Klasskamp eller klassresor?

Varken klasskamp eller möjligheten till klassresor - som i viss mening är samma sak - kan råda bot på att en betydande andel av skoleleverna inte går vidare och klarar gymnasiet. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som borde förändras.

I den vänsterinriktade (ej extrema) publikationen Dagens Arena skriver ledrskribenten Vesna Prekopic om utanförskapet i termer av klasskamp. Utgångspunkten är ett reportage i SvD om yngre personers långvariga arbetslöshet i Tensta. Skribenten vänder sig mot att Maria Ludvigsson (SvD) skrivit en ledarartikel med rubriken: "Klassresa, inte klasskamp". Den handlar om Ohlininstitutets nyligen utgivna antologi Klassresan.

Prekopicc håller fram klasskampen som ett alternativ. Den "handlar inte om individens vilja eller personliga motivation att skaffa sig ett bra liv. Möjligheten till, och förutsättningarna för, ett liv som grundats i en kvalitativ utbildning som kan leda till försörjning måste ges alla medborgare", menar hon. Tolkat i dessa termer skulle man i klartext kunna beskriva denna del av klasskampen som att skatten på höginkomsttagarna ska höjas för att få pengar till massiva skolsatsningar för alla som inte uppnår gymnasiebehörighet (50% i vissa områden) och för dem som nu inte fullföljer sin gymnasieutbildning.

Är detta ett tecken i tiden? För att elda vänsteraktivisterna beskrivs skolsatsningarna - Ylva Johnssons 515 miljoner - som klasskamp. Pengarna kommer från de höjda arbetsgivaravgifterna för ungdomar och inte ens från höginkomsttagarna. Och de borgerliga har länge drivit en liknande skolpolitik där särskilda satsningar på elever från socioekonomiskt svaga familjer står i centrum. Detta är tänkt att göra det möjligt för personer från socialt stigmatiserade uppväxtmiljöer att få hyggligt betalda jobb i en strävsam medelklassmiljö. Det är det som är inkarnationen av begreppet klassresa.

Någon riktigt klassisk klasskamp förordar inte Dagens Arena. Då skulle underklassen skaffa sig fördelar på överklassens bekostnad och i slutändan ta över de rikas förmögenheter och göra höginkomsttagarna till medelavlönade tjänstemän. Klasskamp är vägen till kommunism.

Vad vi ser här är istället en föreställning hos både borgerliga och socialdemokrater att satsningar på specialundervisning för barn med lågutbildade föräldrar ska leda till att alla blir studenter och får välbetalda jobb. Det är en föreställning om att det skulle finnas en stor outnyttjad begåvningsreserv överallt i landet inklusive i de beramade utanförskapsområdena. Som bevis för detta anförs av de borgerliga en lågstadieskola i ett socialt belastat område i London. Men det är inte bara anekdotisk information som ligger bakom. Den svenska skolinspektionens dåvarande GD Anne-Marie Begler påstod 2011:

"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma." (Bart nov11)

Denna föreställning går igen hos finansminister Magdalena Andersson i ett uttalande i SvD 21/4-15:

"Om vi nu tror att kompetens och talang är genomsnittligt spridda över befolkningen bland kvinnor och män så finns det mycket outnyttjad talang som vi inte tar tillvara i Sverige – och det gäller för alla länder i världen."

Det är sannolikt förklaringen till att Andersson vill ingripa med ganska långtgående tvångsåtgärder mot dem som inte  före 25 års ålder skaffat sig en gymnasieexamen - t ex indragning av a-kassa och socialbidrag (bart maj-12). Finansministern verkar dock ha blivit mer osäker sedan dess och tonat ner tvångsinslagen. Det kan bero på att hennes och Beglers uppfattningar helt enkelt är felaktiga. En tungt vägande invändning mot filosofin "du kan bara du vill" framfördes 2011 av fem barnmedicinska experter som menade att skolans inriktning redan nu leder till långtidsarbetslöshet, förtidspensioneringar, ohälsa och självmord för främst den teoretiskt svagpresterande gruppen (bart jan-11).

En god del av den borgerliga uppfattningen att det finns en stor begåvningsreserv som kan tas tillvara genom klassresor verkar vara felaktig. Det är skolans teoretiska inriktning för alla som istället borde förändras.

Uppföljning i SvD 23/4-15 och Dagens Arena 23/4-15

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, IQ, politik på  intressant.se

Meritokrati beror på IQ som ger evig ojämlikhet?

Bristande social rörlighet tycks bero på meritokratiska framgångar som mycket beror på medfödda intelligensegenskaper. Det ger ofrånkomlig ojämlikhet. Men idag ger missriktad strävan efter ökad jämlikhet till att 14 procent i varje årskull får frustrerande svårigheter.

I Axess magasin nr 2/15 skriver läkaren och journalisten Erik W Larsson om boken The Son Also Rises. Den är författad av Gregory Clark som är professor i ekonomi vid University of California, Davis. Boken handlar om social rörlighet eller snarare om bristen på social rörlighet. Larsson inleder med följande frågor:

"Har du någonsin undrat varför vissa människor är fattiga medan andra är rika? Varför vissa individer, släkter och etniska grupper verkar leva i obotlig misär, medan andra individer, släkter och etniska grupper har det hur bra som helst? Vilka krafter är det egentligen som avgör våra öden? Handlar det om gener och biologi? Om osynliga och förutbestämda maktstrukturer? Eller är det bara fråga om tur och otur?"

Clark har konstruerat ett index (mellan 0 och 1) för orörligheten som han hävdar ligger mellan 0,7 och 0,8 under många generationer. Larsson exemplifierar med de svenska släktnamnen som Clark har specialstuderat med tanke på alla jämlikhetsreformer Sverige genomfört. Här finns fyra grupper: 1) adelsnamn, 2) snofsiga latiniserade namn (Dahleus, Boetius), 3) namn som börjar på Berg- eller Lund- samt 4) namn som slutar på -son.

Om en persons farfars far hette Oxenstierna eller Wagenius är det statistiskt betydligt mer sannolikt att man kommer in på läkarprogrammet än om han hette Larsson (som artikelförf). Liknande gäller för Indien, Japan och Kina (trots revolution). "Överallt är tendensen densamma. Oavsett vem som vinner valet är Jönsson och Ohlsson dömda att låta sig regeras av folk med namna som Palme och Reinfeldt", skriver Larsson raljerande. Han anser att Clark bara ger antydningar om orsakerna till detta.

Enligt Larsson verkar Clark mena att vi borde "gaska upp oss och gilla läget". "Kanske är rika och mäktiga människor helt enkelt bättre? Då är det väl inte mer än rätt att de lever på ett högre plan än vi andra, argumenterar Larsson. Det är vad meritokrati går ut på. Om detta verkar respektingivande intellektuella vara överens om. Men om meritokratin  till betydande del är genetiskt betingad, som Clark verkar göra gällande, kanske denna tanke snart överges. Larsson försöker problematisera den meritokratiska utvecklingen utan att komma med annat än att det inte är lönt att bry sig om problemet eftersom det inte går att göra något åt det.

Jag kan komplettera denna pessimism med det klassiska diagrammet över hur intelligensen fördelar sig:

Nedanstående tabell beskriver fördelningen av intelligenskvoten (IQ) i siffror:

Det som gör att man inte kan "gilla läget" är hur den svenska utbildningspolitiken ställer sig till den nedre delen av intelligensfördelningen. I skolan finns numera alla barn med en IQ över 70. Men för att klara skolan krävs åtminstone 85 i IQ för att klara de teoretiska delarna (bloggart-11). Det betyder att 14 procent av eleverna aldrig kan klara den teoretiska delen i egentlig mening hur mycket statsmakterna än satsar på stödundervisning för "elever med en bristfällig socioekonomisk bakgrund".

Att "herr Oxehufvud" tjänar mer än andra om han är förtjänt borde kunna fördragas. Men att uppemot 14 procent av varje årskull ska dömas till frustration, avhopp, utslagning, kriminalitet eller självmordstankar på grund av en verklighetsfrämmande skolpolitik borde inte vara cceptabelt.

Sämre lärarlöner förstörde skolan?

När lärarnas löner sjunker i relation till andra gruppers löner kommer de mest kompetenta att söka sig till andra yrken. Då blir undervisningskompetensen lägre och eleverna presterar sämre. Det gör det viktigare med stöd hemifrån. Idag misslyckas 23 procent av gymnasisterna att ta examen.

Socialdemokraternas största partidistrikt (Skåne) kräver nu att det fria skolvalet ska förbjudas (Expr). I partiet finns dock ett kongressbeslut att valfriheten ska finnas kvar. I DN:s ledare idag 16/4 resonerar man kring problemet att valfriheten kan ge upphov till segregation. För det första anses det finnas en kamrateffekt på betygsnivån. För det andra sänks lärarnas förväntningar om klassen blir homogent dålig.

Sämre löner - sämre skola?

Denna prestationsmässiga segregation ställer DN mot alternativet närhetsprincipen som Vänsterpartiet och en del socialdemokrater förordar. Den skulle åtminstone kunna innebära en socioekonomisk segregation genom att olika bostadsområden skiljer sig mellan varandra. I ledaren ges ett konkret exempel på vad det skulle innebära att man inte får välja skola. Enskilda elevers välgång skulle få offras för att kollektivet (kanske) skulle få något bättre resultat.

