Vad kan knäcka socialstaten?
Tidigare har man ansett att den uppblåsta välfärdsstaten medfört allmänna ekonomiska krisfenomen. Därför har man krävt nedskärningar. Men med det nya politiska läget kan socialstaten knäcka sig själv.
Nu när det inte finns något politiskt parti som vill hålla emot den offentliga sektorns expansion måste konsekvenserna av denna grundläggande omvälvning i den politiska ekonomins utveckling diskuteras. Flera som hört av sig menar att Fredrik Reinfeldt och hans rådgivare Anders Borg driver "sossepolitik". Den senare har låtit sig intervjuas i vänstertidskriften Arena (2-05) och där gjort uttalanden som uppfattats som ett avståndstagande från marknadsliberalismen.
Vi kan alltså vänta oss överbudspolitik i valrörelserna framöver. Frågan är om detta kan knäcka välfärdsstaten inom överskådlig tid. Tidigare har det varit andra manifesta ekonomiska kristecken som medfört att kritik riktats mot den "uppsvällda offentliga sektorn". Sådant som låntagning utomlands, finansiella konkurser, kollapsande fastighetspriser, valutautflöde och devalveringsrykten har då stått i förgrunden.
Min tes nu är att vi förr eller senare får en implodering av den offentliga sektorn på grund av dess egen inneboende förstelnade tyngd. Det behöver inte främst vara fråga om fortsatta bidragsökningar även om detta är allvarligt nog. Vad det gäller nu är att en organisationsform som ursprungligen var avsedd för krigsmakten, polisen, utrikesförvaltningen och domstolsväsendet har kommit att tillämpas på trivial tjänsteproduktion som nu svarar för en tredjedel av BNP.
Denna byråkratiska modell kännetecknas av att den i brist på konkurrens trendmässigt blir alltmer ineffektiv. Sverige satsar mest av alla OECD-länder på skolan men får ändå inte mer än medelmåttiga resultat i elevprestationer vid internationella jämförelser. Sjukvården lider av liknande problem. Så här skriver DN:s Kerstin Vinterhed om Hugo Lagercrantz, "doktor på vänsterkanten" som nu blivit omvänd, när han uttalar sig om sjukvården:
"Han tror inte på den samhällsstyrda landstingsvården längre.Liknande tendenser finns inom barntillsynen och äldreomsorgen. Ökning av administrativ personal och allt färre som gör själva jobbet. Även polisen lider av byråkratisering och ineffektivitet. Det kanske finns några ytterligare faktorer bakom degenereringsprocessen inom offentliga sektorn.
Denna koloss. Denna lågeffektiva, utmattade, föråldrade
organisation." (DN18/4)
Paradoxalt nog kan det vara 90-talskrisen som medfört minskade krav på effektivitet. De nedskärningar som gjordes för tio år sedan har öppnat en ny möjlighet att undvika effektivitetshöjande åtgärder genom följande förledande resonemang: "Man kan inte begära bättre resultat från den offentliga sektorn efter alla besparingar och när resurserna skurits ner." Att begära att en lemlästad skall springa förstår alla är ogörligt. Alltså kan byråkraterna slå sig till ro bakom detta stålblanka argument mot effektiviseringar.
För lekmannen är lösningen på all bristande service "mera resurser". Och när varken ekonomer, politiska partier eller etermedia förmår ifrågasätta detta och kräva svar om effektiviteten kommer väljarna att rösta på dem som ger mest pengar till kommunerna, skolan och sjukvården.
Frågan är bara hur stor socialstaten kan bli innan den knäcks? Och hur lång tid tar denna process?
posted by Danne Nordling @ 15:06
2 comments
2 Comments:
Visst behövs utbudspolitik. Men hur?
Ja, vd M förespråkat är ett sätt. minskade bidrag, kombinerat med lägre inkomsskatter, detta
detta måste dock för att EU:s balanskrav ska kunna nås på sikt kombineras med ökad effektivisering i hela den offenliga sektor, detta
kan över en konjunkturcykel genomföras med ett beräknat underskott som betalas via ökad tillväxt,
detta
kräver också bibehållande av kärnkraften långsiktigt.
detta,
kräver en ökad avreglering av skilda marknader där finansmarknaden och bostadsmarknaden kan ses som exempel,
detta
kräver också en avreglering av skilda marknader inom EU,
detta
kräver en anpassning av svensk lönenivå till andra länders så att den blir konkurrenskraftig,
detta
kräver att det blir efterfrågan även i Sverige på inhemsk, väl utbildad arbetskraft, men också på arbetskraft som behövs inom tjänstesektorn,
detta
måste kräva radikalt sänkt bolagsskatt samt ett borttagande av dubbelbeskattningen, så att investeringar på hemmaplan blir lönsam, men också så att svenska företag kan växa på utländska marknader.
detta
kräver en väl balanserad invandringspolitik.
allt detta kräver välutbildade skolelever samt en kraftig ökning på forskning samt högre utbildning,
allt detta kräver en slags genomlysning av svensk och internationell ekonomi motsvarande Lindbeckkommisionen och att politikerna respekterar dess slutsatser mer än att dela ut improduktivt valfläsk,
allt detta
kräver ett maktskifte och att rader av enfrågepartier inte etablerar sig
Hållå Disen,
Kul höra av dig på diverse håll.
Fyller i dag, några vänner kommer, så jag måste ta mig en liten tupplus först.
Mitt svar kan då inte bli särskilt genomtänkt och du kommer också med rätt svåra f rågor.
Först: att skatta bidragsfusk, ineffektivitet av rehabilitering, ineffektivitet inom systemen så att de t ex lönar sig mer att ta ut a-kassa än jobba deltid, svårigheter få ut invandrare på arbetsmarknaden p g a en snedvriden invandringspolitik, galen politisk prioritering inom alla bidragssystem samt hela sektorn av svartjobb, som måste relateras till bl a utbetalning av a-kassa samt andra bidrag ja, det blir naturligtvis inte så lätt att göra.
En typ av skattning kan möjligen vara är att av de 1,2 miljoner som nu står utanför arbetsmarknaden så skulle man åtminstone via det jag skriver samt av dig föreslagna ökade kontrollåtgärder, dock är jag här lite skeptisk om vad det skulle få för verklig effekt, få ned detta tal med 3-400 000.
De stimulansåtgärder som helt enkelt krävs för att systemet inte ska braka ihop kanske kan ge 50-100 000 helt nya jobb inom en 5-10-årsperiod.
Då den totala offentliga sektorn har en omslutning på cirka 1 300 miljarde så håller jag det inte för uteslutet att alla föreslagna åtgärder plus vad en expertkommission skulle kunna klura fram skulle kunna minska den offentliga sektorns utgifter med 2-350 , att den privata sektorn skulle kunna hämta in åtminstone 200 miljarder, att den själv skulle kunna växa inom en 5-årsperiod med 3- 400 miljarder.
Allt dock approximativt.
Skicka en kommentar
<< Home