Löfven (S) borde inte kunna fortsätta som statsminister efter valet 2018
Med den nya grundlagen kommer Löfven att avsättas som statsminister. Sedan hänger det på SD om han kan komma igen. Sannolikheten för detta är begränsad.
Det
går sämre för Alliansen i Sifo i april. Alliansen får 40,5 procent mot
42,1 i februari. De rödgröna får 40,6 procent mot 39,1 i februari. Men
betyder det att Löfven kan börja hoppas på att "vinna" valet? Nej, så
länge Alliansen och SD vill avsätta Stefan Löfven vid
förtroendeomröstningen efter två veckor kommer den nya författningen att
medföra att det blir mycket svårt för Löfven att fortsätta som
statsminister trots att de rödgröna blir större än Alliansen.
Den första prövostenen utgörs av omröstningen om en ny statsminister som rimligtvis är Ulf Kristersson. Han har två principiellt olika möjligheter: dels att försöka bilda en Alliansregering och dels att antingen ensam eller tillsammans med Löfven bilda en regering. Visserligen har en opinionsundersökning angett att 60 procent av moderatväljarna vill att M samarbetar med SD men att detta skulle resultera i en gemensam regering är långsökt. Denna opinion kan dock innebära ett memento både för C och för S när det gäller att ta ställning till Kristerssons propåer om samarbete.
Om SD säger nej till en alliansregering och Löfven säger nej till samarbete med Alliansen eller enbart med Kristersson uppstår inte den andra prövosituationen att få igenom en budget. Budet går då till Löfven som nyss blivit bortröstad vilket verkar ologiskt. I förlängningen skymtar då en ny DÖ-period. Det verkar mindre troligt, liksom att C och L utan vidare skulle hoppa över till det rödgröna blocket.
Det mest troliga är fortfarande att det kan bildas en alliansregering, som måste söka stöd över blockgränsen enligt Annie Lööf eller där stöd finns att få enligt Kristersson. Med denna inriktning kan alliansregeringen också få igenom sin budget
Kan SD eller S tjäna på att inte släppa fram en alliansregering? SD kan t ex hota med detta för att få ett regeringsprogram med en mer restriktiv flyktingpolitik. Men om Kristersson håller fast vid sin linje blir det mest vapenskrammel utan betydelse eftersom alternativet för SD blir en S-regering som borde framstå som ännu mer opålitlig i flyktingpolitiken, åtminstone om MP ingår i underlaget. Dessutom kan det bli avhopp från C och L till de rödgröna om SD är halsstarrigt.
Då kanske det är S som kan tjäna på att Alliansen inte kan bilda regering? Löfvens huvudstrategi kan fortfarande vara att säga nej för att få C och L att hoppa av och övergå till det rödgröna blocket - antingen med ministerposter eller genom ett stödavtal. Många tror litet cyniskt att så kommer att ske genom dessa två partiers otydlighet i debatten. C och L:s villighet kan dock diskuteras. Emellertid håller denna strategi endast så länge man kan vara säker på att SD säger nej till en alliansregering. Utan ett nej därifrån har Löfven inte möjlighet att blockera för att tvinga fram ett avhopp från C och L.
Kan då Löfven tvärtom agera så att han driver Alliansen i armarna på SD? Genom att kategoriskt säga nej till allt bocköverskridande samarbete skulle han långsiktigt kunna skada Alliansen genom att hålla fram hur den samarbetar med SD för att få igenom sin politik. Dessutom skulle sannolikt den räddhågsna Annie Lööf spräcka Alliansen genom att ställa sig utanför regeringen. Alltid en liten framgång för Löfven. Med devota politiska journalister och retoriskt svaga allianspolitiker skulle nog en sådan (begränsad) strategi kunna lyckas.
I Ekots lördagsintervju en vecka senare med Kristersson 21/4 framkom ytterligare information om regeringsbildningens problem. Alliansen ska tydligen inte gå fram med en gemensam uppfattning om migrationspolitiken utan väljarna ska få lägga tonvikten genom att kunna rösta på de olika partierna. Det kan vara vällovligt i andra frågor än migrationspolitiken som ju ändå har en särställning genom SD:s deklarationer om dennas betydelse för regeringsbildningen.
Med Ulf Kristerssons linje blir det en öppen fråga vilken tonvikt migrationspolitiken ska ha. Och det beror inte bara på hur många röster främst C kommer att få i valet utan också på de olika partiernas förhandlingsskicklighet, slughet och förmåga att lura motståndarna. En ytterligare oklarhet är huruvida Alliansen (åtminstone till synes) ska komma överens efter valet innan man tar upp förhandlingar med S eller om man ska inbjuda till simultana fempartiförhandlingar (om KD kommer in).
Dessa oklarheter ställer till med bryderi för SD. Ska partiet släppa fram en alliansregering ledd av Kristersson som inte har en klar migrationspolitisk linje? Eller ska man säga nej och därmed få Löfven som statsminister - en person som man några veckor tidigare avsatte i den obligatoriska omröstningen? Och kan SD vara säkra på vilken migrationspolitik S ska bedriva med hjälp av SD? Om Löfven menar allvar med blocköverskridande uppgörelser är det med alliansen han tänker bedriva sin migrationspolitik. Då får SD ingen utdelning för att de fällde Kristersson.
