tisdag, januari 17, 2006

Socialism och altruism

Socialismen har haft en attraktionskraft hos grupper där missnöjet med det bestående varit större än viljan att utforma framtiden. Därför har den deterministiska marxistiska teorin blivit framgångsrik där framtidsvisionen saknas. Men hur ser egentligen ett socialistiskt samhälle ut? Bygger det på altruism?


Radikalt oppositionella tänkare har sedan Tomas Mores dagar ställt upp ett idealsamhälle som präglats av tidens ekonomiska knapphet och de dåtida produktionsförhållandena där jordbruket var huvudnäringen. "Utopia" och "Solstaten" var naturligtvis jordbrukssamhällen. Det var också Babeufs och Cabets samhällen som sedan låg till grund för den marxistiska socialismens lätta antydningar om hur det framtida samhället skulle se ut (i det "Kommunistiska manifestet").

Genom att Karl Marx var påverkad av Hegel ville han lansera en deterministisk variant av den "socialistiska läran". Men eftersom det hade varit tämligen ointressant att beskriva framtidssamhället som en prognos koncentrerade sig Marx på att analysera "kapitalismen" i kritiska termer. Det gav en tillfällig fördel: dels kunde olika missförhållanden kritiseras med antydan om att dessa skulle avskaffas och dels kunde han göra gällande att systemet ofrånkomligen skulle gå under genom sin omänskliga utformning, som skulle leda till revolution.

Hur det framtida samhället skulle se ut och fungera eller ännu hellre hur det var önskvärt att det skulle utformas blev ett överflödigt inslag i läran. När Lenins bolsjeviker kom till makten 1917 var de ganska vilsna eftersom det inte fanns någon socialistisk politisk teori för det socialistiska samhället att falla tillbaka på. Pengar, lönearbete och privat äganderätt skulle avskaffas - men vad skulle sättas istället? Någon form av administrerad ekonomi enligt någon sorts planering var det enda man visste. Det hade både Babeuf och Engels samt även Tomas More antytt. Resultatet blev en militär organisation av ekonomin, som dessvärre totalt misslyckades och ersattes (temporärt) av NEP-systemet.

Nu tillhör det sovjet-socialistiska ekonomiska systemet historien. Några vill inte dra några lärdomar alls av dessa erfarenheter utan betraktar sovjet-systemet som ett tragiskt sidospår. Andra kanske mera betonar det politiska systemets demokratiska och frihetliga misslyckande. Socialismen fick aldrig chansen i Sovjet, menar de. Den "egentliga" kommunism som Ohly vurmar för innehåller varken diktatur eller personliga umbäranden under en totalitär terrorstat. Men hur ser då den moderna "utopiska" kommunismen ut?

Finns det någon socialistisk politisk teori?

Jag har försökt hitta någon socialistisk teori om det framtida samhället. Det enda jag funnit är funderingar kring ett deltagardemokratiskt arbetsliv. Finns det inte längre en socialistisk vision som vi kunde diskutera med hjälp av den moderna politiska filosofins alla verktyg? Jag är tacksam för tips. Tillsvidare förefaller det som om diskussionen har återförts till Rouesseaus stadium: människan är altruistisk och borde naturligen leva under en "ursprunglig" kommunism som jägar- och samlarfolken gjorde för mer än 6 000 år sedan. Det framkom t ex igår i TV-programmet "Stenristarna" (del 2 om bronsåldern, TV2) där det framhölls att det var jordbrukssamhället som medfört alla stridigheter - "den största olyckan som drabbat mänskligheten".

Det är kanske därför som det går att skriva tjocka böcker om människans natur som den som Lasse Berg utkom med i höstas (Gryning över Kalahari, bl 17/11). Hans bok utmynnar i en beskrivning av människans medfödda natur i altruistiska termer. Men han generaliserar inte helt vilt utan hänvisar till Pinker och dennes uppgifter om andelen psykopater i (den manliga) befolkningen, som skulle vara 3-4 procent. Dessa personer står uppenbarligen för en oproportionerligt stor del av "egoismen" och ondskan i samhället.

Kan egoisterna elimineras?

Berg fullföljer dock inte resonemanget, som är påhängt på slutet. Man får egentligen inte något underlag för att dra någon konkret slutsats för hur man på ett eller annat sätt skall hantera detta problem om man vill anlägga ett perspektiv som socialingenjör. En utopist skulle väl gärna se att denna grupp eliminerades för att resten av samhället skulle kunna fungera efter de altruistiska ritningarna. Detta ser naturligtvis inte bra ut i demokratiska sammanhang och därför har diskussionen lämnats därhän i nutida socialistisk diskussion.

