Rättigheter - ett medel för frihet?

Rättigheter ger rätt att handla fritt så länge man inte kränker andras rättigheter. De begränsar statens rätt att tvinga medborgarna och ger därför stor frihet åt människorna. En expansiv stat ger därför upphov till efterfrågan på filosofiska resonemang som underkänner rättigheterna.

< Rättigheter i den politiska filosofin handlar om samhällets lagstiftning. Det kan både gälla lagar som binder lagstiftarna (konstitutionen) och hur lagarna grovt skall utformas när det gäller medborgarnas relationer till varandra. Men grunden till rättighetskonceptet är en moralisk teori som till skillnad från andra moralteorier har mycket mer begränsad räckvidd för regleringen av individernas handlande.

Utilitarismen reglerar varje detalj av individens liv. En pliktetik föreskriver antingen ett antal handlingssätt i konkreta fall (kallas kasuistik) eller generella regler som skall användas för utrönandet av handlingsplikterna i mängder av situationer (t ex kan man upphöja handlingsmaximen till allmän lag?).

Rättighetsmoralen utgår från vidsträckta rättigheter i meningen rätt att handla. Samtidigt är det inte en plikt att göra vad man har rätt till. Genom denna utformning har rättighetsmoralen en inbyggd tendens att överlämna många beslut till individens fria val utan några ytterligare moraliska överväganden. Men fortfarande måste man respektera andras motsvarande rättigheter, vilket innebär att man inte "kan göra vad man vill" som många konservativa bedömare efter franska revolutionen trodde.

Teoretiskt skulle man kunna tänka sig en rättighetsmoral som var mycket mera inskränkt i frihetshänseende än den som är gängse i politisk teori. Det är bara att upprätta kataloger över rättigheter för individer och för staten som alla måste respektera. Det är också detta som gjorts när ett antal sociala rättigheter införts i FN:s rättighetskataloger. Fortfarande är dessa dock obestämda eftersom de inte pekar ut vem som har plikten att uppfylla dem genom att avstå från resurser. Om man skulle göra tankeexperimentet att konstruera en personlig moral baserad på långtgående rättigheter och plikter kunde man ta fasta på metoden att reglera beteendet med generella regler. Det kunde se ut så här:

Alla har en rättighet att bli behandlade av sina medmänniskor enligt principer som skulle kunna upphöjas till allmän lag. Om jag är hungrig och för tillfället utan pengar har jag alltså rätt att gå in på en restaurang och få en gratis middag. Det följer av såväl Kants pliktmoral som av denna perverterade rättighetsmoral. Även utilitarismen skulle sannolikt föreskriva utdelandet av enkla måltider till medellösa.

Här ser vi ett flagrant exempel på att dessa mer eller mindre artificiella moralsystem i själva verket är ganska verklighetsfrämmande. En positiv rättighetsmoral blir tydligen ännu mer aggressiv än andra moralsystem. Å andra sidan kan väl restaurangägaren hänvisa till att han inte är anhängare till någon sådan moral och då faller rättighetskravet eftersom den kongruenta plikten inte erkänns. I så fall uppstår möjligen krav på formell lagstiftning. Denna faller naturligen på att de formella kriterierna för näringsunderskott, medellöshet och rättvis belastning av olika restauranger inte går att fastställa eller ens hantera i rättsliga sammanhang.

Rättigheterna måste rimligtvis inskränkas till sådana som enbart leder till plikter av underlåtenhetskaraktär. Andra personer har då en plikt att inte döda, lemlästa, förslava, tvinga, stjäla eller bedra. Detta är förbjudet enligt rättighetsmoralen och upphöjt till lag av staten. Utöver detta får man göra vad man vill. Staten tillåter också implicit allt som inte är förbjudet. Och staten själv är också automatiskt bunden av sina egna förbud.

Den tankefigur som rättighetsidén utgör sätter fokus på friheten som ett viktigt värde för människorna. Eftersom rättigheterna ocså innefattar motsvarande skyldigheter ligger det nära till hands att se skyddet för rättigheterna som en förmån som kräver skyldigheten att bidra till dettas uppnående. Utan denna figur skulle staten i första hand ställa upp en katalog med förbud för privatpersoner. Här är det inte lika naturligt att se skyddet av dessa förbud som en förmån som kan ge upphov till en finansieringsskyldighet. Staten måste då komplettera förbuden med plikter. Dessa kan vara av olika slag och behöver inte alls på samma naturliga sätt begränsas till plikten att bidra till rättsapparaten. Dessutom måste statens eget handlande regleras särskilt.

För en expansiv stat är det därför nödvändigt att inte framhäva rättigheterna i onödan. Det är också bättre att diskutera sekundära rättigheter i form av de politiska och demokratiska rättigheterna än de individuella i form av frihet och äganderätt. Föreställningen om individuella rättigheter är helt enkelt ett hinder för stater som vill tillämpa ett ökande ekonomiskt tvång mot medborgarna. Detta leder till en ideologisk efterfrågan på sådana idéer som historiskt har framförts av David Hume, Jeremy Bentham, John Stuart Mill, Axel Hägerström och Hans Kelsen. Om rättigheter egentligen inte existerar är det förvisso lättare att hävda att det är rätt att införa plikter som skulle ha kränkt dessa rättigheter.

Rättigheter är viktiga för friheten. Strikt tolkad medger en rättighetsmoral knappast varken planhushållning eller socialpolitisk beskattning. En sådan rättighetsmoral har utvecklats av Robert Nozick. Hans "utopiska" samhälle går ut på att medborgarna frivilligt organiserar olika sociala inrättningar likaväl som man frivilligt organiserar produktionen av varor och tjänster.

Hur får vi då kunskap om rättigheter? Nozick behandlade inte denna fråga men det finns åtminstone sex olika sätt att hävda existensen av oberoende rättigheter. Detta skall jag återkomma till.

Sex metoder att härleda rättigheter 15/7-06