tisdag, april 04, 2006

150 000 nya jobb - tre ekonomers recept

En halvering av arbetsgivaravgifterna skulle leda till 150 000 nya jobb, vilket en kontrollräkning visar vara realistiskt. Men förslaget motsvarar 7 procent av BNP och det är alldeles för mycket för de rädda svenska politikerna. Arbetslösheten får hellre fortsätta.

Tre välrenommerade ekonomer med en bakgrund inom näringslivets organisationer har på uppdrag av stiftelsen "Den Nya Välfärden" (chef Patrik Engellau) utrett vad en halvering av arbetsgivaravgifterna skulle innebära för sysselsättningen i en rapport på 59 sidor (pdf). De tre ekonomerna är Jan Herin, chefekonom vid Industri- och Kemigruppen, tidigare chefekonom på SAF, Ulf Jakobsson, adjungerad professor vid Handelshögskolan i jönköping och tidigare chef för IUI samt Anders Rydeman, chefekonom vid Livsmedelsföretagen och tidigare vid Svenskt Näringsliv.

Kommer politikerna att diskutera en så stor reform?

Själva idén att halvera löneskatterna (arbetsgivaravgifterna) har Den Nya Välfärden haft på programmet länge. Det är ett krav som är ganska vanligt bland mindre företag som till skillnad från löntagarna varje månad ser denna skatt och måste dra ihop pengar till den. Allt annat lika är det lätt för en småföretagare att säga att med halverade löneskatter kan det bli aktuellt med flera nyanställningar. Men om alla får denna förmån och sänkningen finansieras med andra skattehöjningar blir effekten densamma som vid en devalvering med fast växelkurs. Därför är det särskilt intressant att få en analys av hur de ekonomiska effekterna skulle kunna bli med en rimlig utformning av förslaget.

Genom en sänkning från 32 till 16 procent (på lönesumman) sjunker arbetsgivarnas lönekostnader avsevärt. Detta brukar antas leda till att löntagarna inom några år har tagit i anspråk detta löneökningsutrymme med påföljd att det inte kan bli några varaktiga effekter av en sänkning av löneskatterna. Jag skulle vilja tillfoga att det vid flytande växelkurs också finns en möjlighet att kronan stärks, vilket leder till svåra spänningar mellan den konkurrensutsatta delen av näringslivet, som då inte kan höja lönerna, och den skyddade sektorn som skulle kunna göra det.

Detta tar författarna inte upp utan de antar tvärtom att näringslivet skulle höja lönerna med hälften av utrymmet (som de anger något oegentligt till 8 procent) och den offentliga sektorn med hälften därav, eller 4 procent. Varför det skulle bli så preciseras inte och spänningen mellan företag och offentlig sektor på löneområdet utvecklas inte.

Genom att också sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna (vilket sänker löneanspråken) skall arbetsutbudet ökas samtidigt med att det blir billigare att anställa. Detta innebär att efterfrågan ökar i hela samhällsekonomin genom att ökade löner ger ökad köpkraft och ökade vinster för småföretagarna ökar också både efterfrågan på konsumtion och investeringar. Denna analys beskriver dock inte författarna. De nöjer sig med att konstatera att det finns vissa empiriska samband mellan sänkta skatter och ökad sysselsättning i den internationella forskningen - ett antal studier listas i en tabell.

Dessa samband förklaras inte närmare utan författarna bedömer att sysselsättningselasticiteten vid en sänkning av skattekilarna är 0,5. Deras förslag till halverade löneskatter (med följdverkningar) och sänkta sociala ersättningar anges motsvara en sänkning av skattekilen med 6 procentenheter (från vilken nivå anges inte). Effekten på sysselsättningen blir då 3 procent (0,06x0,5) på arbetskraften, som genom vissa korrigeringar för egentligen arbetsföra anges till 5 miljoner personer (istället för 4,5). Då får man 3 procent av 5 milj = 150 000 personer.

Det intressanta hade varit om författarna också hade presenterat en beräkning av vad ett bortfall av initialt 180 mdr kr (halveringen) hade för effekter på samhällsekonomin. De listar vissa finansieringseffekter av automatisk natur (122 mdr) och lanserar besparingar och nedskärningar på 58 mdr. Men i huvudsak är detta enbart en finansieringskalkyl och inte något som visar hur nya jobb uppstår.

Finansieringen

Först konstaterar de att den offentliga sektorn slipper betala löneskatter på 54 mdr (30% av anst) och att lönerna sedan stiger med 18 mdr (+4%) varvid nettot blir 36 mdr i lägre kostnader. Att 18 mdr löner genererar skatteintäkter beaktas vid beskattningen av den totala löneökningen. Den blir 6,7 procent som vägt genomsnitt och beskattas med 60 procent som ett makrogenomsnitt. Siffran verkar hög eftersom det genomsnittliga skattetrycket är 50 procent. Men det är kanske ändå adekvat med 60 procents skatt så länge basen inte är BNP. Med en lönesumma på 1 200 mdr blir skatteintäkterna 48 mdr av 6,7 procent löneökning.

