tisdag, oktober 21, 2008

Två sorters egoism

Ordets makt över tanken är särskilt intressant när finanskrisen skall förklaras. Girighet är en form av egoism som är klart negativ. Men vanlig egoism som bara innebär att man vill få det bättre utan att skada andra är inte lika negativ. Ändå är kritiken från vänster mot egenintresset hård. Det borde ersättas med osjälviskhet.

Om man inte är osjälvisk är man egoistisk i den enkla moraliska diskursen. Betyder detta alltså att alla som inte är altruister är giriga och ondskefulla? Fokuseringen på girigheten som orsak till finanskrisen för onekligen upp egoismens två olika betydelser på agendan. Vi har å ena sidan stark egoism som innebär att man försöker gynna sig själv på andras bekostnad - dvs genom att skada andra. Men det är uppenbart att det också finns en svag egoism som enbart innebär att man försöker gynna sig själv utan att skada andra. Detta skulle jag vilja kalla (neutralt) egenintresse.

Alla drivs av egenintresse. Annars skulle man inte kunna överleva. Människan måste tillåtas att äta, sova, skaffa kläder och tak över huvudet utan att fördömas moraliskt. Men det är fullt möjligt att när som helst angripa någon som gör detta för att "bara tänka på sig själv och inte på de svaga" och alltså för att vara egoistisk. Debattklimatet har länge förgiftats genom att många utnyttjat möjligheten att angripa alla som inte varit altruister för att vara egoister. Denna inflation i egoismbegreppet är kanske en orsak till att man inte tillräckligt har uppmärksammat den skadliga girigheten. Egoism som egoism...

Saken blir ännu mer komplicerad när handelsutbyte fördöms för att vara egoistiskt. Företagarna är egoister som girigt försöker sälja dyrt och hålla lönerna nere - det budskapet var dominerande från 1960-talet fram till sovjetsocialismens kollaps 1989. Men moraliskt är väl strävan att gynna sig själv genom att gynna andra en vacker tanke? En del evolutionspsykologer kallar detta beteende för "reciprok altruism" och söker efter bevis för att detta samarbete ligger nedlagt i människans genetiska natur. Vad frågan egentligen handlar om är den intressekonflikt som uppstår när samarbetet leder till ett överskott som inte klart kan härledas till de olika parternas respektive insatser. Den som vill ha mera av vinsten har ett incitament att beskylla den andre för "egoism". Vi måste se upp med egoister som försöker uppträda som altruister.

Vad är då girighet? Det är enligt ordboken en alltför stark inriktning på att komma över pengar och ägodelar utan att ha något egentligt behov. Vi har tydligen både att göra med ett egenintresse och med ett irrationellt element som medför att intresset gått till överdrift. Nationalencyklopedins ordbok hänvisar till orden gniden, lysten, närig, sniken, snål. Här ser vi inte några inslag av stark egoism utan bara en olustig ogenerös attityd. Men ordet har ofta förknippats med oegentligheter. Den girige är beredd att överträda vissa mer eller mindre informella regler för att tillfredsställa sin last. Ett känt exempel är skandiadirektörerna som var beredda att med hjälp av manipulationer driva igenom bonusanordningar som innebar att en stor del av företagets vinst utraderades. Frågan återstår om en konventionell förskingrare skall kallas girig? Och hur är det med löntagaren som kan missköta sitt arbete genom att samtidigt syssla med en egen rörelse på arbetstid?

När företagens naturliga vinstbegär likställs med girighet i hollywoodfilmer finns alla chanser till förvirring. Ett känt exempel är filmfiguren Gordon Gekko som får säga "greed is good". Och enligt Roland Poirer Martinsson i SvD 20/10 väljer de mest hårdföra nyliberalerna att istället för att försvara kapitalismen att försvara - girigheten. Han kanske syftar på en del av anhängarna till Ayn Rand som håller sig med det egendomliga språkbruket att kalla det som här ovan benämnts "egenintresse" för "egoism". Dessa personer kallar han "tokhöger" till stor förtjusning för vissa vänsterbloggare.

Den moraliska kritiken av kapitalismen för att den skulle vara girig, egoistisk och ond är egentligen en återkomst för den utopiska socialismen. Det är ingenting för riktiga marxister som trots språkbruk som utsugning och profit inte menar något som utgör en moralisk förkastelsedom. Att döma av försäljningsframgångarna för boken Kapitalet av Karl Marx tror många att man där kan hitta en analys av kapitalismens krislagar. Men den som vet något om Marx vet också att han många gånger trodde att kriserna blivit så svåra att revolutionen stod för dörren. Det finns ingen objektiv analys i hans bok. Men det ligger ändå något i att det inte är människans lumpna moral som är orsaken till svängningarna i marknadsekonomin. Att då vilja införa ett annat system, som måste bygga på altruism, är däremot inkonsekvent.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

2 Comments:

At 25 oktober, 2008 03:22, Blogger Kraxpelax said...