Man kan diskutera huruvida den prestationsmässiga segregationen är något stort problem.  Om vi definierar underprestation som ett resultat i årskurs nio i grundskolan som inte ger formell behörighet till gymnasiet kan vi enligt Skolverket (pdf) konstatera att hälften av de underpresterande eleverna är koncentrerade till 17,5 procent av antalet skolor (286 av 1 632 skolor). Dessa skolor hade nästan uteslutande kommunala huvudmän. Men beror detta på att de ambitiösa föräldrarna har tagit sina barn ur de dåliga skolorna eller beror det på att skolor i socioekonomiskt utsatta områden får dåliga resultat? 

Många har velat göra gällande att den svenska skolans dåliga allmänna resultat  beror på lärarna. Det öppnar för en mer plausibel förklaring till de låga resultaten i Pisa-undersökningarna än att skolresultaten skulle ha dragits ned av att kamrateffekten minskat genom det fria skolvalet. Strävandena att utjämna löneskillnaderna har alltsedan av 1960-talet gått ut över lärarnas löneutveckling. Eftersom de relativa lönerna för övriga akademiker inte sjunkit lika mycket har en successiv överströmning för studenter med goda betyg till andra yrken än läraryrken blivit följden. Detta har yttrat sig i att det numera är möjligt att påbörja lärarutbildning med ytterst mediokra betyg. Det har fått till följd att de mera begåvade studenterna inte blivit lärare i samma utsträckning som tidigare.

Med en genomsnittligt sjunkande begåvning inom lärarkåren kan man anta att även utlärningskapaciteten minskat. Med sämre undervisningsförmåga har också elevernas prestationsnivå minskat. Effekterna kan ha förstärkts av att lärarna inte kunnat hålla ordning i klassrummen och getts möjligheter att överlåta till eleverna att bedriva en sorts självstudier där läraren reducerats till ett slags handledare. Med sämre lärare har det blivit viktigare att föräldrarna kompenserar den bristfälliga undervisningen med egna insatser hemmavid. Det betyder att de elever som inte haft stöd hemifrån blivit mer utsatta och fått sämre prestationsförmåga. En ökad okänslighet inom socio-ekonomiskt svaga grupper för elevernas prestationer har förstärkt denna effekt.

Det skulle vara intressant om Skolverket kunde specialstudera de 150-200 skolor som har den största andelen underpresterande elever. Hur ser den socio-ekonomiska sammansättningen hos föräldrarna ut jämfört med andra skolor? Vilken utbildningsnivå har lärarna? Skiljer sig deras meritpoäng i gymnasiet från andra lärares?

Nu när politikerna i båda blocken betonar vikten av gymnasieutbildning borde en kartläggning göras av de bakomliggande orsakerna till att 12,5 procent av grundskoleeleverna i nian (ca 97 000 tot) inte blir behöriga till gymnasieskolan (godkända betyg i åtta ämnen). När så gott som samtliga av dessa ändå börjar gymnasiet är det naturligt att en stor del avbryter sina studier. Dessutom avbryter de behöriga också sina studier. Efter fyra år har endast 77 procent avlagt gymnasieexamen.

Varje år måste politikerna vidta allvarliga tvångsåtgärder mot över 20 000 nya studenter för att förmå dem att avlägga gymnasieexamen (med godkända betyg?). Det blir ingen lätt uppgift. Frågan är om det ens är lämpligt med sådana metoder som har antytts (utebliven a-kassa och socialbidrag). Och är det effektivt för att minska utanförskapet?

Läs även andra bloggares åsikter om skolan, utbildning, lärarkompetens, lärarlöner, gymnasiet, avhopp, studieavbrott, elevprestationer, Pisa, utbildningspolitik, samhälle, politik på intressant.se

Adopterade från utlandet tjänar 14 procent mindre än svenskfödda

Det gick dåligt för adopterade från utlandet - speciellt för männen. De tjänar 18 procent mindre än svenskfödda från utbildningsmässigt jämförbara familjer. Kvinnorna tjänar 9 procent mindre. Utbildningsnivån i familjen där man vuxit upp är inte så avgörande som man trott.

I P1:s nyhetsprogram "Dagens Eko" rapporterades nu under eftermiddagen 24/2 om en undersökning från SCB som sades utvisa att det hade gått bra för utlandsfödda adopterade från 1970-talet. Detta inslag finns inte på Ekots hemsida. Där finns istället ett inslag från P3 som saknar faktaredovisning men som tydligt vinklar nyheten som att det gått dåligt för de utlandsadopterade.

Ekot i P1 redovisar SCB:s inkomstuppgifter som visar att de utlandsadopterade har lägre inkomster än infödda svenskar. Men en person från SCB (Anna-Karin Nylin) får uttala sig och hävda att det "ändå gått genereltt sett bra". Man får intrycket att det egentligen inte finns andra skillnader än litet sämre utbildning men ingen större frekvens av a-kassa, sjukpenning eller sjukersättning.

Vad är då sanningen? Från SCB:s pressmeddelande kan vi räkna ut att differensen mellan adopterade och infödda män är 18 procents lägre medianinkomst (291 000 mot 354 000 kr/år). För kvinnorna är inkomsten 9 procent lägre (246' mot 269'). En modest slutsats är väl att det gått ganska dåligt åtminstone för män som adopterades på 1970-talet? Den relativa löneskillnaden är dubbelt så stor för männen som för kvinnorna. Adopterade kvinnor har dessutom 31 procent lägre inkomst än inrikesfödda män. Det verkar allmänt som att adopterade har ca 14 procent lägre inkomster än jämförbara svenskfödda.

Av SCB:s pressmeddelande framgår också slutsatsen: "En annan orsak till inkomstskillnaderna är att adopterade i högre utsträckning har inkomster i form av sjukersättning, arbetsmarknadsersättningar och sjukpenning." Anmärkningsvärt är att Anna-Karin Nylin också anges som kontaktperson på pressmeddelandet. Hon har tydligen alltför reservationslöst fått sätta sin prägel på hur Ekots inslag ska mottas. Det är inte ägnat att skapa förtroende för Ekots nyhetsrapportering. Nog borde någon kritisk fråga ha kunnat ställas till SCB:s representant.

Undersökningen är korrigerad så att föräldrarnas utbildningsnivå i båda grupperna har samma struktur. Ändå har bara 21 procent av de utlandsadopterade männen en lång eftergymnasial utbildning mot 36 procent för de svenskfödda. För kvinnorna är det istället 36 procent för de adopterade kvinnorna mot 49 procent för de svenskfödda kvinnorna. Den relativa skillnaden är ett underskott på 42 procent för männen mot 27 procent för kvinnorna.

Rent siffermässigt har alltså de adopterade männen 42 procent mindre eftergymnasial utbildning med "bara" 18 procent sämre inkomst (42/18=2.3). De adopterade kvinnorna har 27 procent mindre utbildning men 9 procent sämre inkomst (29/9=3,0). Det förefaller alltså som om de adopterade kvinnorna i större utsträckning kunnat kompensera den sämre utbildningen i form av mindre lönedifferens än vad de adopterade männen lyckats med.

De adopterade männen har alltså jämfört med kvinnorna relativt lägre lön, absolut lägre utbildning och sämre förmåga att kompensera den sämre utbildningen med högre lön. Detta borde vara något att fundera över istället för slutsatsen att det generellt gått bra.

Vad är orsakerna till att det gick dåligt för adopterade män? Har någon en hypotes? En liten antydan fick vi från en adopterad man som uttalade sig i P3. Han nämnde något med svårigheterna att skapa sig en identitet och att det fanns svårigheter med den svenska könsrollen. Ingen bad honom utveckla detta uppslag.

En annan hypotes skulle kunna vara att benägenheten för de utländska familjerna att adoptera bort sina pojkar respektive flickor skiljer sig. Ett ytterlighetsfall vore att högutbildade familjer adopterade bort sina flickor medan lågutbildade adopterade bort sina pojkar. Jag har inte sett om SCB korrigerat för sådana skillnader om det ens är möjligt. Den korrigering som nämns är för utbildningsnivån i de svenska familjerna.

Kan det vara så att benägenheten att adoptera bort sina barn generellt är kopplad till föräldrarnas utbildningsnivå? Det skulle kunna förklara att adopterade generellt inte uppnår samma utbildningsnivå som svenskfödda trots att adoptivföräldrarna har samma utbildningsnivå som motsvarande svenskar. En sådan förklaring skulle dock ifrågasätta den axiomatiska uppfattningen att det är föräldrarnas utbildningsnivå under uppväxten som bestämmer barnens utbildningsresultat med smärre stokastiska variationer.

Har SCB:s undersökning i själva verket bidragit till att vi måste arbeta med hypoteser om att föräldrarnas utbildningsnivå inte är så avgörande för barnens framgångar som vi hittills fått höra?

Läs även andra bloggares åsikter om adoptioner, utlandsadopterade, utbildning, inkomst, utlandsfödda, svenskfödda, samhälle, SCB, politik på intressant.se

Rädda spjutspetsen i utbildningen!

Vi måste satsa på elitutbildning för att förse den högteknologiska exportindustrin med kvalificerad arbetskraft. Slutsatsen av PISA-försämringen får inte bli att mer resurser enbart läggs på de svagpresterande.

PISA-undersökningen visar att Sveriges tanke att fortsätta vara en högteknologisk exportnation med inriktning på IT, läkemedel, bioteknik, innovationer och högkvalificerad konsulting kanke visar sig vara förhastad. Professor Pontus Braunerhjelm var allvarligt oroad när han debatterade de drastiskt sänkta sudieresultaten i Aktuellt idag. De gäller matematik, läsförståelse och naturvetenskap.

