Naturliga rättigheter enligt Rothbard

Det är ett axiom att alla människor äger sig själva. Därför kommer oägda eller ärligt införskaffade resurser som man bearbetar till något att också ägas av en själv. Två alternativ finns som är orimliga. Detta gäller såväl samlarens bär som farmarens skörd och själva marken som odlas. Hur det går med arrenderad mark klargör inte Rothbard.

< Ekonomen Murray N Rothbard (1926-1995) var en av de mera distinkta ”libertarianska” amerikanska tänkarna och elev till Ludwig von Mises. Han har influerats av den österrikiska skolan och den anarkistiska politiska teoribildningen. I boken For a New Liberty 1973 analyserar han människans grundläggande rättigheter (kap 2).

Utgångspunkten för Rothbard är begreppet ”naturliga rättigheter” som är en del av den större stukturen ”naturlig lag”. Sådan teori vilar på föreställningen att det finns en mängd ”entiteter ” i världen, var och en med sina specifika egenskaper i form av en distinkt ”natur”. Exempel är koppar, järn och salt; och arten människa är likaså bestämd av sina specifika egenskaper. Människan måste för att handla välja mål och medlen för att förverkliga dem. Det är då vitalt att ha frihet att lära sig vad som är ändamålsenligt. Att göra våld på detta är att gå emot vad som är nödvändigt för människans möjligheter att överleva [ett instrumentellt argument].

Denna inledning av Rothbard är konventionell men inte särskilt förutsättningslös och i själva verket onödig för det fortsatta resonemanget. Liknande gäller för tillbakavisandet av påståendet att individualister skulle omfatta ett ”atomistiskt synsätt” när de i själva verket framhåller att deras syn bygger på ett särskilt kvalificerat samarbete i form av frivilliga byten med varandra. Här hade han möjligen kunnat utveckla varför ett frivilligt samarbete är moraliskt mer överlägset än enkelt tvång. Det hade dock sannolikt fört för långt i detta sammanhang eftersom detta hade fordrat en analys av ett tredje alternativ i form av samarbete byggt på den moraliska metoden.

Den mest fruktbara metoden att behandla naturliga rättigheter utifrån en ”libertariansk position” är, enligt Rothbard, att göra en uppdelning i olika delar och börja med det grundläggande axiomet om självägarskap. Detta självägande tillförsäkrar varje människa i egenskap av mänsklig varelse rätten att ”äga” sin egen kropp. Rimligtvis är detta ett intuitivt fastställande av det grundläggande axiomet vilket skulle kunna förnekas av någon med en annan intuition. För att pröva denna möjlighet genomför Rothbard en analys av konsekvenserna av ett sådant förnekande.

Vid ett förnekande av självägarskapet finns två möjligheter enligt Rothbard: 1) En särskild klass människor har rätten att äga en annan klass. 2) Alla har rätten att äga en lika stor kvotdel av alla andra individer. Den första möjligheten förutsätter att den ena klassen förtjänar att i egenskap av människor äga den andra klassen undermänniskor, som inte förtjänar att betraktas som helt mänskliga. Den ena klassen tillåts exploatera den andra och leva parasitärt.

Den andra möjligheten , som Rothbard kallar deltagande kommunalism eller kommunism, implicerar för det första en absurditet. Varje individ får äga en kvotdel av andra men ändå inte sig själv. Och för det andra: eftersom alla handlingar av en individ kräver samtycke av alla andra skulle något effektivt handlande bli omöjligt och mänskligheten gå under. I praktiken måste beslutsfattandet överlåtas till en styrande grupp och vi är då tillbaka i det första fallet med en överlägsen klass människor.

En frihetsanhängare måste därför avvisa alternativen till tesen om självägarskap. Problemet ligger inte i ägandet av en själv utan i ägandet av icke-mänskliga objekt, dvs av tingen på denna jord, menar Rothbard. Om vi iakttar att någon lägger beslag på en klocka, som innehas av någon annan, kan vi inte automatiskt se det som en aggressiv handling mot den senares äganderätt till klockan. Det kan ju vara så att denne inte är den ”riktiga” ägaren till klockan och att det hela är fråga om ett återtagande av den egna legitima egendomen. För att bedöma detta behöver vi en teori om rättvisa i ägandet, som kan avgöra vem som är den legitime ägaren.

En del liberaler försöker lösa äganderättsproblemet genom att hävda att vem som helst som den existerande regimen dekreterar är ägare skall betraktas som den rättmätige ägaren. Detta är en anomali enligt Rothbard, som anser att det främst är utilitaristiska laissez-fair-anhängare som förordar att man börjar den nya frihetliga världen genom att konfirmera det existerande ägandet. Han konstruerar ett exempel där regimen i USA just före sin avgång överlåter ägandet av de 50 delstaterna till familjerna Rockefeller, Kennedy och andra liknande grupper. Skulle liberaler kunna betrakta de 50 nya satraperna, som nu upptar ensidigt fastställda skatter från sina undersåtar, som rättmätiga ägare? Utilitaristerna som inte har någon teori om äganderätten skulle förvisso göra det om de är konsekventa, menar Rothbard. För en betraktare utifrån svensk horisont är det snarare rättspositivisterna (värdenihilisterna) som saknar en teori om äganderätten.