Men även om vi kunde ta hand om psykopaterna återstår frågan om resten av befolkningen är så distinkt altruistisk att den skulle finna sig i utopisternas betonglösningar. För det är väl färdiga lösningar som de har i sikte på känt manér? Om det är så att resen av befolkningen utan protester skulle kunna trängas in i ett planerat system skulle det betyda att frihetsivrarna bestod av psykopater. Det är för en socialist kanske en plausibel uppfattning? Eller är även socialister intresserade av frihet?

Nu räcker kanske inte bevisen för människans altruism (bortsett från psykopaterna). Jag tror inte att Fehrs bestraffningsexperiment och liknande moralsociologiska experiment visat att det finns en uttalad altruism i den övriga befolkningen - bara att det finns en medfödd hämndfaktor, som medför att det har ett särskilt värde att få bestraffa personer som betett sig egoistiskt (i stark mening: försämra för andra för att gynna sig själva). Denna hämndfaktor var naturligtvis densamma under människans jägar- och samlarstadium. Sett i ett långt perspektiv för människans utveckling återstår ändå två frågor att besvara:

1. Är det sant att människan nästan överallt var fredlig och icke aggressiv innan boskapsskötsel och jordbruk introducerades? Nutida jägarfolk är ju inte så homogent "altruistiska" även om eventuellt Kalahariöknens folk kan beskrivas så.

2. Om det är sant pekar det på Rousseaus teori om tillägnandet av mark som orsak till moderna stridigheter (eller finns det någon annan civilisationsfaktor? Hur är det med ökad befolkningstäthet?). Jag skulle då vilja testa hypotesen att detta i så fall utgör ett övergångsskede som ställer till problem så länge som marken är viktig för enskilda familjers eller gruppers välstånd. När mark upphör att vara en viktigt produktionsfaktor uppstår en ny situation. Det är inte längre viktigt att fördela åkermarken jämnare och städernas mark utgör inte ett så allvarligt rättviseproblem som samhällstänkaren Henry George (1839-1897) föreställde sig.

Går vi in i ett tredje skede?

Där är vi idag. Jordbrukssamhället tillhör historien i de utvecklade länderna. Rousseaus anklagelse om markägandets elände är inte relevant. Inte heller Marx´ anklagelse om kapitalägandets elände är relevnat. En samhällsförbättrare kan inte hålla fram ett samhälle där man är garanterad mat och husrum (Babeuf mfl) som lockbete för sina proselyter. Inte heller är ett "icke-alienerande" arbete (Marx) något särskilt attraktivt lockbete för stora grupper.

Vad som återstår är 1) mer fihet. Det verkar inte vara attraktivt för socialister. Då finns 2) att "sätta åt" grupper (även genus), system och företag som folk ogillar, som något att locka med. Det är samma negation som marxisterna alltid har använt. Det kan vinna anhängare som är behäftade med vissa ressentiment. Slutligen finns 3) att utlova det altruistiska samhället. Det kan attrahera dem som hyser mindre agg till konkreta företeelser i dagens samhälle men som inte har någon religion att luta sig mot. Men hur skall detta organiseras?

Eller skall socialismen som politisk filosofi förfalla till simpel "trade-unionism"?

[Forts: Socialism bygger på altruism - som inte fungerar, okt 2006]

P S Jag fick just ett tips om en bok från 1993 av Cockshott och Cottrell (Planhushållning och direktdemokrati) som linjerar upp ett socialistiskt samhälle av mindre radikalt slag men som ändå skulle kunna vara socialistiskt i en ideal-sovjetisk mening. Vi får väl se...

9 Comments:

At 17 januari, 2006 18:36, Blogger Marcus said...

Får jag i all välmening antyda en sak. Jag läser ofta med stort intresse dina inlägg och tycker för det mesta att de har sina poänger. Om inte annat tvingar de mig själv att tänka efter och ibland revidera mina egna uppfattningar. Men nu verkar du vara involverad i ett hopplöst projekt. Kanske har jag missuppfattat dina intentioner och då är det fritt fram att påpeka det... Nå:

Du letar efter en socialistisk teori om hur det framtida samhället ska se ut och organiseras. Jag antar att du letar efter detta av den enkla anledning att du uppfattar socialismen som en ideologi vilken gör anspråk på att ha en sådan teori. Du misslyckas gång på gång med att hitta en, och de antydningar som du snubblar över kan du förkasta ganska snart som ofullständiga...