Debatten handlar mycket om vem som bär ansvaret för den dåliga skolan. Redan före PISA hade FP och S bytt plats när det gäller väljarnas förtroende. Det är skickligt av S att få större förtroende när det är deras politik som rimligtvis drivit fram dagens slapphetsattityd i skolan - där Sverige är bäst på skolk och för sena ankomster enligt PISA. Tror väljarna att det är Ibrahim Baylan (S) och inte Jan Björklund (FP) som ska strama upp skolan? Är det Baylan som krävt mera betyg och Björklund som bromsat?

Jan Björklund

Jag skulle tro att felet är att skolan inte snabbare har omvandlats i Björklunds anda. Felet är inte att regeringen försökt motarbeta flumskolan utan att man lyssnat för mycket på skolbyråkrater och utjämningsromantiker. Det kan också finnas strukturella orsaker till att Sverige sjunkit mest av alla mellan 2009 och 2012. Andelen elever med dåliga förkunskaper har sannolikt ökat mera mera i Sverige än i andra länder genom flyktinginvandringen. Det bidrar till att de med sämst resultat ytterligare försämrat sina resultat.

Men för matematikprestationerna har också de bästa elevernas resultat försämrats. Det kan bero på att lärarna blivit sämre genom att det inte är lönsamt att utbilda sig till matematiklärare. En person som skulle blivit en duktig lärare får 10 000 kronor per månad i högre lön om den blir civilingenjör istället. Att lärarna skulle leda vägen till "ökad jämlikhet" genom att pådyvlas en långsammare löneutveckling visar sig till slut vara ett destruktivt felsteg. Synd att inte Alva Myrdal (S) hann uppleva sitt misslyckande.

Nu måste regeringen rädda vad som räddas kan. För att förse Sveriges högteknologiska exportsektor med nödvändig spjutspetskompetens måste en avsevärd andel elitutbildningar inrättas. Dessa borde då förses med de bästa lärarna som måste lockas över med löner som är 15-20 000 kronor bättre än idag. Om tillräckligt många högpresterande ingenjörer och forskare kan utexamineras kommer exportföretagen att kunna klara sig i fortsättningen. Det är inte lika viktigt att frisörer, programledare och konstvetare har hög kompetens i matematik, läsförståelse och naturvetenskap.

Emellertid har de flesta som kommenterat vad man ska göra med anledning av PISA-studien istället menat att man ska satsa på de svagpresterande. Det måste väl ändå vara fel slutsats?

[Uppdatering 7/12:  Enligt bloggen Utredarna (TCO) 6/12 har OECD beräknat den ekonomiska makroeffekten av en höjning av Pisa-nivån med 25 poäng nu efter 100 år. Man kommer fram till en ökning av tillväxttakten med ett par tiondels procent (30%  högre BNP på 100 år). Från 2000 till 2012 har Sverige tappat ca 30 poäng i snitt. Låter mycket.]

[Alison Wolf vill satsa på elitskolor men ej M; SvD 22/4-14 äv 23e]

DN Läs även andra bloggares åsikter om PISA, utbildning, skola, spetskompetens, exportindustrin, Björklund, skolpolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Högre utbildningen borde väl styras av Sveriges behov?

Skattefinansierad högre utbildning ska styras av studenternas intressen och val - inte av Sveriges behov. Det verkade vara åsikten hos ett halvdussin utbildningsaktivister vid ett seminarium på måndagen. Motiveringen för att skattefinansiera högre utbildning är dock den motsatta.

Utbildningspolitik på den postgymnasiala nivån är en abstrakt historia. Jag var på Ratios seminarium med rubriken "Saknar den högre utbildningen relevans?". Där presenterades en rapport med samma titel skriven av Agneta Bladh, tidigare statssekreterare (S), högskolerektor och generaldirektör för Högskoleverket. Det är möjligt att rapporten har något konkret innehåll. Men jag tror att en normal läsare har svårt att utan en mycket stor ansträngning vaska fram detta. Här ett smakprov på texten där problemet beskrivs:

"Systemets olika komponenter harmonierar inte med varandra när det gäller universitet och högskolor. Systemet premierar effektivitet i ett snävt perspektiv och bevakar denna snäva effektivitet på ett skarpt sätt genom resurstilldelningssystemet, medan kvaliteten bevakas relativt endimensionellt. De ansvariga för att för att hålla samman de tre begreppen relevans, kvalitet och effektivitet är lärosätena, som försöker synkronisera arbetsmarknadens behov och studenternas efterfrågan."

Något konkret exempel på vad denna abstrakta  problembeskrivning kan innebära ges inte. Men trots fortsättningen i form av ytterligare allmänna resonemang kan de utbildningspolitiska aktivisterna diskutera dessa i flera timmar. Det är ett fenomen som jag iakttagit även på andra områden. På seminariet diskuterades rapporten först av politikerna i form av Ibrahim Baylan (S), riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesman samt Peter Honeth (FP), statssekreterare i utbildningsdepartementet. Några skarpa meningsskiljaktigheter framkom inte.

Nästa inslag var en paneldebatt där man skulle utröna vad "utbildning och näringsliv" ville - sannolikt för att öka utbildningens relevans.

Fyra högre utbildningsaktivister

Panelen bestod av Lena Gustafsson, rektor Umeå universitet; Johan Blom, vik GD på Yrkeshögskolan; Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv (f d statsråd); Anne-Marie Fransson, VD IT & Telekomföretagen samt längst till höger moderatorn Ann-Kari Edenius, kommunikationschef på Ratio. 

Lena Gustafsson underströk att styrningen inte fick öka. Tobias Krantz verkade hålla med trots att han i en bisats påpekade att 40 procent av studenterna inte fått ett i relation till utbildningen adekvat jobb ett år efter examen. Panelen blev ganska enig om att någon ökad styrning inte var önskvärd.

På min fråga där jag invände mot tanken på att ökad styrning var förkastlig blev panelen dock osäker. Jag framhöll att det anses att Sverige behöver 40 000 ingenjörer de närmaste åren och att vi är beroende av att våra exportföretag kan utveckla sig på högteknologiska områden. Då kan det väl inte vara rätt att istället utbilda sociologer och konstvetare istället. Och behövs inte någon styrning för att få några studenter att utbilda sig till kemilärare?

Genast fick jag mothugg i form av frågan hur jag tänkte mig att denna styrning skulle se ut. Jag föreslog satsningar på incitament för studenterna att läsa "rätt" ämnen. Rent allmänt kan man tycka att fyra utbildningsexperter skulle kunna utveckla saken. Krantz hade en idé om att poängsystemen vid utvärdering av betygen i den tidigare processen skulle kunna användas. Men viljan att ifrågasätta studenternas egna val tycktes ändå saknas hos hela panelen. "Att det inte utbildas kemilärare beror på att ungdomarna inte väljer den utbildningen."

Är det verkligen så att ideologin om "statsindividualismen" (Berggren/Trägårdh) nu fått ett sådant genomslag att studenterna ska få styra hur den skattefinansierade utbildningens resursfördelning ska utfalla? Ideologin bakom skattefinansierad högre utbildning går ju istället ut på att en avgiftsfinansiering kombinerad med låntagning inte skulle leda till att studenterna skaffade sig en adekvat utbildning i relation till sin förmåga och nytta för samhällsekonomin. Relevant högre utbildning har därför även karaktären av kollektiv nyttighet som alla skattebetalare tjänar på. Men det förutsätter naturligtvis att utbildning inte används som någon sorts hobbyverksamhet eller allmänt statushöjande aktivitet. Den ska vara till nytta för skattebetalarna - annars får studenterna finansiera sin utbildning själva.

Det är något oroande att Utbildningssveirge inte tycks känna till de grundläggande principerna för skattefinansierad högre utbildning, som inte bygger på anarkistisk valfrihet. Politiken har alla chanser att haverera riktigt ordentligt.
 
[Organisationsforskaren Mats Alvesson skriver i SvD 21/11-13 en artikel "Kvalitetskris hotar högskolan" 
där han nämner serieteckning, schackpedagogik måltidsvetenskap och fotbollens historia på högskolenivå. "Högskolans utförsbacke" representerar "en utbildning i förfall".]

Läs även andra bloggares åsikter om högre utbildning, utbildningspolitik, Baylan, Ratio, statsindividualism, skatter, politik på intressant.se

Måste medelbetygen vara lika i likvärdiga skolor?

Skillnader i medelbetyg mellan olika skolor kan vara följden av att föräldrarna har olika utbildningsbakgrund. Det behöver inte vara ett ökat antal lågkvalitativa skolor och lärare som är orsaken.

Debatten om skillnaderna i den svenska skolan blir alltmer förvirrad. Enligt SvD idag 20/8-13 handlar debatten om kraven på likvärdighet om att "alla skolor ska producera samma resultat, trots att elevsammansättningen skiftar".  Igår 19/8-13 publicerades i DN en debattartikel av Daniel Suhonen, Mats Wingborg och fem läraranknutna debattörer, som bär syn för sägen. Åtminstone de två förstnämnda är socialdemokrater. Ett utdrag:

"Den enskilt viktigaste faktorn för en elevs och en skolas resultat är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Elever med högskoleutbildade föräldrar får i genomsnitt 232,6 meritpoäng i årskurs 9 (2011/12). Det är högt över genomsnittet på 211,4 poäng. Elever vars föräldrar endast har förgymnasial utbildning får i snitt bara 158,1 poäng, vilket innebär att de inte får godkänt i alla ämnen (krävs 160 poäng). Om föräldrarna har en gymnasieutbildning höjs snittet till 195,6 poäng men fortfarande är det en bra bit under genomsnittet."

