Vad blir bättre med höjd skatt för de rika?

En förmögenhetsskatt som är större än avkastningen utjämnar visserligen förmögenhetsfördelningen. Men allmänhetens välstånd ökar inte. Tvärtom fungerar ett ofta tjänstemannastyrt ägande sämre än ett kapitalägarstyrt.

Nu är den franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty återigen aktuell i den svenska debatten. Hans bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet har just kommit i svensk översättning. Och han har också utkommit med en artikelsamling betitlad Kan vi rädda Europa? Den recenseras 31/8 av Daniel Suhonen i Expressen.  Vänstermannen Suhonen nämner inte att Piketty vill införa en federal stat i Europa med gemensam beskattningsrätt. Men han lovordar Piketty för att denne ställer fördelningspolitiskt radikala frågor. Skatter på 70-80 procent för de rika är ett exempel.

Idag 1/9 skriver Aftonbladet (Karin Pettersson) att skatten på de rika måste upp och hon ger följande råd till regeringen:

"Nu bör regeringen för en gångs skull orka ta i. För rättvisans skull. För att det är en bra konflikt.

De med mest pengar betalar inte längre en rimlig andel av varken inkomster eller förmögenhet. Nu är det dags att de får tillbaka den möjligheten.

Det är dags att höja skatterna rejält. Det är dags att rikta ilskan åt rätt håll."

Det är kanske Göran Greider som ligger bakom. I Metro den 20/8  skrev han att det enda sättet att stoppa SD var att börja "skälla på ökade klassklyftor". Men även organisationen Oxfams utspel i mars 2015 har bidragit. Där  menade man att 1% av världens befolkning äger nästan 50 procent av alla förmögenheter i världen.

Karin Pettersson har direkt fel när hon påstår att de rika inte längre betalar en rimlig andel i skatt om man med rimlig menar att de ska betala för de välfärdstjänster och andra offentliga utgifter som de själva förbrukar. Oxfam och Piketty ger däremot en missvisande bild av problemet genom att rikta sig mot förmögenheterna och inte mot inkomsterna. 

Enligt Pikettys redovisning i boken Kapitalet... äger i olika länder  "topp 1 procenten" följande andelar av alla förmögenheter:

Frankrike 22 %

Storbritannien 29 %

Sverige 21 %

USA 34 %

Europa 23 % 

.(s 352-61)

Fyller man på nämnaren i kvoten med hela världens befolkning, som utanför industriländerna inte har särskilt stora förmögenheter, får man Oxfams siffra på ca 49 %.

Vad är då problemet utöver att siffrorna rent numeriskt manifesterar ganska stora koncentrationer? Debattmässigt går det att som Greider, Petterson, Oxfam och i viss mån Piketty uppamma en hätsk opinion mot "klyftorna" för att stärka den egna positionen. Utjämning är definitionsmässigt bra och behöver inte motiveras, tycker vänsterdebattörerna. Men om man ser mera konkret på kraven att minska förmögenhetsinnehaven blir vänsterns syften oklara. 

Det är främst framgångsrika företagare som är riktigt förmögna. Det betyder att deras förmögenheter ligger bundna i maskiner, fabriker och anläggningar. De kan inte användas för att bygga fler skolor och sjukhus eller för att avlöna fler lärare och läkare. En utjämning av förmögenheterna genom att riva fabrikerna och skrota maskinerna är absurd. Det är i så fall ägandet som kan utjämnas.

Staten kan konfiskera de rikas förmögenheter, vilket kallas socialisering. Vi vet ganska väl vad som skulle hända med produktionseffektiviteten om vi införde ett sovjetiskt ekonomiskt system. Det är en säker väg till lägre välstånd och som nu senast manifesteras genom misären i Venezuela. Kommandoekonomi bör alltså undvikas.

Då återstår att höja skatten på förmögenheterna. Det måste göras globalt så som Piketty förordar. Genom att ha en förmögenhetsskatt som verkligen är högre än förmögenhetsavkastningen kommer en liten del av förmögenheten att konfiskeras varje år. En betydande del av storaktieägandet blir ointressant. De stora aktieägarna blir tvungna att sälja aktier billigt för att få ihop pengar till skatten. Så småningom har medelklassen och pensionsfonderna tagit över det mesta av ägandet av företagen. Och staten har fått in en god del av sparandet i samhället i form av förmögenhetsskatt.

Det kommer därför att finnas mindre kapital till nyinvesteringar när sparandet har omvandlats till statlig konsumtion. Spararna och pensionsfonderna investerar ju i "begagnat" kapital istället för i nysparande. Kanske staten då måste använda de ökade intäkterna från förmögenhetsskatten till aktieköp på marknaden? Det kan bli fråga om riktade nyemissioner.

Aktieägandet blir sålunda mycket spritt. Det finns knappast plats för några nyskapande entreprenörer eller intresserade finansfamiljer som vill utveckla sitt ägande. Kvar blir tjänstemän i aktiefonderna, tjänstemän i pensionsfonderna, några statliga tjänstemän som förvaltar det statliga ägandet samt en del småsparare som inte anlitar aktiefonder. Utgör detta en förbättring som bidrar till en mer dynamisk och produktiv ekonomi utan "maktkoncentration"?

Min slutsats är att en förmögenhetsskatt av närmast konfiskatoriskt slag varken ger den stora massan någon direkt höjd levnadsstandard genom omfördelning eller en bättre fungerande ekonomi. Tvärtom är risken stor att hela samhällets ekonomi stgnerar och går tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om förmögenhetsskatt, Piketty, omfördelning, jämlikhet, Oxfam, Greider, kapitalägare, socialisering, ekonomi, politik på intressant.se

Expansiva entreprenörer stoppas av Piketty?

Endast 20 procent av de rikaste i USA är chefer i stora företag - en minskning från 38 proc på 26 år. En skärpt beskattning, motiverad med en illa underbyggd teori, kommer därför att i huvudsak träffa innovativa entreprenörer.

Under tisdagsförmiddagen 17/6 presenterades vid ett seminarium på IFN en bok om entreprenörsskap med samma titel, skriven av Magnus Henrekson och Mikael Stenkula. Boken handlar om "superentreprenörerna" eller de expansiva entreprenörerna - inte om egenföretagare i allmänhet. Dessa entreprenörer har avsevärd betydelse för tillväxten och naturligtvis för framväxten av superrika personer. Därför borde de ha haft betydelse för Thomas Piketty i hans bok Kapitalet i det 21:a seklet. Men någon närmare analys av de stora entreprenörerna förekommer inte. I nationalekonomisk makroteori är det också sällsynt att entreprenörerna analyseras - tillväxten kommer från insatser av mer kapital och arbete.

Magnus Henrekson,Thomas Gür, Lena Apler och Joacim Tåg

Henrekson nämnde att på Forbes lista över dollarmiljardärer, som omfattar 1 723 personer, är 996 av dem (58%) sådana som blivit rika på entreprenörskap. Det visar att ärvda förmögenheter inte har någon dominerande betydelse (en del av de andra miljardärerna är mera ordinära rörelsedrivande företagare eller verksamma på det finansiella området). I USA har andelen miljardärer med ärvd förmögenhet sjunkit från 41 procent 1982 till 30 procent 2014. Trenden där går alltså i motsatt riktning mot vad Piketty förmodar. Men i Frankrike har 70 procent av miljardärerna ärvt sin förmögenhet.

Man kan som Henrekson nämnde fråga sig om Piketty tagit för mycket intryck av mindre relevanta franska förhållanden. I USA finns det 1,34 entreprenörsmiljardärer i relation till befolkningen (1 milj), i Sverige 0,4, i Europa 0,3 och i Frankrike knappt 0,1. Generellt har USA bara hälften så många egenföretagare som Europa men 4,2 gånger så många superentreprenörer.

Magnus Henrekson tog också upp några kritiska anmärkningar mot Piketty. Han accepterade att det nästan alltid är så att r>g (räntabiliteten större än tillväxten). Men han menade att inget land ändå haft någon ojämlikhetsspiral. Här nedan visar jag Pikettys diagram över räntabilitet och tillväxt inklusive långt framskrivna prognoser:

De närmaste 40 åren ska tillväxten sjunka något

Kanhända skulle Piketty invända mot Henrekson att ojämlikheten byggdes upp till 1913 för att därefter i hundra år minska när g>r. Den springande punkten är vad som ska hända de närmaste 50 åren då ekonomipristagaren Paul Krugman, som också välvilligt återger diagrammet, tar det för givet och har ingen uppfattning om varför tillväxten skulle sjunka och räntabiliteten öka. Henrekson menar däremot att om kapitalstocken växer kommer avkastningen på kapitalet att sjunka - inte stiga. Här gömmer sig en latent konfrontation.

Pikettys teori har som första led att takten i kapitalbildningen kommer att öka med ökad kapitalkvot (B/Y) som följd. Detta beror på de två kurvorna som spretar i slutet av diagrammet ovan samt på den oförändrade sparandetakten. Den ökande räntabiliteten kan på goda grunder ifrågasättas. Men varför ska tillväxten sjunka? Jag ställde frågan till Henrekson med perspektivet att entreprenörerna är betydelsefulla för tillväxten. Svaret var inte okomplicerat och en hel del beror på hur man mäter tillväxten när det görs innovationer. Ett exempel är Netflix. Ett annat är e-mail jämfört med kurirpost.

