Vill Annie Lööf sänka lönerna 23 %?

Är det lönesänkningar eller sänkta arbetsgivaravgifter som Centerpartiet syftar till? Och är effekterna trovärdiga? Kan det bli 37 procent fler enkla jobb?

Annie Lööf sätter sin trovärdighet på spel genom att lägga fram ett oklart och svagt grundat förslag om sänkta lägstalöner alt sänkta arbetsgivaravgifter för att öka antalet jobb för främst flyktingar. I en artikel på DNdebatt 4/7 skriver hon om att "marginellt" sänkta löner som skulle ge 35 000 jobb och litet mer sänkta löner som skulle ge 80 000 jobb. Taktiskt nog ger hon inga siffror för sänkningarna. Men av en rapport från analysföretaget WSP, som C beställt, framgår det att lönesänkningarna skulle bli 10 resp 23 procent. Det är politiskt farliga krav som inbjuder Socialdemokraterna och LO att driva kampanjer mot Centerpartiet.

Men Centerpartiets utspel framstår motsägelsefulla när man i samma veva argumenterar för att kostnadssänkningarna ska åstadkommas genom (åtminstone temporärt) sänkta arbetsgivaravgifter. Detta har analyserats av WSP, men på ett ganska förenklat sätt. Rapporten från WSP (pdf) bygger på en översiktlig genomgång av vad forskningen i olika länder säger om jobbelasticiteten vid höjningar av minimilönerna.

En begränsad undersökning av elasticiteten för flyktingar, som refereras, gav en elasticitet på 1,2-1,6, vilket var högst för alla grupper. Antalet enkla jobb (städare, restaurang- kafé- och köksbiträden, bärplockare, handpaketerare, vaktmästare, reklamutdelare och liknande) var enligt rapporten 217 151. Med en 23-procentig sänkning av lönekostnaden (borttagna arbetsgivaravgifter) blir den hypotetiska jobbeffekten 58 000-80 500 nya jobb brutto. Detta kan i sig betvivlas.

De anonyma utredarna borde ha påpekat att det är orealistiskt att tänka sig att antalet enkla jobb inom överskådlig tid skulle kunna öka med upp till 37 procent. Det finns helt enkelt inte efterfrågan på så många personer. Dock påpekar utredarna att utträngningseffekter inte har beaktats. Redan detta indikerar att sysselsättningseffekten kommer att bli långt mindre.

En så här darrig undersökning kan inte anses lämpa sig som grund för att sätta sin politiska trovärdighet i pant. Lööf borde akta sig.

 Läs även andra bloggares åsikter om Annie Lööf, centerpartiet, lönesänkning, jobb, flyktingar, enkla jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Fas 3 avskaffas under 24 månader?

Under 24 månader ska de som inte kunnat få jobb under 35 månader få gå runt i klassrummen eller vårdsalarna med avtalsenlig lön. Alternativt kan de gå igenom den utbildning som erbjöds under 14 månader i fas 2.

Nu ska regeringen börja "avskaffa" fas 3 i JOB (jobb- och utvecklingsgarantin) som berör 36 000 personer. När någon varit arbetslös i 14 månader kan man påbörja fas 1. Där får man hjälp med att söka jobb i sju månader (30 veckor). Därefter övergår man i fas 2 då man får arbetsmarknadsutbildning, annan utbildning, arbetsträning eller arbetspraktik. Om man efter dessa ytterligare 14 månader fortfarande är arbetslös övergår man i fas 3 (sysselsättningsfasen) som nu ska avskaffas.

Fas 3 ska ersättas med utbildning (max 1 år) och extratjänster inom den offentliga sektorn (max 2 år). Är inte detta till hälften fas 2? Ylva Johansson (S) säger paradoxalt nog: "Hittills har nästan ingen inom garantin fått utbilda sig, vilket är anmärkningsvärt sett till vilken låg utbildningsnivå många har." Nu ska såväl gymnasium som vuxenutbildning kunna komma ifråga. Men, säger hon, "Främst handlar det om omställning till bristyrken genom utbildning på folkhögskola men också att permanenta de utbildningar med studiemotiverande kurser som finns för långtidsarbetslösa i dag" (AB). Hur kunde alliansregeringen missa detta?

Extratjänsterna ska vara på 75 procents arbetstid och ha avtalsenlig lön som finansieras av staten. EU har godkänt subvention till 100 procent av lönekostnaden. "Arbetet ska vara av den karaktären att det ofta inte hinns med i dag." Johansson säger: "Det handlar om extratjänster inom välfärden, "enklare arbeten" som det i dag inte finns tid till, till exempel att agera extra vuxen inom skolan eller utföra enklare uppgifter inom vården." I skolan kan man ha extra vuxna som talar barnens språk, är en tanke.

Personer som sökt arbete och utbildats i 35 månader ska alltså nu få enkla jobb inom skolan och vården under 24 månader till ganska hög kostnad för skattebetalarna. Fas 3 kunde pågå utan tidsbegränsning. Men vad händer när den nya sysselsättningsfasen går ut efter 24 månader? Blir det fas 4 igen?

Det framgår inte hur det går med de halvproduktiva jobb som nu finns inom den privata sektorn och som bl a ger ett stöd till ideella organisationer. Sannolikt avskaffas de också. Motsvarande jobb i den offentliga sektorn verkar vara deklarerat improduktiva men kanske ändå nyttiga. Problemet är gränsdragningen. Om arbetsgivarna kan få gratis arbetskraft med betald handledning kan man lockas att ersätta reguljära rekryteringar med "Johansson-jobb".

 Läs även andra bloggares åsikter om fas 3, JOB, jobb- och utvecklingsgarantin, Ylva Johansson, arbetsmarknadspolitik, nya jobb, ekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt har inget konkret att säga om jobben

I Ekots intervju diskuterades försvaret istället för jobben. I dagens debattartikel lanserade Reinfeldt ett fempunktprogram. Det är intressant men problematiskt. Var finns de konkreta åtgärderna? Är det retoriken från 2006 som ska bli valvinnaren?

Hur ska Reinfeldt vinna valet? Det är rubriken på Ekots lördagsintervju 12/4-14 där statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuades av Monica Saarinen. Andra frågor på webbsajten rörde u-svängen i skattefrågan och huruvida arbetslinjen kan fungera i ett val till. Den senare frågan tog Reinfeldt upp i SvD på Brännpunkt idag 12/4 under rubriken "Jobben valets viktigaste fråga". Där presenterar han ett fempunktsprogram där den första punkten är att alla som kan och vill arbeta ska få möjligheter till detta.

Fredrik Reinfeldt hos Ekot

Ekots intervju började med hur chanserna ser ut inför valet med de dåliga opinionssiffrorna. Han trodde att de 14 procentenheterna skulle kunna återtas. Det berodde enligt hans mening på att oppositionen hittills hade sluppit att konkretisera sin alternativa politik. Opinionen är kritisk även i försvarsfrågan redan före Ukraina påpekade Saarinen. Reinfeldt tycktes mena att orsaken var att 60 förband hade lagts ner de senaste åren. En militärtaktisk diskussion följde. Ukraina och Putin berördes.

Därefter togs skolfrågan upp där S tagit ledningen. Reinfeldt ansåg att skolan utjämnade livschanserna. Begåvning skulle få utslag. Men därefter talade han om speciallärare och särskilt stöd. Han trodde mer på Pisa än på Skolverket. Inlärningsstöd behövs. Men i vissa förorter är det bara 20 procent som klarar kraven i nian,i andra 100 procent, påpekade Saarinen och hävdade "segregation". Detta var inte Reinfeldt med på och han trodde inte att det var det fria skolvalet som var orsaken.

Behöver inte 20-procentsområdena extra insatser? Det tycktes Reinfeldt hålla med om utan att bli konkret. Är det fråga om etnisk segregation? En bra effekt av det fria skolvalet med muslimska friskolor? Vi får acceptera att människor är litet olika. Hur utjämnande blir skolan om alla svenskfödda lämnar den kommunala skolan och invandrarna går kvar? Det fick vi inget tydligt svar på. Diskussionen fortsatte med Maud Olofssons vägran att komma till konstitutionsutskottet. Även Nuons klimatpolitiska aspekter berördes.

Ingenting sades om arbetslinjen som valfråga. Därför är Reinfeldts inlägg på Brännpunkt särskilt intressant. Jobbprogrammet i SvD-artikeln har som punkt 1) drivkrafterna, 2) starka offentliga finanser, 3) exportökning genom att riva handelshinder, 4) arbetskraftens utbildning och 5) betoning av olika anställningsstöd.

Som valfråga skulle Ekot ha kunnat ifrågasätta punkt 1) eftersom det här gäller att öka arbetsutbudet. Är det verkligen så att väljarna upplever att det kvarvarande utanförskapet (det har reducerats med nästan 200 000 personer enl artikeln) är en följd av att folk hellre lyfter bidrag än tar ett arbete? Min bedömning är att den allmänna opinionen mer är inne på att arbetslösheten, Fas 3 och förtidspensioneringarna beror på att det inte finns tillräckligt många jobb att söka och att en del av de i utanförskap inte ens kan arbeta eftersom de är för sjuka. Att ha arbetslinjen med retoriken från 2006 som valfråga i år riskerar enligt min mening att bli kontraproduktivt.