Tror du inte, med allt detta sagt, att den poäng som jag har försökt göra här gång på gång, kan ha ett korn av sanning i sig:

Socialismen har ingen teori för det framtida samhället eftersom den anser att en sådan inte kan formuleras. Socialismen är i själva verket mycket mer av en (i din mening) öppen ideologi än vad du har uppfattat den som. Socialismen är deskriptiv och inte normativ till sin natur, eftersom den bygger på antagandet att människan aldrig kan frikopplas från sin kontext. Förändras kontexten måste också människans praktiska förhållningssätt mot den, a k a en fullständig teori om det optimala samhällets utformning, förändras.

 
At 17 januari, 2006 20:28, Blogger Danne Nordling said...

Kanske är det som du säger, Marcus. Men jag tror ändå att det existerar mer eller mindre bra utläggningar om ett mera konkret socialistiskt samhälle, men som kanske inte är accepterade för några stora grupper av dem som kallar sig socialister.

Vad du företräder är en annan sorts socialism som jag inte riktigt kan ringa in. Walzers rättvisesfärer verkar väldigt vaga som politisk teori betraktad. Det gäller ännu mer din allmänna hänvisning till demokrati som socialism. Annat vore det om demokratiska omröstningar skulle användas i ett löntagarstyrt näringsliv som redan var organiserat inom en given struktur.

Men när du säger att socialismen är deskriptiv backar du nästan helt ifrån den politiska filosofin. Visst har det sitt intresse med seriösa ekonomiska och sociologiska prognoser. Men alla vet hur svårt det är att uttala sig om sådant med någon större sannolikhet. Tanken ligger nära till hands att det bara handlar om filosofisk spekulation som inte förtjänar att tas på större allvar än pratet på kafferasterna.

Låt mig ställa en konkret fråga: vilken syn på önskvärd inkomstfördelning i ett modernt samhälle leder din variant av socialism fram till?
/DNg

 
At 17 januari, 2006 21:20, Anonymous T Lindgren said...

Von Mises gjorde en i mitt tycke intressant -- och kanske välkänd? -- analys av det socialistiska samhället ur ekonomiskt perspektiv, Economic Calculation In The Socialist Commonwealth.

Jag hittade ett tryckt ex. i Stockholms Stadsbiblioteks magasin, men den finns att ladda ner numera:
http://www.mises.org/econcalc.asp

 
At 17 januari, 2006 23:26, Blogger Per-Olof Persson said...

Cockshott och Cottrell

Cockshott och Cottrell försöker i boken "TOWARDS A NEW SOCIALISM?" (1993) att komma över kalkyleringsproblemet för att planekonomi ska kunna upprättas. Författarna är medvetna om att Ludwig von Mises vetenskapliga teorier säger att planekonomier inte kan fungera.

Naturligtvis så misslyckas Cockshott och Cottrell med att överkomma Mises teorier. Författarna menar att man ska använda antalet "socialt behövda" arbetstimmar i kalkylerna.

Kortfattat så innebär kalkyleringsproblemet att det måste finnas marknader och marknadspriser för att ekonomins knappa resurserna ska kunna fördelas och koordineras till sitt bästa användningsområde.

Det behövs ett marknadsvärde i kronor för att processen ska kunna fungera. Planekonomier får en produktionsapparat som står stilla eftersom resurser, råvaror, halvfabrikat etc, inte når dit där de behövs.

Författarna vill att pengar ska avskaffas och ersättas med "labour tokens" (?) som ska fördelas rättvist till människor. Människor ska frivilligt organisera sig i "communes" (?). Staten ska återskapas till en "Ny-Athensk demokrati" (?).

 
At 18 januari, 2006 09:19, Blogger Marcus said...

Jag har inte tänkt att ge ett konkret svar på din konkreta fråga... :-) Anledningen är återigen att det beror på hur samhället ser ut. En grovt förenklad skiss:

I en fullt utbyggd välfärdsstat (vad det nu innebär, hur den nu ser ut och vilka områden den nu täcker in) behövs ingen inkomstfördelning alls - visserligen har en stor del, kanske till och med allt, av medborgarnas inkomster då gått till denna välfärdsstats finansiering. Jag tror att vi båda inser att en sådan stat skulle kollapsa inom ett ögonblick.

