söndag, februari 19, 2006

Leder sämre anställningsskydd till fler jobb?

Förre LO-mannen Edling och tidigare socialdemokratiske ministern Nygren föreslår svagare LAS för att skapa fler jobb. Men de har inte visat hur den dryga miljon som står utanför skulle minska i antal. Här hänvisar de till ökad efterfrågan.

I Dagens Nyheter publicerar idag 19/2 den förre utredaren på LO, Jan Edling, och den förre samordningsministern (s), Jan Nygren, en debattartikel med rubriken "Fler nya jobb med svagare las och tvåårsgräns för a-kassan". Här finns en del fakta såsom att 80 000 av de idag 375 000 arbetslösa har varit arbetslösa mer än två år under den senaste tioårsperioden. Och mer än en fjärdedel av dessa är födda utomlands. Drygt en miljon står utanför och det motsvarar 20 procent av alla 20-64 år.

Edling och Nygren har som huvudbudskap att utforma en en modern arbetsmarknadspolitik. Denna politik är inte ämnad att skapa fler jobb. För denna uppgift behövs åtgärder "som ökar den nationella och globala efterfrågan på varor och tjänster".

Arbetsmarknadspolitiken bör reformeras så att a-kassan efter två år upphör och ansvaret tas över av kommunerna med statligt stöd. Arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen bör avskaffas och en obligatorisk företagshälsovård inrättas. "Flexicurity" bör prövas i form av lättare uppsägningsmöjligheter för arbetsgivarna kombinerat med höjd a-kassa. Fler skulle då få jobb i konjunkturuppgångar men fler skulle bli uppsagda vid nedgångar. Det är ett önskemål som gamla SAF drev i många år utan framgång.

Till detta har författarna några lösa idéer om bättre matchning, kompetenskonton och rörlighetsfrämjande åtgärder. Sammantaget förefaller inte några konkreta åtgärder för väsentligt fler i arbete ha presenterats. Allting hänger på de tre raderna om behovet av ökad efterfrågan. Kommer bara denna till stånd lär de andra föreslagna åtgärderna vara ändringar i marginalen.

Den väsentliga arbetsmarknadspolitiska frågan är om den dryga miljon personer som nu står utanför i någon väsentlig mån kommer att minska i antal om efterfrågan ökar kraftigt. Eller måste Riksbanken snabbt sätta stopp för en förbättring med hjälp av kraftiga räntehöjningar? I tabellen nedan visas hur Konjunkturinstitutet förutser att beroendet av offentliga bidrag kommer att utvecklas:

Som framgår av tabellen kommer endast 11 000 färre personer att försörjas med bidrag i år än förra året. En litet större förbättring inträffar 2007 men fortfarande är antalet drygt en miljon heltidsarbetande. Det är därför nödvändigt för KI att anta att räntan kommer att höjas de närmaste två åren, om än i långsammare takt än bedömare inom det ekonomiska etablissemanget.

Edling och Nygren "svär visserligen i kyrkan" men jag kan inte se att deras förslag väsentligt skulle ändra siffrorna i tabellen.

Halvera arbetsgivaravgifterna - tre ekonomer

2 Comments:

At 19 februari, 2006 20:06, Blogger Per-Olof Persson said...

Ger för lite

Edlings och Nygrens förslag ger helt klart för lite. Om det är sant att 1 miljon är arbetslösa så behövs det mer än lite kosmetika. Det är möjligt att förslaget ska ses som ett försök till att luckra upp LAS.

När S väl vunnit valet på att svärta ner näringslivet och entreprenörerna, så kommer kanske ett förslag om ett mindre betungande LAS. Frågan är förstås om Edling och Nygren agerar på egen hand eller om de agerar för Göran Perssons räkning. Politik är tyvärr bara ett spel med mycket taktiserande.

En brist på pengar?

Hur kom det sig att depressionen i USA 1930-42 med dess höga arbetslöshet löste sig? Vid krigsutbrottet 1942 infördes pris- och lönestopp. Men samtidigt så finansierades kriget över sedelpressarna. Detta ledde till att företagens intäkter ökade kraftigt samtidigt som priser och löner var stillastående.

Den höga arbetslösheten berodde helt enkelt på att lönerna hade blivit för höga i förhållande till intäkterna. Detta förhållande rättade till sig under kriget, 1942-1945. Faktum är att de som hade arbete under depressionsåren hade en mycket hög reallön. Men detta ledde samtidigt till en hög arbetslöshet, låga vinster och låga investeringar.

Faktum är också att det inte var marknadsekonomin som såg till att lönerna blev för höga i förhållande till företagens intäkter. Detta berodde på alla de politiska beslut som togs under presidenterna Hoover och Rooseveldt. Vi kan faktiskt idag nå full sysselsättning genom att öka penningmängden samtidigt som vi inför lönestopp. Är det någon som vågar föreslå detta?

 
At 20 februari, 2006 11:27, Anonymous Anonym said...

Ett mildare recept. . .

. . . är att låta alla som vill arbeta få rätten att själv bestämma och komma överens med en arbetsgivare om en lön som båda är nöjda med.

Det skulle öppna dörren till arbetsmarknaden för ungdomar, invandrare och handikappade. Samtidigt skulle nationens servicenivå höjas med fler människor i företagsväxlar och på sådana serviceställen som mackar för att inte tala om hemmen och deras trädgårdar.

Men då måste förstås LO:s privilegier avskaffas. Det är nog något som bara en socialdemokratisk regering kan göra. Innan det sker, har det blivit mycket värre än nu.

 

Skicka en kommentar

<< Home