Kort uttryckt visar de sju vänsterdebattörernas siffror att barn till högskoleutbildade föräldrar har 47,1 procent högre betyg än barn med föräldrar med enbart förgymnasial utbildning (typ grundskola). Om skolorna ligger i områden där föräldrarna mest hör till den ena eller andra gruppen kommer likvärdiga skolor med logisk nödvändighet att få helt skilda medelbetygsnivåer.

Något bevis för att det skulle ha skett en ökning av antalet lågkvalitativa skolor presenteras alltså inte. Men det är ostridigt att den svenska skolan blivit allt sämre. Det visar även internationella jämförelser. Därför ska man inte bli förvånad att den grupp som inte klarar behörigheten till gymnasieskolan har ökat från 7 700 per år till drygt 11 000 per år sedan 1998. Det motsvarar en ökad andel på 8,6 procent till 12,5 procent 1998-2011/2012. (Det är ingen "procentuell ökning" som artikelförfattarna uttrycker det.) Att detta ens skulle vara ett bevis för att skillnaderna mellan skolorna ökat är svårt att se. Och även om skillnaderna skulle ha ökat kan skolorna fortfarande vara likvärdiga.

Betygsskillnaderna har ökat mellan "socialgrupperna". Läsåret 2007/08 låg de två högre grupperna ett par poäng lägre. Men guppen med föräldrar med enbart förgymnasial utbildning låg 5 poäng högre (bloggart nov-09). På fyra år har eleverna med sämst bakgrund i föräldrautbildning lyckats sämre trots att debatten om att skolan ska kompensera för socioekonomisk bakgrund varit ganska intensiv. En effekt från ökad invandring av föräldrar med ytterst låg utbildning och med barn som inte varit läskunniga kan dock ha påverkat statistiken.

Den övergripande tendensen till betygsskillnaderna är dock i huvudsak en annan. Alla elever kan inte få betyg i medelområdet. Men dagens egalitärt inriktade skoldebattörer tycks tro detta när man försöker skylla betygsskillnaderna på bristande insatser från skolan och lärarna. Man vill att akademikerbarnen och arbetarbarnen ska ha i stort sett samma betygsnivå. Att betygen till betydande del skulle vara ett resultat av medfödda egenskaper är helt främmande för socialdemokratiska debattörer.

Annat var det när socialdemokratiska skolpolitiker införde s k relativa betyg 1962. Då skulle varken skolan eller föräldrarnas utbildningsnivå kunna kompensera för olikheterna i teoretisk förmåga. Enligt detta sätt att se skulle betygsutfallet alltid bli "normalfördelat" sett på nationell nivå. Man ansåg att 7 procent av eleverna var obegåvade och skulle få det sämsta betyget på en femgradig skala. De endast mera svagt begåvade var 24 procent, de medelbegåvade 38 procent, de bättre begåvade 24 procent och de överbegåvade 7 procent, vilket skulle avspeglas i betygen.

Ändå kunde detta betygssystem ses som progressivt. Den som var "begåvad men fattig" skulle upptäckas av skolan och genom studiesociala åtgärder i kombination med utbyggd gymnasieskola även på småorterna skulle en studentexamen bli möjlig. Cykelbudet skulle inte dömas att fortsätta med okvalificerade arbeten i hela livet om den teoretiska förmågan fanns. Han kunde bli akademiker och hans barn skulle troligtvis senare också bli akademiker.

Konsekvensen av denna utbildningspolitik måste på lång sikt bli att arbetarklassen utarmas på begåvningar. De begåvade arbetarnas barn är idag akademiker. Därför kommer skolstatistiken mer och mer att uppvisa en korrelation mellan betyg och socioekonomisk bakgrund för eleven. Det måste vara fel att skylla detta på att skolorna har olika kvalitet och inte är någorlunda likvärdiga.

Timbro Läs även andra bloggares åsikter om skolan, betygsskillnader, klassamhälle, utbildningspolitik, begåvning, intelligens, likvärdig skola, socialdemokraterna, politik på intressant.se

Kan statliga skolor kompensera för bristande begåvning?

Eftersom det inte finns något samband mellan betyg och resurser i skolan kommer statliga insatser för att hjälpa kommuner med liten extraundervisning inte att leda till bättre resultat. De elever som saknar teoretisk begåvning måste hjälpas med andra insatser än att tvingas igenom gymnasiet.

Den nu helt dominerande utbildningsideologin säger att orsaken till utslagningen i skolan beror på bristande resurser i många kommuner. Lösningen är att staten ska ta ett större ekonomiskt ansvar för att kommunerna ska kunna satsa på elever som har behov av särskilt stöd. I en debattartikel idag 30/3-13 på Brännpunkt i SvD uppges det att en studie från Skolverket visat att en tredjedel av kommunerna inte satsar extra på elever med särskilda behov. De åtta artikelförfattarna med Metta Fjelkner och Ella Niia i spetsen vill därför att staten går in med pengar så att alla kommuner gör lika stora satsningar på svaga elever.

De åtta debattörerna ger följande problembeskrivning rörande den misslyckade skolan:

"En central orsak till dagens misslyckande ligger i de kraftigt skilda ekonomiska förutsättningarna i olika kommuner. Vår gemensamma slutsats är att den svenska grund- och gymnasieskolan skulle kunna klara sina respektive uppdrag mycket bättre om samhället tog ett samlat grepp om finansieringen av skolan. Det samlade greppet måste vara nationellt."

Debattörerna förklarar inte varför det kommunala skatteutjämningssystemet misslyckats på detta område. De räknar däremot upp de problem med skolan som nu börjar uppmärksammas allt mera: Skolan slår ut elever. Den första utslagningen sker genom att var tionde elev efter nian inte är behörig att gå vidare till gymnasiet. (Enl mina beräkningar 13 procent.). De elever med låga betyg som trots allt kommer in på gymnasiet löper flera gånger större risk att avbryta sina gymnasiestudier än de med medelbetyg eller strax däröver. (Totalt avbryter nästan 9 procent sina gymnasiestudier.) Artikelförfattarna pekar sedan på vilka elever det är frågan om:

"Det är elever vars föräldrar inte har läst på universitet eller högskola, eller ens har fullgjort sina egna gymnasiestudier, som oftast slås ut. Det är också de elever vars föräldrar har lägst inkomster. Det är alltså just de elever som den kompensatoriska skolan är särskilt till för som i dag slås ut av samma skola i störst utsträckning."

Betygen beror inte på ekonomiska resurser idag

Men så sent som i tisdags (26/3) redovisade DN  (blart) en stor undersökning av skolan som slog fast att skolprestationerna inte beror vare sig på lärartätheten, de ekonomiska resurserna eller tillgången på specialpedagoger ute i kommunerna. Hur kan de fackliga skoldebattörerna strunta i att förhålla sig till dessa resultat som så flagrant strider mot deras egna slutsatser om vad som behöver göras i skolan? Är de arroganta? Eller är det fråga om strutsmentalitet?

Samma kritik träffar också Stefan Löfven (S) och Eva-Lis Sirén  som i en debattartikel i DN idag skriver att "bara i lite drygt var fjärde kommun ges en tilläggskurs baserad på skolans socioekonomiska struktur". De tror också att mer resurser skulle höja betygen för barn till föräldrar med låg utbildningsnivå. och de har ingen kommentar till resultaten i DN:s undersökning.

Om det inte är bristande ekonomiska resurser som förklarar varför en del av eleverna får sämre betyg än andra, vad är då förklaringen? En förklaring är att elever med föräldrar som har högre utbildning också får hjälp med läxläsningen. I andra sammanhang i den utbildningspolitiska debatten har man försökt förringa läxornas betydelse för kunskapsinhämtningen. Den frågan lämnar jag därhän. Om hypotesen att läxhjälp för vissa skulle kunna kompenseras med statliga tillskott av pedagogiska resurser för andra elever ska stämma borde detta ha gett utslag i DN:s undersökning. Men där syns inget samband för de kommuner som satsar mest. De visar inte bättre resultat.

En annan förklaring är att de föräldrar som har högre utbildning i allmänhet också är mer begåvade än föräldrar med låg utbildning. Om begåvning och intelligens till ca 75 procent är nedärvd (länk) kommer de också att tendera att få barn med högre begåvning och högre betyg. Genom att det inte längre finns ekonomiska hinder för "fattiga men begåvade" elever att studera vidare kommer sambandet mellan begåvade föräldrar och barn som får höga betyg att förstärkas.

Att sätta in extra resurser för att tvinga upp betygsnivåerna för de som inte har tillräcklig teoretisk begåvning kan rentav ge skadliga effekter enligt vissa bedömare. I januari 2011 skrev fem barnmedicinska experter i SvD (blart) om svårigheterna för de elever (ca 14 procent) som har en IQ på mellan 70 och 85 - dvs "svag teoretisk begåvning":

"Elever med svag teoretisk begåvning – men inom normalvariationen – får svårigheter i dagens skola som utifrån vår erfarenhet är anpassad till elever som har en mer genomsnittlig begåvning." 

Författarna menar att dessa elever i högstadiet kommer att svara på kraven med "ogiltig frånvaro"  samt bristande självkänsla och uppgivenhet. De menar också att här finns en viktig förklaring till senare ohälsa och arbetslöshet. Liknande borde rimligtvis gälla för skärpta krav i gymnasiet där också en andel saknar tillräcklig teoretisk förmåga.

