Kan statliga skolor kompensera för bristande begåvning?

Eftersom det inte finns något samband mellan betyg och resurser i skolan kommer statliga insatser för att hjälpa kommuner med liten extraundervisning inte att leda till bättre resultat. De elever som saknar teoretisk begåvning måste hjälpas med andra insatser än att tvingas igenom gymnasiet.

Den nu helt dominerande utbildningsideologin säger att orsaken till utslagningen i skolan beror på bristande resurser i många kommuner. Lösningen är att staten ska ta ett större ekonomiskt ansvar för att kommunerna ska kunna satsa på elever som har behov av särskilt stöd. I en debattartikel idag 30/3-13 på Brännpunkt i SvD uppges det att en studie från Skolverket visat att en tredjedel av kommunerna inte satsar extra på elever med särskilda behov. De åtta artikelförfattarna med Metta Fjelkner och Ella Niia i spetsen vill därför att staten går in med pengar så att alla kommuner gör lika stora satsningar på svaga elever.

De åtta debattörerna ger följande problembeskrivning rörande den misslyckade skolan:

"En central orsak till dagens misslyckande ligger i de kraftigt skilda ekonomiska förutsättningarna i olika kommuner. Vår gemensamma slutsats är att den svenska grund- och gymnasieskolan skulle kunna klara sina respektive uppdrag mycket bättre om samhället tog ett samlat grepp om finansieringen av skolan. Det samlade greppet måste vara nationellt."

Debattörerna förklarar inte varför det kommunala skatteutjämningssystemet misslyckats på detta område. De räknar däremot upp de problem med skolan som nu börjar uppmärksammas allt mera: Skolan slår ut elever. Den första utslagningen sker genom att var tionde elev efter nian inte är behörig att gå vidare till gymnasiet. (Enl mina beräkningar 13 procent.). De elever med låga betyg som trots allt kommer in på gymnasiet löper flera gånger större risk att avbryta sina gymnasiestudier än de med medelbetyg eller strax däröver. (Totalt avbryter nästan 9 procent sina gymnasiestudier.) Artikelförfattarna pekar sedan på vilka elever det är frågan om:

"Det är elever vars föräldrar inte har läst på universitet eller högskola, eller ens har fullgjort sina egna gymnasiestudier, som oftast slås ut. Det är också de elever vars föräldrar har lägst inkomster. Det är alltså just de elever som den kompensatoriska skolan är särskilt till för som i dag slås ut av samma skola i störst utsträckning."

Betygen beror inte på ekonomiska resurser idag

Men så sent som i tisdags (26/3) redovisade DN  (blart) en stor undersökning av skolan som slog fast att skolprestationerna inte beror vare sig på lärartätheten, de ekonomiska resurserna eller tillgången på specialpedagoger ute i kommunerna. Hur kan de fackliga skoldebattörerna strunta i att förhålla sig till dessa resultat som så flagrant strider mot deras egna slutsatser om vad som behöver göras i skolan? Är de arroganta? Eller är det fråga om strutsmentalitet?

Samma kritik träffar också Stefan Löfven (S) och Eva-Lis Sirén  som i en debattartikel i DN idag skriver att "bara i lite drygt var fjärde kommun ges en tilläggskurs baserad på skolans socioekonomiska struktur". De tror också att mer resurser skulle höja betygen för barn till föräldrar med låg utbildningsnivå. och de har ingen kommentar till resultaten i DN:s undersökning.

Om det inte är bristande ekonomiska resurser som förklarar varför en del av eleverna får sämre betyg än andra, vad är då förklaringen? En förklaring är att elever med föräldrar som har högre utbildning också får hjälp med läxläsningen. I andra sammanhang i den utbildningspolitiska debatten har man försökt förringa läxornas betydelse för kunskapsinhämtningen. Den frågan lämnar jag därhän. Om hypotesen att läxhjälp för vissa skulle kunna kompenseras med statliga tillskott av pedagogiska resurser för andra elever ska stämma borde detta ha gett utslag i DN:s undersökning. Men där syns inget samband för de kommuner som satsar mest. De visar inte bättre resultat.

En annan förklaring är att de föräldrar som har högre utbildning i allmänhet också är mer begåvade än föräldrar med låg utbildning. Om begåvning och intelligens till ca 75 procent är nedärvd (länk) kommer de också att tendera att få barn med högre begåvning och högre betyg. Genom att det inte längre finns ekonomiska hinder för "fattiga men begåvade" elever att studera vidare kommer sambandet mellan begåvade föräldrar och barn som får höga betyg att förstärkas.

Att sätta in extra resurser för att tvinga upp betygsnivåerna för de som inte har tillräcklig teoretisk begåvning kan rentav ge skadliga effekter enligt vissa bedömare. I januari 2011 skrev fem barnmedicinska experter i SvD (blart) om svårigheterna för de elever (ca 14 procent) som har en IQ på mellan 70 och 85 - dvs "svag teoretisk begåvning":

"Elever med svag teoretisk begåvning – men inom normalvariationen – får svårigheter i dagens skola som utifrån vår erfarenhet är anpassad till elever som har en mer genomsnittlig begåvning." 

Författarna menar att dessa elever i högstadiet kommer att svara på kraven med "ogiltig frånvaro"  samt bristande självkänsla och uppgivenhet. De menar också att här finns en viktig förklaring till senare ohälsa och arbetslöshet. Liknande borde rimligtvis gälla för skärpta krav i gymnasiet där också en andel saknar tillräcklig teoretisk förmåga.

Socialdemokraterna vill tvångsutbilda alla till gymnasiekompetens före 25 års ålder (blart maj-12). Dessa "utbildningskontrakt" ska bli villkoret för att få a-kassa eller socialbidrag. Vad kommer de barnmedicinska experterna att säga om detta? Och vad är värdet på arbetsmarknaden av en gymnasieexamen som pressats fram med inkvisitoriska metoder?

< Andra bloggar om: utbildning, statliga skolor, betygsskillnader, betyg, begåvning, intelligens, IQ, läxhjälp, ärftlighet, avhopp, teoretisk förmåga, kompensatorisk uppgift, skolan, samhälle, politik på intressant.se