SvD: krediter för stabilisering är osunda

Krönikören Cervenka sprider oförtröttligt myten att krediter är farliga - även då de tas för att stabilisera utvecklingen i en ekonomisk kris.Är penningpolitik i princip osund? Hur skulle alternativet se ut?

I SvD skriver krönikören i Näringslivs-delen Andreas Cervenka ännu en kritisk artikel 3/3-13 om låntagning och krediter. Rubriken är "Faran med minsta motståndets politik" och artikeln går ut på att det är bättre att ta ett litet obehag nu och ha det skönt senare än att ha det skönt nu och desto jobbigare senare. Problemformuleringen är försåtlig eftersom nästan ingen torde förorda den senare vägen.

Varför har då politikerna och även allmänheten skuldsatt sig så in i helskotta (mer än 300 procent av BNP i de flesta av västländerna)? Det brukar Cervenka inte ge något svar på utöver att antyda att både politiker och allmänhet är moraliskt fördärvade, vilket möjligen är en följd av systemet med "fiat-valuta".

En stat kan sätta sig i skuld för att dess politiker ska kunna lansera populära reformer utan att komma med impopulära skattehöjningar som ska finansiera reformerna. Sådant förekommer i retoriken från oseriösa politiker. Sålunda lovade Silvio Berlusconi att han skulle kontant återbetala fastighetsskatten för 2012 och Beppe Grillo lovade att införa en medborgarlön för alla om 1 000 euro per månad. Men i praktiskt handlande förekommer inte prov på sådan politisk moral särskilt ofta. Pekandet på denna möjlighet måste istället främst ses som ett retoriskt knep för att diskreditera låntagning i största allmänhet.

Det är i situationer med konjunkturnedgång eller när svår ekonomisk kris står för dörren som det i första hand blir aktuellt för en stat att låna för att finansiera utgifterna. Och dessa är ofta reguljära eller motiverade för att minska redan ökad arbetslöshet - inte för att finansiera populära reformer. Dessutom kan centralbanken sänka räntan för att i en ekonomisk nedgång motverka den konsumtionsminskning som en orolig allmänhet gärna sätter igång med och som skulle förvärra nedgången. En del ekonomer menar att också företagen skulle vilja investera mera när räntan är låg. Det tror jag inte mycket på eftersom det ofta sker räntehöjningar inom något år som upphäver mycket av de redan begränsade fördelarna i en investeringskalkyl med något lägre ränta.

För privatpersoner finns det också en strukturell komponent i låntagningen. Den fortskridande förstärkningen av attityden  att alla ska bli medelklass och få åtnjuta "ökad jämlikhet" driver fram både lånefinansierad konsumtion och bostadsköp på ett sätt som inte förekom för ett antal årtionden sedan. I länder där medelklassen anses fått för små löneökningar genom att t ex vinstandelen i företagen ökat ses det särskilt motiverat för medelklassen att istället lånefinansiera konsumtionen av den ökade produktion som är nödvändig för att hålla uppe tillväxten.

Det verkar också finnas en strukturell komponent i staternas låntagning. Sedan mitten av 1970-talet har den dittills sjunkande statliga belåningsgraden i G20-länderna börjat öka på ett iögonenfallande sätt (bart apr-12). Orsakerna kan knappast vara en plötslig försämring av politikernas moral i början av 70-talet. Uppenbarligen måste någon mera substantiell bakgrundsfaktor ha förändrats. Det jag kan peka på är undergången för Bretton Woods-systeemet vad gäller den internationella valutaordningen. Men forskningen har inte fört ut någon tydlig förklaring till vilka mekanismer som skulle verka i sammanhanget.

Krönikören Cervenka i SvD verkar dock i första hand vara ute efter att brännmärka förre Fed-chefen Alan Greenspans penningpolitik och hans efterföljares, Ben Bernankes, kvantitativa lättnader.   Även ECB-chefen Mario Draghi får sig en släng av sleven. Dennes garanti att sätta igång "den elektroniska sedelpressen" gav upphov till, påstår Cervenka, den "felaktiga slutsatsen att någon räddning inte längre var nödvändig. Alla hot tycktes ha upplösts i tomma intet. Hurra! Kriskänslan försvann."

Det finns förvisso olika ingångar till att kritisera penningpolitikens utformning i stabiliseringspolitiken och även avvägningen mellan penning- och finanspolitiken. Vice Riksbankschefen Lars EO Svensson hävdar att penningpolitiken i USA inte orsakade finanskrisen (bart sep-09). Att hänvisa till en enda tidig kritiker (William White) som skulle ha menat att finanskrisen skulle ha orsakats av Greenspans lågräntepolitik i början av 00-talet är då knappast seriöst. Och än mindre seriöst är det att påstå att "hypersnabb kredittillväxt varit den accepterade metoden att bygga välstånd". Verkligheten är mycket mera komplicerad än så.

 Tanken med låga räntor i stabiliseringspolitiken är inte, som Cervenka påstår, "att låna lite av  morgondagens efterfrågan i ekonomin och njuta av den redan idag. Det normala är att ersätta en del av konsumtions- och bostadsefterfrågan med lättnader som håller uppe efterfrågan - inte öka den på morgondagens bekostnad. Är centralbanken oförsiktig kan det dock öka instabiliteten. Det är en fråga om kompetens och inte principer. Ibland hotar systemförstörande finansiella kriser. Då finns det anledning att gå in med t ex kvantitativa lättnader för att bevara grundstrukturen i det finansiella systemet. Skulle detta tillåtas gå under till stora delar kommer den reala ekonomin att påverkas synnerligen destruktivt med konkurser och exploderande arbetslöshet som följd. Att motarbeta uppkomsten av en omfattande "credit crunch" har mest att göra med att rädda det grundläggande välståndet - inte att låna av framtidens välstånd.

Om politikerna tror att det mesta löser sig automatiskt när istället en självförstärkande negativ spiral initieras kommer naturligtvis fler perioder med extra stor låntagning att uppstå. Skulderna hinner då inte amorteras ner förrän en ny skuldsättningsperiod inträder. Staternas belåningsgrad ökar i så fall trendmässigt. Det är därför av största vikt att undvika större obalanser i förväg. Med stor lånebelastning redan inledningsvis blir det svårare att bekämpa begynnande kriser.

Alternativet är att pröva en helt passiv politik. Den leder till svåra sekundära effekter som inte har med den initiala krisen att göra. Rimligtvis kommer en sådan politik att inte ta tillvara produktionspotentialen som en mera försvarsinriktad politik skulle innebära. Så varför skulle vi pröva något sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om kredit, lån, skuldsättning, låntagning, kris, stabilisering, statsskuld, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, skuldkvot, ekonomi, penningpolitik, politik på intressant.se