Socialdemokraterna vill tvångsutbilda alla till gymnasiekompetens före 25 års ålder (blart maj-12). Dessa "utbildningskontrakt" ska bli villkoret för att få a-kassa eller socialbidrag. Vad kommer de barnmedicinska experterna att säga om detta? Och vad är värdet på arbetsmarknaden av en gymnasieexamen som pressats fram med inkvisitoriska metoder?

< Andra bloggar om: utbildning, statliga skolor, betygsskillnader, betyg, begåvning, intelligens, IQ, läxhjälp, ärftlighet, avhopp, teoretisk förmåga, kompensatorisk uppgift, skolan, samhälle, politik på intressant.se

Föräldrarnas utbildningsnivå avgörande för skolresultaten - ett problem?

Det finns inget samband mellan lärartäthet, kostnader och specialpedagoger  å ena sidan och skolprestationer å den andra. Om föräldrarna däremot är begåvade och har högre utbildning presterar även barnen bättre. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har lyckats.

I dagens DN 26/7-13 redovisas en egen undersökning av skolresultaten i årskurs 9 läsåret 2011/12 och även fem år tidigare. Man har undersökt sambandet mellan prestationerna på de nationella proven (matematik, svenska och engelska) och ett antal bakgrundsfaktorer i Sveriges kommuner. Resultaten i grova drag är följande för vad som ger goda resultat:

• Lärartäthet - inget samband
• Andel lärare med examen - inget samband
• Kostnad per elev -inget samband (lokalkostnad ingår ej)
• Andel specialpedagoger - inget samband
• Andel med utländsk bakgrund - svagt samband
• Arbetslöshet i kommunen -starkt samband
• Andel föräldrar med universitetsutbildning - mycket starkt samband

 Vilka slutsatser ska man dra av detta för utbildningspolitikerna nedslående resultat? Det är inte nytt (blart nov-09). Den konventionella förklaringen brukar vara att de högutbildade föräldrarna läser läxor med sina barn och att detta höjer prestationerna. En liknande men mera diffus förklaring är att förekomsten av sådana välpresterande elever i klasserna också ökar prestationerna för andra elever. Genom det fria skolvalet har många klasser dränerats på välpresterande vilket förstärkt sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och goda prestationer.

Kan de konventionella förklaringarna, som utmynnar i kritik av "segregationen", verkligen stämma? Skulle allt större ekonomiska satsningar i form av både lärare och specialpedagoger inte ha någon effekt jämfört med föräldrarnas benägenhet att läsa läxor med sina barn? Eller finns det andra förklaringar? En antyds av svenskläraren Lena Eriksson på Vallonskolan i bruksorten Gimo (sidoart DN).Hon säger:

"Det stora problemet i skolans värld är inte de elever som behöver extra stöd. Det finns stöd i form av specialpedagoger, skolpsykologer och kuratorer. Det stora problemet är elever som har tappat motivationen och som inte vill."

Förklaringen borde kompletteras med att eleverna i Gimo som går ut grundskolan traditionellt har fått jobb i industrin. Betyg och teoretisk utbildning är inte viktigt för dem som bestämt sig för att bo kvar i avfolkningsorterna. Vi ser nu andra eller rentav tredje generationen av elever i bruksorterna som inte tänker skaffa sig universitetsutbildning. Eftersom deras föräldrar inte heller skaffade sig högre utbildning får vi automatiskt detta samband mellan föräldrarnas utbildning och elevernas prestationer. De föräldrar som tidigare visade sig vara begåvade och gick vidare till högre utbildning blev tjänstemän i större städer och bor inte längre i Gimo.

En omflyttning av detta slag kan också förklara en del av sambandet mellan svaga prestationer och hög arbetslöshet i kommunen. Det torde vara föräldrar med låg utbildning som främst är arbetslösa. De kan inte flytta till andra kommuner för att få jobb. Deras barn blir i högre grad svagpresterande. De föräldrar som skaffat sig utbildning har flyttat bort från de tillbakagående kommunerna. Deras barn presterar bättre i skolan, men gör det i kommuner med lägre arbetslöshet.

Begåvade arbetarbarn blir nu akademiker

Förklaringen till det mycket starka sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och prestationer i skolan kan enkelt hänföras till den moderna utbildningspolitiken. Den gick ut på att dra ut begåvningsreserven ur arbetarklassen med hjälp av studiemedel och studiesociala satsningar samt utbyggnad av antalet studieplatser i hela landet. Nu ser vi resultatet. De arbetarbarn som blev akademiker får barn som också tenderar att vara begåvade. De presterar bättre i skolan än dem med lågutbildade föräldrar och blir inte arbetare på bruket i Gimo.

Eftersom sådana egenskaper som begåvning och intelligens till avsevärd del går i arv kommer utbildningspolitiken rent statistiskt att göra det svårare att göra en klassresa (blart nov-11). De begåvade finns inte kvar i samma utsträckning inom arbetarklassen som för 50 år sedan. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har lyckats, visar artikeln i DN. Varför ska det betraktas som ett problem?

Bloggat S: Moberg, Roger Jonsson Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, betyg, skolresultat, familjebakgrund, kunskapsresultat, lärartäthet, eftergymnasial utbildning, jämlikhet, klassamhälle, klassresor, utjämning, meritokrati, begåvning, IQ, intelligens, filosofi, utbildningspolitik, samhälle, politik på intressant.se

Skolverket visar att föräldrarnas bakgrund inte har medfört mera ojämlikhet

Trots att skolan under lång tid har har sorterat ut de mer begåvade för vidare högre utbildning har dessa som föräldrar inte lyckats öka sina barns betygsnivåer jämfört med barn från lågutbildade familjer. Den svenska skolan lyckas fortfarande kompensera lika mycket som tidigare för nackdelen att ha lågutbildade föräldrar.

En vanlig uppfattning i skoldebatten är att föräldrarnas utbildningsnivå tenderar att öka skillnaderna i betygsnivå mellan elever från hem med lägre föräldrautbildning och dem från hem med högre utbildning. I torsdags 3/5-12 gick Lärarnas Riksförbund ut med en utredning som presenterades med slutsatsen att skolan blivit alltmer ojämlik 1999-2011 (bloggart). Skillnaden mellan de sämsta och bästa eleverna  skulle ha ökat med mer än 30 procent och en avsevärd del skulle ha orsakats av större genomslag från föräldrarnas bakgrund.

Att skillnaderna ökat med 30 procent visade sig vara felaktigt. Och från siffrorna i utredningens bilaga kunde man utläsa att föräldrabakgrunden för vanliga elever inte hade någon egentlig effekt. De aktuella percentilerna visade t o m  en liten relativ förbättring för arbetarhushåll jämfört med akademikerhushåll (bart 5/5-12). Den 4/5 kom en rapport från Skolverket som bekräftar att föräldrarnas bakgrund inte har orsakat några påtagligt större skillnader i betygsnivåerna generellt 1998-2011 (pdf). Detta framgår av nedanstående diagram:

Högutbildade föräldrars effekt på betygsnivån hos barnen

Skolverket beskriver resultatet: "Den standardiserade effekten av högutbildade föräldrar visar på en svag uppgång mellan 1998 och 2001 men som sedan sakta avtar. Sett över hela tidsperioden har det inte skett mer än marginella förändringar."

Därefter prövar man andra statistikkällor för att ändå försöka få fram en ökning av ojämlikheten. Men resultaten förändras inte nämnvärt. En undersökning från PISA visar dock att förmågan till läsförståelse har ökat för barn från familjer med högre socialt kapital mellan åren 2000 och 2009. I PISA används ett index för att mäta elevernas socioekonomiska bakgrund, ESCS (PISA index for Economic, Social and Cultural Status), som förutom föräldrarnas utbildningsnivå även innehåller uppgifter om antal böcker i hemmet och andra mått på både kulturellt och ekonomiskt kapital.

Mot bakgrund av att det varje år sker en viss utsortering av teoretiska begåvningar från gruppen av elever från hem med låg utbildning hos föräldrarna kommer färre och färre teoretiskt begåvade föräldrar att finnas kvar i hem med föräldrar med låg utbildning. De begåvade blir helt enkelt föräldrar med högre utbildning. Så var inte fallet tidigare när studiesociala förhållanden hindrade många teoretiskt begåvade att skaffa sig en högre utbildning.  Det är ytterst föräldrarnas begåvning, som t ex yttrar sig i antalet böcker i hemmet, som avgör barnens framgångar i skolan enligt det synsätt som är förhärskande.

Men olika begåvade föräldrars påverkan kan kompenseras av skolan. Trots att begåvningsskillnaderna hos föräldrarna rimligtvis har ökat genom den utsortering som sker genom förbättrade studiesociala villkor har skolan ändå lyckats kompensera för detta så att någon ökande "ojämlikhet" inte kan noteras. Är inte detta något som Lärarnas Riksförbund och andra skolpolitiska aktivister borde glädja sig åt? Varför vill de så gärna frammana en felaktig bild av större skillnader? Tids nog måste de dyka upp. Det är ju själva avsikten med en ekonomiskt jämlik utbildning som enbart låter meriteringsförmågan avgöra.


Läs även andra bloggares åsikter om skola, jämlikhet, klassamhälle, Lärarnas Riksförbund, betyg, betygsskillnader, ojämlikhet, utjämning, utbildning, föräldrarnas utbildningsnivå, utbildningspolitik, politik på intressant.se

Skolan har blivit mer jämlik för arbetarbarnen

Elever med föräldrar med enbart grundskola har klarat sig något bättre än akademikerbarnen 1999-2011 både för svaga och starka. Differensen mellan svaga och starka elever totalt i Sverige har bara ökat med 5,5 procent och inte med 31,3 som lärarna påstått.

