Framtidens finansiering av välfärden

Den demografiska utvecklingen kräver mer pengar till vård och omsorg. Skattehöjningar är knappast möjliga. Det behövs mera privat finansiering. Kanske försäkringar där staten betalar en del av premierna som i Holland är en lösning?

Jag var på ett frukostseminarium på Timbro idag som handlade om hur allmänheten ser på den framida finansieringen av välfärden. Där redovisade Arne Modig, Novus Opinion, en opinionsundersökning från början av december av inställningen till privat finansiering av välfärdstjänster såsom försäkringar och avgifter inom sjukvård, äldreomsorg, skola och barnomsorg. Kommentarer gavs av Pär Henriksson, kommunikationschef på Moderaterna.

Det politiska läget är ganska samstämmigt just nu om man ser till programdokument från de politiska partierna. Arne Modig visade ett antal skrivningar som betonade att välfärden skille vara solidarisk, behovsstyrd, gemensam och offentlig. Motiveringen var att "vi gemensamt tar ett ansvar" som S uttryckte saken. Detta är kärnargumentet för socialstaten som dock aldrig utvecklas ytterligare. Varför skall individuella nyttigheter finansieras med skatter som om de vore kollektiva varor och tjänster?

Huvudresultaten från undersökningen var att allmänheten har både positiva och kritiska uppfattningar om ökad privatfinansiering i framtiden. Varannan är positiv (särskilt yngre) till att privatfinansieringen behöver öka. De ser inte detta som en ökad belastning utan som möjligheter till enskild valfrihet, mer konkurrens och därmed ökad kvalitet samt bättre vård i meningen mera resurser.

I själva verket står vi inför ett demografiskt problem som är allvarligt eftersom det är betungande för den förvärvsarbetande generationen i ett tidsperspektiv på 15-20 år. Då måste antingen skatterna höjas eller kompletterande privatfinansiering ha etablerats. Alternativet som Henriksson (M) hänvisade till - att skattebasen skulle öka genom minskat utanförskap - är rimligtvis alltför osäkert för att man skall låta saken bero.

De som är emot privat finansiering anger fyra huvudargument: 1) De förnekar problemet, 2) Det blir orättvist, 3) Det blir ett klassamhälle och 4) De är rädda för vinstintresset.

1) Välfärden borde ingå i skatten. Den borde räcka - mer valuta för skattepengarna! Indirekt är detta ett argument för högre skatter.

2) Det är orättvist med valfrihet. De som inte kan betala får sämre vård och söker inte vård fastän de behöver.

3) Valfrihet ger ett klassamhälle. De som väljer bort vård av tvingande ekonomiska skäl bildar alltså en fattigklass - jämförelser görs med USA.

4) Privat finansiering ger upphov till vinstintresse. Detta tycks främst vara moraliskt förkastligt - man tjänar pengar på andra. Att det skulle vara osunt för produktionen anges inte.

Nu var utgångspunten för undersökningen inte en total privatisering av välfärden. Den gällde främst bättre omvårdnad och service inom äldrevården och bättre tillgång på vård för de egna barnen eller en själv. Men iställningen hos de kritiska är ändå ett memento för opinionsbildningen för ett mer rättvist och frihetligt system inom välfärdsproduktionen.

Mitt förslag är att det behövs fakta om den nuvarande finansieringen av de viktiga välfärdsområdena för att man skall kunna gå vidare. Hur mycket kostar sjukvården för en vanlig svensk och hur mycket betalar han och hon i landstingsskatt vid olika inkomstnivåer? Det illustrerar hur ett försäkringssystem skulle kunna se ut. Då skulle det bli svårare att hävda att grupper som redan betalar en ansenlig del av sina vårdutgifter till andras vård inte ens skulle få lägga till ytterligare pengar för bättre vård åt sig själva.

Likaväl som att det är viktigt att arbetsgivarna redovisar skatteavdrag och inbetalda arbetsgivaravgifter på lönebeskeden för att en vettig skattedebatt skall kunna föras, är det viktigt att nuvarande välfärdssystem med alla omfördelande effekter redovisas öppet.

Så småningom kan man kanske börja införa den holländska sjukvårdsförsäkringsmodellen. Där har man en obligatorisk grundförsäkring lika för alla. Dessutom kan man ta tilläggsförsäkringar. Men staten går in med skattepengar och betalar en del av försäkringspremierna för en del av medborgarna. Något sådant behöver vi i Sverige så att vi får en indikation på vad den offentliga sektorn gör med våra pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, äldreomsorg, välfärd, försäkringar, skatter, socialförsäkringar, arbetsgivaravgifter, demografi, omfördelning, vårdens finansiering, politik, samhälle på intressant.se