Att sparandet fortsätter i oförminskad takt när tillväxten sjunker går inte att belägga empiriskt under efterkrigstiden enligt Krusell och Smith. Och konventionell teori pekar också emot Piketty.

Det andra ledet i Pikettys teori säger att en större kapitalkvot (i sig något bra) i praktiken leder till att det är de redan rika som svarar för större delen av sparandet med påföljd att ojämlikheten i förmögenheter förstärks. Här nämner Henrekson att det inte finns klara belägg för att förmögenhetsfördelningen blivit mer ojämn (under efterkrigstiden). En betydande del av sparandet sker numera i pensionsfonder. De rika konsumerar dessutom en hel del i boendet och sponsrar fotbollslag eller driver välgörenhet. Skilsmässor och arvdelning motverkar också dynastibyggen. Slutligen förstör nya entreprenörer gamla förmögenheter - t ex förstörde Steve Jobs många förmögenheter placerade i Nokia-aktier.

Utöver detta måste man enligt Henrekson beakta att de 0,1 procenten mest förmögna i USA inte är tvivelaktigt produktiva chefer i storföretag. Ca 70 procent driver själva bolag. Andelen chefer har minskat från 38 procent 1979 till 20 procent 2005. Piketty feltolkar varifrån de rikas kapitalinkomster kommer - det är fråga om avkastning på entreprenörstalang och inte avkastning på finansiellt kapital.

De skattehöjningar, som Piketty föreslår (t ex 80 procent marginalskatt) är inte harmlösa om de rika är innovativa entreprenörer, menar Henrekson.

Föregående artikel om Piketty och 80 procents marginalskatt 2/6-14

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, Henrekson, förmögenhetskoncentration, innovativa entreprenörer, skatter, tillväxt, nationalekonomi, omfördelning, jämlikhet, ekonomi, politik på intressant.se

Marginalskatt över 80 procent behövs enligt Piketty

Utan att bli ifrågasatt utvecklar Piketty ett skrämmande scenario där några få kapitalister äger allt kapital i samhället. För att undvika detta borde både inkomstskatten och förmögenhetsskatten höjas. Om detta också skulle leda till ekonomisk stagnation behövde han inte svara på.

Den aktuelle franske nationalekonomen Thomas Piketty var gäst i Ekots lördagsintervju 14/6-14. Han diskuterade med Staffan Sonning. Inledningsvis avfärdade han kritiken mot förmögenhetsstatistiken som framförts i Financial Times. En del andra statistiska aspekter diskuterades också.

Piketty framförde sina allmänna farhågor för att den förmögnaste gruppen på global nivå fått en förmögenhetstillväxt som varit starkare än för vanliga sparare och starkare än den ekonomiska tillväxten. Han hade dock ingen konkret förklaring till att de rikaste kunnat få bättre avkastning än andra. Men vi måste vara försiktiga. Om vi inte vet vart ojämlikheten tar vägen kan vi en dag vakna upp med att populistiska grupper kräver åtgärder.

Problemet är mycket större i USA än i Europa - ojämlikheten har ökat mycket mindre här. Det var I USA Occupy Wallstreet-rörelsen föddes. Men Piketty vill införa en hög progressiv inkomstskatt på över 80 procent vid en inkomst på 1 miljon euro. Vi behöver en debatt om hur hög sen högsta marginalskatten borde vara. Varför behöver företagsledare en årslön på 10 eller 50 miljoner euro när det kunde räcka med 1 miljon. I USA hade man 82 procents marginalskatt 1932-80 för 1 miljon dollar. De höga lönerna bidrar inte till bättre tillväxt. Medianinkomsten i USA har stagnerat.

Tre fjärdedelar av tillväxten har gått till dem som tjänar mest. Att betala företagsledarna 10 miljoner euro istället för 1 miljon ökar inte deras prestationer. Slumpmmässiga vinstökningar borde inte gå till chefen. Piketty betonar dock att det är de mycket höga ersättningarna han talar om. Det leder också till överdrivet risktagande.

Den andra åtgärden som behövs enligt Piketty är en progressiv förmögenhetsskatt, helst global. Fastighetsskatten bör göras progressiv. Men det totala skatteuttaget ska hållas oförändrat. Skatten ska tas ut på nettotillgångar. Här verkade teknikaliteterna främst beröra USA.

Därefter diskuterades inbjudan till Socialdemokraterna i Almedalen. Har inte Sverige gjort allt fel i skattepolitiken? Skolsystemet och det sociala systemet samt pensionssystemet är bra utformat och mer inkluderande än i Frankrike. Arvsbeskattningen har avskaffats i Sveirge medan andra länder har 40-45 procent. Sveriges ekonomi är liten och öppen och därför kan förmögenheterna flytta utomlands. Men vi kan inte acceptera skattekonkurrens. Se på bolagsskatten som går mot noll. Konsekvensen blir hög inkomstskatt på lägre inkomster och högre moms. Därför behöver vi internationellt samarbete. Vi behöver balans. Avslutningsvis betonade Piketty att de multinationella storföretagen måste förmås att betala högre (bolags)skatt.

Piketty framstår som en vältalig förespråkare för pragmatiska socialistiska idéer som faktiskt har praktiserats även USA (hög marginalskatt). Ojämlikhet i inkomster och förmögenheter, som friskt blandades samman i programmet, är inte någonting som Piketty ser som något ideologiskt ont. Det är när ojämlikheten passerar en viss punkt som den kan bli farlig för samhället. Var denna punkt befinner sig kan Piketty inte säga. Inte heller kan han konkret peka på vad det är för demokratiska eller socialpsykologiska problem som skulle uppstå - liksom inte heller hur ojämlikheten menligt kan påverka tillväxten. Han känner, liksom sannolikt väldigt många andra, en vag olust inför rikedomens och de höga lönernas utbredning främst i USA och kanske Storbritannien.

Varför måste vi då lyssna till Piketty? Han har i en "tegelsten" sammanställt en stor mängd statistiska uppgifter och formulerat några enkla "grundlagar" för kapitalismens långsiktiga utveckling som han föreger ska vara relevanta för de avancerade industriländernas fördelnings- och skattepolitik. Men dessa samband är i själva verket mindre relevanta och rentav felaktiga för att bevisa tesen om den framtida ojämlika utvecklingen (blogart 9/6). Piketty verkar att upprepa vad jag kallar Engels-tricket. För att bevisa den "vetenskapliga socialismen" behövdes en tjock "tegelsten" som kunde föreges innehålla beviset. Engels satsade därför stora summor på att låta Marx skriva så mycket som möjligt om kapitalismen med många fotnoter och utvikningar. Hans konkreta teori blev blev dessvärre fel eftersom han utgick från vad han ville bevisa.

Piketty har genom sin bok skaffat sig en position där ganska lösa förmodanden och löst grundade trendframskrivningar mottas som vetenskapligt underbyggda teorier. Men vem som helst med egalitära idéer skulle kunna framföra liknande farhågor utan att behöva ha skrivit en tjock bok. Något sådant behövs inte heller för att framföra idéer om att skatteflykt borde åtgärdas med internationellt samarbete och liknande.

Det som förtjänar att diskuteras är propåerna om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. Vilka fördelar har dessa i form av eventuellt lugnare samhällsutveckling? Och vilka nackdelar har dessa skatter i form av eventuellt sämre ekonomisk utveckling? Finns det kanske andra åtgärder som är effektivare? På politisk väg kanske en ökad förmögenhetsbildning i bredare grupper kan åstadkommas som motvikt.

Den avgörande frågan, som Piketty och hans anhängare undviker att diskutera, är huruvida ett motarbetande av att nya förmögenheter ska få uppkomma verkligen är bra för samhället. Är det inte bra att de gamla förmögenheterna får konkurrens av nya förmögna personer som på sikt kan bli ledande? Hur många av kommunistledaren C-H Hermanssons 15 familjer på 1960-talet är fortfarande ledande? Och kunde Koncentrationsutredningen peka på väsentliga realekonomiska nackdelar av att en liten grupp i Sverige ägde en stor del av kapitalet?

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, förmögenhetskoncentration, ojämlikhet, marginalskatt, förmögenhetsskatt, skatter, kapitalism, socialism, USA, nationalekonomi, samhälle, ägandespridning, ägande, kapital, ekonomi, politik på intressant.se

Pikettys förmögenhetsskatt kanske inte räcker

Att halvera den rikaste procentens inkomster med en skatt på förmögenheter fordrar att inkomsterna är kapitalinkomster. Men i Sverige där de rika äger ännu mera kapital är de rikastes andel av alla inkomster mindre än hälften så stor som i USA.

Den franske nationalekonomen Thomas Piketty (f 1971) har genom sin bok Capital in the Twenty-First Century lyckats uppnå att en fördelningspolitisk debatt utbrutit som berör den rikaste delen av medborgarna i de industrialiserade västländerna. Det slutliga syftet med denna debatt är att dessa länder ska införa en förmögenhetsskatt och  kanske även skärpt arvsskatt samt höjda skatter på egendom.

Detta program är problematiskt på flera sätt. En del av de rikaste erhåller förvisso en del oförtjänta inkomster. Men generellt verkande åtgärder mot en grov kategori riskerar att försämra incitamenten också för den produktiva verksamheten med förluster av tillväxt och försämringar för alla som följd. Att vissa förmögenheter för länge sedan skapades på ett mindre acceptabelt sätt ger inte till följd att dessa nu kan brytas ner utan att produktionsstörande effekter uppstår.