Hur ser sanningen om grundskolan ut om man tittar på SCB:s siffror som Lärarnas Riksförbund redovisar i en bilaga (pdf) till sin famösa utredning om ökad ojämlikhet? Jag riktade skarp kritik mot hur Metta Fjelkner och LR:s informatörer drog slutsatser om betygens utveckling  utan stöd i statistiken i min bloggartikel igår. Eftersom siffrorna inte är sammanställda i bilagan måste man räkna en hel del själv för att få fram den rätta bilden.

Den mycket enkla utvärderingsmetoden som LR använder kan diskuteras eftersom den mäter absoluta differenser. Man säger att skillnaden i meritvärdespoäng mellan den svagaste tiondelen av eleverna och den starkaste har ökat med en tredjedel 1999-2011. Det grundar sig på en differens 1999 på 160 poäng som ökat till 210 poäng 2011. När jag väger ihop resultaten från tabellerna 4 och 7 finner jag att dessa siffror är grovt felaktiga.

Differensen 1999 var 138,06 och den ökade till 145,66 år 2011. Det var en ökning med 5,5 procent och inte med 31,3 procent!

Kan man då dra slutsatsen att ojämlikheten ändå ökat något litet? Här kommer synen på metoder in. Är det t ex så att ett samhälle där de fattiga blivit dubbelt rika är mer ojämlikt eftersom de rika också blivit dubbelt så rika? Differensen i kronor har ju ökat. Ett konkret räkneexempel: de fattiga går från 50 till 100 och de rika från 100 till 200. Differensen i absoluta tal har ökat från 50 till 100 eller med 100 procent. En fördubbling av välståndet med oförändrad inkomstfördelning har med detta synsätt ökat ojämlikheten med 100 procent.

Jag tvivlar starkt på att absoluta differensmetoden är adekvat för att mäta förändringar i jämlikhet.

Vi kan titta på den stora gruppen elever (87 %)  som är födda i Norden och har minst en förälder som också är det. Där förbättrade den svagaste decilen sitt meritvärde från 140 till 150. De starkaste förbättrade värdet från 275 till 290. De svaga fick 7,1 procent bättre resultat, de starka 5,4 procent. Tyder det på ökad ojämlikhet?

Lärarnas Riksförbund har utifrån differenserna i betygsutvecklingen för olika elevers familjebakgrund dessutom kommit fram till att de med föräldrar med låg utbildning har det "tuffast i skolan". Men inte heller denna slutsats tycks stämma.

Vi kan titta på elever med föräldrar som har grundskoleutbildning men inte mer. Detta torde vara typiskt för arbetarfamiljer. Har då arbetarbarnens betygsresultat försämrats på 12 år och i synnerhet bland de svagaste (p10) som LR försöker låta påskina? Nej, de svagaste har förbättrat meritvärdet med 5 procent (100 till 105) och de starkaste med 3,9 procent (255 till 265). Det är något bättre än för akademikerbarnen (där föräldrarna har mer än 2 års utbildn) som visade en förbättring med 2,9 procent för den svaga gruppen och 3,4 för den starka.

Det går naturligtvis att hitta små grupper där resultatet har försämrats - åtminstone för percentil 10. Men som jag skrev igår kan detta bero på att eleverna där i högre utsträckning kommer från krigshärjade områden utan egentligt skolväsende. Man kan knappast lasta den svenska skolan för att skapa ökad ojämlikhet i dessa fall.

Egentligen hade man kunnat vänta sig att barn till föräldrar utan längre teoretisk utbildning så småningom skulle tendera att få sämre betyg i enlighet med teorin att studiebegåvning till viss del är medfödd. När klassamhället övergår till ett meritsamhälle där ekonomisk bakgrund inte längre är ett hinder för teoretiska studier kommer de studiebegåvade att göra "klassresor" som förändrar sambanden mellan betyg och bakgrund (bart nov-11). Men några påtagliga sådana tendenser syns inte i SCB:s statistik.

Forts: Skolverkets undersökning visar inga ökade skillnader, 7/5-12
_____________________________________________________________________________

I Ekots lördagsintervju framträdde Gustav Fridolin (MP) där han hotade med att bryta överenskommelsen med regeringen om inte illegala flyktingar skulle få rätt till sjukvård. Regeringen tycker tydligen att det blir för dyrbart. Men om risken för regeringskris då skulle öka framgick inte (länk).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, jämlikhet, klassamhälle, Lärarnas Riksförbund, Metta Fjelkner, betyg, ojämlikhet, utjämning, utbildning, utbildningspolitik, regeringen, politik  Gustav Fridolin på intressant.se

Lärarbasen Fjelkner fuskar med statistiken om skolan

En ganska pinsam fadäs har inträffat för Lärarnas Riksförbund under pågående kongress. Ordföranden och informatörerna på kansliet har presenterat statistik beställd från SCB på ett direkt felaktigt sätt med det tydliga syftet att svärta ner regeringens skolpolitik för att den skapar ojämlikhet och segregation.

Igår 3/5 kom Metta Fjelkner, ordförande i Sacos Lärarnas Riksförbund, med en debattartikel i DN rubricerad "Skillnaderna mellan svaga och starka ökar i skolan". I ingressen står: "Kunskapsklyftorna ökar. Den svenska skolan blir allt mer ojämlik. -- Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent mellan 1999 och 2011." Grunden för detta finns i Fjelkners text som lyder:

"Skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst uppgick till minst 160 meritvärdespoäng 1999. År 2011 hade denna skillnad ökat till minst 210 poäng – en ökning med över 30 procent. Det är också tydligt att föräldrars utbildningsbakgrund har störst betydelse för de elever som har det tuffast i skolan."

Statistiken är framtagen av SCB och därför är det allvarligt att Lärarnas Riksförbund hänvisar till SCB när man gör gällande att kunskapsklyftorna ökar generellt och grundskolan blivit mer segregerande. Så här skriver man på sin hemsida:

"Lärarnas Riksförbunds nya rapport "En skola för alla eller endast för en del?" visar att skillnaden mellan den tiondel av eleverna som presterar sämst och den tiondel av eleverna som presterar bäst har ökat med en tredjedel det senaste decenniet. Alla elever får helt enkelt inte samma chans i dagens skola."

Riksförbundet skriver vidare att man:

"har låtit Statistiska centralbyrån (SCB) ta fram uppgifter om elever i fyra årskullar; elever som fått slutbetyg från grundskolan åren 1999, 2003, 2007 respektive 2011. Uppgifterna gäller elevanknutna bakgrundsfakta, som invandrarbakgrund, utbildningsnivå i hemmet, kön samt slutbetyg från grundskolans årskurs 9 att koppla bakgrundsfaktorerna till. Det totala antalet elever i denna undersökning uppgår till 399 734 fördelade på de fyra årskullarna"

Varken i rapporten eller bilagan finns något som stöder att man kan dra sådana ojämlikhetsindikerande slutsatser från SCB:s statistik. I bilagan till rapporten kan man exempelvis utläsa att den största gruppen ungdomar (85 %) bestående av dem som är födda i Norden och med minst en förälder född i Norden inte har fått sämre resultat vare sig för percentil 10 eller percentil 90. Meritvärdet (~betyg) för p10 uppgick 1999 till 140 (svagpresterande) och för p90 till 275 (högpresterande). Det är naturligt och beror på att olika elever meriterar sig olika. Vad gäller slutbetygen 2011 uppnådde p10 ett meritvärde på 150 och p90 fick 290.

Det betyder att de svaga ökade meritvärdet med 7,1 procent och de starka med 5,4 procent (99-11). Visar det på alltmer ojämlikhet eller segregation? För de ungdomar där båda föräldrarna är födda utanför Norden ökade meritvärdet för de svaga med 13,6 procent mot 7,5 procent för de starka. Det indikerar varken ökad ojämlikhet eller mer segregering. Endast för en liten grupp född t ex på Afrikas horn eller i Afghanistan har meritvärdena för de svaga sjunkit men stigit för de starka.

Från tabellerna över föräldrarnas utbildningsbakgrund kan man utläsa att meritvärdena för fem av sex grupper ökat med 3-7 procent mellan 1999 och 2011. Någon tendens till att barn från familjer med dålig föräldrautbildning finns inte med ett undantag. Den lilla gruppen på 2,8 procent av föräldrarna, där den högsta utbildningsnivån är grundskola med färre än nio år, har barn som delvis presterat sämre än 1999. De starka har samma meritvärde men de svaga har drygt halverat det. Det kan bero på att den svaga gruppen nu i större utsträckning kommer från krigsdrabbade länder med  närmast obefintligt skolväsende.

Fjelkner ger alltså sken av att skillnaden i meritvärde  var 160 mellan p10 och p90 år 1999, vilken ökade till 210 år 2011. För 85 procent av de undersökta eleverna var skillnaden enligt utredningen 135 år 1999 och 140 år 2011. Det är helt orimligt att hennes påstående skulle vara korrekt.

Så varför går Metta Fjelkner ut med sitt uppenbart felaktiga men alarmistiska budskap? Hon vill tydligen så gärna angripa skolan för att den skapar ett nytt "klassamhälle" och segregation. Det är hård kritik mot regeringens utbildningspolitik. Men hon har fel och hon och hennes presschef (Zoran Alagic) har av allt att döma läst den egna utredningen med röda glasögon och förutfattade meningar. Önsketänkandet har medfört att hon fuskar med statistiken. Det fordrar en dementi. I varje fall borde SCB klargöra att Lärarnas Riksförbund inte kan vidhålla sina slutsatser.