Rothbard konstaterar att individerna inte bara måste äga sig själva utan också andra saker som kommer från en bearbetning av jorden omkring dem. Han konstruerar ett exempel med en skulptör som åstadkommer en ”skapelse” av lera. Det är inte många som skulle hävda att skulptören inte har äganderätt till sin produkt. Det finns bara tre logiska alternativ. 1) Skaparen äger själv sin produkt. 2) Någon eller ett antal andra äger äger skapelsen. 3) Varje individ i världen äger en kvotdel av skulpturen. Vi kan betrakta detta problem på samma sätt som vi gjorde med självägandet. Den kritiska frågan är istället hur det egna ägandet tar sin början. Här hänvisar Rothbard till John Locke och citerar dennes exempel med samlaren av ekollon och äpplen i skogen.

Från Lockes framställning av ägandet genom inblandning av det egna arbetet försöker Rothbard hantera ägandet av marken och invändningarna från Henry George och hans efterföljare. Resonemanget är i korthet att eftersom samlaren av ekollon och bär har äganderätt till dessa har också lantbrukaren rätt till sin skörd. Men vem har äganderätten till själva marken som dessa aktiviteter försiggår på? Återigen relaterar Rothbard de tre logiska möjligheterna: 1) Marken tillhör den första användaren. 2) Marken tillhör andra. 3) Alla äger en kvotdel av all mark. Georges förordande av den tredje ståndpunkten löser inte det moraliska problemet enligt Rothbard. Om marken skulle tillhöra ”Gud eller Naturen”, varför skulle det vara mer moraliskt att all mark skulle ägas av hela världen än att anta ett individuellt ägande? Dessutom skulle det i praktiken bli en liten styrande grupp som skulle kontrollera marken och inte världen som helhet, menar han.

För att ytterligare tillbakavisa den georgistiska ståndpunkten anför Rothbard att naturrättens rättfärdigande av äganderätten till ursprunglig mark bygger på samma princip som för all annan äganderätt. Ingen kan i själva verket skapa materia, utan denna tas ur naturen och transformeras med hjälp av arbete och idéer till nya produkter. Och detta gör nybyggaren när han röjer, inhägnar, odlar eller bygger på marken. Hemmansägaren är lika legitim ägare som skulptören i det tidigare exemplet.

Svagheter i resonemanget om markägandet

Rothbard tillägger ytterligare att om marken är given av naturen så gäller detta också folks talanger, hälsa och skönhet. Och precis som dessa egenskaper har getts till specifika individer och inte till ”samhället” så har skett med mark och naturliga resurser. – Här framkommer en oväntad svaghet i resonemanget. Inte har marken mm fördelats till olika individer med samma naturgivna nödvändighet som genetiska egenskaper konstituerat individer med olika talanger och färdigheter?

Detta tycks Rothbard inte inse. Istället konstaterar han att ingen kan producera någonting utan att ha tillgång till mark, om så bara för en ståplats. Men även detta borde stämma till eftertanke. Alla äger inte mark. Hur kan då dessa existera utan att kränka andras äganderätt? Hur kan allmän mark existera om den inte kan administreras i praktiken? Historiskt har en god del av marken länge betraktats som en allmänning tills trycket blivit så stort att en privatisering skett. Det har inte funnits någon identifierbar ”första användare”. Hur skall man vidare betrakta nyfödda invånare på marken? Måste de ha tillstånd från ägaren för att födas? Rothbard gör ingen ansats till att problematisera sin uppfattning.

Inte ens ett så elementärt problem som arrende av mark nämns av Rothbard. Om en individ inte kan äga mark från början kan han inte heller i full utsträckning äga några av frukterna av sitt arbete, hävdar han. Visserligen bör ingen få äga mer mark än vad han kan så och skörda, såsom Locke stipulerade, men eftersom detta är mycket vanligt i praktiken borde även detta problem analyseras. Skall jordbruk med anställda inte få förekomma? Får man arrendera ut sin mark? Får man sälja den? Vad händer när det blir brist på användbar mark att ta i bruk?

Varför ställer Rothbard upp alternativet till privat ägande i form av ett världsomfattande allmänt ägande? En pakistansk baby har väl knappast med en bonde från Iowa att göra utan det är dessa respektive stater som kan tänkas administrera allmän mark inom sina områden. Om en ny stat bildas och skyddas av en krigsmakt som i princip alla invånare bidrar till är det väl denna stats administration som skall fördela marken? Då borde man sträva efter att finna en princip för fördelningen som verkar rimlig inte bara när staten bildas utan också långt senare när förhållandena kan ha ändrats.

Det är naturligtvis ett framsteg att Rothbard diskuterar rätten att äga mark i relation till den georgeistiska teorin. Förvisso innebär det att analysen går längre än Robert Nozicks framställning, som publicerades 1974, där dennes ståndpunkt enbart innebar ett avvisande av Henry George i ytterst korta ordalag. Men så värst mycket längre än till den punkt Locke kom år 1690 har frågan om rättigheterna till marken inte framskridit. Andra rättighetsteoretiker har för övrigt inte ens omnämnt marken som ett särskilt problem.

Alan Gewirths logiska härledning av rättigheter 6/8-06