Piketty fokuserar sin analys på kapitalägandet som han hävdar blir alltmer koncentrerat. Det är ett för oss svenskar ett välkänt kommunistiskt angreppssätt. Redan 1959 utkom C-H Hermansson (som senare blev partiledare för vpk) med en bok om ägarkoncentration och "storfinansens" 15 familjer. Den socialdemokratiska regeringen under Tage Erlander tog starkt intryck och tillsatte 1961 den s k Koncentrationsutredningen. Den arbetade ända fram till 1975 men kom aldrig med något slutbetänkande. Detta enorma utredningsarbete kunde tydligen inte komma med något relevant resultat vilket borde visa att Pikettys ansats också lider av liknande brister.

Det anses vara ett välkänt faktum att kapitalägandet i Sverige är mer koncentrerat än i USA. Men trots detta får den rikaste procenten inkomsttagare en större andel av BNP än i Sverige, vilket framgår av nedanstående två diagram:

Räknat inklusive reavinster erhåller idag den rikaste procenten i USA omkring 22 procent av de totala inkomsterna. Under 70-talet var andelen av inkomsttotalen nere kring 9 procent. Reavinsterna svarar inte för någon större andel.

I Sverige får den rikaste procenten ca 9 procent av de totala inkomsterna (före skatt) mot 22 i USA. Den svenska andelen var nere under 5 procent i början av 1980-talet. Eftersom de rikaste svenskarna äger mer kapital än de amerikanska är det uppenbart att merparten av de amerikanska rika inte får sina inkomster från kapitaltillgångar.

Detta betyder att ett införande av en realistiskt hög förmögenhetsskatt i USA (några procent) inte skulle komma åt de höga inkomsterna. Och skulle man med andra skatter vilja halvera den rikaste procentens andel (till 50-talsnivå) är det i praktiken enbart höjd inkomstskatt som står till förfogande. Den rikaste procenten tjänar idag ca 1,3 miljoner dollar före skatt. Säg att den har kvar 900 000 dollar efter dagens skatt. Då ska Piketty ta in 450 000 dollar till från en höginkomsttagare med 1,3 miljoner i årsinkomst. Det är en skattehöjning med 35 procent av inkomsten.

Skenbart kan det förefalla som om det vore praktiskt möjligt att höja skatteuttaget med 35 procentenheter för de rikaste. Men det gäller att Piketty inte begår "Guillous misstag" vilket medför att marginalskatten måste bli långt över 100 procent för de rikaste 1 procenten. För att komma upp i 35 procentenheter högre skatt för den som tjänar 1,3 miljoner måste man i praktiken börja med att höja skatterna långt nere i inkomstskikten. Annars går marginalskatten lätt över 100-procentsstrecket. Så för att slå sönder hälften av den rikaste procentens inkomster fordras jättelika skattehöjningar, som dessutom träffar en betydande del av inkomsttagarna.


I den skattepolitiska teoribildningen benämns detta "den socialpolitiska beskattningsprincipen". Syftet är inte att finansiera offentliga utgifter eller att påverka konjunkturutvecklingen utan att försämra situationen för vissa grupper för att uppnå andra mål som ekonomisk jämlikhet eller bryta kapitalägarnas maktutövning. Tendensen efter de socialistiska idéernas nedgång är att betrakta den socialpolitiska beskattningsprincipen med allt större skepsis. Men kanske Thomas Piketty ska lyckas öka dess legitimitet? Det anser jag fordrar ett samhällsfilosofiskt resonemang snarare än statistiska undersökningar och generella kapitalteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om Piketty, utjämning, kapitalinkomster, förmögenhetsskatt, den socialpolitiska beskattningsprincipen, konfiskation, utjämning, jämlikhet, socialism, koncentrationsutredningen, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Staten tappar inte 50-100 mdr kr på fastighetsskatten

Med det gamla systemet skulle fastighetsskatten varit 18,8 mdr kr. Med det nya är den 14,1 mdr. Bortfallet är 4,7 mdr kr. Det är främst sänkningen till 0,75 procent som är orsaken.

Desinformationen om fastighetsskatten fick en officiell status i Ekotslördagsintervju 29/3-14. Då intervjuade Ci Holmgren KD:s partiledare Göran Hägglund. Hon frågade honom om det allvarliga bortfallet av skatteintäkter på 50-100 miljarder kronor om året som regeringens egen expert hade pekat på. Detta tog Hägglund ganska lätt på och antydde att andra skatter kompenserade för bortfallet. Underligt nog ifrågasatte han inte den felaktiga uppgiften om skattebortfallet.

Upprinnelsen till de felaktiga siffrorna om fastighetsskatten finns i en artikel i SvD den 22 mars 2014. Då intervjuades professorn i nationalekonomi John Hassler, som är ordförande i Finanspolitiska rådet (efterträdde Lars Jonung). Intervjuare var Lena Hennel. Hassler uttryckte sig oklart om "avskaffandet" av fastighetsskatten 2008:

"Han [Hassler] och merparten av de svenska nationalekonomerna är överens om att det inte var något bra drag av alliansen när man 2008 slopade den statliga fastighetsskatten och ersatte den med en lägre kommunal avgift. I ett slag avskaffades en av de mest pålitliga skattebaserna.

– Vi pratar om i runda slängar 50-100 miljarder. Det är mycket pengar, förklarar John Hassler."

 Detta är som synes ett ganska svepande uttalande om fastighetsskatten som en expert inte borde undslippa sig utan ytterligare preciseringar. I varje fall borde intervjuaren Hennel ha frågat om vad han egentligen menade. Alla som vet något om fastighetsskatten på småhus känner ju till att den gav i storleksordningen 15 miljarder kronor när den formellt avskaffades och till största delen ersattes med en annan skatt som kallas "kommunal fastighetsavgift". Det finns inte på långa vägar någon chans att skattebortfallet skulle ha blivit något som kan kallas "mycket pengar".

Jag ska göra en snabb kalkyl över skattebortfallets storlek i det följande. Skatteverkets senaste siffror är från 2011 vilket är en svårighet eftersom en ny fastighetstaxering gjordes 2012. Då höjdes taxeringvärdena för småhus inkl fritidshus med omkring 13 procent (till 2,37 bnkr). För det sista året (2007) med det gamla systemet redovisas i Skattestatistisk årsbok (2009) ett totalt taxeringsvärde på 1 845 mdr kr (pdf). Beskattningsunderlaget anges till 1 370 mdr kr. Sannolikt har man då tagit hänsyn till att nyare småhus helt eller delvis undantas från fastighetsskatt. Skattesumman anges till 13 169 mkr. Den normala skattesatsen var det sista året 1 procent.

I SkÅ 2010 (pdf) där det nya systemet för 2008 redovisas anges för detta år ett beskattningsunderlag för småhus på 1 399 mdr kr och skattesumman uppgick då till 10 524 mkr. Det motsvarar en skattesats på 0,7505 procent. Den normala skattesatsen i det nya systemet är 0,75 procent men på obebyggda tomter behölls skatten på 1 procent.

Vi ser nu att fastighetsskatten 2008 motsvarade 79,9 procent av skatten 2007. Att siffran inte blev ca 75 procent torde sammanhänga med att det tillkom fler beskattningsbara småhusenheter. Men siffran är ändå förvånansvärt hög eftersom det nya systemet innehåller en takregel som säger att oavsett ett högre beskattningsunderlag ska fastighetsskatten maximalt uppgå till 6 000 kr per enhet (indexerat med inkomstbasbeloppet). Allt annat lika borde takregeln innebära att den effektiva skattesatsen blir mindre än 0,75 procent.

För att kunna beräkna skattebortfallet med det nya systemet jämfört med det gamla är det i praktiken nedsättningen av skattesatsen från 1,00 procent till 0,75 procent som är det intressanta. Enligt SkÅ 2013 (pdf) uppgick fastigehetsskatten 2011 till 12 513 mkr och om vi ökar den med 13 procent pga taxeringen 2012 får vi ett aktuellt belopp för fastighetsskatten idag på ca 14,1 mdr kr. Med det gamla systemet skulle 14,1/0.75=18,8 mdr kr ha kommit in. Bortfallet idag är ca 4,7 mdr kr per år.
 
 Slutsatsen är att med det gamla systemet skulle skatten ha varit 1 procent och 18,8 mdr kr. Med det nya systemet är den ca 0,75 procent och 14,1 mdr kr. Bortfallet är 4,7 mdr kr per år.  Det är långtifrån
de 50-100 mdr kr som John Hassler nämnde vid intervjun med Lena Hennel i SvD.

 Läs även andra bloggares åsikter om fastighetsskatt, skattebortfall, John Hassler, desinformation, SvD, Göran Hägglund, skatter, ekonomi, politik på intressant.se
 

Anders Borg vill höja skatterna

Nyss ville finansministern sänka skatterna - nu vill han höja dem. Orsaken är förbättrad konjunktur och att skolans dåliga prestationer ska lösas med att man spenderar mer pengar på problemen.

Finansminister Anders Borg var gäst i Ekots lördagsintervju 15/2-14. Han utfrågades av Monica Saarinen.  Hur ska Moderaterna kunna vända utvecklingen i opinionen för en valseger? Har Borg några ess i rockärmen? Det var några frågor i påannonseringen.

Skatterna bör enligt Borg nu höjas därför att konjunkturen förbättras. Fordonsskatten ska höjas med 1-1,5 mdr kronor. Det blir 900-1000 kronor för mer benslinslukande bilar. En normal Volvo drabbas med 200 kr. Koldioxidsnåla bilar ska inte betala särskilt mycket mer.

