Alliansen övertar vänsterns moraliserande?
Det finns tecken som tyder på att regeringens företrädare börjar moralisera mot näringslivet på liknande sätt som 68-vänstern gjorde på 1970-talet. Makten är kanske viktigare än ideologin?
I DN idag 14/4-12 har Annika Ström Melin skrivit ett intressant ledarstick rubricerat "Uppläxning är ingen bra regeringspolitik". Hon noterar ett mönster där Anders Borg skäller ut bankerna och där arbetsmarknadsministern är besviken på företagen. Melin ser regeringens företrädare som upprörda föräldrar som läxar upp sina alltför slöa barn. Men för den som varit med tidigare är mönstret allvarligare än så. Det handlar om klassiskt politiskt moraliserande.
Nu senast började den nya omgången av moraliserande uttalanden från regeringens sida när Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson var kritisk (SvD 12/4) till arbetsmarknadsminister Hillevi Engströms uttalanden om att företagen borde ta större ansvar och anställa ungdomar med ofullständig utbildning. Debatten gick vidare igår (SvD 13/4) då Engström preciserade sina anklagelser om bristande ansvar hos företagen (se även kommentar i SvD 13/4).
När den "nya" vänsterns värderingar började bli inflytelserika på 1970-talet gick mycket av det de sade ut på att företagarna och näringslivet var moraliskt undermåliga. De tog inget samhällsansvar utan satte "profiten" före allt annat. En fri marknadsekonomi var skadlig för medborgarna. Den extrema vinsten ville göra revolution och avskaffa hela systemet. De mindre extrema ville ha fler regleringar så att företagen inte skulle kunna göra sådant som då ansågs moraliskt opassande. Det gällde då ofta sådant som reklam, val av produkter och kloakutsläpp i sjöar och vattendrag. Men kritik mot företagsnedläggningar var också centrala.
Det dröjer väl inte länge innan Engström häver ur sig att företagens bristande ansvarstagande beror på att de sätter vinsten före ungdomarnas behov av sysselsättning (oavsett om de bidrar med något positivt till produktionen utöver sina kostnader). Näringslivet är ett särintresse, har Fredrik Reinfeldt hävdat. Vad är det om inte en annan variant av vänsterns argument att näringslivet sysslade med "suboptimering"? Är makten viktigare än ideologin?
Läs även andra bloggares åsikter om moralism, regeringen, Alliansen, Hillevi Engström, ungdomsarbetslöshet, Svenskt Näringsliv, nya jobb, arbetslöshet, politik på intressant.se
Etiketter: partipolitik höger
3 Comments:
Att makten överskuggar allt annat är väl ingen nyhet.
Hade vår borgerliga regering verkligen menat allvar så hade man vid det här laget avskaffat LAS, MBL och FML. Man hade dessutom även avskaffat värnskatten och höjt brytpunkten för statlig skatt rejält.
Har man ens andats om att göra något av ovanstående?
Erik Andersson
Det visar tydligt att det finns en avgörande skillnad mellan national och företagsekonomi.
Makten företräder inte företagsekonomin!
När varje företag optimerar sin verksamhet så innebär detta påfrestningar för samhället.
Detta kan tydligt exemplifieras av företagens krav på förräntning av eget kapital som ligger långt över samhällets tillväxt. Då blir det suboptimeringar!
SUBOPTIMERINGAR KAN VARA VÄLGÖRANDE
Suboptimerngar kan var skadliga, men det är sådana som driver fram "creative destruction", vilket är en förutsättning för allt livs ständiga pånyttfödelse.
Ett av offentlighetens störta problem är att inom dess förvaltning är "ceative destruction" nästan omöjlig.
När något går galet, skyller man på en syndabock, vanligen det opersonliga "regelverket", och sen går allt som förr. Någon enstaka gång får en person "andra arbetsuppgifter". Men eländet "sitter i väggarna".
Det är organisationens hela kultur som är fel. Jag kan minnas två fall, där man lade ner den misslyckade myndigheten: Djurskyddsmyndigheten och Utlänningsnämnden.
Men i sådana fall är ofta förändringen kosmetisk. Djurskyddet flyttades geografiskt, vilket gjorde att viss förnyelse av personalen följde. Utlänningsnämndens ärenden flyttades med folket som skött dem till Migrationsdomstolar och Migrationsverk. Ingen egentlig förnyelse, alltså.
Kraven på kontinuitet i offentlig förvaltning måste bättre kombineras med creative destruction.
Skicka en kommentar
<< Home