Punkten 2) hör till den politiska ritualen och är knappast något som ger fler jobb. Den tredje punkten med exporten är naturligtvis sakmässigt sett riktig men ligger långt ifrån att i verkligheten ge någon stor exportökning och den vägen fler jobb. Exporten beror till den dominerande delen på världskonjunkturen. Är då utbildningsfrågorna i punkt 4) en fråga som berör det akuta problemet med för få nya jobb? Nej, det som Reinfeldt radar upp här är långsiktiga och breda satsningar på att höja medborgarnas teoretiska kompetens.

Det som borde diskuteras under punkt 4) är vilken typ av utbildningar som ger nya jobb. Visserligen finns det arbetsgivare som misslyckas vid sina rekryteringar men det verkar mera vara en följd av att de kräver arbetserfarenhet och hög teoretisk kompetens på samma gång. Det är ett mera begränsat problem som borde kunna lösas med att teknologer och andra på denna nivå fick tillgång till kvalificerad praktik och anställningar därefter som "påläggskalvar" som inte är färdiga omedelbart att delta i offensiva exportsatsningar. Den stora politiska frågan är istället huruvida gymnasieutbildning åt alla men med mediokra slutbetyg för mång är en jobbskapande åtgärd.

Punkten 5) innehåller redan så många anställningsstöd att det är svårt att hålla reda på alla. Men den sk jobbgarantin är ett svagt kort - i synnerhet dess tredje fas "sysselsättningsfasen". Ytterst få går därifrån vidare till riktiga jobb. Fas 3 är till åtminstone hälften ren terapiverksamhet utan produktiv nytta. Den andra hälften har prouktivitet och konkurrerar delvis med reguljära jobb (i strid med intentionerna).Här skulle behövas en fördjupad diskussion och forskning om utformningen och resultaten hittills. Ligger det något i hypotesen att det är de mest utslagna som ska ha produktiva men subventionerade jobb? De som enbart är lågavlönade har lättare att klara sig på arbetsmarknaden även om de tillfälligtvis blir utträngda enligt denna hypotes.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, val 2014, arbetsmarknad, Reinfeldt, arbetslöshet, arbetslinjen, Ekot, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetsmarknadens matchning fungerar bra utom för utrikesfödda

Matchningen mellan jobb och arbetslösa har inte blivit beaktansvärt sämre 2005-13 för inrikesfödda. För utrikesfödda, som redan har mycket högre arbetslöshet, skedde dock en stark försämring 2009 och därefter enligt forskningskommissionen S.

Debatten om arbetslösheten har handlat en hel del om hur man ska kunna para ihop de arbetslösa med de lediga jobb som hela tiden kommer ut på arbetsmarknaden. När de nya jobben blir fler vid en konjunkturuppgång ska arbetslösheten sjunka och tvärtom. Det borde ske längs samma kurva om arbetsmarknadens funktionssätt inte förändras. Denna kurva kallas Beveridgekurvan efter en brittisk ekonom. Om kurvan vid t ex en ökning av antalet lediga platser (vakanstalet) går uppåt längre åt höger visar detta att arbetslösheten nu är högre vid varje nivå för vakanstalet. Det betyder att de arbetslösa passar sämre ihop med de lediga jobb som finns - arbetsmarknaden fungerar sämre.Man säger också att matchningen mellan vakanser och arbetssökande blivit sämre.

För några år  sedan trodde finansminister Anders Borg att regeringens arbetsmarknadsreformer skulle ha fått Beveridgekurvan av skifta inåt.. Så blev inte fallet. I t ex professor Mårten Palmes forskningsrapport (pdf) som beställdes av Stefan Löfven framgår att Beveridgekurvan skiftat utåt. Löfven brukar använda en något gammal uppgift från Svenskt Näringsliv för att illustrera den dåliga matchningen där det sägs att en fjärdedel av alla rekryteringsförsök (nya lediga platser) misslyckas genom att man inte hittar någon lämplig person.

I kvällens partiledardebatt i Agenda anförde Löfven detta argument ännu en gång. Statsminister Fredrik Reinfeldt svarade med ett resonemang om att folk som tidigare förtidspensionerades nu istället söker arbete men att de befinner sig långt från arbetsmarknaden. Underförstått var alltså att den sämre matchningen är en följd av att personer med vissa sjukdomskriterier men med arbetsförmåga får vänta länge på att hitta lämpligt jobb.

Men denna bild av matchningen stämmer inte riktigt. Mårten Palmes forskargrupp har tittat närmare på matchningen och delat upp de arbetssökande i inrikesfödda (blå linje nedan) och utrikesfödda (lila linje) i två Beveridgekurvor. Matchningen för inrikesfödda fungerar för det första mycket bättre än för utrikesfödda - kurvorna för upp- och nergångar ligger nära varandra.

Arbetslöheten 2a kv-13 var för inrikesfödda knappt en halv procentenhet högre än 4e kv-06
vid samma vakanstal.För utrikesfödda var skillnaden mellan samma tidpunkter fyra procentenheter.
Arbetslösheten för utrikesfödda var 10 procentenheter större än för inrikesfödda 2a kv-13.

För det andra har matchningen för inrikesfödda förbättrats allmer efter första kvartalet 2012 - kurvan skiftar inåt åt vänster. Det är t o m så att när eurokrisen minskade atalet lediga platser låg arbetslösheten först konstant för att faktiskt minska kvartal 2 2013. Regeringens satsningar på alltmer intensiv arbetsförmedling bar alltså frukt.

För utrikesfödda är situationen emellertid mycket sämre.Efter tredje kvartalet 2009 (med lägst vakanstal) följde en period med fler lediga platser men trots det en ökning avarbetslösheten med ytterligare en procentenhet. Andra kvartalet 2013 hade dessutom den lilla förbättringen vid kv 3 -12 förlorats. Den stora förändringen mot tidigare skedde dock andra och tredje kvartalen 2009 då arbetslösheten bland utrikesfödda ökade med ca 3 procentenheter. Åren 2009-10 hände något för de utrikesfödda som i Beveridgekurvan indikeras som en kraftigt sämre matchning.

Under hela perioden 2005-2013 låg arbetslösheten för utrikesfödda 6-10 procent högre ön för irikesfödda. Eftersom antalet utrikesfödda samtidigt har ökat kraftigt förefaller det sannolikt att den sämre "matchningen" snarare är en följd av ett större utbud av utrikesfödda arbetssökande än av mer normala rörelser upp och ner längs Beveridgekurvan.

Kritiken mot den sämre matchningen verkar därför i själva verket vara en implicit kritik mot invandringspolitiken.

Tidigare om Mårten Palmes rapport 5/3-14

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsmarknad, arbetslöshet, matchning, invandring, utrikesfödda, lediga platser, Löfven, ekonomi, nya jobb, politik på intressant.se

Mårten Palme likviderar jobbfrågan i valrörelsen

Det blev inget paradprogram för nya jobb av Socialdemokraternas forskningskommission. Istället visar man att sysselsättningsgraden nu är lika hög som under förra S-regeringens sista år. Och man dristar sig att ta fram diagram som visar att den ökade arbetslösheten beror på de utlandsfödda.

Idag 5/3-14 lade professor Mårten Palme fram slutrapporten om arbetslösheten från Socialdemokraternas forskningskommission. Den är framtagen med hjälp av Bertil Holmlund, Eva Mörk och Robert Östling. I en debattartikel i DN presenteras rapporten kort under rubriken "Gör det billigare för företag att anställa personal". Ingressen lyder:

"För att minska arbetslösheten måste arbetskraften rustas och företagens vilja att anställa öka. Vi föreslår bland annat ett nytt kunskapslyft, höjt tak i arbetslöshetsförsäkringen och differentierad arbetsgivaravgift, skriver nationalekonomerna i S forskningskommission."

Förslagen har till största delen redan sågats av Mikael Damberg enligt SR P1. Det gäller t ex höjd fastighetsskatt, uppluckrad hyresreglering och höjda arbetslöshetsersättningar. Förslagen förefaller ganska begränsade och konventionella och i Studio 1 var det enbart utbildningssatsningarna som  diskuterades. Den viktiga delen av rapporten (pdf) är den bakgrundsanalys som görs med hjälp av ett antal tankeväckande diagram. Av dessa framgår att Socialdemokraternas hittillsvarande ansats om att regeringen klantat sig genom att driva fram "massarbetslöshet" inte stämmer.

Sysselsättningsgraden är nu högre än 2006

Av den översta kurvan framgår att arbetskraftsdeltagandet började öka påtagligt efter 2009. Sysselsättningsgraden sjönk i samband med finanskrisen med början 2008 och arbetslösheten steg brant. Det berodde på utlandet. Ganska snart började sysselsättningen att stiga och låg 2013 högre än under 2006. Men arbetslösheten sjönk inte tillbaka lika mycket, vilket berodde på att arbetskraften ökade genom att fler i aktiv ålder började söka jobb. (Observera att skalan för arbetslösheten förstorar svängningarna jämfört med de två övre kurvorna.)

