Skulle Ebba Lindsö ha lyckats?

Regeringen måste ha förtroende bland Sveriges företagare. Utan detta och med en hårdför ledning i intresseorganisationerna måste regeringen förr eller senare ändra politik.

Sven-Olof Lodin, tidigare Näringslivets skattesakkunnige och vice VD på Industriförbundet, menade i SvD 20/2 att den nu uppsagda VDn på Svenskt Näringsliv var på rätt väg i sina kontakter med regeringen. Detta skriver han trots att de sk tillväxtsamtalen, som inleddes hösten 2003, inte ledde till några konkreta resultat.

Lodin skriver: "Mer än tjugo års erfarenhet av samtal och förhandlingar med politiker har lärt mig att enda sättet att påverka en sittande regering är att samtala och där framlägga sakliga och väl underbyggda förslag."

Tillåt mig att bestrida denna sangviniska uppfattning. Som tidigare representant för näringslivets motstånd mot vänsterpolitiken fick jag redan på 70-talet uppmuntrande ord från socialdemokratiska generaldirektörer att stå på mig i motståndet mot radikaliseringen. Jag blev också inbjuden att debattera löntagarfonder av socialdemokratiska lokalorganisationer trots att man visste att jag skulle vara ytterst kritisk.

Strategin jag då lärde mig var att de modesta krafterna på andra sidan önskade sig hårda tag i kritiken av dåliga förslag för att motståndet skulle kunna upprätthållas. Min uppgift blev att agera slagpåse i den offentliga debatten så att det politiska fältet koncentrerades på de utrerade förslagen och inte försköts in mot mitten där en kompromiss kunde ställa till stor skada.

Hur skulle det ha sett ut i Sverige om Sven-Olof Lodins tidigare arbetsgivare, Sveriges Industrförbund, hade lyckats med sin eftergiftspolitik i löntagarfondsfrågan? I flera år mötte man LOs olika förslag till löntagarfonder med vilja till förhandlingar om motförslag och olika "näst-bästa-lösningar" - bl a inom den s k Waldenström-gruppen. Detta stärkte ställningen för Rudolf Meidner, Anna Hedborg och P-O Edin och försvagade de oppositionella krafterna inom SAP. Senare har framkommit att en rad potentater där var mycket skeptiska, men ingen vågade framträda utåt med sina åsikter.

Näringslivets ena topporganisation verkar att ha svikit sin uppgift och Erland Waldenström och hans medlöpare kommer så småningom att dömas av den ekonomisk-historiska forskningen när man gör beräkningar av hur mycket bristande investeringsvilja, framtidstro och kapitalflykt till utlandet som hotet om löntagarfonder och uppgivenheten inför detta orsakade det svenska folkhushållet. Jag tror att det rör sig om hundratals miljarder.

Ett resolut agerande på ett tidigt stadium hade besparat Sverige mycket elände. Lärdomarna från löntagarfondsstriden sitter fortfarande i och därför fanns det den här gången en mycket större skepsis inför det som kunde uppfattas som ny uppgivenhetspolitik. På samma sätt som förra gången höll det på att bli uppror bland småföretagarna. Men den här gången fanns det några "dalmatinerdirektörer" (Lodins term) som drog öronen åt sig och åstadkom rättning i leden mycket tidigare än på fondernas tid.

Ebba Lindsö var knappast på rätt väg. Vi får hoppas att en målmedveten ledning nu träder till i SN och driver fram ett stort förändringstryck. Ödets ironi kan få regeringen att bittert ångra att man drog undan mattan för den återtågets general som kanske bara med några få reverenser istället kunde ha räddats kvar som VD för SN.

[Uppdatering 31/1-10: Peter Wolodarski skriver idag om Ebba Lindsös bok Livet, makten och konsten att våga vara sig själv där hon själv ser ut att dementera Lodins tes.]