Skatten på alkohol och tobak ska också höjas. Pengarna ska gå till skolan. Det här sätter en annan bild av valrörelsen enligt Borg. I budgetarna de tre kommande åren måste alla satsningar finansieras. Det ska bli offentligt överskott 2018. Det hade varit vansinnigt att strama åt i lågkonjunktur. Nu måste varje reform finansieras krona för krona. Man kan diskutera när skiftet inträffar men valet gör att det är nu framtidens budgetfinansiering definieras. Vi ska bygga upp säkerhetsmarginaler.

Vi har ett väldigt behov av restauration av skolan. Det tionde året kostar naturligtvis pengar. Vi har redan gjort en del satsningar på skolan enligt Borg. Enligt Saarinen satsades 20 gånger så mycket på skattesänkningar än på skolan i den senaste budgeten. Det var tydligen inte tillräckligt mycket på skolan konkluderade Saarinen. Även i nästa budget kan det behövas skattehöjningar enligt Borg. Vi har visserligen prioriterat fler jobbskatteavdrag men nu måste budgeten gå före. Vi kan inte vara så skarpa i våra löften den här gången. En precisering kommer i vårt valmanifest.

Man kan stärka arbetskraften både med jobbskatteavdrag och utbildningssatsningar. Vi kommer inte att höja brytpunkten om vi inte föreslår ytterligare jobbskatteavdrag.

Härefter diskuterades riskkapitalbolag i välfärden. Räntesnurror skulle motarbetas. Företagen måste ändra sitt sätt att agera. Borg skulle helst se att traditionella företagarfamiljer skulle bedriva skolverksamhet mycket långsiktigt. M tror på valfrihet och vinst och lönsamhet. Möjligheterna för riskkapitalbolag kommer att bli mindre.

Spendrups uttalande om kompetens i företagsstyrelserna diskuterades. Borg hänvisade till Norge där företagen inte fått försämrad lönsamhet. Det kommer en lagstiftning om två, tre år om det inte sker en snabb förändring. Men i princip ville Borg inte lagstifta. Men den kan framtvingas och då blir det sannolikt en norsk modell där företagen tvångslikvideras om andelen kvinnor i styrelserna inte är minst 40 procent.

Tredje pappamånad i föräldraförsäkringen diskuterades. Något klart besked gav inte Borg. Han ville avvakta en utredning.

Anders Borg är en rutinerad politiker som ger snabba och analyserande svar på frågorna. Men lyssnaren hinner ofta inte med att granska analyserna kritiskt, vilket även gäller utfrågaren. Det hindrar dock inte att man får en molande känsla av att Borg i själva verket är opportunistisk. Turerna kring den helt olika synen på skolsatsningarna inom ett halvår är ett exempel på detta. När skolans dåliga resultat till slut kom upp till ytan i den senaste Pisa-undersökningen är den naturliga reaktionen hos populistiska politiker att "kasta mer pengar över problemen".  Nu tävlar dessa politiker med varandra.

Något förvånande är att finansministern aviserar en höjning av fordonsskatten på gamla bilar. Den har ingen dynamisk effekt i form av mindre utsläpp av koldioxid som en höjning av bensinskatten skulle ha haft i viss utsträckning. Det är nu enbart en fråga om att mjölka bilisterna på pengar. Kopplingen till utbildningssatsningar är också helt omotiverad. Varför ska bilisterna finansiera utbildningen? Har inte andra grupper också en skyldighet att bidra till eventuellt bättre skolresultat?

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, höjda skatter, bilskatt, fordonsskatt, alkoholskatt, tobaksskatt, Anders Borg, populism, skattepolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Varför vill man ha sänkta skattter?

Den lägre medelklassen börjar ta till sig oppositionens budskap att skattesänkningar för dem själva försämrar den offentliga sektorn. Det öppnar för att regeringen kanske föreslår t ex höjda arbetsgivaravgifter utom för ungdomar. Vi lever i trianguleringarnas tid.

Många kan tycka att det är självklart att lägre skatter är eftersträvansvärda i dagens samhälle. Att utlova sänkt skatt borde därför vara en valvinnande fråga för regeringen. Men så är det inte enligt de allmänna opinionsundersökningarna och inte heller vad gäller inställningen till det femte jobbskatteavdraget. Detta beror sannolikt på vilken förställning allmänheten fått om vilka konsekvenser sänkt skatt har genom finansieringen.

I Sverige har politikerna (främst socialdemokratiska) traditionellt finansierat individuella välfärdstjänster (t ex vård, skola, omsorg, pension, sjukpenning) med hjälp av höga skatter. Dessa skatter har i högre utsträckning betalats av "de rika" och därför har det funnits ett naturligt egenintresse hos de lågavlönade att förorda högre skatter. De får ju härigenom välfärdsförmåner mycket billigare än om de skulle ha behövt köpa dem på en marknad. Spegelbilden av detta är att borgerliga väljare med litet högre inkomster varit emot skattehöjningarna. Litet vagt har denna grupp likaså frestats av budskap om skattesänkningar. Man kan kalla detta "förmånssyndromet".

Länge handlade skattefrågan i Sverige mera konkret om de starkt progressiva skatterna. Från socialdemokratiskt håll ville man höja skatterna för de rika och använda pengarna för att sänka skatterna för de vanliga löntagarna. Så skedde t ex vid 1971 års skattereform. Från borgerligt håll kunde man därefter kräva sänkta marginalskatter som inte nödvändigtvis måste finansieras med "social nedrustning" eller högre skatter för dem med lägre inkomster. Istället lanserades de "dynamiska effekterna". Genom lägre marginalskatter skulle arbetsutbudet öka (övertid, fulltid, extrajobb etc) hos de grupper som fick sänkt skatt och därmed skulle sänkt marginalskatt bli självfinansierande. Om de ökade skatteintäkterna inte räckte till kunde alltid vissa effektiviseringar i offentlig verksamhet bidra med resten. Ingen skulle få sämre förmåner.

Vid 1991 års skattereform fanns ett begränsat inslag av dynamiska effekter i finansieringen. Men den stora finansieringen utgjordes av avskaffade avdragsmöjligheter och beskattning av  skattefria förmåner som de med högre inkomster alltmer hade börjat praktisera för att komma undan den höga marginalskatten. Skattereformen kunde därför framställas som fördelningspolitiskt neutral inom varje decil av inkomsttagare i fördelningen. Ingen decil skulle tjäna mer än någon annan (utom i den högsta decilen där utfallet i förhandsberäkningen skulle bli något sämre).Kompletterande finansiering gjordes genom en momshöjning.

Syftet med den stora skattereformen 1991 var att ekonomin skulle börja fungera bättre. Detta skedde också men med fördröjning pga den svenska fastighets- och finanskrisen i början av 90-talet. Lägre marginalskatter kunde också beskrivas som ett befrämjande av den individuella friheten eftersom medborgarna fick disponera en mycket större del av resultatet av sitt extraarbete. Litet förvånande var att Modraterna i en senare fas av förberedelserna valde att hoppa av med motiveringen att skattereformen 1991 inte finansierades med nedskärningar av den offentliga sektorn och sänkning av skattetrycket i genomsnitt. Även Folkpartiet höll på att hoppa av i sista stund när LO verkade få gehör för att den högsta marginalskatten inte skulle sänkas till 50 procent utan endast till 55.

Alliansregeringen har praktiserat en helt annan syn på hur inkomstskatterna borde sänkas. Man vädjar inte längre till dem med högre inkomster med budskap om att minska det orättvist höga skatteuttaget för just denna grupp, samtidigt som man hade kunnat beskriva en sådan åtgärd som effektivitetsökande och därmed till fördel för alla. Ett sådant budskap är kanske för svårt att göra till något röstvinnande. Istället har man sänkt skatterna för låg- och medelavlönade. Budskapet att detta ökar friheten har använts sparsamt. Istället har man framställt sig som alla goda gåvors givare på skatteområdet. Detta gav kanske en viss utdelning i början men presentationen gjordes valhänt och många av de "tacksamma" mottagarna visste inte ens om att de fick ett förvärvsavdrag. Däremot irriterades de över försämringarna i a-kassan (högre avgifter och mindre förmåner) och i sjukförsäkringen.

Det förefaller som om inkomstskattesänkningarna till slut har drabbats av "förmånssyndromet" som nämndes inledningsvis. Lägre skatt ger sämre förmåner till dem med lägre inkomster och alla andra. Det står helt klart beträffande transfereringarna. Men med medias hjälp har oppositionen skapat bilden att även vård, skola och omsorg försämrats genom att skattesänkningarna minskat resurserna till den offentliga sektorn. Regeringen skulle ha behövt höja skatterna för de rika för att komma undan denna negativa inställning till skattesänkningar hos de breda grupperna.

Det sätt regeringen möjligtvis skulle ha kunnat använda för att förklara att skattesänkningarna inte har gett mindre resurser till vård,skola och omsorg är att man skapat så många nya jobb att skatterna från dessa kunnat finansiera sänkningarna. Det är ett ganska invecklat resonemang eftersom de nya jobben även beror på befolkningsökningen som också leder till ökad efterfrågan på offentliga tjänster. Sannolikt skulle resonemanget visa sig ohållbart. En stor del av de nya jobben har samband med den ökade invandringen och inte med en kraftigt höjd sysselsättningsgrad.