Andelen arbetslösa som inte studerar har inte ökat sedan 2006

En bidragande orsak till till att arbetsutbudet ökade (som andel av befolkningen) är att studerande började söka arbete. Formellt skulle hela ökningen av arbetslösheten 2006-13 kunna förklaras med denna effekt. I praktiken räknas dock personer i arbetsmarknadsutbildning som studerande och bidrar till arbetslösheten om de söker jobb samtidigt. Palmes rapport nämner också att personer som tidigare skulle ha varit långtidssjukskrivna nu bidrar till arbetslösheten eftersom de har svårt att få jobb. Mer kontroversiellt är att visa nedanstående diagram:

Arbetslösheten bland inrikesfödda har inte ökat 2006-13

Forskningskommissionen analyserar ganska ingående skillnaden mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Av diagrammet ovan framgår att arbetslöshetens ökning 2006-13 beror på en negativ utveckling bland utrikesfödda. De inrikesfödda har inte märkbart bidragit till den ökade arbetsförheten mellan -06 och -13. Enligt rapporten har antalet utlandsfödda ökat med ca 240 000 personer i aktiv ålder (16-64 år) medan de inrikesfödda minskade med ca 100 000 personer 2007-13. Det tycks inte vara så att en naturlig befolkningsökning är förklaringen till att sysselsättningen totalt ökade 2006-13 i absoluta tal

Inte heller den större långtidsarbetslösheten (27 veckor eller mer) tycks  i någon större utsträckning bero på ökade svårigheter för de inrikesfödda. Kommissionen visar nedanstående diagram:

Långtidsarbetslösheten för inrikesfödda har sjunkit sedan 2010

Långtidsarbetslösheten är 40 procent bland utrikesfödda men "bara" 25 procent bland inrikesfödda. Den var 2006 ca 22 procent men ca 30 procent bland utrikesfödda. Eftersom antalet utrikesfödda ökat med mer än 240 000 personer är orsaken sannolikt inte att de utlandsfödda haft svårare att komma tillbaka till jobb efter finanskrisen.

Huvudansatsen i rapporten är att det behövs mer utbildning för att fler ska få jobb. Det viktigaste är tydligen att fler ska förmås att få minst gymnasieexamen. Det förefaller bevisas av nedanstående diagram:

Sedan 90-talskrisen har förgymnasial sysselsättningsgrad sjunkit från 84 till 67 %

Kommissionen skriver att ca 20 procent av en årskull inte klarar att skaffa sig gymnasieexamen. Utvärderingen av grundskolereformen 1947-1962 visar vidare att den obligatoriska förlängningen av utbildningstiden ledde till ökade inkomster för barn vars fäder hade kort utbildning. Alltså finns det fog för att tro att ökad obligatorisk utbildning även nu leder till ökad sysselsättningsgrad - från 67 till 87 procent i diagrammet. Mårten Palmes grupp avstår dock från att ha någon uppfattning om hur stor del av detta gap som skulle kunna elimineras med en mera obligatorisk gymnasieutbildning.

I Studio 1 diskuterade Palme och professor Oskar Nordström Skans från UU utbildningsfrågan. Nordström Skans var skeptisk till att problemen kunde lösas så enkelt med mera utbildning. Den försämrade sysselsättningsgraden för lågutbildade skulle kunna bero på något annat än den låga utbildningen menade han med emfas utan att vilja nämna någon konkret orsak.

Är det inte så att begåvningsreserven återigen spökar? Vid utvärderingen av grundskolans implementering var det sannolikt att begåvade barn till fäder med låg utbildning kunde dra stor nytta av ökad utbildning. Men när en god del av begåvningsreserven idag uttömts är det inte lika självklart att ökad utbildning hjälper. Temporärt har de svagpresterande 20 procenten kunnat få de enkla jobben. Men tendensen att dessa ersätts av maskiner eller försvinner genom utflyttning till låglöneländer har medfört att de minskat i antal. Följden har blivit en allt sämre sysselsättningsgrad för de lågpresterande. Att tvinga dem att fullfölja en gymnasieutbildning med avsevärda teoretiska inslag kommer knappast att leda till godkända betyg (enligt dagens krav). Istället kan det bli ett ökat antal frustrerade unga med psykiska problem och utslagning som följd.

Det är istället ökad praktisk utbildning som behövs. Tendensen idag är dock den motsatta. Trots att det finns brist på arbetskraft i många hantverksyrken väljer eleverna (och deras föräldrar) teoretiska utbildningsvägar som ger möjlighet till universitetssaudier. Följden blir studieavbrott och övergång till gruppen NEET som består av personer som varken har jobb, går i utbildning eller i praktik. Palme et al diskuterar lärlingssystemen främst i Tyskland och Österrike men presenterar ingen konkret plan hur Sverige skulle kunna efterlikna dessa länders framgångsrika system.

Mårten Palmes rapport kommer knappast att hjälpa Stefan Löfven att övertyga väljarna att han sitter inne med lösningen av sysselsättningsproblemen. Rapporten har istället gett argument för att problemen inte är regeringens fel. De beror istället på att Sverige drabbats av de internationella finans- och eurokriserna samt på den ökade invandringen och en orealistisk tro att teoretisk utbildning alltid hjälper mot arbetslöshet.

Bloggat: Carl B Hamilton Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, Mårten Palme, sysselsättning, utbildning, invandring, arbetsmarknadspolitik, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Skapar arbetsmarknadsministern nya jobb?

Ekots lördagsintervju har försämrats drastiskt. Arbetsmarknadsministern fick prata mest om annat än nya jobb.

Den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) var gäst i Ekots lördagsintervju 22/2. Hon intervjuades av Monica Saarinen. Rubriken för inslaget var: "Var finns jobbben, Elisabeth Svantesson?" Diskussionen började med frågan när Arbetsförmedlingen skulle få ny chef. Inom en snar framtid var svaret.

Elisabeth Svantesson

Ungdomsarbetslösheten är hög. Man diskuterade orsakerna till en nära fördubbling under allianstiden. Svantesson menade att det var arbetsgivarna som ställer allt högre krav. Många unga klarar inte en gymnasieutbildning som arbetsgivarna numera kräver. Arbetsförmedlingen måste förmå ungdomarna att hitta tillbaka till ny motivation. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna ytterligare för dem upp till 23 år diskuterades. IFAU har utvärderat de sänkta avgifterna och menar att det blir dyra jobb - 1,1-1,6 milj kr. Det kunde man anställa fler ungdomar för direkt (fyra gånger fler).

Svantesson ville peka på typen av jobb och hänvisade till Y/A-jobb. Hon menade att regeringen gjorde både-och. Vissa jobb är helt befriade från arbetsgivaravgifter. Men det framgick inte vilka jobb som regeringen ser till att ungdomar direkt anställs till.

Svantessons engagemang i "Ja till livet" diskuterades något. Troendes roll i politiken diskuterades mera. Svantesson ville skilja mellan rollerna. Frågan är inte längre så svart-vit som hon såg den i sin ungdom (gällde troligen abortfrågan). Hon kände sig också bekväm med samkönade äktenskap.Programmet fortsatte med arbetsmarknadsministerns roll i de trossamfund hon nu tillhör. [En lyssnare kan undra vad dessa frågor har att göra i Ekots lördagsintervju. Inte heller disussionen om Israel och ursprungsmärkning borde höra dit.]

Ska utländsk arbetskraft i Sverige tjäna lika mycket som svenskar? Det ska vara justa villkor var svaret. Det finns 15-20 000 utstationerade. De kan bara få minimivillkoren sade Saarinen. Man kan sluta avtal menade Svantesson. Det är EU-domstolen som hittat på regleringens tillämpning. Saarinen hänvisade till att LO och S krävt att svenska kollektivavtal ska gälla. Protektionism? Saarinen försökte få svar på frågan om det var rätt att två personer på samma arbetsplats med lika jobb har olika löner. Det är fel att riva upp "Lex Laval" menade Svantesson.

Ännu en gång upprepade Svantesson att det skulle vara "schysst" på den svenska arbetsmarknaden med villkoren. Hon höll på den fria rörligheten i EU.

Mot bakgrund av påannonseringen som antydde att vi skulle få veta något om hur regeringen kan skapa nya jobb var dagen "Ekots lördagsintervju" en stor besvikelse. Merparten av programmet handlade om helt andra frågor. Ett flagrant exempel var diskussionen om arbetsmarknadsministerns privata religiösa engagemang och aktivism i Israel-frågan. Inte heller den utländska arbetskraftens juridiska förhållanden rörde jobbfrågan.

Istället för de perifera frågor som Svantesson inte har något direkt ansvar för borde vi ha fått hennes uppfattning om hur regeringens finanspolititik kunde skapa jobb. Har jobbskatteavdragen skapat jobb utöver den finanspolitiska effekten i form av ökad efterfrågan? Svantesson har ändå forskat en del på arbetsmarknadens område och hon borde kunna förklara hur en ev sådan effekt skulle fungera. Först skulle fler söka arbete hellre än gå på bidrag. Därefter skulle arbetsgivarna av någon anledning vilja anställa fler (främst okvalificerade där arbetslösheten redan är stor). Har verkligen det senare ledet förverkligats?

Har inte jobbskatteavdragen snarare bidragit till att fler blivit långtidsarbetslösa istället för förtidspensionerade? Och har inte de låga ersättningarna och de hårda kvalifikationsvillkoren i a-kassan medfört att de mera välutbildade arbetslösa onödigt snabbt tagit vilket jobb som helst och därmed utestängt de lågutbildade från de enda jobb de skulle kunna få? Här finns väl ytterligare en förklaring till att långtidsarbetslösheten ökat? Det kanske inte är så som nämndes inledningsvis i programmet att arbetsgivarna på kort tid blivit mer krävande vad beträffar formell utbildning?

