tisdag, februari 03, 2009

Bankstödet kom inte en dag för tidigt

Att ge stöd åt de slemma bankerna sitter långt inne. Vi har länge vetat att de inte får låna ut mer pengar. Småföretagen har skrikit efter normala lån. Konkurser hotar. Men alla erfarenheter har redan gjorts vid den förra bankkrisen på 90-talet.

Nu aviserar regeringen ett bankstöd på 50 miljarder kronor (3/2). Det innebär ett tillskott till bankernas kapitalbas som är nödvändig för att utlåningen skall kunna ökas. Regeringen skriver:
"Instituten kommer att kunna ansöka om kapitaltillskott från staten antingen som en del i en emission riktad till privata investerare eller på de villkor staten bestämmer. Tillskottet kommer kunna ske genom aktier eller så kallat hybridkapital och under förutsättning att det kan räknas in i institutets primärkapital, det vill säga håller högsta kvalitet."
Vi får hoppas att ekonomijournalisterna kan beskriva vad det är fråga om. Lennart Persson, Aktuellt ställde nyss frågan till Mats Odell: Är bankerna på fallrepet? Fick någon klart för sig vad det handlade om? Lars Ohly gjorde allt för att sprida dimridåer och få frågan att handla om statligt ägarinflytande i bankerna.

Men kort uttryckt kan 50 mdr kronor ge en ökad utlåning med 20 gånger så mycket - dvs 1 000 miljarder kronor. Orsaken är att banksystemet både belastats med ökade krav på utlåning och blivit försiktigare med att låna ut. Den första effekten kommer från utlandet genom att svenska företag som tidigare lånat i utländska banker nu inte kan det längre utan måste få dessa lån i de svenska bankerna. Då trängs småföretagen ut. Den andra effekten är naturlig när fler företag får svårigheter som kan sluta med fallissemang.

Bankernas beteende vid en ekonomisk kris är inte lika välkänt som utvecklingen i den reala ekonomin i en krisprocess. Det visade sig särskilt tydligt i den svenska 90-talskrisen. Då drabbades de svenska bankerna först av fallissemangen för fastighets- och finansbolagen. Det ledde till kreditförluster som reducerade det egna kapitalet. Då måste bankerna minska utlåningen. Därför blev de tvungna att säga upp krediter för vanliga, sunda företag. Många gick då i konkurs. Andra företag fick då inte betalt för sina fordringar. Då sade bankerna upp även deras lån med ännu fler konkurser och fallissemang för bankerna som följd. Resultatet blev en konkursvåg och hastigt ökande arbetslöshet:

Källa: Sunt Förnuft 1/1997

Bankerna följde bara reglerna. Så småningom reagerade politikerna genom att bilda den beryktade Bankstödsnämnden 1993 under ledning av Stefan Ingves. Det statliga företaget Securum tog sedan över dåliga krediter från bankerna. Men huvudsyftet med bankstödet var detsamma som idag: att öka bankernas fysiska förmåga att låna ut pengar.

Av diagrammet framgår dock att politikerna var ganska senfärdiga med bankstödet. Den största delen av konkurserna och arbetslösheten hade redan inträffat. Dessutom tog det tid innan situationen normaliserades. Man kan uppskatta att mer än 50 000 extra konkurser inträffade med bortåt 300 000 anställda berörda. Bankstödsnämnden borde ha varit på plats från 1991 - några månader efter finansbolaget Nyckelns fallissemang i september 1990.

Men då som nu ojade sig politikerna över att det skulle kosta så mycket att bekämpa krisen. Budgetunderskottet skulle öka på ett farligt sätt. Att ge kapital till Bankstödsnämnden sågs som att "rädda bankerna". Man trodde att pengarna främst skulle hjälpa de alltid så giriga aktieägarna. Därför blev krisen 1991-1996 onödigt djup och långvarig. Produktionen minskade och arbetslösheten blev katastrofalt hög.

En orsak till att det gick så illa var naturligtvis opinionens och även politikernas totala okunnighet om finansiell ekonomi. Men en annan orsak var också en ren ovilja. Och den hade några banker själva bidragit till när de tävlade med varandra om att få låna ut så mycket pengar som möjligt på det glada 80-talet. När sedan de dåliga tiderna nalkades var det många bedömare som gottade sig i ren skadeglädje över att de malliga bankföreträdarna stod på öronen. Att sedan produktionen sjönk och arbetslösheten steg skyllde man på utlandet och exporten.