Hittills tycks regeringen ha kommit undan i debatten genom att skapa en vag förställning om att det är "tillväxten" som skapat utrymmet för skattesänkningar. Men tillväxten beror antingen på fler arbetade timmar (i huvudsak genom invandring) eller på att produktiviteten ökat extra mycket. Den senare förklaringen försvagas av att de löneökningar som ökad produktivitet i näringslivet genererar ganska snart också  leder till ökade löner i den offentliga sektorn (som ju inte kan släpa efter särskilt länge). Däremot kan transfereringarnas värde urholkas under ganska lång tid (även realt). Så har också skett för t ex a-kassa och sjukpenning. Dessutom har det skett avsiktliga sänkningar genom systemförändringar.

Oavsett hur skattesänkningarna i detalj har finansierats har regeringen inte presenterat någon konkret "berättelse" om hur det har gått till. Opinionen har därför successivt kunnat utveckla en alltmer kritisk syn i synnerhet som oppositionen och media spritt uppfattningen att finansieringen skett genom nedskärningar. Försämringar och missförhållanden finns alltid i den offentliga sektorn och dessa kan förstoras upp av illvilliga kritiker för att ge sken av generella förhållanden. Dessutom kan kritikerna få hjälp av att det skett en byråkratisering inom själva verksamheterna (sammanträden, fler beslutsnivåer, större administrativ personal, mer statistikinsamling, rapportskrivning osv). Produktivitetsminskning kan lätt förväxlas med nedskärningar.

Trianguleringens logik säger att regeringen nu måste försöka vända den lägre medelklassens skepsis till skattesänkningarna genom att tala om skattehöjningar. Anders Borg har redan antytt detta men enbart konkretiserat skatterna med dem på alkohol och tobak. I farans riktning ligger större höjningar av viktigare skatter. För att verkligen utmana Socialdemokraterna kanske regeringen föreslår höjda arbetsgivaravgifter, men inte för ungdomar. Pengarna skulle sedan uteslutande användas till vård, skola och omsorg.

Eftersom oppositionen är den offentliga sektorns vänner kommer någon avgörande kritik knappast från det hållet. Näringslivet kan delvis tystas med att kronan skulle försvagas vilket är bra för exportindustrin. Inflationen skulle stiga vilket en del anser vara bra för att minska arbetslösheten. Rimligtvis skulle också huspriserna lugna ner sig när reallönerna inte stiger. Fenomenet penningillusion skulle temporärt hålla konsumenterna lugna. Dessutom ska ju prylkonsumtionen bytas ut mot vård, skola och omsorg. Skickliga spinndoktorer kan nog göra detta till ett valvinnande koncept...

Skattereform? 29/1

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, offentlig sektor, nedskärningar, skattesänkning, arbetsgivaravgifter, triangulering, regeringen, socialdemokraterna, skattehöjning, demagogi, politik på intressant.se

Utjämningspolitiken sätter P för skattereform?

Risken är stor att en vettig skattereform kommer att förhindras av utjämningspolitiskt motstånd. Det råder "fördelningsfundamentalism" i Sverige, menar en av de elva experterna bakom kravet på en reform.

Det är dags att börja utreda en ny skattereform, anser elva experter i en ny bok som jag skrev om 22/1-14. Den stora skattereformen från 1991 börjar bli ålderstigen och det skulle finnas möjligheter att åstadkomma ekonomiska effektivitetsvinster genom förändringar. Dessvärre berör skatternas höjd och fördelning den mest djupgående splittrande frågan i samhället - fördelningen av välståndet mellan fattiga och rika. Ända sedan Karl Marx kom på att att hans lilla rörelse skulle befrämjas av att samhället kunde beskrivas i termer av oförsonlig klasskamp har de ansvarskännande politikerna fått kämpa mot alla hans efterföljare.

För marxisterna var länge lönekampen och fördelningen mellan kapital och arbete det viktigaste. Men omsider fick också skatterna en allt större betydelse för konfliktskapandet. Redan Marx hade förordat progressiva skatter och sociala förmåner för proletariatet. Denna motsättning går igen i dagens Sverige i form av förordandet av en stor offentlig sektor (höga skatter) och skatter som främst drabbar de rika. Det är de skattefinansierade förmånerna som står för den största delen av utjämningen i Sverige, påpekar Ann Öberg i boken och hänvisar till SNS konjunkturråd 2013 (Dags för enklare skatter). Värnskatten (de extra 5 procenten statlig skatt över ca 50 000 kr/m) är ett "klent verktyg för inkomstutjämning" som endast minskar gini-koefficienten med 0,001 enheter.

Ett sätt att sammanfatta skatternas skadeverkningar är att försöka mäta effekten på den ekonomiska tillväxten. Sådana försök att relatera skattetryckets höjd till BNP-ökningen har gjorts länge. Jag har själv när det begav sig låtit ställa samman empiriska forskningsresultat som antydde ett negativt samband. Man testar i dessa mätningar en mycket grov teori som säger att ju högre skatterna är desto mer hämmas det ekonomiska livet. Man skulle då kunna tro att en sänkning av skattetrycket oavsett vilka skatter som sänks skulle bidra till den ekonomiska tillväxten. Det verkar dock vara felaktigt enligt en genomgång av Åsa Hansson i boken.

Nyare forskning har inte kunnat visa något entydigt samband mellan höga skatter och sämre tillväxt enligt Hansson. Däremot har forskningen numera börjat uppmärksamma speciellt skadliga skatter där bolagsskatten och marginalskatterna är mest skadliga medan fastighetsskatten är minst skadlig. Enligt min mening borde man även kunna få fram klarare effekter från skattetryckets höjd totalt om man kunde räkna bort de tillväxthöjande effekter som kommer från större satsningar på infrastruktur, sjukvård, utbildning och forskning som ofta är förknippade med höga skatter. Sådant går ju att finansiera utan skatter.

Den borgerliga regeringen, som tillträdde 2006, har tydligen siktat på att sänka skattetrycket mera i allmänhet. Detta borde få effekter på de sociala förmånerna, vilket också står klart vad gäller transfereringarna (t ex a-kassa och sjukförsäkring). Mera oklart är det beträffande själva välfärdsverksamheterna. Svenskt Näringsliv har undersökt resurstilldelningen 2006-2012 i reala termer mm i en rapport och kommit fram till att det trots allt skett en beaktansvärd ökning. Allmänheten tycks dock ha fått en avog inställning till dessa allmänna skattesänkningar i tro att de leder till sämre offentlig service (i enlighet med den ovan nämnda förutfattade meningen). Men kanske detta subjektiva intryck istället beror på byråkratisering mm (bloggart 19/1)?

Traditionellt har sänkta skatter i Sverige främst betytt sänkt marginalskatt. Detta har starkt försvårat skattereformeringarna i det utjämningsinriktade Sverige. Skattereformen 1991 med sänkta marginalskatter lyckades enbart genom att det gamla systemet kunde beskrivas som "ruttet och perverst" i meningen att omfördelningen hade eroderats genom alla olika avdragsmöjligheter. En sådan möjlighet finns inte idag. Om man, som Åsbrink tänker sig, ska av skaffa de två progressiva statsskatterna (20% resp 5%) ställs politikerna inför stora opinionsmässiga svårigheter. Den nuvarande oppositionen har kämpat hårt för att förhindra en obetydlig teknisk justering i form av en extra uppjustering av brytpunkten. Den skulle ha sänkt marginalskatten för några tusen högre medelinkomst-tagare och betytt 250 kronors lägre skatt/m för alla däröver. Hur skulle man kunna byta fot inom några år?

Sverige har blivit ett land där ordet "fördelning" blivit ett politiskt mantra som alla måste upprepa, skriver Hans Bergström (tidigare chefred för DN). Han pekar på olika utjämningsfixerade rubriksättningar i media när OECD-siffror om inkomstfördelningen presenteras. I SvD skrev man Klyftor växer snabbast i Sverige. Ett annat exempel på "fördelningsfundamentalismen" är enligt Bergström presentationen av Moderaternas undersökning av Socialdemokraternas skattepolitik tidigare under 00-talet. Den moderate skattetalesmannen Henrik von Sydow (ordf i skatteutskottet) kritiserade vad regeringen Persson gjorde med orden "De har prioriterat skattesänkningar som är speciellt gynnsamma för höginkomsttagare".

Bergström skriver: "Alltså innebörd: 'Vi moderater är bättre än socialdemokraterna på fördelning'". Med ett sådant opinionsklimat kommer kanske en ev socialdemokratisk skattereform (à la Åsbrink) efter ett ev regimskifte att mötas av kritik från moderata populister, SvD, Aftonbladet och Expressen att "klyftorna ökar" och att börsmäklarna inte behöver några skattesänkningar (Anders Borgs argument mot avskaffad värnskatt).

En skattereform måste uppenbarligen föregås av omfattande pedagogik och opinionsbildning där utjämningspolitiken tonas ned. Dessutom är tillsättandet av en parlamentarisk utredning där det kan föras seriösa diskussioner som också klavbinder populisterna starkt motiverad.

Läs även andra bloggares åsikter om skattereform, skatter, moderaterna, socialdemokraterna, utjämning, populism, politik på intressant.se

Elva experter kräver ny skattereform

Avskaffad statlig inkomstskatt, enhetlig moms, höjd fastighetsskatt, sänkta ränteavdrag, höjda grundavdrag och höjda barn- och bostadsbidrag är några av ingredienserna i den förre socialdemokratiske finansministern Åsbrinks förslag till skattereform.