Läs även andra bloggares åsikter om val 2018, Kristersson, Löfven, regeringsbildningen, politik på intressant.se
Den första prövostenen utgörs av omröstningen om en ny statsminister som rimligtvis är Ulf Kristersson. Han har två principiellt olika möjligheter: dels att försöka bilda en Alliansregering och dels att antingen ensam eller tillsammans med Löfven bilda en regering. Visserligen har en opinionsundersökning angett att 60 procent av moderatväljarna vill att M samarbetar med SD men att detta skulle resultera i en gemensam regering är långsökt. Denna opinion kan dock innebära ett memento både för C och för S när det gäller att ta ställning till Kristerssons propåer om samarbete.
Om SD säger nej till en alliansregering och Löfven säger nej till samarbete med Alliansen eller enbart med Kristersson uppstår inte den andra prövosituationen att få igenom en budget. Budet går då till Löfven som nyss blivit bortröstad vilket verkar ologiskt. I förlängningen skymtar då en ny DÖ-period. Det verkar mindre troligt, liksom att C och L utan vidare skulle hoppa över till det rödgröna blocket.
Det mest troliga är fortfarande att det kan bildas en alliansregering, som måste söka stöd över blockgränsen enligt Annie Lööf eller där stöd finns att få enligt Kristersson. Med denna inriktning kan alliansregeringen också få igenom sin budget
Kan SD eller S tjäna på att inte släppa fram en alliansregering? SD kan t ex hota med detta för att få ett regeringsprogram med en mer restriktiv flyktingpolitik. Men om Kristersson håller fast vid sin linje blir det mest vapenskrammel utan betydelse eftersom alternativet för SD blir en S-regering som borde framstå som ännu mer opålitlig i flyktingpolitiken, åtminstone om MP ingår i underlaget. Dessutom kan det bli avhopp från C och L till de rödgröna om SD är halsstarrigt.
Då kanske det är S som kan tjäna på att Alliansen inte kan bilda regering? Löfvens huvudstrategi kan fortfarande vara att säga nej för att få C och L att hoppa av och övergå till det rödgröna blocket - antingen med ministerposter eller genom ett stödavtal. Många tror litet cyniskt att så kommer att ske genom dessa två partiers otydlighet i debatten. C och L:s villighet kan dock diskuteras. Emellertid håller denna strategi endast så länge man kan vara säker på att SD säger nej till en alliansregering. Utan ett nej därifrån har Löfven inte möjlighet att blockera för att tvinga fram ett avhopp från C och L.
Kan då Löfven tvärtom agera så att han driver Alliansen i armarna på SD? Genom att kategoriskt säga nej till allt bocköverskridande samarbete skulle han långsiktigt kunna skada Alliansen genom att hålla fram hur den samarbetar med SD för att få igenom sin politik. Dessutom skulle sannolikt den räddhågsna Annie Lööf spräcka Alliansen genom att ställa sig utanför regeringen. Alltid en liten framgång för Löfven. Med devota politiska journalister och retoriskt svaga allianspolitiker skulle nog en sådan (begränsad) strategi kunna lyckas.
I Ekots lördagsintervju en vecka senare med Kristersson 21/4 framkom ytterligare information om regeringsbildningens problem. Alliansen ska tydligen inte gå fram med en gemensam uppfattning om migrationspolitiken utan väljarna ska få lägga tonvikten genom att kunna rösta på de olika partierna. Det kan vara vällovligt i andra frågor än migrationspolitiken som ju ändå har en särställning genom SD:s deklarationer om dennas betydelse för regeringsbildningen.
Med Ulf Kristerssons linje blir det en öppen fråga vilken tonvikt migrationspolitiken ska ha. Och det beror inte bara på hur många röster främst C kommer att få i valet utan också på de olika partiernas förhandlingsskicklighet, slughet och förmåga att lura motståndarna. En ytterligare oklarhet är huruvida Alliansen (åtminstone till synes) ska komma överens efter valet innan man tar upp förhandlingar med S eller om man ska inbjuda till simultana fempartiförhandlingar (om KD kommer in).
Dessa oklarheter ställer till med bryderi för SD. Ska partiet släppa fram en alliansregering ledd av Kristersson som inte har en klar migrationspolitisk linje? Eller ska man säga nej och därmed få Löfven som statsminister - en person som man några veckor tidigare avsatte i den obligatoriska omröstningen? Och kan SD vara säkra på vilken migrationspolitik S ska bedriva med hjälp av SD? Om Löfven menar allvar med blocköverskridande uppgörelser är det med alliansen han tänker bedriva sin migrationspolitik. Då får SD ingen utdelning för att de fällde Kristersson.
Läs även andra bloggares åsikter om val 2018, Kristersson, Löfven, regeringsbildningen, politik på intressant.se
Etiketter: metakommentarer
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home