Fortsättning om vad  SCB:s siffror verkligen säger: Skolan har blivit mer jämlik för arbetarbarnen 5/5-12
_ _ _ _
Ekot. Bloggat: Ekonomistas (Jonas Vlachos är skeptisk men har inte upptäckt fusket), Helena von Schantz  (godtar aningslöst tesen), Röda Berget, Martin Moberg, Lasse Strömberg, Peter Andersson; alla vidareförmedlar ojämlikhetstesen.

[Zoran Alagic bloggar och jag svarar 4-6 maj-12,  ytterligare en bloggartikel av Alagic 12/5, Lärarnas nyheter (notis), Lärarnas Tidning 11/5-12, bloggdebatt Eva-Lotta Hultén]

Läs även andra bloggares åsikter om Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, betyg, grundskola, ojämlikhet, segregation, kunskapsklyftor, klassamhälle, skolpolitik, regeringen, utbildningspolitik, skola, politik på intressant.se

Skolan raserades av 68-vänstern

Den dåliga utvecklingen för skolan orsakades av att skolan i Sverige påverkades av 60-talsvänsterns extrema jämlikhetsideologi, som bl a försämrade lärarlönerna. Det menar DN:s förre chefredaktör.

På DN-debatt idag 24/3-12 skriver DN:s förre chefredaktör Hans Bergström om hur försämringen av den offentliga skolan skapade ett föräldramissnöje under 1970- och 80-talen som fick sitt utlopp i friskolereformen. Han menar att "många, många föräldrar haft egna erfarenheter av brist på ordning, struktur, arbetsro och ambition i de offentliga skolorna" vilket öppnade för en motreaktion.

Bergström gör en jämförelse med Finland som inte anammade de nya vänsteridéerna på 60-talet:

"Nu gick Sverige i stället i rask takt in för att bryta ner allt det gamla. Vinden från 1968 stannade inte vid tidningarnas kultursidor utan blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter. I Finland skedde inte något motsvarande. 1968 blåste över i Finland men kom att prägla institutionerna i Sverige. Det är den avgörande förklaringen till skillnaderna i skolresultat i dag mellan de båda länderna."

Vi ska enligt Bergström inte tro på de vänsterdebattörer som idag försöker ge sken av att det var friskolereformen 1992 som gjorde skolan dålig: "Folkbildaren och vänstermannen Arne Helldén gick med boken Platon eller soptippen (1982) konkret igenom något av det förstörelseverk i Sverige som genomfördes långt före 1990-talets kommunalisering och friskolereform. Karin Hadenius visar i sin betydelsefulla doktorsavhandling Jämlikhet och frihet (1990) hur det grundskolebeslut 1968 som bar Olof Palmes signum som utbildningsminister dramatiskt nedrustade ämnesundervisningen."

Bergström vänder sig emot att den nya politiken gick ut på att sänka lärarnas och rektorernas auktoritet och skriver:

"Rektorer som ingripit för att skapa ordning har under dessa år regelmässigt tagits i örat av skolmyndigheterna. Krav på ansträngning ansågs reaktionärt. Betyg skulle bort. Alla symboler för framgång och erövrad kunskap – som studentexamen och beteckningen ”lektor” för lärare med doktorsexamen – skulle avskaffas."

Från 1968 höjdes inkomstskatterna för den tredjedel med de högsta inkomsterna och marginalskatterna höjdes kraftigt. Utöver detta lades den statliga lönepolitiken om i utjämnande riktning i enlighet med socialdemokratisn nya slogan "ökad jämlikhet". Bergström ser detta som en följd av den nya vänsterns genomslag i opinionen:

"Till 68-vågen hörde en extremt formulerad jämlikhetssyn, för vilken socialdemokratin bär huvudansvaret. Varje lönerörelse inom den offentliga sektorn kom nu att gå ut på att höja lönerna för ”låginkomsttagarna”, på bekostnad av dem med högre löner, och pressa ihop löneskillnaderna. Det gick ut över yrkeskårer som ämneslärare och vidareutbildade sjuksköterskor. Deras relativa lönenivåer sänktes drastiskt."

Detta är uppenbarligen jämlikhetsideologins praktiska konsekvenser på lång sikt. Sverige har fått en sämre skola trots att vi ligger i toppskiktet när det gäller satsningar på skolan i förhållande till BNP. Men vänstern försöker vränga till historieskrivningen och förneka att det var den konformistiska socialdemokratin som pressade ner lärarlönerna. I stället skulle det ha varit "tjänstemannafackens förhandlingsprioriteringar" som varit orsaken (Röda berget). Den devota sossebloggaren Martin Moberg instämmer och vidareförmedlar rubriken "årets dravelartikel" i sin bloggrubrik. På den nivån försöker vänsterbloggare alltså bemöta Bergströms tänkvärda artikel.

Tidigare har jag skrivit en artikel (3 feb-11) om jämlikhetsideologins skador på den svenska spetsforskningen och om att talangerna behöver få större belöningar (20 feb-11). Men när hör vi några sådana signaler från regeringshållet?

Andra bloggar om: jämlikhet, skola, utjämning, lärarlöner, vänstern, marginalskatt, socialdemokratin, 68-vänstern, ekonomi, utbildning, politik på intressant.se

Den usla skolan kostar 10 % av BNP i dropouts

En nationalekonom uppträdde i TV:s programserie om skolan med en beräkning av kostnaden för dem som hoppar av skolan som slutade på flera hundra miljarder. Ändå diskuterades inte den tänkbara förklaringen att detta beror på att många av dessa dropouts har en bristande teoretisk begåvning som den dyra skolan inte kan kompensera.

I det fjärde och sista TV-programmet i serien "Världens bästa skitskola" behandlade man dem som avbryter sin gymnasieutbildning. Det är ca 12-13 procent av en årskull eller 13 000 personer. Nationalekonomen Ingvar Nilsson framträdde i programmet med en beräkning av vad detta kostar hela det svenska samhället. Om jag minns rätt såg hans beräkning ut så här:

Bortfall av inkomster för en utslagen person 300 000 kr/år

Kostnader för åtgärder för att hjälpa den utslagne med försörjning och aktiviteter 300 000 kr/år

Summan 600 000 kr berör 13 000 personer per år vilket ger ett belopp på 7,8 mdr kr/år

Varje årskull mellan 20 och 65 år belastar Sveriges ekonomi med 7,8 mdr kr i 45 år. Det blir totalt 351 mdr kr. Nilsson har dock gjort avrundningar nedåt.

BNP uppgår i år till 3 500 mdr kr. Det betyder att Nilssons beräkning formellt motsvarar 10 procent av BNP.

Själva kostnaden för skattebetalarna är dock bara hälften så stor. Men även 5 procent av BNP i skatter för att ta hand om de utslagna är förskräckande stor. Det skulle betyda att mer än en tiondel av skatterna måste användas för åtgärder för dessa dropouts. En tumregel säger att det motsvarar 20 procent i kommunalskatt.

Dessa siffror antyder att Ingvar Nilssons beräkningar är alltför schablonmässiga och mycket i överkant. Men det betyder inte att vi ska negligera skolans ändå mycket kostsamma utslagning av en åttondel av gymnasieeleverna. Dessutom går 25 procent av återstoden ut med ofullständiga eller underkända betyg.

Diskussionen efteråt i Kunskapskanalen handlade om orsakerna till utslagningen och i någon mån om vad man kunde göra åt den. Ingen av de fyra inbjudna gästerna (Nilsson var en) nämnde dock att den svenska skolan är bland de dyraste i världen (räknat som andel av BNP). Istället ville tre av de fyra debattörerna ha mer resurser till skolan. Eftersom de var intelligenta och intellektuellt rörliga (Gröning är fil dr och Osten regissör) var det kanske naturligt att se skolans problem enbart som en brist på resurser. Felet verkar helt enkelt vara att de som blir dropouts inte får tillräckligt mycket undervisning för att deras inneboende teoretiska talanger och färdigheter ska kunna utvecklas.

Det framkom inte någonstans i diskussionen eller i TV-programmet att utslagningen kan bero på bristande teoretisk begåvning (bloggartikel jan-11). Skolan är enligt fem barnmedicinska experter i en artikel på Brännpunkt anpassad till elever med mera genomsnittlig begåvning än de ca 14 procent med en IQ mellan 70 och 85. Det är en viktig orsak till långtidsarbetslöshet, ohälsa, förtidspensioneringar och självmord, menar de. Detta är visserligen obekväma fakta. Men ett TV-program som vill belysa skolans dropouts borde väl åtminstone antyda denna förklaring. Och debatten efteråt borde väl ha haft åtminstone en företrädare för denna uppfattning.

Vi som betalar TV-licens får kanske vara glada för att programledaren Natanael Derwingwer inte skyllde skolans problem på lärarna som Kaliber gjorde i radion i början av november (bart nov-11). Men nog kan man väl begära mera?

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, utslagning, skitskola, betyg, klassamhälle, IQ, intelligens, förtidspensionering, ohälsa, teoretisk begåvning, politik på intressant.se

Vad blir 800 delat med 100?

En femtedel av femteklassarna i Sverige klarar inte att lösa rubrikens matematiska fråga. När detta testades i en fjärdeklass i Kina möttes Sverige av hånskratt. SVT verkar till slut ha gått till frontalangrepp mot den svenska flumskolan.