Vi fick inte heller någon information om hur det kan komma sig att  det på åtta år (jan-06-jan-14) skapats ca 300 000 nya jobb samtidigt som arbetslösheten ökat (Scb). Detta har varit möjligt trots att exporten har utvecklats katastrofalt dåligt..Eftersom sysselsättningsgraden bara ökat med några tiondelar måste det vara befolkningsökningen som ligger bakom. Den har i sin tur nästan helt berott på invandringen. Har regeringens politik bidragit till detta jobbskapande? Borde inte i så fall ytterligare doser av denna politik kunna minska arbetslösheten? Eller är svenskar mer svåranställda än stora kategorier invandrare? Vad beror det i så fall på?

Som synes saknas det inte intressanta frågeställningar att konfrontera arbetsmarknadsministern med istället för de perifera frågor som avhandlades idag. Vi borde få veta om det är arbetsmarknadsministern, hela regeringen eller någon ytterligare kraft som skapar de nya jobb som faktiskt har kommit till på åtta år.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetsmarknadspolitik, Elisabeth Svantesson, finanspolitik, regeringen, invandring, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Ska jobbrapporter för arbetslösa ge bättre matchning?

Tendensen att stressa kvalificerade arbetslösa att även söka jobb som är mer lämpade för svåranställda kan öka långtidsarbetslösheten och försämra marknadens effektivitet. Krav på jobbrapporter kan öppna för höjd a-kassa och den vägen bättre effektivitet.

Från den 1 september 2013 måste arbetslösa varje månad skicka in rapporter om sitt arbetssökande (DN 1/8). Regeringen vill öka kontrollen av dem som lyfter a-kasseersättning och har skjutit till 46 miljoner kronor för ombyggnad av arbetsförmedlingens datasystem. 150 personer ska nyanställas för att sköta den ökade administrationen.

Syftet med nyordningen anges inte men kan rimligen vara ett led i förbättringen av matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivare, som man anser inte sköts tillräckligt bra. En följd borde bli att de arbetslösa med ersättning söker fler jobb - i juni 109 000 personer. Men kommer arbetslösheten då att minska?

Matchningen på arbetsmarknaden är ett intrikat problem. Socialdemokraterna har tagit fasta på en kritik som går ut på att företagen har många lediga platser som de inte kan besätta. Det är dålig matchning påstår de och tycks rikta kritiken mot regeringens sätt att låta Arbetsförmedlingen slöa till i förmedlingsverksamheten.

Detta är emellertid enligt min mening  till största delen inte något matchningsproblem. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många arbetssökande som skulle passa för den typ av jobb som näringslivet har svårt att hitta folk till. Hur bra sökprocesserna än är skulle det inte gå att tillgodose företagens behov. "Matchningsproblemet" är istället i bästa fall ett utbildningsproblem. Men det kan också vara en följd av orealistiskt önsketänkande hos arbetsgivarna.

Bättre matchning kan minska arbetslösheten om det faktiskt finns arbetssökande till de jobb som finns lediga men där det finns svårigheter för parterna att komma i kontakt med varandra så snabbt som skulle vara möjligt.  Detta problem skulle kunna reduceras om de arbetssökande kunde söka fler jobb per tidsenhet.  Med hårdare kontroll och låg arbetslöshetsersättning är tanken att sökaktiviteten ska kunna hållas intensiv. Men det finns problem även här.

Ett förenklat exempel kan illustrera vad som kan hända. Antag att det finns två kategorier arbetssökande på arbetsmarknaden: ingenjörer och städare. Normalt skulle ingenjörerna vänta tills det finns ingenjörsjobb att söka och det kan ta tid. Om staten kontrollerar ingenjörernas sökprocess hårdare och fordrar att de också söker städjobb kan man få ner deras arbetslöshet genom att de kan få jobb där de är överkvalificerade. Detta reducerar emellertid antalet lediga jobb för städarna. Det tar då längre tid för dem att få jobb. Netto minskar inte arbetslösheten.

Vad vi kan vänta oss av en snabbare sökprocess för dem med "multikvalifikationer" är en ökande långtidsarbetslöshet för dem med få kvalifikationer. De måste vänta längre på att få lämpligt jobb eftersom mera kvalificerade hela tiden tar en del av de passande enkla lediga jobb som dyker upp. Följden av detta blir rimligtvis att en del av de långtidsarbetslösa mer eller mindre slås ut från arbetsmarknaden. Dessa personer fortsätter då att vara arbetslösa även när det blir högkonjunktur och hamnar i det som tidigare kallades Fas 3. Strukturarbetslösheten ökar och Nairu-nivån eller jämviktsarbetslösheten stiger. Den s k beveridgekurvan (samb vakanser och arbetslöshet; källa LO) förskjuts utåt:

Samma antal lediga platser som 2007 gav drygt en procentenhet högre arbetslöshet 2012

 Om även de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle räknas in i kurvan ovan skulle skillnaden mellan 2007 0ch 2012 bli ännu större. Arbetsmarknadens funktionssätt ("matchningen") har alltså försämrats och inte förbättrats som finansminister Anders Borg hävdade för något år sedan. Man kan därför spekulera kring syftet med införandet av jobbrapporter i en annan riktning. Dessa kan ge möjlighet att motverka rekryteringen av överkvalificerade till jobb som bäst lämpar sig för mera svåranställda. I kombination med en höjd a-kassa för de mer kvalificerade (genom en höjning av ersättningstaket) skulle dessa kunna vänta med att söka "första bästa jobb" och därmed förbättra situationen för de svåranställda.

Inför valet 2014 är det dessutom läge att införa populära reformer som en höjning av a-kassan. Detta måste dock göras på ett sätt som gör att Borg inte tappar ansiktet. Ökad kontroll av de arbetslösa med hjälp av månatliga jobbrapporter kan påstås vara en förutsättning för att kunna tillåta en höjd arbetslöshetsersättning.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbrapporter, arbetsförmedlingen, matchning, nya jobb, arbetslöshet, a-kassa, arbetslöshetsersättning, höjd a-kassa, beveridgekurva, arbetsmarknad, fas 3, Anders Borg, ekonomi, politik på intressant.se

Integrationen ganska lyckad - 54 procent av jobben gick till invandrare

Av de 303 000 nya jobben 2006-13 gick 163 000 eller 54 procent till utrikesfödda. Antalet jobb för dessa ökade med 28 procent mot knappt 4 procent för de inrikesfödda. På marginalen har dock arbetslöshetens ökning med 0,9 procentenheter främst drabbat utrikesfödda.

Det påstås ofta att regeringens integrationspolitik skulle vara helt misslyckad. Och det är förvisso sant att det finns stora problem i vissa storstadsförorter och på andra invandrartäta platser. Men i rättvisans namn måste Alliansens politik bedömas mot bakgrunden av den tidigare utvecklingen och  mot de påfrestningar som integrationspolitiken utsätts för från invandringspolitiken.

Sedan år 2000 har den ackumulerade invandringen varit närmare en miljon personer. Men utvandringen är i runda tal hälften så stor (SCB) genom återutvandring och utvandring av inrikesfödda. Dessutom påverkas de senares antal av återinvandring. Antalet utrikesfödda har därför på 12 år ökat med 470 000 personer. Andelen var i slutet av 2012 uppe i 15,4 procent och andelen med utländsk bakgrund (m utrikesfödda föräldrar)  var 20,1 procent.

Eftersom det traditionellt tar många år för speciellt utomeuropeiska invandrare att få jobb betyder ökad sådan invandring i början av 00-talet att integrationsproblematiken skärps under slutet av 00-talet och början av 10-talet. En fortsatt omfattande sådan invandring skapar i sin tur problem ett antal år framöver under 10-talet.

Trots detta har de utrikesfödda tagit hand om 54 procent av de nyskapade jobben på 303 000 personer maj 2006 - maj 2013 (163 000 personer). Sysselsättningen för de utrikesfödda har ökat med 28 procent och för de inrikesfödda med knappt 4 procent.

Den långsiktiga utvecklingen har inneburit en ökning av antalet utrikesfödda i befolkningen under första delen av 00-talet (-00-06) med 171 000 personer. Det är dessa som 2006-2012 till stor del sätts i arbete under den nya regimen. Men samtidigt har det under denna regeringsperiod skett en ökning av den utrikesfödda befolkningen med 298 000 personer. Eftersom sysselsättningsbenägenheten hos en stor del av denna del fortsatt att vara lägre än hos inrikesfödda (kanske i ökande grad pga inflyttning från Afghanistan och Somalia) kunde man ha väntat att sysselsättningsgraden för de utrikesfödda skulle ha minskat i betydande omfattning under alliansregeringen. Men minskningen blev bara 0,9 procentenheter (från 58,8 till 57,9 procent).

