Sverige har kreditåtstramning och deflation

Bankerna har upphört att låna ut mera pengar till företagen. I februari sjönk priserna. Har inte åtstramningspolitiken gått för långt?

Man kunde tro att att uppgången på börsen, den låga styrräntan och bankernas möjligheter att ge lån skulle ha lett till kreditexpansion, höjda bostadspriser och stigande inflation. Utlåningen till företag och allmänhet framgår av nedanstående diagram:

Vi ser här hur utlåningen från finanssektorn till företag (blå linje) först minskade kraftigt i ökningstakt efter kraschen i Lehman Brothers i september 2008. Därefter övergick verksamheten till återbetalning 2009/10. En viss återhämtning skedde sedan som kulminerade vid årsskiftet 2011/12, men därefter har utlåningen närmat sig nollstrecket igen.

Utlåningen till hushåll har trendmässigt sjunkit sedan början av 2006. Denna går främst till bostäder och utvecklingen avspeglas i de sedan första halvan av 2007 begynnande stagnationstendenserna i de reala huspriserna. Farhågorna om en bostadsbubbla förefaller överdrivna - i synnerhet när även själva bostadsbyggandet sjunkit. Det svenska bostadsbyggandet ligger lågt jämfört med andra länder och låg nästan lika lågt som i USA 2008-10 utan att någon byggkris inträffat i Sverige.

Inflationen, eller rättare sagt deflationen, var i februari -0,2 procent (KPI jämfört med nivån ett år tidigare). Om effekterna av räntesänkningarna räknas bort steg priserna med 0,9 procent (KPIF). Se vidare pressmeddelande från SCB.

Dessa förhållanden utgör underlag för den centrala argumentationen i vice riksbankschef Karolina Ekholms föredrag idag med titeln "Penningpolitik, konjunkturstabilisering och makrotillsyn" (pdf) där hon tillbakavisar att styrräntan ska användas för att påverka bostadsprisutvecklingen. Huvudtesen är att efterfrågetrycket är för lågt i svensk ekonomi och att detta i princip varit fallet ända sedan 2008.

Tyvärr saknas en beskrivning av vad en kraftigare inhemsk efterfrågan skulle ha betytt för posterna i försörjningsbalansen. Skulle exporten varit större? Kanske lägre styrränta hade sänkt kronkursen något men hade det betytt särskilt mycket för kapacitetsutnyttjande och arbetslöshet? Skulle volymen för bostadsbyggandet ha kunnat varit större med lägre ränta? Är det inte lånetaket och ökad byråkrati som drivit ner byggandet?

Starkare efterfrågan genom skattesänkningar eller lägre ränta hade sannolikt ökat den privata konsumtionen och därmed hade de investeringar som försörjer hemmamarknaden kunnat öka mera. Det hade minskat arbetslösheten. Mot tesen att ökad efterfrågan i en orolig tid skulle kunnat ge lägre arbetslöshet talar de psykologiska effekter som politikerna tenderar att driva fram. En stor del av perioden efter 2008 präglades av Thomas Östros' varningar för större budgetunderskott, vilket ledde till en tävlan mellan regeringen och Socialdemokraterna om vem som var mest ansvarsfull (konservativ) med statsfinanserna.

Den konservativa åtstramningspolitiken har i Sverige visserligen inte fått lika destruktiva konsekvenser som i många andra europeiska länder. Men nog verkar väl stagnation i utlåningen till företagen och deflation vara att skjuta under målet?

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, riksbanken, räntan, skattesänkninjg, penningpolitik, finanspolitik, nationalekonomi, åtstramning, deflation, priser, inflation, bostadsbubbla, ekonomi, politik på intressant.se