik" är därför en kritik mot att regeringen i Sverige inte lyckades sätta stopp för den globala finanskrisen och dessutom förhindra Angela Merkels destruktiva åtstramningspolitik för eurozonen. Men gick de borgerliga partierna verkligen till val på ett sådant program 2006?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

10 Comments:

At 22 juni, 2013 12:47, Blogger Per-Olof said...

"Hade denna utveckling fortsatt med 7 procents trend hade exporten varit 50 procent större 2013."

- Men då utgår man ifrån en felaktig premiss - att centralbankerna/politikerna kan skapa en evig högkonjuktur med hjälp av penningstimulans.

 
At 22 juni, 2013 15:37, Anonymous Anonym said...

per-olof
ökar du penningmängden så får du en högkonjunktur, men ökar vi även lönerna lika mycket så får vi bara inflation.

Fri lönebildning kan inte fungera,reallöneökningar kan däremot bli hur stora som helst.

Per-olof vad händer om vi ökar penningmängden men inte lönerna, fundera på det.
Svaret är att det inte längre finns någon kris i ekonomin.
ekvis

 
At 22 juni, 2013 17:57, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof, vi kan betrakta din förevisade premiss från flera utgångspunkter. Med svensk partipolitik för ögonen är det fortfarande så att den svenska regeringen inte hade kunnat göra mycket för att hindra att en 7-procentig exportökningstrend skulle övergå till nedgång och stagnation.

Sett ur USA:s perspektiv kan vi fråga oss om politikerna drev en klantig penningpolitik eller om det var några immanenta krafter som politikerna inte var medvetna om som ställde till finanskrisen. Kanske det rentav var politiken för att bekämpa finanskrisen som var felaktig och då medförde att krisen blev mycket värre än den skulle ha blivit med smartare motåtgärder?

Och hur hade krisen utvecklats utan euron och Angela Merkels svältpolitik? Den svenska exporten hade sannolikt tuffat på ganska bra utan EMU-experimentet.

Det verkar snarare vara en kombination av politikernas sub-primepolitik och ett evigt käbblande när det går snett som orsakat att svensk export utvecklas så dåligt att regeringen förlorar valet.
/DNg

 
At 22 juni, 2013 21:08, Blogger Nicolaj said...

Jag skulle dock säga att det finns utrymme för stor kritik. Både Reinfeldt och Borg (fram till till relativt nyligen) har öppet gett stöd för åtstramningarna i eurozonen, med det märkliga argumentet att stimulans och underskott endast innebär ett spenderande av pengar man inte har. Frågan är vilken reell effekt en reservation av regeringen redan 2010 mot åtstramningspolitiken hade fått, men däremot kan man knappast säga att regeringen underlättat för svensk export.

Vidare har regeringen även betonat ordning och reda i statsfinanserna i en sådan utsträckning att även inhemsk efterfråga kvarblivit orimligt låg.

Vi har gått igenom en global kris vilket ofta används av borgare som huvudförklaring till de svaga siffrorna på arbetsmarknaden och den låga tillväxten. Jag anser dock att det inte längre går att friskriva regeringen ansvar.

 
At 23 juni, 2013 00:57, Blogger Danne Nordling said...

Nicolaj, även om man kan kritisera regeringens (Borgs) teoretiska syn på stabiliseringspolitiken kvarstår faktum att det är den svenska exportens nedgång och stagnation som orsakat svårigheterna på arbetsmarknaden i Sverige. Det är inte "den misslyckade jobbpolitiken" som är boven i dramat, vilket Socialdemokraterna påstår.

Det kunde dock varit befogat att S skulle ha kritiserat regeringen redan 2010 för att den inte påtalade för Merkel och hennes anhang att politiken mot skuldkrisen i eurozonen skulle leda fel. Men S hade då sedan länge övergått till en budgetkonservativ syn och har därmed avhänt sig alla legitimitetsanspråk för en sådan kritik mot regeringen.

Någon borde knäppa S på näsan för att partiet bidragit till åtstramningen i Europa och därmed svårigheterna för vår export och sysselsättning.
/DNg

 
At 23 juni, 2013 13:28, Blogger Nils Lindholm said...