Den snabba ökningen av utrikesfödda har dock inte kunnat ske utan en ökning av arbetslösheten. Detta har skett i kombination med de ekonomiska kriserna globalt och i euro-zonen. Sveriges ekonomi har påverkats negativt av dessa kriser. Ändå har de utrikesföddas arbetslöshet i maj bara ökat från 13,1 procent till 15,7. Genom den kraftiga ökningen av sysselsättning och arbetssökande (+57 %)  blir dock antalet ganska högt eller 51 000 fler arbetslösa utrikesfödda. Den inrikesfödda befolkningens arbetslöshet ökade med 0,2 procentenheter (från 6,4 % till 6,6 %), eller med 18 500 personer.

Av den ökade arbetslösheten 2006 - 2013 (i maj) på 69 000  drabbades de utrikesfödda till 74 procent. En viss del av detta arbetslöshetsproblem berodde på de ekonomiska kriserna och en annan del på att alltför många svårsysselsatta gjorde inträde på den svenska arbetsmarknaden. Statistiken tillåter inte en redovisning av storleken på resp grupp.

Är det troligt att en socialdemokratisk regering hade kunnat åstadkomma ett bättre integrationsresultat? Kan vi tänka oss att S skulle ha kunnat fortsätta sin bidragspolitik med sjukskrivningar och förtidspensioneringar? Det hade kanske inneburit att 50 000 färre bidragstagare hade kommit ut i arbetskraften och då inte hade tagit jobben från invandrarna. En sådan politik förutsätter att dessa två grupper konkurrerar om samma typer av jobb, vilket ingalunda är säkert.

Eller ska vi tro att S hade kunnat begränsa invandringen så att integrationspolitiken hade varit helt i takt med invandringspolitiken? Begränsningen hade behövt vara litet större än de utrikesföddas ökning av arbetslösheten eftersom 18 500 fler inrikesfödda också blev arbetslösa. Det förefaller vara ett omöjligt alternativ även om det tycks finnas en del sådana tongångar inom LO.

Ytterligare en hypotetisk väg för S är att deras tänkta utbildningssatsningar - i form av att alla ska gå igenom gymnasiet med godkända betyg och att alla som eventuellt har behov av a-kassa eller socialbidrag måste gå igenom gymnasieutbildning före 25 års ålder - skulle ha gett jobb åt de extra invandrarna eller åt andra svåranställda. Sannolikt skulle inte integrationspolitiken kunnat bli så mycket bättre. Eventuella nya jobb hade knappast gått till de nyanlända.

Slutligen finns alternativet att anställa de arbetslösa i den offentliga sektorn. Med 20 000 kr/m i lön blir kostnaden runt 22 mdr kr eller ca 0,6 procent av BNP. Det är inte så mycket jämfört med mer än 100 mdr i skattesänkningar under perioden och avspeglar att arbetslöshetsproblemet inte är särskilt mycket allvarligare än under Göran Perssons sista tid. Om 69 000 fler anställs i offentlig sektor är det dock fortfarande knappast de nyanlända som skulle få jobben.

I stora drag har alliansregeringens integrationspolitik varit så framgångsrik som man rimligtvis kan begära. Man har lyckats skapa jobb åt stora grupper utrikesfödda samtidigt som fler som annars skulle ha blivit förtidspensionerade eller sjukskrivna också sökt arbete på en marknad som tryckts ner av finanskrisen och eurokrisen.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeetslöshet, massarbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, arbetsutbud, arbetsmarknad, jobbpolitik, regeringen, invandring, utrikesfödda, val 2014, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Det skapades 303 000 nya jobb 2006-2013

Regeringen har lyckats öka antalet nya jobb med 7 procent och arbetsutbudet med nästan 8 procent. Den naturliga folkökningen exkl invandring har varit 2 procent. Varför beskrivs inte detta som en stor framgång?

Hur ska man utvärdera regeringens jobbpolitik på ett rättvist sätt? Syftet med politiken verkade i valrörelsen 2006 vara att minska "utanförskapet". Detta innebar i princip att det skulle bli mera lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag.

Alliansens politik gick därför ut på att med olika ekonomiska och administrativa incitament öka utbudet av arbetskraft. Det var en första förutsättning för att det skulle skapas fler jobb. Mera rått uttryckt skulle alltså fler börja söka arbete och fler skulle vara beredda att snabbare ta arbete eftersom det blev mindre lönsamt att lyfta a-kasseersättning. Förtidspensioneringarna och sjukskrivningarna skulle minska och det ökade arbetsutbudet kunde förmodas skapa en större benägenhet att ta jobb med lägre löner, vilket underlättades av skattesänkningar för löntagare.

Jobbpolitiken gick ursprungligen mera ut på att skapa jobb än på att minska arbetslösheten. Med tiden har en formalistisk syn på själva arbetslöshetsprocentens utveckling kommit att etableras. Jag vill dock hävda att en förutsättning för fler jobb genom lönebildningen (lägre lönekostnader) också förutsatte en betydande arbetslöshet. Regeringen kan dock retoriskt avvisa det argumentet med att jobbskatteavdragen medger en tillräcklig lönejustering nedåt så att ingen får lägre nettolön. I huvudsak gäller detta resonemang den strukturella arbetslösheten.

Konjunkturarbetslösheten var år 2006 inte någon viktig fråga eftersom den begynnande högkonjunkturen tenderade att reducera denna. Hur regeringen skulle utforma politiken om en ekonomisk världskris (t ex finanskris) eller en eurokris skulle inträffa fanns inte på kartan. Jobbpolitiken innebar inga utfästelser om jobbskapande vid en konjunkturkris.

Regeringen har utsatts för kritik mot jobbpolitiken som framställts som misslyckad i media och av den politiska oppositionen. Fredrik Reinfeldt har i ganska allmänna ordalag hänvisat till att Alliansen ändå skapat 200 000 nya jobb. Idag är den uppgiften två år gammal. Sanningen är att det blivit 303 000 nya jobb i maj 2013 jämfört med maj 2006 (+7,0 %).

Från maj 2006 till maj 2013 skapades 303 000 nya jobb enl SCB

Denna uppgift har dock viftats bort i debatten med argumentet att befolkningen ökat på sju år vilket gör det naturligt att jobben ökar. Detta låter bestickande men i stort sett är invändningen felaktig. Om vi börjar med befolkningsökningen kan vi se varför.

På sju år har Sveriges befolkning ökat från 9 miljoner till 9,5. Närmare bestämt med 508 100 personer (från 9 048' till 9 556', SCB). Av denna ökning berodde 347 500 på invandringen - dvs antalet utrikesfödda ökade och svarade för 68,4 procent av befolkningsökningen. I slutet av 2012 var 1 473 000 personer födda utomlands.

Hela ökningen av befolkningen har dock inte skett i arbetsföra åldrar. Befolkningen i åldersgruppen 15-74 år har ökat något mindre eller med 425 000 personer (+6,3 %) varav man kan anta att åtminstone 291 000 är utlandsfödda (68,4 %). Det är alltså endast 134 000 som är inrikesfödda  och de svarar för en ökning av den arbetsföra befolkningen med 2,0 procent. Man kan därför inte säga att en naturlig folkökning också ökar antalet jobb i detta fall. Mer än två tredjedelar av folkökningen fordrar att det skapas jobb som är anpassade för nyanlända utrikesfödda. Vi vet att detta inte går med automatik utan fordrar en uttänkt politik för integration och jobbskapande på arbetsmarknaden.

Alla som bidrar till ökningen av den arbetsföra befolkningen söker inte arbete. Det kan vara ungdomar som ska fortsätta att studera eller äldre som vill gå i pension åtminstone vid 65 eller kanske tidigare. Det egentliga arbetskraftsutbudet definieras av dem som står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande eller sysselsatta. Detta kallas också arbetskraftsdeltagande. I åldersgruppen 15-74 år ökade arbetskraften (AK) med 372 300 personer maj-06 till maj-13 (från 6723,9' till 7149,0' - eller med 7,9 %).

Dessa 372 300 personer utgör alltså facit för regeringens politik för ökat arbetsutbud. När hela befolkningen ökade med 5,6 procent har regeringen förmått att öka arbetsutbudet med 7,9 procent. Utbudspolitiken har definitivt lyckats över förväntan även om man haft god hjälp av invandringen, som också kan antas ha dominerats av personer i arbetsför ålder.

Steg två i regeringens jobbpolitik är att det ökade arbetsutbudet också ska börja arbeta. Det fordrar att det finns ekonomiska förutsättningar för att det ska skapas nya jobb. Också här har regeringen lyckats förvånande bra. Den arbetsföra befolkningen har ökat med 6,3 procent medan antalet jobb ökat med 7,0 procent (en faktaöversikt finns i min förra bloggartikel 18/7-13). Andelen sysselsatta i relation till den arbetsföra befolkningen har ökat från 64,9 till 65,3 procent - trots den  extra ökning av befolkningen 65-74 år som 40-talisternas pensioneringar medför (deras sysselsättning upphör men de finns kvar i den arbetsföra befolkningen).

Är detta en lyckad politik? Oppositionen har klarat konststycket att framställa den som misslyckad. Det beror på att regeringens utbudspolitik lyckats något bättre än den sysselsättningsökande politiken. Arbetsutbudet har ökat 7,9 procent och sysselsättningen "bara" 7,0 procent. Det har medfört att arbetslösheten ökat från 7,4 till 8,2 procent maj -06-13. Att den arbetsföra befolkningen ökade klart långsammare talar man tyst om. Och att den naturliga befolkningsökningen endast hade fordrat några fåtal procents ökning av jobben medan ökningen faktiskt blev 7 procent får regeringen ingen credit för. Dessutom har regeringen klarat detta samtidigt som finanskrisen och eurokrisen härjat ute i världen vilket minskat Sveriges export.

