Ett logiskt grundat bevis för rättigheter

Genom att handla implicerar vi rättigheter, enligt chicagofilosofen Alan Gewirth. Dessa innefattar frihet och välbefinnande, vilket i förlängningen betyder välfärd. Men bristen på gratis välfärd kan väl inte vara en rättighetskränkning?

Ett ambitiöst försök att härleda mänskliga rättigheter med hjälp av filosofiska argument har gjorts av chicagofilosofen Alan Gewirth (1912-2004). Han är inte nöjd med de fem andra metoder som använts för att hävda att människan har rättigheter, utan vill förankra dessa i ett fundament som är oåtkomligt för alla relativistiska resonemang och därför blir nödvändiga rent logiskt att acceptera. Lyckas han med detta blir det en självmotsägelse att hävda att människan inte har dessa rättigheter.

Redan Immanuel Kant (1724-1804) pekade på logikens betydelse för rättigheterna på ett abstrakt plan. Kant stipulerade en utgångspunkt: man skall behandla sina medmänniskor inte enbart som ett medel utan också som ett ändamål i sig. Om man själv vill bli behandlad som ett ändamål kan man inte utan självmotsägelse hävda att andra enbart utgör medel och inte ändamål. Vilka rättigheter som följde av detta utvecklade Kant emellertid inte.

Utgångspunkten för Alan Gewirth är vad han kallar 'handlandets normativa struktur'. Med detta menas att i allt handlande finns ett inslag av värdering. Man försöker uppnå något utan att detta omedelbart är lustbetingat eller instinktivt. Om man går till tandläkaren är det inte för stundens nöje utan för att man vill uppnå bättre tandstatus och undvika smärtan av tandvärk. Det är ett värde för oss alla som 'agenter'.

Agenter kan visserligen ha olika mål men på ett abstrakt plan blir ändå vissa gemensamma förutsättningar oundgängliga för ett framgångsrikt handlande. Gewirth definierar dessa villkor som 'frihet och välbefinnande'. Med frihet avser Gewirth att man kan kontrollera sitt beteende utifrån sitt eget fria och informerade val - alltså man är inte utsatt för tvång eller vilseledning. Det är inte särskilt problematiskt. Svårigheterna inträder när välbefinnandet skall preciseras.

Gewirth delar in välbefinnandet i tre nivåer:

Basalt välbefinnande - dvs att man är vid liv, inte utsatt för misshandel eller terror samt vid mental balans.

Nonsubtraktivt välbefinnande - dvs att man slipper subtraktioner från sin handlingskapacitet, i form av tex stöld, förtal, svek och farlig närmiljö.

Additivt välbefinnande - dvs att man kan utöka sin handlingskapacitet genom utbildning och tillgång till försörjning. Här lägger Gewirth också till personliga egenskaper såsom klokhet, mod och måttfullhet.

Dessa "generiska värden" är nödvändiga enligt Gewirth. Beviset för detta är att inte någon agent kan acceptera att någon annan agent berövar henne dem. Därför är det otillåtet för andra att hindra en persons innehav av 'frihet och välbefinnande'. Genom att inträda i agentrollen har en individ accepterat att alla agenter har dessa rättigheter och att ingen får göra intrång. Varje agent måste erkänna en moralisk jämlikhet mellan sig själv och sina 'recipienter' (de som berörs av handlingarna).

Vid detta stadium inför Gewirth en synnerligen komplicerande faktor som sannolikt bidragit till att inte ens hans grundlägande ansats fått någon vidare spridning. Denna faktor kallar Gewirth "The Principle of Generic Consistency" (PGC) eller principen om generisk konsitens (PGK) som säger: "Handla i enlighet med såväl dina recipienters som dina egna generiska rättigheter." Vad det är fråga om tror jag är en sorts avvägningsprincip mellan friheten och de tre nivåerna av välbefinnande på ett "konsistent" sätt - dvs på bästa möjliga sätt.

Gewirth introducerar tre avvägningskriterier: 1) förhindra eller avlägsna inkonsistens (ex vi skall förhindra eller stoppa våld på ett balanserat sätt), 2) grader av nödvändighet för handlande (välbefinnandets första del har högre rang än den andra, tredje osv och det är viktigare att rädda någons liv än att hålla ett löfte om att vara i tid till en picknick), 3) institutionella fordringar på t ex staten, som då får en stödjande och utvecklande uppgift.

För mig framstår detta som att Gewirth försöker införa utilitaristiska inslag i rättighetsteorin för att undgå den pragmatiska kritik som drabbat Robert Nozicks rättighetsteori. Det skulle enligt det tredje kriteriet bli möjligt för staten att utöver skyddet av de "förbjudande" rättigheterna också ägna sig åt de "krävande" rättigheterna. Staten har alltså också ett ansvar för att medborgarna erbjuds sjukvård (basalt o nonsubtraktivt välbef) och utbildning (additivt välbef). Den skatt som behövs för dessa ändamål leder till en konflikt mellan medborgarnas nonsubtraktiva välbefinnande och vissa medborgares additiva välbefinnande och det är tydligen så att PGK leder till att denna skatt är berättigad genom den konsistens som då uppstår. Vi får en 'rättighetsgemenskap'.

Det förefaller dock som om Gewirth inte beaktat försäkrings- och låneargumentet. Eftersom staten i allmänhet inte tar ut en skatt för att ersätta brandförsäkringar (basalt och nonsubtraktivt välbef) är det inte självklart att det finns en rättighet att kräva sjukvård utan särkostnad. Och eftersom högre utbildning kan finansieras genom (statligt garanterade) studielån är det inte självklart att det finns en rättighet till gratis utbildning.

Den kritik som hittills har riktats mot Gewirths teori har dock varit betydligt mindre handfast. En invändning har varit att man skulle kunna vilja ha frihet och välbefinnande utan att uttrycka detta i rättighetsanspråk. "Jag vill ha utan att jag bör ha." En annan har varit att Gewirth visserligen har visat att alla agenter måste kräva rättigheterna men inte att de faktiskt har dessa rättigheter.

Gewirth har utvecklat sin teori i boken Reason and Morality från 1978. Någon riktig fart på debatten om hans teori har inte uppstått. Den är kanske alltför skruvad för att kunna accepteras trots att den i huvudsak skulle kunna klassas som "politiskt korrekt". Personligen finner jag det svårt att se att Gewirth har härlett bindande argument för varför vi kan förvänta oss att våra medmänniskor skulle finna sig vara skyldiga att förse personer utan sådant välbefinnande som kallas 'välfärd' med gratis resursförstärkning. Det förekommer rimligtvis inte en gigantiskt omfattande kränkning av rättigheterna i världen varje dag. Fattigdom och brist på välfärd kan inte bskrivas i rättighetstermer.