Två tidigare finansministrar (S) och nio andra experter presenterade idag en debattbok där de kräver en ny stor skattereform. "23 år efter 'århundratets skattereform' har över 500 ändringar gjorts i skattesystemet, som blivit ihåligt som en schweizerost. Höga marginalskatter är tillbaka, liksom osunda skatteskillnader mellan arbete och kapital. Därför behövs en rejäl skattereform" skriver de elva författarna till boken En skattereform för 2000-talet på DN-debatt idag 22/1-14.

De elva författarna är Rune Andersson, Hans Bergström, Lars Calmfors, Kjell-Olof Feldt, Åsa Hansson, Magnus Henreksson, Lars Jonung, Sven-Olof Lodin, Peter Melz, Erik Åsbrink och Ann Öberg. Boken utges i serien pmj av Juridisk Reportagebyrå. Presentationen skedde vid ett två timmar långt seminarium på IVA.

Skatteseminarium på IVA

Skattesystemet omfattar en uppsjö av olika delfrågor som olika bedömare har skilda synpunkter på. Det stora problemet är att ändringar innebär att några förlorar och andra vinner, vilket leder till en ofta hätskt debatt - fastighetsskatten nämndes som exempel. Därför förordar experterna att en reform görs av många områden samtidigt för att debatten inte ska fastna i mindre konstruktiva meningsutbyten. Men även detta har sina risker och pessimisterna anser att även en stor skattereform är politiskt omöjlig.

Utgångspunkten för boken är Erik Åsbrinks bidrag. Han har varit finansminister S och han medverkade redan vid "århundradets skattereform". Nu skissar han på en reform som ska ha följande egenskaper:

• Enkelt och begripligt skattesystem
• Främja arbete och tillväxt
• Fullt finansierad
• Inga ökade "inkomstklyftor"
• Ekonomiskt stabil
• Politiskt stabil

Hans Bergström, som inte var med vid seminariet, har i ett kapitel i boken kritiska synpunkter på det fördelningspolitiska området (dit finns anledning att återkomma).  Det är här de stora svårigheterna finns. En av dessa är beskattningen av kapital och arbete som bör ligga på någorlunda lika nivå. (Ingen tycks ha beaktat den stora minskning av den reala kapitalinkomstbeskattningen som inträffat genom att inflationen sjunkit från tidigare antagna 4 procent.) En höjning av kapitalskatten är dock vansklig enligt Åsbrink pga den internationella skattekonkurrensen. Dessutom skulle värdet av ränteavdragen öka vilket riskerar att öka överhettningen på bostadsmarknaden.

Åsbrink vill avskaffa den statliga inkomstskatten och närma sig tanken på en platt skatt. Därmed skaulle 3:12-reglerna för mindre företag bli obehövliga. Jobbskatteavdragen skulle reduceras och den lägre skatten för pensionärer avskaffas. Avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar skulle avskaffas liksom ROT och RUT. Ränteavdragen skulle reduceras och en "rimlig" fastighetsskatt återinföras. Någon precisering ger inte Åsbrink utom att det kunde ge 15 mdr kronor i statsintäkter, vilket förefaller kunna bli ett dråpslag. Arvs- och gåvoskatten skulle också återinföras. Nedsättningen av de sociala avgifterna för ungdomar skulle slopas vilket ger 14 mdr kr. Momsen görs enhetlig (intäkt 27 mdr kr). Kompensation skulle ges i form av höjt grundavdrag och höjda barn- och bostadsbidrag.

Onekligen rör Åsbrink om ganska ordentligt i grytan och en del inslag förefaller helt verklighetsfrämmande. Men kanske den tynande skattedebatten kan få nytt liv genom dessa provokationer och även genom övriga inlägg i boken.

Läs även andra bloggares åsikter om skattereform, Åsbrink, skatter, skattepolitik, platt skatt, moms, ekonomi, politik på intressant.se

Är alla skattesänkningar lika viktiga?

 Är jobbskatteavdragen lika viktiga som sänkta marginalskatter? Borde inte orättvisa och effektivitetshämmande skatter sänkas först? För detta krävs dock satsningar på långsiktig opinionsbildning. Den har försummats under många år.

Om det ska formeras en ny skatteopposition kan det vara motiverat att fundera på vilka skattesänkningar det är motiverat att sikta in sig på. En helt abstrakt sänkning av skattetrycket i procent av BNP lär inte engagera så många. Men det är litet av det intrycket man får av socialdemokraternas "avslöjande" av det politiska program som de säger ska gälla nästa mandatperiod. Det är Stefan Löfven och Magdalena Andersson som kommer med en lista på Brännpunkt i SvD 4/11 2013. Dock verkar det fortfarande osäkert om huruvida M verkligen kommer att satsa på dessa reformer i praktiken. Beskeden är motstridiga.

Stefan Löfven och Magdalena Andersson

Sålunda svarar Anders Borg och Anna Kinberg Batra i SvD 5/11 2013 med en artikel rubricerad "Inget utrymme för stora skattesänkningar" som tillbakavisar att M skulle satsa på ansvarslösa och ofinansierade skattesänkningar. Någon konkretisering av de mindre skattesänkningar som trots allt skulle kunna komma ifråga gör man inte.Därför finns det anledning att fortsätta att bygga upp opinionen mot skatterna för nästa mandatperiod.

Tittar man på Löfvens och Anderssons lista blir man bedrövad. Är det detta M vill satsa på om finansieringen tillåter? Listan summerar till sänkningar på 35-40 miljarder kronor och består av fem poster:

1. Ett sjätte jobbskatteavdrag
2. Sänkt bolagsskatt
3. Höjd brytpunkt (över 37 400 kr/m)
4. Sänkta ägarskatter - kanske en halvering, men även en mer modest sänkning kostar 10-15 mdr kr. (Vad som avses framgår inte.)
5. Avskaffad värnskatt. Men den ingår inte för nästa mandatperiod och finns inte med i summan.  

Sänkt skatt för pensionärer tycks inte stå på programmet trots att det finns opinionsundersökningar som visar att över hälften av Moderaternas manliga pensionärer i väljarkåren  gått över till Socialdemokraterna sedan årsskiftet  och bidragit till M:s svårigheter.

Den enda punkt som är litet upplyftande är en (ytterligare?) höjning av brytpunkten. Men då måste den presenteras som en marginalskattesänkning med 20 procentenheter för ett antal tiotusen personer. En ganska modest sak trots allt, som bara skulle kosta 3 mdr kr enligt S.

Ännu ett jobbskatteavdrag verkar inte vara något som engagerar. Redan efter det att det femte jobbskatteavdraget presenterades tidigt i höstas kunde man avläsa helt stillastående opinionssiffror för M. Det ses kanske numera som en synnerligen dyrbar arbetsmarknadspolitisk åtgärd med osäker effekt. När de första avdragsreformerna presenterades kunde man uppfatta dem som en tillrättning av alltför små skillnader i lön efter skatt för dem som fick bidrag jämfört med dem som arbetade. Men det redovisades inga siffror som bevisade detta. I takt med att bidragen stramats åt och alltfler jobbskatteavdrag genomförts försvinner också styrkan i detta argument.

Kvar finns två effekter av jobbskatteavdragen: alla får en skattesänkning (som arbetar) och upp till maxpunkten på ca 28 000 kr/m sjunker också marginalskatten. Det senare brukar dock aldrig framhållas i debatten. Många av dem som upplever sig som orättvist beskattade av en extra hög marginalskatt får inte någon dynamisk lättnad utan enbart några hundralappar mer i månaden oavsett om man arbetar extra eller inte. Om S vinner valet kommer dock de som tjärar över 60 000 kr/m att få en marginalskattehöjning när alla jobbskatteavdragen ska trappas av.

Borde inte regeringen istället ha hållit inne med några av jobbskatteavdragen och andra skattesänkningar så att man hade kunnat avskaffa statsskatten istället? Det hade inte ens fordrats hälften av sänkningarna på 130 mdr kr för att finansiera ett avskaffande. Dessvärre har det tåget gått. Någon opinion för en sådan reform har inte funnits. Jag hävdar att det beror på brist på opinionsbildning under många år. Och att genomföra ens små sänkningar av statsskatten stöter på stora svårigheter inom hela oppositionen. Den nu förestående reformen försvaras med formalistiska resonemang om budgetreglerna i Riksdagen och inte med principiella effektivitets- och rättviseargument.

Regeringspartiernas företrädare tycks ha glömt alla bärande argument för sänkta skatter som verkligen skulle öka den ekonomiska effektiviteten, tillväxten och rättvisan för dem som betalar orimligt höga skatter. Bidragande har naturligtvis varit den bristande opinionsbildningen. Det går att rätta till men kommer att ta lång tid. Och även om det kommer att ta många år innan det blir något resultat är ett opinionstryck nedåt på skatterna ett hinder för att de annars kommer att höjas.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, marginalskatt, effektivitet, rättvisa, moderaterna, brytpunkten, regeringen, socialdemokraterna, skatter, ekononomi, politik på intressant.se

Varför går det dåligt för de nya moderaterna?

Skattepolitiken baserad på jobbskatteavdragen saknar äkthet och utgör ett ödesdigert brott mot vad som kallats "moderat classic". I själva verket ser vi ett komplement till arbetsmarknadspolitiken som aldrig haft någon riktig trovärdighet - särskilt inte när arbetslösheten stiger. Under tiden har den gamla ideologin vissnat i brist på näring.