De som kritiserar regeringens jobbpolitik riktar i praktiken (omedvetet) sin kritik mot att arbetsutbudet blivit för stort - dvs att invandringen blivit för generös samt mot att förtidspensioneringar och sjukskrivningar inte behandlats tillräckligt generöst. Under sex år med Reinfeldt ökade antalet utrikesfödda 74 procent mera än under Perssons sista sex år, eller med totalt ca 50 000 personer om året. Till detta kommer effekterna från minskningen av ohälsan (sjukskrivning och förtidspensionering). Den var 630 000 personer 2006 enligt KI och man anger motsvarande siffra till 419 000 för 2013 i junirapporten (pdf, s 132). Det betyder en teoretisk ökning av arbetsutbudet med 211 000 personer eller 30 000 om året.

Det förefaller som om regeringen inte förstått att göra en poäng av den lyckade utbudspolitiken.  En ökning med 7,9 procent och en ökning av jobben med 7,0 procent borde inte vara något som ska få framställas som ett misslyckande - speciellt som de inrikesföddas befolkningsökning bara svarar för ca en tredjedel av dessa siffror.

Läs även andra bloggares åsikter om arbeetslöshet, massarbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, arbetsutbud, arbetsmarknad, jobbpolitik, regeringen, invandring, utrikesfödda, val 2014, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se
(Ekonomismen komm 21/7)

163 000 av jobben gick till utrikesfödda 25/7-13

Arbetsutbudet överträffade sysselsättningsökningen

Regeringens politik för att stimulera arbetsutbudet har lyckats bättre än ökningen av sysselsättningen. Därför har arbetslösheten ökat trots att sysselsättningsgraden ändå ökat något, visar Riksbanken. Regeringen har "bundit ris åt egen rygg".

Det blev ingen räntesänkning som många hade hoppats (DI:s skuggdirektion). Räntan ligger kvar vid 1 procent.

I den penningpolitiska rapporten (prm, pdf) finns en del intressant statistik. På samma sätt som tidigare LO och Konjunkturinstitutet visar också Riksbanken att sysselsättningsgraden under alliansregeringens tid har ökat något. Men RB ställer denna i relation till utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet, dvs summan av sysselsatta och arbetssökande:

Den snabba ökningen av arbetsutbudet har gett extra arbetslöshet

Den övre kurvan visar arbetskraftsdeltagandets utveckling. Vi ser där hur andelen på tio år inte ökade trots allt tal om att fler måste arbeta för att försörja den ökande andelen äldre. En liten förbättring syns efter regimskiftet 2006 men effekten motverkas 2009 av finanskrisen. Först efter 2010 får den utbudsstimulerande politiken effekt på arbetskraftsdeltagandet. Det sker en ökning med 2 procentenheter på drygt tre år.

Tyvärr följer sysselsättningsgraden inte efter fullt ut. Den stannar 2013 endast på en något högre nivå än 2006. Exporten tar inte fart på grund av eurokrisen. Först under andra halvåret 2014 förutser Riksbanken en ny ökning av sysselsättningsgraden samtidigt som arbetskraftsdeltagandet planar ut. Då kommer arbetslösheten att sjunka.

Utan regeringens politik för att öka arbetskraften skulle arbetslösheten idag varit ca 2,5 procent lägre räknat som relation till arbetskraften. Då skulle arbetslösheten idag varit lägre än i slutet av den socialdemokratiska perioden.

Genom att arbetsutbudets ökning blivit så framgångsrik har regeringen gett ett farligt argument till oppositionen, som börjat tala om "massarbetslöshet". Denna bild har börjat sätta sig ordentligt genom att opinionsundersökningarna inte längre ger störst förtroende till regeringen vad gäller bekämpandet av arbetslösheten. Här passar kanske talesättet "att binda ris åt egen rygg".

Hur kan regeringen misslyckas att sätta sin egen bild av vad som hänt på arbetsmarknaden? Det är förvisso svårt att förklara saker med statistik. Men en kompetent politisk informationsfunktion borde klara sådant när nu ändå verkligheten står på regeringens sida.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsutbud, sysselsättning, arbetskraftsdeltagande, arbetslöshet, nya jobb, regeringen, alliansen, socialdemokraterna, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Sveriges sysselsättningsgrad bäst i hela EU

Nu visar Konjunkturinstitutet att regeringens jobbpolitik har ökat själva sysselsättningsgraden sedan mitten av 2006. Det går inte att påstå att sysselsättningsgraden har minskat samtidigt som antalet sysselsatta har ökat otillräckligt.

Detta är samma bild som LO redovisade i slutet av april (blart 26/4-13) med den skillnaden att KI inte förutser någon sänkning av sysselsättningsgraden 2013 (pdf, tab 30). För befolkningen 15-74 år anger KI oförändrad sysselsättningsgrad (65,5%) för 2013.

I ett diagram visar KI också att den svenska sysselsättningsgraden ligger högst i EU. I Europa är det bara oljelandet Norge, som inte är med i EU, som har en något högre sysselsättningsgrad än Sverige.

Den svenska sysselsättningsgraden har återhämtat sig hyggligt efter nedgången under finanskrisen. Inte ens då låg sysselsättningsgraden beaktansvärt lägre än under regeringen Perssons tid under 00-talets första hälft.

Att regeringen lyckats hålla uppe sysselsättningen samtidigt som finanskrisen och eurokrisen slagit ut en tredjedel av den export Sverige borde ha haft idag är en bedrift som borde applåderas. Men Socialdemokraterna kommer att försöka vinna valet 2014 på argumentet att jobbpolitiken varit misslyckad. Det kommer bara att lyckas om den propagandan får stå oemotsagd.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, jobben, socialdemokraterna, regeringen, arbetsmarknad, jobbpolitiken, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetslinjens regler orsakade 59 procent av fattigdomsökningen

Skärpta regler för bidrag leder vid brist på jobb till att inkomsterna för 15 procent av alla sjunker under 60 procent av medianinkomsten. Det drabbar särskilt utlandsfödda. Alliansens argument mot S om när den relativa "fattigdomen" ökade stämmer dåligt.

Enligt den undersökning från OECD som kom häromdagen ökade andelen relativt "fattiga" från 3,7 procent till 9,1 procent mellan 1995 och 2010. Fattigdomsstrecket ligger då vid 50 procent av medianinkomsten.

Finansminister Anders Borg avvisade att regeringens politik skulle ha haft någon väsentlig betydelse för utvecklingen av dessa "klyftor". Han hänvisade till att måttet på inkomstskillnaderna (troligen gini-koefficienten) visserligen har ökat sedan 1995 men att 85 procent av ökningen inträffade under den socialdemokratiska regeringsperioden. Det skedde vid en pressträff om Finanspolitiska rådets rapport (pdf).

Magdalena Andersson (S) kommenterade undersökningen med påpekandet att det är en internationell trend att inkomstskillnaderna ökar. Men "vi socialdemokrater" försöker hindra denna utveckling medan den borgerliga regeringen försöker påskynda "utvecklingen mot ökade klyftor".

Finanspolitiska rådet konstaterar att gini-koefficienten varit förvånansvärt konstant under finanskrisen och eurokrisen. Det är detta Borg försvarar sig med. Den övergripande bilden är alltså att inkomstskillnaderna ökat något 1995-2011 och detta har skett i huvudsak under Socialdemokraternas regeringsperiod. (Enl SCB var ginik 0,227 resp 0,288 resp 0,298.)

Men OECD-undersökningen handlar inte om att ge en övergripande bild utan vill belysa hur det gått för en mindre del av befolkningen - de som finns i hushåll under 50 procent av medianen i inkomst. Denna statistik finns inte exakt hos SCB i Sverige. Men genom att där redovisas hur det gått för gruppen under 60 procent av medianen kan förhållandena detaljstuderas.

Andelen "relativt fattiga" var med 60-definitionen 7,3 procent 1995. Trots stigande inkomster överlag ökade denna andel trendmässigt fram till 2011 och var då 14,4 procent.  Det sista socialdemokratiska året 2006 var andelen 10,2 procent. Av hela ökningen 1995-2011 på 7,1 procentenheter inträffade alltså 2,9 pe eller 41 procent under den socialdemokratiska perioden. Det betyder att 59 procent av ökningen av andelen "fattiga" orsakades under den Alliansens regeringsperiod.

Det verkar som att Magdalena Andersson har mest rätt i denna dispyt om när "fattigdomsklyftornas ökning" orsakades. Borgs argumentation att i huvudsak förneka ansvar är något egendomlig och verkar vara ett misstag. När de borgerliga lanserade arbetslinjen var ju syftet att göra det mindre lönsamt att leva på bidrag och att sänka skatten för de arbetande. Det betyder att skattesänkningarna gick till löntagarna och det är sällsynt att den som arbetar inte kommer upp i en inkomst på 60 procent av medianen. Därmed steg gränsen på 60 procent och fler som inte arbetade hamnade då under gränsen. Löneskillnaderna ökade ju inte, se gårdagens bloggartikel.

