Skatt på män - politik är tvång

Att införa en skatt som skall vara till nackdel för vissa medborgare borde inte vara legitimt i ett samhälle där politiken är till för allas bästa. Men Schymans hänvisning till prejudikatet hög skatt för höginkomsttagare gör att en mansskatt inte principiellt kan avvisas.

I oktober 2004 föreslog Gudrun Schyman att en särskild skatt på män skulle införas därför att några få män misshandlar kvinnor. I slutet av veckan i Almedalen föreslog hon en skatt på män för att jämna ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det ser ut som hon ogillar män och vill straffbeskatta dem oavsett motivering. Det uppammar löjet. Men själva resonemanget är ändå ett paradexempel på hur politik kan användas för tvång utan egentlig rationell motivering.

Förr i tiden var politik ofta ett medel för de härskande att skaffa sig fördelar på undersåtarnas bekostnad. När en mera individualistisk politisk syn började sprida sig med individuella rättigheter och politisk demokrati blev det inte längre möjligt att utan vidare begå tvångsövergrepp mot undersåtarna. Politiken skulle nu ha syftet att vara till förmån för alla medborgare. Men det dröjde inte länge förrän filosofiska motiveringar för en politik som riktade sig mot en del av medborgarna i syfte att skada dessa lanserades. Paradexemplet är utilitarismen.

Om det är legitimt att driva politik till nackdel för en del av medborgarna utan att dessa försökt skada andra är en särskild straffbeskattning av män inte något avvikande. Om Riksdagens majoritet röstar för en mansskatt är den helt i sin ordning. Antag att Fi kommer in i Riksdagen och blir tungan på vågen. Då kan regeringsförhandlingarna lätt utmynna i att en mansskatt införs. Vi ser här ett principiellt problem som borde i förväg regleras i författningen.

Svårigheten är att väljarkåren är korrumperad när det är egna intressen som står på spel. Sannolikt finns det en massiv majoritet mot en mansskatt i väljarkåren. Men det finns det inte på samma sätt mot statsskatten. Förra gången Schyman lanserade mansskatten hänvisade hon explicit till detta - det är lika naturligt att ha en extra skatt på män som en extra skatt på dem med höga inkomster, sade hon 2004.

Om vi inte kan ta avstånd från en skatt som har till syfte att vara en nackdel för vissa grupper är det svårt att se hur vi principiellt skulle kunna avvisa en skatt på män, feta personer eller invandrare, vilket var förslag som cirkulerade i debatten 2004. Politik innebär tvång. Det är inte bra med tvång och därför borde tvångsåtgärder reserveras för situationer där det skulle innebära ännu större nackdelar - ofta i form av mera tvång - att avstå.

Att angripa alla män med en skatt som skall subventionera kvinnor som inte är framgångsrika löneförhandlare verkar vara en begäran att få använda statens våldsappartat för icke legitima ändamål. Finns det fler sådana ändamål som skulle kunna bli aktuella?