I tidskriften Fokus nr 42/13 skriver Torbjörn Nilsson en lång analys av Moderaternas nuvarande situation med tillbakablickar ända till Gösta Bohmans tid. Rubriken är "Underbara dagar ligger bakom oss". Det är en alludering på Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Men egentligen försöker han besvara sin inledande fråga: Varför går det dåligt för de nya moderaterna?  Svaret tycks vara komplicerat. Nilsson har intervjuat ett trettiotal moderater på olika positioner för att få svar.

Nilsson börjar med en intervju med Lars Tobisson som just kommit ut med en biografi över Bohman (som jag håller på att läsa). Striden mellan Bohman och Yngve Holmberg är central. " Poängen: det är farligt när man inte vårdar ett parti, oavsett om problemet är interna gräl, policyutveckling eller profilering ut mot väljarna."

Tidigare kampanjmakaren Peje Emilsson får beskriva hur mycket av vad Per Schlingmann nu iscensatt redan prövats och inte visat sig fungera. Istället satsade man på fördjupning; Nilsson refererar: "Under många slitsamma år tog de strid om själva synen på samhället, staten, stålarna. 1980 höll Gösta Bohman sitt tal i Uppsala där liberalismen sattes före konservatismen. De krävde valfrihet och vann den. Steg för steg formades en ny tidsanda, där konkurrens och reklam-tv och självständig riksbank blev självklarheter."

Nilsson pekar på de gamla moderaternas arv, att de flyttade den politiska mitten högerut och gjorde omöjliga saker möjliga. Emilsson avslutar med ett (omedvetet kontingent) uttalande:

"Det fascinerande är ju att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sänkt skatterna mer än vad Bo Lundgren trodde att han kunde göra. Men de har inte basunerat ut det på gator och torg."

Artikeln fortsätter med Cecilia Stegö Chilò, som inte är imponerad av vad de nya moderaterna åstadkommit. "Om man ser till det vi bildade opinion för i alla år, och faktiskt vann ett starkt stöd för, så tycker jag inte att den här regeringen har förvaltat det särskilt väl. Vi har fortfarande stora problem med storskaliga och dåligt fungerande offentliga system – som inom sjukvården, men det problematiserar man inte. Vi har fortfarande dålig flexibilitet på arbetsmarknaden, straffskatt på utbildning och framgång, och en försvarspolitik som inte hänger ihop."

Man kan fråga sig vad de här personerna som myntade begreppet "moderat classic" egentligen har för relevans idag, filosoferar Nilsson. Och han relaterar en anekdot från i somras med K-G Bergström  och Carl Bildt efter Fredrik Reinfelds sommartal (2013) där Bildt erkänner att han omfattar en rad inrikespolitiskt förlegade ståndpunkter (t ex om värnskatten). Det var två månader sedan. "Då såg moderaterna på ytan fortfarande ut som ett parti som mådde bra. Det gör de inte längre."

En orsak, menar Nilsson, finns i Dagens Nyheters reaktion efter sommartalet. "Gäsp, sa den liberala ledarsidan." Och därefter pekade man på en avgörande skillnad mellan moderaternas politik 2006 och den 2013.

Då (-06) hade Fredrik Reinfeldt ett problem – utanförskap kallade han det – som han hävdade skulle lösas med skattesänkningar. Nu torgförde han endast skattesänkningarna. Utan att ha ett problem. Det var ett problem. (enl DN)

Problemet med utanförskap och jobbskatteavdrag är enligt min mening centralt för hur de nya moderaterna uppfattas. Det är här Torbjörn Nilssons analys spårar ur. Han har naturligtvis rätt i att krisen inte bara, som en del moderater tror, beror på "tafflig mediahantering".  Skattesänkningsviljan har enligt SOM minskat sedan 2006 och Nilsson försöker spåra bakomliggande tendenser. Enligt Nilsson ligger dessa i att moderaternas problemformulering "ska vi ha ha ett bidragssamhälle eller ska vi satsa på en arbetslinje?" inte längre accepteras av väljarna. Det skulle vara intressant om det kunde redovisas belägg för just denna omsvängning i väljarkåren.

Jag skulle istället vilja hävda att de nya moderaternas skattepolitik redan från början saknade äkthet. Valet 2006 vanns inte på det första jobbskatteavdraget. Den skattesänkningen var enbart ett komplementärt instrument i arbetsmarknadspolitiken. Huvudproblemet var att bidragstagandet hade blivit alltför utbrett under Göran Persson. Det berodde på en medveten strävan att "frisera" arbetslöshetssiffrorna med hjälp av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Alliansen gjorde diffusa hänvisningar till att bidragen blivit så frikostiga att många egentligen arbetsföra istället föredrog ett bekvämt liv som eviga bidragstagare. "Strama upp reglerna och sätt dem i arbete" var undermeningen i det valvinnande budskapet.

Reglerna blev verkligen mycket mer rigorösa vilket också drabbade ersättningen från A-kassan. Försämringarna genomfördes under stort gny medan skattesänkningarna för det stora flertalet inte utannonserades särskilt tydligt. Många såg enbart att det blev dyrare att vara med i A-kassan. Ingen talade om att detta uppvägdes av skattesänkningar för de flesta. Detta måste betecknas som misslyckad social ingenjörskonst i den högre skolan.

Själva syftet med jobbskatteavdragen misstroddes redan från början. Syftet byggde på föreställningen att det fanns massor av jobb att söka men som förblev obesatta eftersom det var mer lönsamt att lyfta bidrag. Någon undersökning som visade att det fanns alltför små skillnader mellan arbete och bidrag presenterades aldrig. Det bara påstods att det i vissa fall var ren förlust att arbeta. Och var det inte sådana tendenser som de skärpta bidragsreglerna skulle stävja?

Ytterligare en anomali utgjorde motsättningen mellan den politiska viljan att förtidspensionera så många arbetslösa som möjligt för att få bättre siffror och föreställningen om den individuella viljan att få ta emot bidrag istället för att ta något av alla de jobb som skulle finnas. När så konjunkturerna försämrades och arbetslösheten steg också av denna anledning blev det alltmer uppenbart att jobbskatteavdragen i sig inte kunde bidra till fler jobb. Kvar fanns en konsumtionsstimulerande effekt i den mån skattesänkningarna inte finansierades med åtstramningar.

Ideologiskt var jobbskatteavdragen en främmande fågel i skattepolitiken. De hade ju samma funktion som övriga tämligen doftlösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hur skulle de kunna engagera alla dem som såg skattesänkningar som frihetsbefrämjande eller riktade mot ett orättvist bestraffande av extraarbete, övertid, ansträngning, utbildning och förkovran? Brottet mot "moderat classic" var gigantiskt.

Härutöver upphörde den principiella kritiken mot den offentliga sektorn och särskilt dess tendenser att utveckla ineffektivitet. Så länge det finns en kritisk tidsanda finns det också en beredvillighet att sänka skatterna och överföra offentlig verksamhet till marknader och avgiftsfinansiering. Men det verkar helt orealistiskt att tro att det skulle finnas en opinion för skattesänkningar som ett medel för arbetsmarknadspolitiken. SOM-institutets registrering av sjunkande vilja att stödja skattesänkningar är helt följdriktig. Den viljan håller på att vissna i brist på näring.

Att det börjar gå dåligt för de nya moderaterna kunde man se redan före valet 2010. Men den ekonomiska krisen och den inkompetenta Mona Sahlin (S) som svängde åt vänster, dolde de strukturella svagheterna. Arbetslinjen, arbetsmarknadspolitiken och jobbskattetanken höll inte så länge. I brist på annan politik är det naturligt att det blir svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, reinfeldt, anders borg, jobbskatteavdrag, arbetslinjen, Fokus, moderat classic, val 2014, skatter, politik på intressant.se

Ska skatteoppositionen upphöra?

Sänkta skatter var skatteoppositionens sista halmstrå. Det är länge sedan debatten handlade om skatter och offentlig effektivitet, skatternas omfördelande verkningar, skatternas skadeverkningar och skatternas frihetsinskränkande effekter. Behövs det inte en uppryckning?

Moderaternas stämma och Alliansens utspel inför denna kan bli en milstolpe i opinionsbildningen för högre skatter (bloggart 20/10 2013). Framtida historieskrivning kanske då pekar på dessa dagar i oktober som vändpunkten för skatteoppositionen - en idéströmning som pågått sedan Andra Världskrigets slut. Men naturligtvis hade marken förberetts genom att den principiella skattefrågan hade tonats ner sedan ett årtionde. Jag vill peka på en viktig tidpunkt: det moderata förlustvalet 2002 som (felaktigt) tolkades som en reaktion mot skattesänkningar som principiell idé.

På ytan ser det ut som att Socialdemokraternas planer på att försöka få valrörelsen 2014 att handla om välfärden kontra sänkta skatter skulle ha utöst en omvändelse under galgen och en genomgripande omorientering inom Alliansen. Hotet kan illustreras med Aftonbladets kampanj som lanserades 17/10 under nedanstående emblem:

Det kan onekligen förefalla som om omvändelsen delvis varit improviserad eftersom det under de avgörande oktoberdagarna lämnades motstridiga besked från Moderaterna. Men det kan även finnas taktiska motiv bakom detta. Problemet för skatteoppositionen är att omsvängningen satt ordentliga avtryck i opinionen. Så här kommenterade Ewa Stenberg i DN vad finansministern sagt under stämman i Norrköping:

"Anders Borg räknade upp flera satsningar som han prioriterar högre än jobbskatteavdrag om M vinner valet: fler undervisningstimmar i skolan, fler karriärtjänster för lärare och fler lärlings- och yrkes­introduktionsplatser (viktigast). Därefter obligatorisk sommarskola, investeringar i forskning och infrastruktur och åtgärder för att stimulera byggandet."