De 150 000 nya jobben antas helt komma från de offentligförsörjdas skara. Det är ett högt antagande, som t ex Riksdagens utredningstjänst inte vågade sig på när man skulle beräkna effekterna av vänsterpartiets nya 200 000 jobb i den offentliga sektorn. Nu beräknas att det offentliga saldot förbättras med 90 procent av arbetskraftskostnaden för de nyanställda, som beräknas få en årslön på 240 000 kr i genomsnitt, vilket blir 38 mdr (240'x1,16x0,9x1 500').

Summan av minskade utgifter och ökade skatteintäkter blir alltså 122 mdr om 150' nya jobb skapas i den privata sektorn. Resterande 58 mdr tas in på sänkta nivåer i socialförsäkringarna (från 80 till 70 proc) samt en extra karensdag, striktare kontroll, sänkt nivå vid föräldraledighet, miskat Ams, utförsäljningar, avskaffad avdragsrätt för a-kassan samt lägre företagsstöd och effektivare upphandling.

Är det realistiskt?

Är då de tre ekonomernas kalkyl realistisk? Själva finansieringen kan nog gå ihop förutsatt att de grundläggande effekterna uppstår. Här ligger den svaga punkten. Hur vet vi att det uppstår 150 000 nya jobb och att lönerna stiger med knappt hälften av de avskaffade löneskatterna? Tänk om lönerna inte alls stiger eller att de stiger med hela utrymmet? Låt oss testa dessa två ytterligheter för att ringa in problemet!

Om vi först antar att lönerna inte stiger kommer efterfrågan i ekonomin paradoxalt nog att stiga med 68 mdr kr. Vi utgår från sänkta löneskatter på 180 mdr, reducerar med offentliga sektorns inbesparing på 54 mdr och de andra besparingarna på 58 mdr. Vi får då kvar en ökad efterfrågan på 68 mdr kr. Om denna efterfrågan helt omsattes i nya jobb till en kostnad på 278' kr/st skulle detta räcka till 245 000 nya jobb. Dessa skulle i sin tur generera skatteintäkter inte bara på 38 mdr utan på 62 mdr. En extra finansiering på 6 mdr skulle ändå behövas om vi inte kunde räkna hem ytterligare effekter i ett andra led.

Om vi å andra sidan antar att hela utrymmet från sänkta löneskatter fylldes ut med löneökningar skulle den ursprungliga kalkylen förbättras med 10 mdr. Vi skulle få in 48 mdr ytterligare från exralöneökningarna men få avstå från de 38 mdr som jobben genererade. Dessa 10 mdr skulle räcka till 36 000 nya jobb. Då förbättras kalkylen med 9 mdr kr vilket motsvarar 25 000 nya jobb. Summa 61 000 jobb.

Vi kan alltså konstatera att hur det än går med lönereaktionerna skulle en hel del nya jobb kunna skapas. Det som skulle kunna tala emot att det skulle kunna bli uppåt 200 000 nya jobb vid halverade arbetsgivaravgifter är att företagen ändå inte kan anställa dem som egentligen är arbetslösa - de kanske inte är tillräckligt intresserade eller kompetenta. Eller så finns möjligheten för företagen att investera extrapengarna utomlands istället pga det dåliga företagsklimatet i Sverige.

Sist och slutligen är det troligtvis så att en reform som omsluter 7 procent av Sveriges BNP är för mycket för räddhågsna svenska politiker - konstigt nog utan att ens diskutera den. Därför får arbetslösheten fortsätta att vara hög.

Serie om mina egna recept mot arbetslösheten med början 16/6-05

5 Comments:

At 04 april, 2006 19:11, Anonymous Anonym said...

Tack för en bra genomgång!

En intressant tanke slog mig (intressant för att den säger mycket om Sverige).

Om staten skulle sänka arbetsgivaravgifterna med hälften, och pengarna skulle ta den absolut värsta vägen, skulle staten ändå få tillbaka mer än hälften:

Företagen skulle inte nyanställa någon, utan ta allt som vinst (vinstskatt 32%) lämnar 68% kvar av sänkningen.

Sedan skulle företagen dela ut vinsten till aktieägarna (vinstskatt 30%) lämnar 47,6% kvar.

Sedan skulle aktieägarna sätta in summan på räntekonton. Med dagens räntor skulle c:a 0,5% av totalbeloppet tillfalla statskassan i finansiel vinst varje år. Lämar 47,362% kvar av den ursprungliga sänkningen efter ett år.

