Ska skatteoppositionen upphöra?

Sänkta skatter var skatteoppositionens sista halmstrå. Det är länge sedan debatten handlade om skatter och offentlig effektivitet, skatternas omfördelande verkningar, skatternas skadeverkningar och skatternas frihetsinskränkande effekter. Behövs det inte en uppryckning?

Moderaternas stämma och Alliansens utspel inför denna kan bli en milstolpe i opinionsbildningen för högre skatter (bloggart 20/10 2013). Framtida historieskrivning kanske då pekar på dessa dagar i oktober som vändpunkten för skatteoppositionen - en idéströmning som pågått sedan Andra Världskrigets slut. Men naturligtvis hade marken förberetts genom att den principiella skattefrågan hade tonats ner sedan ett årtionde. Jag vill peka på en viktig tidpunkt: det moderata förlustvalet 2002 som (felaktigt) tolkades som en reaktion mot skattesänkningar som principiell idé.

På ytan ser det ut som att Socialdemokraternas planer på att försöka få valrörelsen 2014 att handla om välfärden kontra sänkta skatter skulle ha utöst en omvändelse under galgen och en genomgripande omorientering inom Alliansen. Hotet kan illustreras med Aftonbladets kampanj som lanserades 17/10 under nedanstående emblem:

Det kan onekligen förefalla som om omvändelsen delvis varit improviserad eftersom det under de avgörande oktoberdagarna lämnades motstridiga besked från Moderaterna. Men det kan även finnas taktiska motiv bakom detta. Problemet för skatteoppositionen är att omsvängningen satt ordentliga avtryck i opinionen. Så här kommenterade Ewa Stenberg i DN vad finansministern sagt under stämman i Norrköping:

"Anders Borg räknade upp flera satsningar som han prioriterar högre än jobbskatteavdrag om M vinner valet: fler undervisningstimmar i skolan, fler karriärtjänster för lärare och fler lärlings- och yrkes­introduktionsplatser (viktigast). Därefter obligatorisk sommarskola, investeringar i forskning och infrastruktur och åtgärder för att stimulera byggandet."

Man kan raljera över att Anders Borg övergivit skatteoppositionen. Men omsvängningen implicerar sannolikt viktiga konsekvenser för den framtida politiken.

 

Ska den principiella skatteoppositionen upphöra?  Det finns ett antal frågor som då upphör att ha aktualitet. Den första är frågan huruvida höjda skatter för att kompensera för byråkratiseringen och produktivitetsminskningen i den offentliga sektorn ska accepteras. Skolan är ett typiskt exempel. Enligt OECD har hela utbildningssektorn tagit i anspråk 6,5 procent av BNP såväl 2000, 2005 som 2010 (Ed at a Gl 440 s, tab B2.1; pdf). Samtidigt har studieresultaten blivit sämre.

En andra fråga är huruvida omfördelningen med hjälp av skatter och offentliga utgifter ska drivas så långt som i Sverige. Om inte denna fråga hålls aktuell får vi tendenser från låginkomsttagarhåll att ifrågasätta barnbidrag och andra förmåner för dem över genomsnittet. Man gör gällande att de som tjänar mer än andra får förmåner på dessas bekostnad.

En tredje fråga är skatternas skadeverkningar. Den måste ständigt hållas aktuell annars får vi en diskussion om höjda marginalskatter, avskaffandet av RUT och ROT och liknande.

En fjärde fråga är skatternas allmänt frihetsinskränkande verkningar. Istället för skatter kan man ha avgifter för i princip allting utom kollektiva nyttigheter. Den diskussionen borde ständigt föras på olika plan.

Av min uppräkning av frågor framgår att skatteoppositionen har varit näst intill avsomnad ganska länge...

Är inte en uppryckning motiverad?

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skattepolitik, skatt, frihet, omfördelning, skadeverkningar, offentlig sektor, välfärd, avgifter, regeringen, moderaterna, Anders Borg, ekonomi, politik på intressant.se