150 000 nya jobb - tre ekonomers recept

En halvering av arbetsgivaravgifterna skulle leda till 150 000 nya jobb, vilket en kontrollräkning visar vara realistiskt. Men förslaget motsvarar 7 procent av BNP och det är alldeles för mycket för de rädda svenska politikerna. Arbetslösheten får hellre fortsätta.

Tre välrenommerade ekonomer med en bakgrund inom näringslivets organisationer har på uppdrag av stiftelsen "Den Nya Välfärden" (chef Patrik Engellau) utrett vad en halvering av arbetsgivaravgifterna skulle innebära för sysselsättningen i en rapport på 59 sidor (pdf). De tre ekonomerna är Jan Herin, chefekonom vid Industri- och Kemigruppen, tidigare chefekonom på SAF, Ulf Jakobsson, adjungerad professor vid Handelshögskolan i jönköping och tidigare chef för IUI samt Anders Rydeman, chefekonom vid Livsmedelsföretagen och tidigare vid Svenskt Näringsliv.

Kommer politikerna att diskutera en så stor reform?

Själva idén att halvera löneskatterna (arbetsgivaravgifterna) har Den Nya Välfärden haft på programmet länge. Det är ett krav som är ganska vanligt bland mindre företag som till skillnad från löntagarna varje månad ser denna skatt och måste dra ihop pengar till den. Allt annat lika är det lätt för en småföretagare att säga att med halverade löneskatter kan det bli aktuellt med flera nyanställningar. Men om alla får denna förmån och sänkningen finansieras med andra skattehöjningar blir effekten densamma som vid en devalvering med fast växelkurs. Därför är det särskilt intressant att få en analys av hur de ekonomiska effekterna skulle kunna bli med en rimlig utformning av förslaget.

Genom en sänkning från 32 till 16 procent (på lönesumman) sjunker arbetsgivarnas lönekostnader avsevärt. Detta brukar antas leda till att löntagarna inom några år har tagit i anspråk detta löneökningsutrymme med påföljd att det inte kan bli några varaktiga effekter av en sänkning av löneskatterna. Jag skulle vilja tillfoga att det vid flytande växelkurs också finns en möjlighet att kronan stärks, vilket leder till svåra spänningar mellan den konkurrensutsatta delen av näringslivet, som då inte kan höja lönerna, och den skyddade sektorn som skulle kunna göra det.

Detta tar författarna inte upp utan de antar tvärtom att näringslivet skulle höja lönerna med hälften av utrymmet (som de anger något oegentligt till 8 procent) och den offentliga sektorn med hälften därav, eller 4 procent. Varför det skulle bli så preciseras inte och spänningen mellan företag och offentlig sektor på löneområdet utvecklas inte.

Genom att också sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna (vilket sänker löneanspråken) skall arbetsutbudet ökas samtidigt med att det blir billigare att anställa. Detta innebär att efterfrågan ökar i hela samhällsekonomin genom att ökade löner ger ökad köpkraft och ökade vinster för småföretagarna ökar också både efterfrågan på konsumtion och investeringar. Denna analys beskriver dock inte författarna. De nöjer sig med att konstatera att det finns vissa empiriska samband mellan sänkta skatter och ökad sysselsättning i den internationella forskningen - ett antal studier listas i en tabell.

Dessa samband förklaras inte närmare utan författarna bedömer att sysselsättningselasticiteten vid en sänkning av skattekilarna är 0,5. Deras förslag till halverade löneskatter (med följdverkningar) och sänkta sociala ersättningar anges motsvara en sänkning av skattekilen med 6 procentenheter (från vilken nivå anges inte). Effekten på sysselsättningen blir då 3 procent (0,06x0,5) på arbetskraften, som genom vissa korrigeringar för egentligen arbetsföra anges till 5 miljoner personer (istället för 4,5). Då får man 3 procent av 5 milj = 150 000 personer.

Det intressanta hade varit om författarna också hade presenterat en beräkning av vad ett bortfall av initialt 180 mdr kr (halveringen) hade för effekter på samhällsekonomin. De listar vissa finansieringseffekter av automatisk natur (122 mdr) och lanserar besparingar och nedskärningar på 58 mdr. Men i huvudsak är detta enbart en finansieringskalkyl och inte något som visar hur nya jobb uppstår.