Eftersom olika bidrag inte har höjts under alliansregeringens tid har dessas betydelse blivit allt mindre i relation till övriga inkomster. T ex har a-kassan och barnbidraget minskat i realvärde och socialbidragen endast ökat i takt med prisökningarna. Realinkomsterna för medianen har ökat med 15,4 procent 2006-11 (exkl reav). Samtidigt minskade realinkomsterna för decil 1, som till största delen lever på bidrag eller låg pension, med 2,5 procent.

En ytterligare orsak till att en större andel av befolkningen sjunkit under fattigdomsstrecket är att allt färre kvalificerar sig till a-kassa genom de skärpta arbetsvillkoren. Dessa personer är hänvisade till att leva på socialbidrag eller lita på försörjning från släktingar och bekanta. Här finns förklaringen till att realinkomsterna i decil 1 kunde sjunka trots att den allmänna ökningen med 15,4 procent. Gruppen 20-64 år av arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade fick enl SCB en minskning av realinkomsterna med 4,3 procent medan ökningen för samtliga 20-64 år var 13,6 procent.

Att gruppen arbetslösa har fått allt lägre bidrag (inte uppfyllt arbetsvillkoren) kan bero på att andelen nytillkommande utlandsfödda ökat. Denna grupp har delvis dessutom i sig haft en mycket dålig utveckling av realinkomsterna 2006-11 enligt SCB. För gruppen utlandsfödda inom EU27 (utom Norden) var ökningen 0,8 procent. För utlandsfödda i övriga Europa var ökningen 3,9 procent och för utlandsfödda utanför Europa blev det en minskning av realinkomsten med 5,4 procent (gäller 1-10 år i Sverige med ålder 20- år). Hela gruppen utlandsfödda utanför Europa hade dessutom en genomsnittlig inkomst på 57,5 procent av totalen (2011).

Hur arbetslinjen egentligen är tänkt på detta område är inte riktigt tydligt. Men det kanske är meningen att de låga bidragen för utlandsfödda ska stimulera dem att söka arbete så fort som möjligt. I så fall är det meningen att andelen fattiga ska öka i takt med att antalet utlandsfödda blir fler - åtminstone så länge det råder brist på lämpliga arbeten. Socialdemokraterna bör å andra sidan inte rikta kritik mot att den relativa fattigdomen ökar om det beror på ökad asylinvandring. Det blir i så fall på samma gång en kritik mot flyktingmottagandet. Eller vill S öka bidragen så att fattigdomen minskar?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, jobbskatteavdrag, invandring, utlandsfödda, inkomstutveckling, relativ fattigdom, OECD, arbetslöshet, fattigdom, socialdemokraterna, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Socialdemokraternas skickliga retorik mot arbetslösheten

I vårmotionen och 1 maj presenteras en rad resonemang om sänkt arbetslöshet. Men det konkreta innehållet är magert. Det är inte mycket bättre än vad som presenterades under jobbkongressen 2009. Retoriken är dock mer framgångsrik.

Det sägs att arbetslösheten blir den viktigaste valfrågan 2014. Därför gäller det för Socialdemokraterna att klara två uppgifter på detta område i den politiska debatten:

1. Etablera bilden av regeringens politik mot arbetslösheten som misslyckad.
2. Lansera sig som partiet med en säkert recept mot arbetslösheten

Punkt 1: Statistiken över arbetsmarknaden är långtifrån entydigt dyster. Men Socialdemokraterna är med hjälp av en flod av statistiska uppgifter på väg att lyckas diskreditera regeringens politik mot arbetslösheten. Redan lanserandet av målet att Sverige ska ha lägre arbetslöshet än Österrike 2020 ger ett övertag.

Punkt 2: S har länge försökt ta ifrån regeringen försteget i arbetslöshetsfrågan. Det mest ambitiösa försökat var när Mona Sahlin och Thomas Östros hösten 2009 arrangerade en särskild partikongress - den s k jobbkongressen. Den blev ett fiasko i brist på konkreta förslag (blart nov-09). Ingen kommer ens ihåg att den avhölls.

Nu tar S nya tag. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har redan genom sina personligheter bättre möjligheter att för väljarna lansera en jobbpolitik med fortfarande litet konkret innehåll som någonting lovande för framtiden.  Men de har också genom sina erfarenheter möjligheter att presentera konkreta resonemang som kan förväxlas med konkreta åtgärder.

Hittills har man agerat på följande fem receptområden:

1. Stimulanser genom finanspolitik
2. Lättnader för näringslivet
3. Göra folk mer anställningsbara
4. Anställa i offentliga sektorn
5. Subventionera jobben för svåranställda

1) I höstas ville S stimulera efterfrågan generellt med 10,8 mdr kr. Detta förlag verkar man ha  dragit tillbaka men man nämner det ändå försåtligt nog i motionen om vårbudgeten, VÅM-13 (pdf). Däremot gick idag 1 maj LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i ett tal ut med LO:s gigantiska finanspolitiska stimulansförslag på 70 mdr kr, som jag skrev om 25/4 (DN). Men Magdalena Andersson anser att den internationella konjunkturen kommer att förbättras under första halvåret 2014, vilket sannolikt gör generella stimulanser onödiga. Löfven säger nej till LO (DN). Rörelsen går i otakt på punkt 2.1.

2) Löfven har erfarenhet av näringspolitik. Därför lanserar han ett innovationspolitiskt råd "direkt under statsministern" och allmänna satsningar på "kapitalförsörjning för inkubatorer samt en nationell strategi för innovationsupphandling". En forskningskommission om arbetslösheten i olika länder ska inrättas (ska ledas av prof Mårten Palme, DN). Dessutom ska exportstödet till mindre företag öka. Mer konkret är att sjuklöneansvaret andra veckan för arbetsgivarna ska avskaffas utan att arbetsgivaravgifterna höjs.  Men hur många jobb kan det bli?

Socialdemokraterna vill också försämra för näringslivet. Genom att fördubbla löneskatterna för ungdomar och fördubbla restaurangmomsen kommer man att försämra möjligheterna till nyanställningar och rentav förstöra ett antal redan existerande jobb.

3) S vill satsa på att alla ska fullfölja gymnasieutbildningen. En sommarskola på 20 dagar ska göra att de som inte ens är behöriga för gymnasiet efter grundskolan (anges till 12,5 % 2012) kan börja gymnasiet. Detta ska bli obligatoriskt för alla upp till 18 år. Även därefter ska man tvinga dem som hoppat av att utbilda sig klart upp till 25 års ålder. Annars ska de inte få a-kassa eller socialbidrag. Klasserna ska göras mindre. En 90-dagarsgaranti för ungdomar införs som både handlar om att erbjuda jobb och utbildning. Men vilka jobb det skulle röra sig om anges inte.

I motionen anger S vilka jobb som behövs enligt Arbetsförmedlingen. Listan visas i nedanstående tablå:

Varför blir inte de i FAS3 gruvarbetare eller förskollärare?

Det är alltså främst ganska kvalificerade jobb, som ofta kräver högskoleutbildning, som finns att tillgå. Hur tvångsutbildade gymnasieelever ska kunna få dessa jobb framgår inte. Den AMP-åtgärd som tidigare kallades FAS3 (nu sysselsättningsfasen) vill S avskaffa genom att erbjuda jobb eller utbildning (detta har dock erbjudits redan i de tidigare faserna). Det verkar finnas andra hinder som gör att dessa personer inte blir t ex gruvarbetare eller förskollärare.

I VÅM-13 omnämns en del gamla utbildningssatsningar från 2012. Det är bl a ökad bristyrkesutbildning (5 500 platser), yrkesvux och komvux (8 000 platser) samt yrkeshögskola, högskola och universitet (4 000 platser). Dessutom trodde man att intensifierad arbetsförmedling för dem i FAS3 skulle ge 5 000 jobb. Huruvida denna politik fortfarande gäller är inte helt klart.

4) S vill anställa fler inom den offentliga sektorn i form av s k extratjänster (gäller även ideella sektorn). Dessa jobb ska ges till dem som nu sysselsätts i FAS3 (ca 34 000 pers). Det kan vara fråga om städning på sjukhus, omvårdnad om äldre och tillsyn för att de äldre ska komma ut oftare. Extratjänsterna får inte tränga ut ordinarie arbeten och ska betalas med avtalsenlig lön bekostad av staten. Men hur ska man garantera att kommuner och landsting inte avskedar ordinarie personal och anställer gratis extrapersonal?

5) S vill subventionera s k yrkesintroduktionsjobb för unga som varit arbetslösa mer än sex månader. Hela lönekostnaden för kommuner och landsting ska betalas upp till 75 procent av heltid. I den privata sektorn ska arbetsgivarna få 10 000 kr per månad (inte per år som Anders Borg trodde). Staten ska också betala handledarstöd. Detta förutsätter avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Man beräknar att det kan bli 10 000 jobb för en kostnad på 400 mkr. Förslaget kommer troligtvis att genomföras av regeringen.

Från förra året finns också ett förslag om särskilt anställningsstöd med 3 500 platser omnämnt. Hur stor subventionen är anges inte.

Socialdemokraternas motion är ganska ostrukturerad i sin disposition där många upprepningar förekommer. Den förefaller bestå av ett hopklipp av tidigare texter och den saknar djupare analyser. Alla som orkar sätta sig in i vad som står i motionen inser att här presenteras ett antal osmälta idéuppkast utan större konkretion eller realism. Motionen ska tydligen enbart utgöra en formell grund för att hävda att man har en politik för nya jobb.