Den andra ytterligheten är att all offentligt finansierad välfärd tas bort. I ett sådant samhälle skulle min socialism vilja se en fullständig inkomstfördelning - lika utfall åt alla. Att också denna stat skulle haverera inom kort är inte heller svårt att förstå.

Idealet ligger således någonstans här emellan. Det är en balansakt per definition, eftersom socialismen anser att ingen frihet är möjlig utan jämlikhet (liberalen säger snarare att ingen jämlikhet är möjlig utan frihet). En marknad, där utbyte och samarbete mellan människor sker, kan endast vara förenlig med moraliskt universella (som för en socialist inte är detsamma som absoluta...) värden om aktörerna är (någorlunda) jämlika. Ett avtal mellan två parter är moraliskt giltigt och kan sägas vara ett fritt ingånget avtal, endast om båda parterna har en rimlig möjlighet att kunna tacka nej till avtalet. Här ligger solidaritetens moraliska grund - handling förutsätter alltid en inskränkning i andra människors frihet, vill du handla måste du därför avtala med de som påverkas av din handling, om de som påverkas inte är jämlika nog att kunna ingå ett moraliskt bindande avtal med dig har du två val: att avstå från att handla, eller att höja motparten till jämlikhet med dig.

En välfärdsstat, eller då ett samhälle där inga inkomstskillnader (i praktiken snarare förmögenhetsskillnader) finns, är ett led i att garantera att alla aktörer som agerar inom samhällets ramar kan göra så på moraliska grunder.

 
At 18 januari, 2006 21:34, Anonymous Anonym said...

Hög nivå på vissa inlägg.

"Socialism är asbra asså!"
-vadårå?
-Jo asså det blir bäst för alla då!
-soft. låter ju bra! hur går det till då rent praktisk?
-äh, det vet jag inte, det får man liksom se vettu, olika samhällen får väl göra lite som dom vill så blir det nog bra!

Kanske dags att lägga Bamse och Pellefant-tidningarna i pappersinsamlingen?

 
At 19 januari, 2006 09:11, Blogger Marcus said...

"Hög nivå på vissa inlägg" - Aj, den visste vad den tog...

 
At 20 januari, 2006 18:10, Blogger Danne Nordling said...

Till Marcus:
Vi har alltså tre alternativ:

1) en fullständig socialisering och tilldelning av välfärd enligt vissa normer.

2) ingen offentligt finansierad välfärd och då skulle inkomsterna utjämnas med målet "lika utfall åt alla".

3) ett mellanting med aktörer som är någorlunda jämlika på marknader utan monopol. Här skall dock även solidaritet råda, som går ut på att avtal bara får träffas med dem som är "jämlika nog".

I fall 3) förstår jag det så att inkomstskillnader och välståndsskillnader finns. Om monopol och andra konkurrensbegränsningar är eliminerade (t ex att många är extremt fattiga och outbildade) är skillnaderna acceptabla.

Hur skiljer sig detta från klassisk liberalism av Hayeks modell? Socialism måste väl vara något mera vad beträffar inkomstomfördelning?
/DNg

 
At 21 januari, 2006 14:13, Blogger Marcus said...

Varför måste det vara något mer? Frihet, jämlikhet, broderskap är slagord för både liberalismen och socialismen - att garantera dessa genom att skapa samhälleliga institutioner till deras värn är båda ideologiers politiska mål. Tänkare som Locke och Hume, för att bara nämna två, har utövat ett fundamentalt inflytande på båda ideologierna. Upplysningstiden är den gemensamma grogrunden.

I just den här sfären av samhället, inkomstomfördelning, är det gradskillnader (ibland inte ens det) som skiljer en demokratisk socialist från en socialliberal. Det är knappast här man finner avgörande skillnader mellan de båda paradigmen. Anledningen till att så många ändå letar just här, tror jag, är att socialismen inte har undsluppit att identifieras med radikala praktiska tillämpningar av den, vilket liberalismen har gjort.

Skillnader är nog större i andra avseenden. En socialist upplever framför allt inte konflikten mellan positiva och negativa rättigheter, och det är väl den största grejen i sammanhanget (som givetvis bidrar med motiv till inkomstutjämning, även om det inte alls med logiskt framdriven nödvändighet leder till det lika utfallets slutsats).

 

Skicka en kommentar

<< Home