Finansieringen

Först konstaterar de att den offentliga sektorn slipper betala löneskatter på 54 mdr (30% av anst) och att lönerna sedan stiger med 18 mdr (+4%) varvid nettot blir 36 mdr i lägre kostnader. Att 18 mdr löner genererar skatteintäkter beaktas vid beskattningen av den totala löneökningen. Den blir 6,7 procent som vägt genomsnitt och beskattas med 60 procent som ett makrogenomsnitt. Siffran verkar hög eftersom det genomsnittliga skattetrycket är 50 procent. Men det är kanske ändå adekvat med 60 procents skatt så länge basen inte är BNP. Med en lönesumma på 1 200 mdr blir skatteintäkterna 48 mdr av 6,7 procent löneökning.

De 150 000 nya jobben antas helt komma från de offentligförsörjdas skara. Det är ett högt antagande, som t ex Riksdagens utredningstjänst inte vågade sig på när man skulle beräkna effekterna av vänsterpartiets nya 200 000 jobb i den offentliga sektorn. Nu beräknas att det offentliga saldot förbättras med 90 procent av arbetskraftskostnaden för de nyanställda, som beräknas få en årslön på 240 000 kr i genomsnitt, vilket blir 38 mdr (240'x1,16x0,9x1 500').

Summan av minskade utgifter och ökade skatteintäkter blir alltså 122 mdr om 150' nya jobb skapas i den privata sektorn. Resterande 58 mdr tas in på sänkta nivåer i socialförsäkringarna (från 80 till 70 proc) samt en extra karensdag, striktare kontroll, sänkt nivå vid föräldraledighet, miskat Ams, utförsäljningar, avskaffad avdragsrätt för a-kassan samt lägre företagsstöd och effektivare upphandling.

Är det realistiskt?

Är då de tre ekonomernas kalkyl realistisk? Själva finansieringen kan nog gå ihop förutsatt att de grundläggande effekterna uppstår. Här ligger den svaga punkten. Hur vet vi att det uppstår 150 000 nya jobb och att lönerna stiger med knappt hälften av de avskaffade löneskatterna? Tänk om lönerna inte alls stiger eller att de stiger med hela utrymmet? Låt oss testa dessa två ytterligheter för att ringa in problemet!

Om vi först antar att lönerna inte stiger kommer efterfrågan i ekonomin paradoxalt nog att stiga med 68 mdr kr. Vi utgår från sänkta löneskatter på 180 mdr, reducerar med offentliga sektorns inbesparing på 54 mdr och de andra besparingarna på 58 mdr. Vi får då kvar en ökad efterfrågan på 68 mdr kr. Om denna efterfrågan helt omsattes i nya jobb till en kostnad på 278' kr/st skulle detta räcka till 245 000 nya jobb. Dessa skulle i sin tur generera skatteintäkter inte bara på 38 mdr utan på 62 mdr. En extra finansiering på 6 mdr skulle ändå behövas om vi inte kunde räkna hem ytterligare effekter i ett andra led.

Om vi å andra sidan antar att hela utrymmet från sänkta löneskatter fylldes ut med löneökningar skulle den ursprungliga kalkylen förbättras med 10 mdr. Vi skulle få in 48 mdr ytterligare från exralöneökningarna men få avstå från de 38 mdr som jobben genererade. Dessa 10 mdr skulle räcka till 36 000 nya jobb. Då förbättras kalkylen med 9 mdr kr vilket motsvarar 25 000 nya jobb. Summa 61 000 jobb.

Vi kan alltså konstatera att hur det än går med lönereaktionerna skulle en hel del nya jobb kunna skapas. Det som skulle kunna tala emot att det skulle kunna bli uppåt 200 000 nya jobb vid halverade arbetsgivaravgifter är att företagen ändå inte kan anställa dem som egentligen är arbetslösa - de kanske inte är tillräckligt intresserade eller kompetenta. Eller så finns möjligheten för företagen att investera extrapengarna utomlands istället pga det dåliga företagsklimatet i Sverige.

Sist och slutligen är det troligtvis så att en reform som omsluter 7 procent av Sveriges BNP är för mycket för räddhågsna svenska politiker - konstigt nog utan att ens diskutera den. Därför får arbetslösheten fortsätta att vara hög.

Serie om mina egna recept mot arbetslösheten med början 16/6-05