Resten har gått tillbaka till staten.

Lite spännande att tänka på.

 
At 05 april, 2006 12:01, Blogger Danne Nordling said...

Faran med detta är psykologiskt att nästan hälften av skattebortfallet inte skulle komma tillbaka i samma vända. Det skulle helt mekaniskt antas leda till överhettning och inflation trots att pengarna fanns på bankkonton enligt ditt exempel.

Det relevanta är att analysera vad som görs med pengarna. Om de vidareförmedlas som investeringar i utlandet har de inte påverkat Sverige alls. Om de tas ut igen och används för att anställa folk i expansiva småföretag får de den effekt som ursprungligen åsyftades - dock med en skatteavbränning med hälften alldeles i onödan. Om de tas ut och går till konsumtion kommer ytterligare ca 22 procent av det kvarvarande beloppet att gå till olika indirekta skatter. Den ökade konsumtionen kommer delvis att öka antalet jobb i Sverige och delvis minska det stora handelsöverskottet. Ingen överhettning där heller?

Ett påpekande: Det kvarvarande beloppet blir något större än du antar eftersom bolagsskatten är 28 procent (inte 32).
/DNg

 
At 05 april, 2006 15:41, Anonymous Per Fredö said...

Detta att de politiska blocken ens vågar diskutera så det hörs så radikala förslag du Danne skriver om stämmer givetvis.

Samtidigt är det så att Alliansen sagt sig ha som målsättning att minska den offentliga sektorn från nuvarande nivå till genomsnittlig OECD-nivå, medan såväl S och främst Vp så där mellan radena sagt att de nya jobben måste komma inom den offentliga sektorn även om det skulle kräva höjda skatter.

Att enbart sänka löneskatterna duger självfallet inte. Mängder av andra åtgärder krävs.

Senast i går tog Debatt upp ungdomsrbetslösheten i Sverge och i det borgerligt styrda Danmark

Danmark har ett betydligt mer flexibelt sytem än vad fack och vänsterblock tolererar i Sverige.

Enbart detta har resulterat i att Danmarks ungdomsarbetslöshet ligger på drygt tre procent medan vår enligt de officiellt sanktionerade beräkningar som tillämpas ligger på tretton procent.

Gå till val på sånt! Det är lagom konkret och kan göras begripligt-

 
At 05 april, 2006 16:11, Blogger Per-Olof Persson said...

Rädda politiker

Politikerna är idag hopplöst rädda för att sänka skatterna. Detta anses vara ett hot mot välfärden och ger dessutom ett minskat väljarstöd.

Problemet är att även en hög arbetslöshet är ett hot mot välfärden. Pudelns kärna är att människor idag inte anser att lönekostnaden har någonting med arbetslöshet att göra. Detta är samma sak som att analysera utbud och efterfrågan på arbetskraft utan att ta upp priset på arbetskraften, dvs det är en omöjlig analys.

Blir arbetskraften billigare genom en halvering av arbetsgivaravgiften så ökar efterfrågan på arbetskraft. Detta är under förutsättning att andra skatter (kostnader) för arbetsgivarna inte höjs. Problemet är om fackföreningarna på längre sikt lyckas höja lönerna så att lönehöjningen motsvarar skattesänkningen. I så fall är vi tillbaka till ruta ett igen.

Att skattesänkningar skulle kunna ge överhettning är en omöjlighet. Det som sker är att efterfrågan flyttas från den offentliga sektorn till den privata sektorn. Överhettningar kan bara skapas genom att centralbank och banker ökar penningmängden. Detta sker genom att utlåningen ökar och detta innebär att människor kan konsumera varor och tjänster utan att först ha producerat någonting, dvs de kan få något för ingenting.

En sänkning av arbetslösheten ger lägre utgifter för staten. Om en lägre arbetslöshet ger högre skatteintäkter är svårare att veta någonting om. För att undvika missförstånd så menar jag att skatteintäkterna i kronor dels beror på (A) skattetrycket och dels på (B) penningmängden och omloppshastigheten (hur många gånger en kr används under ett år).

Om sysselsättningen ökar så har människor möjligheten att låna mer pengar. Penningmängden ökar och därmed skatteintäkterna. De nya pengarna används exempelvis till konsumtion och momsintäkterna ökar. Om man ska vara noggrann så menar jag att penningmängdsökningen är den direkta orsaken medan en ökad sysselsättning enbart är en indirekt orsak.

Om vi antar att penningmängden och omloppshastigheten är helt stabil. Om vi då bortser från exporten så måste också näringslivets försäljningsintäkter bli en stabil summa. Detta innebär att företagens totala kostnader också blir en någorlunda stabil summa eftersom företagen har ett visst lönsamhetskrav.