Man kan raljera över att Anders Borg övergivit skatteoppositionen. Men omsvängningen implicerar sannolikt viktiga konsekvenser för den framtida politiken.

 

Ska den principiella skatteoppositionen upphöra?  Det finns ett antal frågor som då upphör att ha aktualitet. Den första är frågan huruvida höjda skatter för att kompensera för byråkratiseringen och produktivitetsminskningen i den offentliga sektorn ska accepteras. Skolan är ett typiskt exempel. Enligt OECD har hela utbildningssektorn tagit i anspråk 6,5 procent av BNP såväl 2000, 2005 som 2010 (Ed at a Gl 440 s, tab B2.1; pdf). Samtidigt har studieresultaten blivit sämre.

En andra fråga är huruvida omfördelningen med hjälp av skatter och offentliga utgifter ska drivas så långt som i Sverige. Om inte denna fråga hålls aktuell får vi tendenser från låginkomsttagarhåll att ifrågasätta barnbidrag och andra förmåner för dem över genomsnittet. Man gör gällande att de som tjänar mer än andra får förmåner på dessas bekostnad.

En tredje fråga är skatternas skadeverkningar. Den måste ständigt hållas aktuell annars får vi en diskussion om höjda marginalskatter, avskaffandet av RUT och ROT och liknande.

En fjärde fråga är skatternas allmänt frihetsinskränkande verkningar. Istället för skatter kan man ha avgifter för i princip allting utom kollektiva nyttigheter. Den diskussionen borde ständigt föras på olika plan.

Av min uppräkning av frågor framgår att skatteoppositionen har varit näst intill avsomnad ganska länge...

Är inte en uppryckning motiverad?

Läs även andra bloggares åsikter om skatter, skattepolitik, skatt, frihet, omfördelning, skadeverkningar, offentlig sektor, välfärd, avgifter, regeringen, moderaterna, Anders Borg, ekonomi, politik på intressant.se

Hägglund och Kd vill sänka skatteskillnaden mellan löntagare och pensionärer med 8 - 22 %

Idag hade Rapport i TV ett kort inslag om förhandlingarna inför höstens budget. Göran Hägglund (Kd) intervjuades. Hur skulle han få opinionssiffrorna att vända uppåt? Jo, han ville sänka skatten för pensionärerna i första hand - dvs med högre prioritet än ett femte jobbskatteavdrag som också diskuteras. Skattesänkningen för pensionärerna skulle bli 50 till 60 kronor 2014.

Motiveringen för en sänkt skatt för pensionärerna är de stora skattesänkningar som löntagarna fått genom de fyra jobbskatteavdragen som når sitt maximum vid 29 200 kr per månad i lön. Där är skattereduktionen 1 852 kr per månad enligt jobbskatteavdrag.se. Någon kanske kan få för sig att jobbskatteavdraget illustrerar skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer. Men saken är mer komplicerad än så. Pensionärerna har också fått skattesänkningar, men inte på långt när lika stora som för löntagarna.

Göran Hägglund

Det hade därför varit på plats att rapportredaktionen hade frågat Hägglund hur mycket hans föreslagna skattesänkning skulle minska skillnaden i skatt för exempelvis inkomsttagare med 15 000 och 25 000 kronor per månad. Men den frågan slapp Göran Hägglund svara på (av barmhärtighet?).

Skillnaden i skatt är för en person med en inkomst på 15 000 kronor per månad 227 kronor till löntagarens fromma. För en person med 25 000 kronor i månadsinkomst är skatten 729 kronor högre för pensionären än för löntagaren.

Nu kan vi räkna ut att en skattesänkning på säg 50 kronor för pensionären med 15 000 kronor i månatlig pension reducerar skillnaden till 177 kronor. I relativa tal minskar skatteskillnaden med 22 procent.

På samma sätt kan vi räkna ut att en skattesänkning med säg 60 kronor för pensionären med 25 000 i pension reducerar skillnaden till 679 kronor pe månad. Det betyder att skatteskillnaden minskar med 8 procent.

I själva verket kan resultatet av regeringens budgetförhandlingar bli ökade skillnader i skatt mellan pensionärer och löntagare. Om ett femte jobbskatteavdrag skulle införas för 2014 (nu när SD är med på noterna) kan det bli en skattesänkning med 190 till 375 kronor per månad för löntagarna. Det var det förslag för 2012 som sköts upp när SD deklarerade att man skulle fälla det i Riksdagen.

Är det verkligen med 50 - 60 kronor i månaden i skattesänkning för pensionärerna när löntagarna kan få det sexdubbla som ska ge Kristdemokraterna fler röster i valet 2014?

Läs även andra bloggares åsikter om kristdemokraterna, göran hägglund, skattesänkning för pensionärer, jobbskatteavdrag, skatter, pensionärer, val 2014, ekonomi, politik på intressant.se

Skatt efter förmåga - även för TV?

Nu förordar vänsterkrafterna att TV ska finansieras med en skatt som är större för dem med högre inkomster än för dem med lägre. Hur kan man motivera att en fast avgift ersätts med en progressiv skatt?

Vilken skattepolitisk princip borde man använda i ett modernt samhälle? Den frågan har aktualiserats av Centerns förslag till idéprogram där man var inne på att skatterna skulle vara mer proportionella. Med dagens språkbruk föreslog man "plattare skatter". Detta väckte ett ramaskri hos vänsterfalangen inom partiet som istället ville se "skatt efter förmåga".

Beskattningsprinciperna borde först sättas in i ett större perspektiv innan man kan ta ställning. Skatter var ursprungligen (åtminstone i princip) till för att finansiera krigsmakten och en del andra kollektiva nyttigheter. Om man skulle ha ett starkt försvar, som alla hade nytta av, var det naturligt att förorda införandet av progressiv skatt för finansieringen. Skatten tänktes tas ut efter förmåga. Rika skulle betala mer så att försvaret blev starkare. Alternativet var att någon främmande makt ockuperade landet. Skatten för försvaret var en stor ansträngning för ett fattigt land.

Detta resonemang kan dock inte tillämpas på individuella nyttigheter som i princip kan finansieras individuellt. Om man ändå skulle låta den offentliga sektorn producera produktionen av olika välfärdstjänster borde det naturliga vara att ta ut skatter som så mycket som möjligt liknade avgifter. Det var vad den berömde svenske ekonomen Knut Wicksell  (1851-1926) förordade vid förra sekelskiftet (bart). Skatterna skulle baseras på principen prestation-motprestation. Då kan man inte ha skatt efter förmåga.

Därefter har de socialistiska idéerna fått allt större genomslag. Skatterna sågs länge inte som ett sätt att finansiera den offentliga sektorn utan som ett instrument för att utjämna inkomsterna och göra de rika fattigare. Därför var skatterna mycket progressiva: skatteuttaget i procent steg med stigande inkomst. Det gav höga marginalskatter. Den högsta marginalskatten var som högst i slutet av 1970-talet med 87 procent av en inkomstökning.

Att marginalskatterna sänktes 1991 var dock inte resultatet att man övergett den socialistiska beskattningsprincipen. Motiveringen var att de ekonomiskt skadliga marginalsktternas fördelningseffekter istället kunde övertas av kraftiga begränsningar av de olika skatteavdrag, som främst höginkomsttagarna stod för.

Lars Ohly

Nu ska av allt att döma en ny skatt införas för att ersätta avgiften som finansierar statlig radio och TV (försl sep-12). Kravet på en skatt har ånyo initierats av att "Radiotjänst i Kiruna" börjat kräva in TV-licens för datorer, surfplattor och mobiltelefoner som kan ta emot TV-sändningar över internet (DN). Jag hörde nyss förre vänsterledaren Lars Ohly uttala sig i kulturradion för en sådan skatt (SR). Den skulle inte vara lika för alla utan vara lägre för dem som har låga inkomster. Det betyder progressiv skatt.

Varför ska TV-tittandet finansieras av personer med högre inkomster? De har uppenbarligen större förmåga att betala in en högre summa pengar för sitt TV-tittande. Men är skatteförmågeprincipen legitim för att motivera en progressiv skatt eller ens en "platt skatt" för att finansiera statlig TV? Varför är TV-tittandet så viktigt att det gäller att suga ut så mycket pengar som möjligt av var och en efter förmåga? Eller ska TV-skatten också användas för att göra de rika fattigare?

Principen om skatt efter bärkraft eller förmåga ställs på sin spets när en till stor del individuell nyttighet som TV-tittande ska finansieras med skatter. Att vänsterpartister och gammalcenterpartister, som vill gynna vissa grupper på andras bekostnad, drar upp principen om skatt efter förmåga kan vara förståeligt. Men är övriga partier lika socialistiskt influerade?

Läs även andra bloggares åsikter om skatteförmågeprincipen, skatt efter bärkraft, skatt efter förmåga, TV-avgift, TV-skatt, public service, vänsterpartiet, centern, centerpartiet, inkomstutjämning, Ohly, skatter, TV, media, politik på intressant.se