Med dessa erfarenheter i bagaget är det snarast förvånansvärt att regeringen inte har kommit med bankstödet tidigare. Och vi får väl se vad åthutningarna om ersättningarna till bankledningarna kan ställa till med. Bankerna kanske slår sig till ro och inskränker sig till att försöka överleva. Tror regeringen att de befolkas av filantroper och idealister? Vi borde knappast kunna sätta vår tilltro till bankledningarnas moraliska drivkrafter för att öka utlåningen utan att kunna tjäna pengar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

4 Comments:

At 04 februari, 2009 00:37, Blogger Per-Olof Persson said...

Denna artikel bevisar att det är bankernas kreditcykel som skapar konjunkturcykeln.

 
At 04 februari, 2009 15:06, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof Persson har i en lång artikel utvecklat hur centalbankens räntesättning etc ger upphov till konjukturvariationer på Göran Petterssons blogg. Länk:
http://dinledamot.blogspot.com/2009/02/rekommenderad-lasning.html

Här skall jag enbart kommentera reaktionerna på själva paketet ytterst kort.

Det tycks inte finnas någon riktig insikt i vad saken gäller. Grundfrågan är huruvida paketet främst utgör ett stöd till bankerna eller till företagen. Många tror tydligen som Lennart Persson i TV-Aktuellt att det syftar till att rädda bankerna. Lyssnar de inte på ministrarna?

Syftet är inte att ersätta kreditförluster med nytt kapital. Om vi befann oss i det läget skulle de stora placerarna ha all anledning att oroa sig för bankernas överlevnad utanför det tidigare (misslyckade) garantisystemet. De skulle då söka sig till säkra statsobligationer för sina nyplaceringar och kanske göra allt för att få ut tidigare utlånade pengar till bankerna. Bankcertifikat etc skulle falla i värde och räntan stiga.

Även i detta läge skulle bankernas förmåga att låna ut pengar till bostäder och företag minska kraftigt. Denna effekt brukar beskrivas med den vaga termen "brist på likviditet". Bankerna får men har inga pengar att låna ut.

Nu befinner vi oss i motsatt situation. Det finns pengar som vill bli placerade och utlånade. Ränteskillnaderna har minskat tll nästan en nullitet. Och det finns efterfrågan på kredit som ökat kraftigt genom att utländsk låntagning reducerats kraftigt. Begränsningen ligger i att bankernas egna kapital (kärnkapitalet) inte är av en sådan omfattning att man "får" låna ut mer penar. Var denna gräns egentligen går är flytande. Men börjar man närma sig 5 procent i kärnkapital slår olika bromsmekanismer till.

Utöver dessa två fall finns också det som Fredrik Braconier i SvD (Närliv, s 7) anser föreligga. Han tror att syftet förvisso är att utöka utlåningen men att detta skall gå till nya och dubiösa projekt - "fler toklån" - i syfte att stimulera ekonomin. Det är fler order företagen behöver och inte mer lån, anser han.

Maria Crofts i DN tolkar paketet som att "det stormar kring bankerna igen" och att småspararna blir oroliga. Därför skulle det vara motiverat med en utökad insättningsgaranti...
/DNg

 
At 05 februari, 2009 10:17, Anonymous Michael said...

Bankerna kan ha betydligt högre multipel av sina reserver än 20. Mot stater och kommuner kan de enligt Basel2 ha en multipel gåendes mot oändligheten (kan ju bli intressant när 46 av USAs stater hotas bli bankrutta). Detta då riskvikten då bankerna hittar på krediterna är satt till 0 för stater och kommuner (det vill säga hela statsskulden och kommunernas skulder är total påhittade, det finns inte ens en liten bankreserv som stöttar dem).

Här är en intressant blogg skriven av en ekonom som grävt mycket i Basel2 reglerna.

http://sundapengar.bloggagratis.se/2008/12/08/1176068-fractional-reserve-banking-sa-fungerar-det-del-2/

Det här är ett pyramidspel som håller på att rasa.
http://blogg.aftonbladet.se/11316/perma/1079163/

 
At 06 februari, 2009 11:55, Anonymous Anonym said...

Det skulle vara intressant att få en studie på ur bankerna i dag agerar när det gäller att säga upp krediter och lån till fullt ut lönsamma företag för att rädda sitt eget skinn.

Bankstödsnämnden kom till i ett för sen skede.

Bra att regeringen nu med kraft agerar för att stötta det finansiella systemet.
Det har ju skett på en rad olika plan, men samtidigt visar bankerna att de inte är särskilt angelägna om att ta emot alla "gåvor".

Förhoppningsvis slipper vi att staten går in som aktieägare i vare sig någon bank eller i något större företag.

Thomas Östros har i sina sedvanliga klaomål gett sken av att detta skulle vara den riktiga strategin.
/Per Fredö

 

Skicka en kommentar

<< Home