I detta fall kan den totala lönesumman i landet enbart öka om någon annan kostnad för företagen minskar. Om vi då halverar arbetsgivaravgiften så kan lönerna öka med samma summa som halveringen. Förhoppningsvis genom att fler anställs och inte genom att lönerna ökar, dock så kommer ökningen av den totala lönesumman att bli lika stor som skattesänkningen. Detta innebär att man enbart flyttar den monetära efterfrågan från den offentliga sektorn till den privata sektorn.

Om min analys är riktig så kan halveringen av arbetsgivaravgiften finansieras av följande faktorer:

(1) Om sysselsättningen ökar så minskar kostnaden för A-kassa, socialbidrag och AMS-åtgärder.

(2) Fler i arbete innebär att fler kan ta lån i banken. En ökad penningmängd och omloppshastighet ger högre skatteintäkter.

(3) Fler löntagare ger inkomster med en högre beskattning, exempelvis att lön oftast beskattas med en högre marginalskatt än A-kassa.

(4) Det är långt ifrån säkert att skattesänkningen är självfinanserande. Därför måste man troligtvis även sänka andra offentliga utgifter.

 
At 08 april, 2006 15:35, Blogger Kraxpelax said...

Debatten om arbetslösheten har blivit alldeles slentrianmässig och uttunnad. Detta då man förhåller sig alldeles okritisk till enkla och fundamentala begrepp. Resultatet blir allmän tankeoreda maskerad med detaljerade resonemang på lösa grunder.

Ingen arbetar för att det är fint och vackert. Man arbetar för att förtjäna sitt uppehälle. Arbete är INTE ett självändamål. Sysselsättningen är således INTE ett problem i sig själv.

Att avskaffa arbetslösheten är ju hur enkelt som helst, det är bara att försämra löner och arbetsförhållande tillräckligt mycket. Så klart kan problemets lösning formuleras; men då framträder också problemet klart, vilket man vill undvika. I stället förfjupar man sig i komplicerade detaljresonemang. Men strunt in och strunt ut, och så förvandlas nationalekonomi till humbug.

Man ska också komma ihåg att se det hela ur den enskildes perspektiv. Låt oss utgå från att dennes motiv är att tjäna pengar. Låt oss vidare separera Moralens kategori från Ekonomins. Individen är INTE begränsad till de alternativ den abstraherande "ekonomen" av dolda ideologiska skäl väljer att laborera med. Från en strikt nyttosynpunkt kan han nämligen överväga att förtjäna sitt uppehälle genom kriminell verksamhet. Kan och kan; det är vad som faktiskt sker, vilket i sin tur drar kostnader som måste införas i den samhällsekonomiska kostnadsanalysen. Att förbigå denna kostnadspost ger en falsk beräkning är intellektuellt ohederligt. Vad vi behöver är alltså grundlig forskning om sambanden mellan sysselsättning, bidragsnivåer och kriminalitet.

Om skatter belastar sysselsättningen måste man självklart även förstå att den effekten motverkas av de offentliga utgifter skatterna finansierar. Det är nämligen inte så att den offentliga makten beskattar medborgarna för att vara elak. När man ensidigt klagar på beskattningens arbetslöshetseffekt är det alltså i själva verket, och i det fördolda, inte sysselsättningen man egentligen vill främja, utan någonting annat.

Återigen ser man en besynnerlig brist på nytänkande och kreativitet som följer av att vissa aktörer satsar sin energi på politiserande i stället för produktiv verksamhet, dvs. man försöker ta för sg av kakan i stället för att baka nytt.

Att företagen drar sig för att anställa är självklart med hänsyn till kostnadsbilden. Men nu är frågan hur det offentliga skall agera för att åstadkomma ökad - och produktiv - sysselsättning. Varför inte använda pengarna till att skapa offentliga bemanningsföretag som hyr ut arbetskraften till självkostnadspris, och under mellantiden sysselsättee denna i offentlig tjänst eller kompetensutveckling? Bra för företagen - och bra för hela samhället.

Men o nej; offentliga sektorn är ineffektiv! blir nu den robotiserade refrängen. Det brukar från borgerligt håll framhävas att den offentliga sektorn är oduglig. Ja, det kanske den är; men ett axiom är detta icke, och likväl får denna premiss göra tjänst som sådant i funktion av just det slags ideologiska bekvämlighetsinrättning som, likt kriminaliteten enligt mitt resonemang ovan, kan te sig lockande rationellt för skrupelfria aktörer inom ramen för en snedvriden ekonomi, där improduktiva aktiviter ter sig alltför lönsamma.

 

Skicka en kommentar

<< Home