Här håller jag i huvudsak med Danne Nordling. Vi har en moraliserande och okunnig pseudovänsterekonomism med högsäte i framför allt Miljöpartiet. Den utgör inget alternativ till rådande ekonomiska paradigm, som måste bytas i något annat.
Jag har en mycket hög uppskattning av Karl Marx, men jag vill bestämt rekommendera till att inte läsa Kapitalet. Karl Marx är en komplicerad herre med en god del grumlighet i tänkandet, men han är en av idéhistoriens klarast lysande visionärer. Vulgärmarxismen skapade et ekonomisk "teori" som helt enkelt inte visade ett redigt tänkande, och det var faktiskt i akt och mening att får klarhet härom jag själv en gång började studera nationalekonomi.
Vulgärekonomer med motsatt ekonomisk tendens har t ex förkastat arbetsvärdeläran (som väl egentligen kommer från Ricardo), men det är för mig svårbegripligt då arbetsvärdelära 1. kan ses som en modell på hög abstraktionsnivå och 2. blir aktuell i värdebestämningen av kapitalvaror, som visats och diskuterats av tunga ekonomer som Piero Sraffa, Joan Robinson och Paul Samuelson.
Marx utsugningsteori är mysteriös. Vad Marx säger är att arbetarna säljer sin arbetskraft till kapitalisten, och för betalt just det värde arbetskraften har enligt modellen, nämligen den arbetstid som åtgår för att (re)producera densamma. På vilket sätt detta implicerar ett anspråk på arbetsproduktens värde är verkligen alldeles oklart, vilket enkelt framhölls av min gamle filosofiprofessor, Anders Wedberg.
Karl Marx är med andra ord så grumlig i sitt tänkande att det hela måste omkonstrueras. Det projektet är fullt möjligt.

Likafullt tror jag att vi måste ha någon form av altruism inom ekonomin, men det är av helt annat slag än mjukisvänstern förordar. Analytiskt tror jag på ökande statlig intervention, och det är svårt att inte se ett inslag av altruism i en välfungerande statsmakt.

Historisk erfarenhet ger dock grund för optimism. Det finns verkligen rika exempel på effektiv och välfungerande altruism; ta, bara som ett exempel, den preussiska officerskåren på sin tid! Det var en politiskt konservativ kraft, och jag ser personligen en framtid just med konservatismen, och så har flera börjat resonera på sistone.

 
At 27 oktober, 2008 14:18, Blogger Danne Nordling said...

Dessvärre är det inte ofta som den renläriga vänstern fördömer moraliserandet från den emotionella vänstern. Den senare kanske finns främst i miljöpartiet. Men jag tycker nog att vänstersossar och en del vänsterborgerliga också håller på med detta moraliserande.

Karl Marx är naturligtvis i en viss mening komplicerad eftersom han av Engels tvingades skriva väldigt stora textmängder. Men han är inte utan skuld till motsägelserna i den teori som han och Engels redan tidigt bestämt sig för. Den finns redan i det kommunistiska manifestet från 1848 och en hel del av de tunga texterna därefter skulle bevisa teorin.

Marx' bevisföring byggde på nationalekonomins då föråldrade teorier om arbetsvärdeläran och lönefondsteorin. Tar man fasta på dessa kan man lättare "bevisa" att en produktivitetsökande investeringsverksamhet som samtidigt (definitionsmässigt) inte är värdeskapande måste leda till utarmning och (sannolikt) revolution. Detta var hans sätt att ganska närsynt bevisa sin tes.

För socialister är frågan om altruism fundamental. Antingen (1) accepterar man Marx' analys som bygger på hur hur människan faktiskt är beskaffad. Eller så (2) applicerar man en mera utopisk syn som antar att människan antingen "egentligen" är (medfött) altruistisk eller åtminstone lätt kan moraliskt rycka upp sig och göra sig av med egoismen.

1) Eftersom Marx inte har någon teori om hur ett socialistiskt samhälle skulle fungera med egoistiska människor (utom antydan om en temporär diktatur) får den marxistiska vänstern svårigheter. Diktatur finns implicit i teorin.

2) Biologerna har inte kunnat påvisa medfödd altruism utanför besläktade individer. Vad som återstår är att genom uppfostran, propaganda eller annan miljöpåverkan göra människorna mindre egoistiska. Då måste man vara medveten om att egoismen har två dimensioner: en som är neutral mot andra och en som skadar andra.

Det finns naturligtvis också svåra gränsdragningsfrågor mellan dessa två definitioner. Tyvärr handlar inte debatten om detta och de eventuella (milda) tvångsåtgärder som man vill införa istället för spontan altruism.

Dessutom sker ofta en sammanblandning i debatten med strävandena att förbättra den kollektiva nyttigheten 'säkerhet'.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home