Men snälla Danne 23 juni, 2013 00:57:
Nog slänger du upp en 'halmgubbe' här, med att skylla på ICKE Regeringen för Regeringens tydligen nu felaktiga besparingar?

Ja Borg, FR&Co tog väl bort det mesta av S-regeringens all bidrag o subventioner för att hålla marknaden under 'armarna'.
Alliansen trodde blint på den förhärligade marknaden o dess sk. transparens o rättvisa.
Men är detta verkligen S:s fel?
Att Alliansen kanske gjort felaktiga saker?

Borg, FR&Co tog bort konsumtionsutrymme för sk. fattiga o lade över deras försörjning på en av FR:s älsklingscitat ”försörjs av någon annan”, typ sambo, familj eller vänner, 34-miljarder i besparingar för att finansiera 1:a jobbavdraget.
Och senare har denna summa fördubblats, kanske inte genom direkta inskränkningar på dom 'fattiga', men iaf. förhållandevis.
Så konsumtionen hos 'fattiga' borde väl ha minskat?
Men överföringen från 'fattig' till 'rik' behöver ju inte minska konsumtionen, tvärtom enl. nedan.
Dessa slantar lades på dom som kan 'hävstånga', låna pengar i bank alltså, vilket gjordes helt enl. förspelet till 2006 o Regeringsövertagandet, att det 'trycktes upp' nya stålar, nån 20ggr mer än jobbavdraget, fastighetsskatten . . . typ 5% ränta alltså.
Nu är nog den däringa ökningen, penningtryckandet som Ekvis skriker efter, mättad, räntan på skuldökningen som dom nya in i systemet har fått, äter upp alla sk. skattelättnaderna.
Mjae inte penningtryckande men ökande.
Det har väl egentligen inte hänt så mycket annat än att den som stog högre upp i pyramidspelet nu har fått sin utdelning genom ex.v. det högre huspriset som nyingen fått betala för att få äran att stå sist i pyramiden.
'Nån annan betalar'.
Detta är ju rätt så globalt pga. globaliseringen, allt sprider sig som förkylningen på dagis.

Nu måste vi 'reupp', 'finanseriets' härjningar.
Och det sker ju mest enbart genom . . . ja 'nån annan betalar', dom som stog överst på listan o gjort 'hemtagning', dom som har båtarna i hamnen i Monaco märker nog inget, annat än att det rinner in lite långsammare.
Brukar vara så, med skillnaden att då, 'Tändstickskungen' begick självmord pga. av skammen att kk:a företag, idag räknas det som merit att KK.a o komma undan med pengarna.

 
At 23 juni, 2013 17:17, Anonymous Anonym said...

Nils
Om du ökar lönerna så måste penningmängden öka annars så får vi en massarbetslöshet, det är något som fackföreningsekonomerna har missat.
Lönerna ska öka så mycket att vi får 2% inflation inte mer, resten får tas ut som reallöneökningar.

Tar facken ut för mycket i löneökningar så får vi inflation och då stryper riksbanken penningmängden med reporäntan, arbetslösheten stiger.
Tar facken ut lagom med löneökningar så får vi inte inflation och riksbanken stryper inte penningmängden, fler jobb skapas och löntagarna får det bättre.
Slutsats löntagarna måste ta ut en del som reallöneökning i stället för som löneökning.

Det finns många sätt att öka penningmängden på, exempelvis så köper riksbanken upp guld med nytillverkade papperspengar.

Danne har rätt i att arbetslösheten inte är Borgs fel, men Merkel har drivit borg Ekonomiska ideologi, vilket inte fungerar det ser vi nu.

 
At 23 juni, 2013 20:32, Blogger Danne Nordling said...

Nils Lindholm, jag vet inte riktigt vad du syftar på med "regeringens tydligen nu felaktiga besparingar". Den problematiken har jag inte diskuterat på länge.