Inte heller nu har S någon konkret politik för nya jobb. Skillnaden mot 2009 är att Socialdemokraterna idag är skickligare i sin retorik och har företrädare som inger större förtroende än Sahlin och Östros. Det kan man komma långt med om mottagarna är okritiska eller välvilliga.

["Åtstramningen är katastrofal" Per Lindvall SvD 2/5-13] [Lindvall: Samhällets ekonomi inte som en familjs, SvD 7/5-13]
Andra bloggar om: nya jobb, första maj, socialdemokraterna, LO, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, regeringen, sysselsättning, ekonomi, politik på intressant.se

Stimulanspolitik i Sverige?

Det är inte finanspolitiken utan arbetsmarknadspolitiken som borde diskuteras i debatten om nya jobb.

De senaste dagarna har två stora stimulansförslag lagts fram. Det ena kom från LO i förra veckan (blart 24/4-13)  med en ram på 100 mdr kr och det andra från förre v riksbankschefen Kristina Persson, nu ordf för Global Utmaning. Det senare presenterades på Brännpunkt i SvD 28/4-13 och har en ram på 200-300 mdr kr.

Däremot verkar det som om Socialdemokraterna övergett sitt stimulanspaket på 10,8 mdr kr från budgetmotionen 2013 som lades fram i höstas. Vårmotionen (pdf) nämner visserligen att barnbidragen och a-kassan mm borde höjas, men detta var i höstas kopplat till en mindre sänkning av bolagsskatten än den som regeringen vidtog.

Magdalena Andersson (S) menar att den svenska ekonomin kommer att förbättras genom en exportökning vid mitten av 2014. Därför verkar man inte vara så angelägna längre att vidta allmänna stimulanser av ekonomin. Detta är ett helt annat perspektiv än LO:s och framförallt Kristina Perssons. Hon menar att det kommer att dröja till 2017 innan exporten sätter fart på Sverige. Därför borde regeringen satsa på att få upp investeringarna: "

Global Utmaning har räknat på investeringsbehoven och kommit fram till att de snarare borde ligga på cirka 800 miljarder i stället för cirka 500–600 miljarder per år.
Det skulle motsvara ungefär den andel av BNP som investeringarna låg på under 60- och 70-talen och kunna skapa ungefär 200000 nya jobb."

 Det är förvånande att en tidigare vice riksbankschef är så vidlyftig med angivandet av hur mycket stimulanspolitik som behövs. Om sysselsättningen ökar med 200 000 personer borde arbetslösheten minska med 4 procentenheter. Då skulle den ligga på drygt 4 procent när seriösa bedömare (KI) säger att Nairu ligger kring 6,5 procent. Riksbanken skulle alltså behöva höja räntan extra mycket redan innan exporten börjar öka.

Min bedömning är att en "normalisering" av exporten skulle minska arbetslösheten med 2 procentenheter. Det skulle bli glödande överhettning med den politik Global Utmaning föreslår i form av bl a miljöinvesteringar. Det är inte för inte som LO har flera sidor med resonemang om hur arbetsmarknaden skulle fungera om dess stimulansförslag skulle ge 100 000 nya jobb. Här låter man som Anders Borg för några år sedan när han trodde på 4,9 procents arbetslöshet 2015.

Det verkar vara Socialdemokraterna som är mest realistiska. Utrymmet för stimulanspolitik är ganska begränsat och måste vara flexibelt, vilket regeringen sannolikt tar fasta på i höst. Därför borde den ekonomisk-politiska debatten inte handla så mycket om finanspolitik och generella åtgärder för att få ner arbetslösheten.

Åtgärder för att sänka den höga arbetslösheten borde i fortsättningen bli mycket mera teknisk och arbetsmarknadspolitiskt orienterad. Socialdemokraterna frågar t ex varför långtidsarbetslösheten tredubblats under alliansregeringens tid. Ett svar på den frågan borde vara att det beror på att regeringen belastat arbetsmarknaden med 230 000 svåranställda, som tidigare hade varit långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.

Arbetslöshetsfrågan blir då i övrigt en diskussion om lärlingssystem, bättre matchning och bättre arbetsmarknadsutbildning samt subventionering av de svåranställdas jobb. Socialdemokraterna har ett antal förslag som är svåra att överblicka. Regeringen borde komma med ingående kommentarer till realismen i dessa förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, socialdemokraterna, ekonomi, politik på intressant.se

Regeringen har lyckats med sysselsättningen enligt LO

Sysselsättningsgraden är nu högre än vid mitten av 2006. Regeringen har inte misslyckats med sin jobbpolitik som oppositionen lyckats hävda.

Statistiska centralbyrån har häromåret gjort en omläggning av sysselsättningsstatistiken som medfört att jämförbarheten bakåt gått förlorad. Nu ska sysselsättningen anges i åldrarna 15-74 år istället för 16-64 år eller 20-64 år som tidigare. Det är sannolikt en följd av en naiv följsamhet mot internationella krav på enhetlig redovisning som inte tillför särskilt mycket, utan snarare förstör den svenska debattens faktarelatering för  sysselsättningen.

En snabb sökning hos SCB på sysselsättningsgraden ger till resultat AKU för fjärde kvartalet 2012. Där finns ingen möjlighet att göra jämförelser bakåt. Sysselsättningsgraden för 15-74 år anges till 65,3 procent. Vad säger det? SCB:s generaldirektör Stefan Lundgren borde skärpa sig! Han är inte en vanlig korkad byråkrat utan har varit VD för SNS.

I ett diagram i AKU (pdf) kan man utläsa att ungdomsarbetslösheten är ca 12 procent av befolkningen 15-24 år, inte 25 procent som oftast uppges i media. Att ca hälften av dessa "arbetslösa" utgörs av gymnasister och studenter som vill ha några timmars extraknäck framgår dock inte. Detta är dock inte det viktiga i debatten om sysselsättningsgraden.

Genom omläggningen av statistiken har jämförelser bakåt av det nya måttet utsatts för en försåtlig strukturpåverkan. Gruppen 55-74 år blir allt större men har på grund av pensioneringar en låg sysselsättningsgrad. Det betyder att det av demografiska skäl just nu när 40-talisterna går i pension kommer att ske en strukturellt orsakad nedgång i sysselsättningsgraden 15-74 år trots att alla delgrupper har ökat sin sysselsättning. Det insåg inte Magdalena Andersson (S) häromåret när hon anklagade regeringen för att ha misslyckats med hålla uppe sysselsättningsgraden och inte bara öka antalet sysselsatta.

En artikel ur SCB:s publikation "Indikatorer" tar upp de senaste tendenserna på arbetsmarknaden (24/4) med en tillbakablick. Men den börjar 2008 och är därför av mindre värde för den aktuella politiska debatten om jobben och regeringens föregivna misslyckande. Därför var det glädjande att hitta ett diagram över sysselsättningsgraden1987-2014 i LO:s nyss framlagda konjunkturrapport (prm, pdf). På sidan 24 finns nedanstående diagram:

Trots två kriser är sysselsättningsgraden nu högre än 2006

Detta diagram visar knappast att regeringens jobbpolitik har misslyckats. Bilden av att regeringen inte skulle ha kunnat hålla uppe sysselsättningen i relation till den ökande befolkningen är felaktig enligt LO:s diagram. Ofta tillbakavisas regeringens halvdumma argument att antalet sysselsatta ändå ökat med att detta är naturligt eftersom befolkningen ökat. Men även sysselsättningsgraden 20-64 år har ökat - från ca 78,5 procent vid mitten av 2006 till ca 79,2 procent för 2013.

Denna ökning av sysselsättningsgraden har skett trots att finanskrisen, som kom från utlandet, sänkte sysselsättningsgraden med nästan 2 procentenheter och trots eurokrisen, som beror på Tysklands oförmåga att bedriva europeisk stabiliseringspolitik, som medförde en sänkning med ca 0,8 procentenheter. Dessutom har sysselsättningen ökat trots att 230 000 svårsysselsatta personer, som annars skulle ha förtidspensionerats, kom ut på arbetsmarknaden genom jobbpolitiken (blart 17/4).

Att bilden av regeringens misslyckade jobbpolitik håller på att sätta sig måste bero på en framgångsrik propaganda från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och intressant nog har massmedia spätt på denna negativa uppfattning genom att inte fordra statistiska belägg från dem som hävdar att sysselsättningen gått dåligt.

Regeringen verkar för länge sedan ha gett upp ambitionerna att hävda sin bild av politiken. Statsminister Fredrik Reinfeldt är uppenbarligen mycket trött och finansminister Anders Borg flänger runt på internationella möten och kan inte följa med den svenska debatten. Litet underligt är att det inte finns folk i finansdepartementet eller i arbetsmarknadsdepartementet som hävdar regeringens politik i stort. När hörde vi något från Hillevi Engström? Hon vekar inte vara den vassaste kniven i lådan...

Bloggart om LO:s rapport och stimulans för 100 000 nya jobb, 25/4-13
DN Andra bloggar om: sysselsättning, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättningsgrad, regeringen, jobbpolitiken, socialdemokraterna, arbetsmarknadspolitik, ekonomi, politik på intressant.se