I SVT går en serie om skolan i fyra avsnitt som kallas "Världens bästa skitskola". Nu på torsdagskvällen sändes avsnitt tre, som jag råkade titta på ("Experimentverkstaden"). Jag trodde det var ytterligare en programserie i TV:s konventionella anda som ville propagera för att felet med skolan är borgerligt tänkande och krav på mera kunskaper och ordning. Men det tredje programmet gick inte i denna riktning.

Programledaren Natanael Derwinger hade rest till Kina och besökte där en skola i Shanghai. Enligt internationella undersökningar är det här man kan finna världens bästa skola som den mäts i dessa tester. I en fjärdeklass ställde han frågan: "Vad blir 800 delat med 100?". Denna fråga förmår 20 procent av Sveriges femteklassare inte att besvara korrekt i de nationella proven. Alla de kinesiska skolbarnen kunde svaret. Dessutom hånskrattade de åt att detta var ett problem för femteklassarna i Sverige.

På en skolgård i Sverige testade Derwinger ånyo denna räkneövning. Som svar fick han både 100, 80 och "omöjligt" av elever i nionde klass. En femteklassare kunde dock till slut leverera rätt svar. Dessa charader syftar med all önskvärd tydlighet att visa att den svenska skolan är ett skämt. Ovanpå detta rapporterades att 2013 kommer 1 200 nyblivna stylister att finnas som arbetssökande. Mot detta ställdes att arbetsförmedlingen idag har en (1) tjänst som stylist ledig.

Visserligen omgavs reportaget med en del reservationer om det okreativa faktainhämtandet i Kina och Finland. Det antyddes att den svenska skolans elevers dåliga kunskapsnivå och undermåliga läskunnighet kanske skulle kunna kompenseras med att de istället var mer kreativa. Det illustrerades med cirkus- och stylistutbildning. Nog måste det ändå tolkas som att Derwinger hånar den nuvarande kravlösa filosofin inom utbildningspolitiken. Den svenska flumskolan.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, Sverige, Kina, flumskola, SVT, media, utbildningspolitik, politik på¨intressant.se

Svårare göra en klassresa?

"Den orättvisa skolan" är en programserie i SR som tycks kasta skulden för betygsskillnaderna mellan socialgrupperna på de inkompetenta lärarna och kommunerna. Att utbildningspolitikens satsning under årtionden på att underlätta klassresor för begåvade nu står vid vägs ände nämns inte.

Sveriges Radio gör nu en storsatsning på olika program som ska handla om "den orättvisa skolan". Det första programmet Kaliber sändes i söndags och påannonseras på SR:s hemsida så här:

"Den svenska skolan har som uppgift att se till att alla elever oavsett social bakgrund ges samma möjligheter att uppnå målen. Med den nya skollagen, som trädde i kraft 1 juli i år, har kraven blivit ännu tydligare: alla elever i Sverige ska nå minst godkänt i alla ämnen. Men allt färre elever klarar det och skolan har blivit sämre på att hjälpa elever som på grund av kön, klass eller etnicitet har det svårare. Trots att Skolinspektionen och tidigare Skolverket har påtalat stora och återkommande brister, struntar många kommuner i att åtgärda kritiken, visar Kalibers granskning. ->Svårare göra en klassresa "

Det centrala är att fler elever inte får godkänt och att skolan blivit sämre på att hjälpa elever med dålig statistisk bakgrund - dvs pojkar, arbetarbarn och utlandsanknutna.

Satsningen har också medfört en debatt om ett liknande problem: hur fungerar Skolverkets statistiska analysverktyg SALSA egentligen? (Akronymen står för Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser.) Enligt DN idag är syftet "att göra goda insatser mer synliga och att sporra till förbättringar – alltså raka motsatsen till att fatalistiskt säga: Ni kan inte bättre." Men DN tror ändå att lärarna påverkas av den statistiska bakgrunden och därför inte gör sitt bästa:

"Elever som möter lärare som inte tror att de ska nå målen trycks ner. Om de inte heller i hemmiljön har någon som tror på deras förmåga att klara av skolan är risken stor att de ger upp."

Därför vill DN ha höga löner för lärare i områden där eleverna har svagt stöd hemifrån: "De bästa åt de svagaste".

Svenska Dagbladet (Johan Ingerö) angriper enbart den bristande ambition som statistiken riskerar att medföra. "Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent." Därför frågar SvD:

"Varför ska egentligen någon förälder skicka sitt barn till en skola där två tredjedelar av eleverna förväntas slås ut? Genom SALSA-modellen reduceras skolan till ett förvaringsutrymme, och utbildning till närvaroplikt."

Mot denna "modell" ställer ledarskribenten "Monroedoktrinen" efter grundaren av FDA-skolan i Harlem, som nu är en av USA:s bästa skolor. Det verkar som om de goda resultaten enbart är ett resultat av den höga ambitionsnivån och varken är en följd av mer resurser eller högre lärarlöner. Enda problemet skulle då vara praktiskt i form av eventuell brist på eldsjälar som Lorraine Monroe. Detta ligger i linje med vad generaldirektören Ann-Marie Begler på skolverket säger i "Kaliber":

"Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma. Då har skolan ett uppdrag att kompensera för de här olikheterna."

Det finns tydligen inga begåvningsskillnader av praktisk betydelse mellan olika "socialgrupper" (Wp) enligt Begler. Det har nu blivit en politiskt korrekt uppfattning. Men under perioden 1962-1995 tillämpades relativa betyg (Wp) som utgick från att 31 procent av eleverna skulle få betyget 1 eller 2 (åtminstone i några ämnen) vilket verkar nästan motsvara de 25 procent som idag inte får godkänt i alla ämnen.

Skulle man kunna rädda Beglers och Ingerös ståndpunkt genom att hävda, att även på 1960-talet förekom sådana sociala handikapp, att den tidens också oambitiösa skola inte kunde förmå alla elever att få minst en 3:a i betyg på en femgradig skala? Det verkar långsökt och är ohistoriskt. Synsättet var det motsatta. Fördelningen av de olika betygen skulle avspegla en "klockformad" fördelning av begåvningsresurserna enligt andelarna 7, 24, 38, 24, 7 procent av eleverna.


Den tidens utbildningspolitik gick ut på att tömma det lager av outnyttjade begåvningar som fanns inom det som kallades socialgrupp III. De begåvade barnen till föräldrar i t ex gruppen "ej facklärda arbetare" skulle ges nya ekonomiska möjligheter att gå vidare till högre studier och en yrkeskarriär inom socialgrupp II. Denna möjlighet till en klassresa förespeglas av valaffischen t h med ett cykelbud som möter en grupp studenter. Även om man var fattig skulle den begåvade kunna bli akademiker.

Om Beglers tes om lika begåvningsnivå inom socialgrupperna skulle stämma måste socialgrupp III ha haft en mycket högre begåvningsnivå för 50 år sedan än II och I. Det nya utbildningssystemet och studiemedlens införande tömde ju lagret av "fattiga begåvningar" i gupp III. Verkar det troligt?

Det verkar vara mer sannolikt att när man öppnade möjligheter till klassresor försvann en hel del av begåvningarna från arbetarklassen. Det var det som socialdemokratiska debattörer anade redan på 70-talet och kallade "hotet mot arbetarrörelsen". Om detta stämmer kan man inte förvänta annat än att betygsnivåerna generellt är lägre i skolor med stor andel föräldrar med lägre utbildning. Enligt SCB får föräldrar med högre utbildning barn med 42 procent högre betyg än barn till föräldrar med lägre utbildning (bart nov-09).

Både traditionell skolpolitik, med idéer om relativa betyg, och en stor del av dagens praktiska lärararbete tycks vara inriktade på att det finns fundamentala faktorer bakom betygsskillnaderna. Men det lämnar inte socialliberalerna någon ro. De vill ana mera osynliga skrankor och mekanismer som missgynnar dem som borde ha högre betyg (ett smygande klassamhälle?). Därför antyder DN, Begler och Ingerö att de flesta lärare gör ett dåligt jobb när de inte lyckas kompensera för de föregivna nackdelar, som de svagpresterande anses lida av.

DN tar seriöst på sin tro och förordar att mer skattepengar satsas på att rekrytera de bästa lärarna till lågbetygsskolorna. Begler på skolverket hotar med skollagen. Ingerö på SvD önsketänker om "Monroes framgångskultur".

Alla tycks vara överens om att skolan är orättvis och att det främst måste bero på de inkompetenta lärarna och möjligen på viss resursbrist. Men kan någon hänvisa till en undersökning som visar att det blivit svårare att göra en klassresa? Finns det en stor andel begåvade elever som inte kan gå vidare för att de får orättvist dålig undervisning och därmed låga betyg?

Eller är det så att de välmenande kommentatorerna istället kommer att "göra ont värre" om de får igenom sitt program "du kan bara du vill"? Fem experter i barnmedicin vid utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus skrev i SvD 22/1 2011 en artikel som varnade för att en betydande del av de 14 procent av eleverna med en IQ mellan 70 och 85 riskerade att slås ut genom satsningen på de teoretiska målen i skolan (bart). Andra har varnat för ökande självmordsfrekvens (bart juni 2010).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, utslagning, betyg, betygsskillnad, orättvis skola, klassamhälle, SALSA, jämlikhet, IQ, intelligens, klassresor, utjämning, meritokrati, filosofi, samhälle, politik på intressant.se