Laila Freivalds bakom rättsstatens privatisering

En tredjedel av Sveriges kommuner anlitar privata vaktbolag eller har andra arrangemang för att upprätthålla ordningen inom sitt oråde. Orsaken till att en kollektiv nyttighet blir alltmer individualiserad är delvis justitieministerns deklaration hösten 1989.

Missnöjet är stort inom en stor del av landets kommuner, enligt Dagens Eko 21/2-05. Enligt Lennart Kalderén, kommunalråd i Salem, är felet att staten satsar för lite resurser på polisen och att poliserna själva prioriterar bort det vardagliga bevakningsuppdraget. Om den utvecklingen fortsätter kanske kommunala poliser är den enda lösningen även om han egentligen tycker att polisen ska vara statlig.

För en månad sedan skrev Hanne Kjöller i en artikelserie i DN om "rättsstatens privatisering" att den förändring som "smugits på oss och som hittills huvudsakligen gällt egendomsbrott håller i dag på att explodera. Knutna nävar i fickan, vreden över att det avtal vi som medborgare ingått med staten där vi överlämnat vår rätt att försvara oss själva och vår egendom mot att vi genom skatten betalar för att polisen ska skydda oss och vår egendom, har visat sig vara en utmärkt mylla för en privat polisindustri. "

Detta är helt i enlighet med vad dåvarande justitieministern Laila Freivalds uttalade hösten 1989 (se "tummen ner" i Sunt Förnuft 6/89) och inte något som smugits på oss. Hon menade då att "den enskildes ansvarstagande för att skydda sig mot brott bör öka". Staten skulle alltså retirera från sin grundläggande uppgift att producera den kollektiva nyttighet som det preventiva skyddet mot brott innebär.

Förstod Laila Freivalds inte att staten är sällsynt väl lämpad för att handha de kollektiva nyttigheterna? Hon kanske trodde att kollektiva nyttigheter är detsamma som "gemensamma nyttigheter"? Det tragiska var att nästan ingen tog henne på allvar förrän konsekvenserna började märkas i form av inbrott och annan ökad kriminalitet.