Vad jag pekar på är att socialdemokratin sedan 90-talet har övergett sin stabiliseringspolitiska inställning som man etablerade på 30-talet. Eftersom den borgerliga regeringen råkade ut för en finanskris i början av 90-talet som sköttes ganska passivt även om de flesta bankerna till slut räddades, blev budgetunderskottet sannolikt onödigt stort. Det utnyttjades av den socialdemokratiska oppositionen och Bildt/Wibble fick gå. När finanskrisen kom tänkte Östros upprepa denna ansats (att borgerliga regeringar är släpphänta med statsbudgeten). Han varnade ständigt för att Borg skulle driva ner Sverige i ett "statsfinansiellt moras" med skenande räntor och fallande krona. Borg lyckades emellertid att med retorikens hjälp framställa socialdemokratin som oansvarig där man kunde höra "mullret från sedelpressarna" som skulle finansiera alla S-bidragen.

Hur Borg gav råd till EU-länderna var aldrig något uppmärksammat ämne för den partipolitiska debatten. Men om man tävlade om att vara åtstramande på hemmaplan är det förståeligt att det inte var läge att kritisera Merkel och Cameron för deras förordande av åtstramning mot recession.

Detta är fråga om makroekonomisk politik. Det har just inget att göra med kritiken av bidragspolitiken som inte alls sågs som ett besparingsproblem. Bidrag försämrar arbetsviljan var det grundläggande teoremet. Vi behöver fler arbetstimmar av demografiska skäl och för att begränsa behovet av framtida skattehöjningar. Det var Östros också med på. Men samtidigt ville han köpa röster med att utlova mera bidrag (återställda bidrag). Han försökte sålunda också sitta på två stolar samtidigt.

Den sakliga debatt som saknas är huruvida konsekvenserna av exportminskningen i Sverige skulle ha kunnat påverkas i positiv riktning med stabiliseringspolitiska åtgärder om man hade accepterat att detta ökade budgetunderskottet.
/DNg

 
At 23 juni, 2013 21:25, Anonymous Anonym said...

varför Slutade sossarna med stabiliseringspolitiken?
Keynes modell en fördel i depressioner.

Om en depression blir för djup så måste man starta sedelpressen, Credit crunch får inte uppstå det är förödande för sysselsättningen. Varför har sossarna inte den kunskapen längre.
Ekvis

 
At 24 juni, 2013 00:09, Blogger Danne Nordling said...

Stabiliseringspolitik kan omfatta både penningpolitik och finanspolitik. Den teoretiska nationalekonomin utvecklade en syn att finanspolitik var nästan verkningslös med fast växelkurs. Politikerna skulle istället satsa på ränteförändringar för att parera konjunktursvängningarna.

Men penningpolitiken är svår att tajma rätt och kan förstärka svängningarna. Den följden kan också flitigt använda finanspolitiska åtgärder medföra - s k fine-tuning. Dessutom tenderade finanspolitiken att leda till kroniska budgetunderskott eftersom politikerna ständigt ville öka den offentliga sektorn utan att ta på sig omedelbar finansiering.

Finanspolitiken fick dessutom rykte om sig att inte fungera mot ökad arbetslöshet pga den i själva verket strukturella ökningen av arbetslösheten som inträffade med början under 1970-talet. Resultatet blev att man i Sverige förlitade sig på de "automatiska stabilisatorerna".

Så småningom kom stabilisatorernas effekter på budgetunderskottet att (felaktigt) betraktas som ett mått på hur expansiv finanspolitiken är. Det förhindrade vidtagandet av aktiva finanspolitiska åtgärder när konjunkturen verkligen på allvar försämrades (som på 90-talet). Beroendet av utlandet och svårigheterna att rädda banker utsatta för credit crunch gjorde också att politikerna tvekade och väntade samtidigt som de oroade sig för kraftig inflation. Kraftiga besparingar blev istället receptet vilket både socialdemokraterna och regeringen var överens om i början av 90-talet. Det kan framstå som den enda lösningen för ett land med utlandsskulder och stort budgetunderskott när det gått utför alltför länge. I varje fall fanns ingen kunskap om QE på den tiden i Sverige. Därefter fortsatte Persson med åtstramningar och besparingar för att "sanera budgeten". Som tur var kunde Sverige samtidigt öka exporten kraftigt beroende på både växande marknader och en devalverad valuta.

Budgetkonservatismen var därmed etablerad hos sossarna utan någon teoretisk debatt.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home