fredag, februari 22, 2013

Industrins vinstandel ökade först efter 1993

Även äldre statistik för enbart industrin visar att det inte skett en onormal ökning av vinstandelen sedan 1980 som TV-programmet "Lönesänkarna" påstod. Men vänstern laddar upp med en ny attack i form av en bok som ska motivera klasskamp och extra stora löneökningar.

Jag hittade ett diagram i min gamla pärm från slutet av 90-talet från Ekonomifakta (där jag arbetade på 80-talet). Det beskriver driftsöverskottsandelen i industrin  i procent av förädlingsvärdet till producentpris och sträcker sig från 1963 till 1998.  Denna driftsöverskottsandel definieras som bruttoproduktionsvärdet minus rörliga kostnader inklusive skatt och subventioner - dvs en approximation av vinstandelen för industrin. Och omvänt en skattning av löneandelen.

Diagrammet visar en utveckling som normalt ligger vid 30 procent med små svackor vid konjunkturavmattningarna. Under de två krisperioderna 1976-81 och  1990-92 var dalarna djupare. År 1993 började en ökning som 1994 och -95 gav nivåer som tidigare endast överträffats 1950-51 (enligt den tabell som fanns på faktabladets baksida; källor NR o KI). 


Från 1950-talets normala nivå på 32-33 procent har vinstandelen under normala år etablerat sig vid 30 procentsnivån. Efter den stora lönsamhetskrisen vid decennieskiftet 1970/80 skedde en uppgång till normal nivå igen. Det är denna uppgång som nu upprör programmakarna bakom "Lönesänkarna" i TV2. Men det verkar inte finnas fog för att ens anklaga industrin för att ha ökat vinstandelen på lönernas bekostnad efter kostnadskrisen. Den serie som Lennart Schön presenterade i programmet förefaller inte stämma med nationalräkenskapernas.

Den ökning av vinstandelen som skedde efter 90-talskrisen var mer deciderad än normaliseringen efter kostnadskrisen. Vi ser samma utveckling för hela näringslivet (diagram) och fortsättningen här är en nedgång under slutet av 90-talet med en ny bottennotering 2001. Sannolikt har industrin haft ungefär samma utveckling som hela näringslivet. Därefter har det återigen endast skett en normalisering med en kort nedgång under finanskrisen 2008-09. Någon bestående och beaktansvärd nivåhöjning verkar inte ha inträffat för industrin. Men om Sverige i samma veva fick ett kraftigt överskott i bytesbalansen borde det vara naturligt att kapitalandelen i industrin ökade.

Nu blir det ny klasskamp?
Det vi säkert vet är slutligen att den kraftiga ökningen av vinstandelen efter 90-talskrisen kom samtidigt som reallönerna började öka med en snabbare trend efter 1995. Tillsammans med andra positiva faktorer som underlättade för näringslivet bidrog den bättre lönsamheten till att det gick bättre för hela Sverige. Det är en utveckling som nu hotas av vänstern som förutom TV-attacken också kommer ut med en bok i ämnet i slutet av mars.

Boken, som är en antologi, heter "Den sänkta löneandelen" och utges av Arenagruppen. Bidrag från Ingemar Lindberg (S och LO), Roland Spånt (TCO), Engelbert Stockhammer mfl. Utgivningen finansieras av Transportarbetarförbundet. Nu ska det tydligen bli klasskamp mot kapitalägarna och lönekrav som ska minska lönsamheten. Ett nytt 70-tal? Den här gången finns det dock en oberoende Riksbank som står på kapitalägarnas sida så att lockouter blir överflödiga. Men elände kan det bli ändå.

[Lars Calmfors tar avstånd: Dokument inifrån "vilseleder om lönerna", DN 26/2-13]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

14 Comments:

At 22 februari, 2013 11:20, Blogger sven said...

Vänstern drömmer sig tillbaka till 1975 då det var ett 2-årigt löneavtal på sammanlagt över 30%.
Det var den kostnadsökningen de borgeliga fick i famnen 1976.

 
At 22 februari, 2013 15:07, Blogger Danne Nordling said...

Vänstern behöver nu en samlande fråga. De mest aktivistiska vill gräva upp lönekampen mot kapitalisterna. Denna idé hade stor kraft på 70-talet.

När företagen hade det som svårast i slutet på 70-talet fortsatte man med sina kategoriska lönekrav. Arbetsgivarna försökte hålla emot och då satte LO igång strejker som utlöste storkonflikten 1980.

SAF:s ordförande Curt Nicolin försökte få företagen att hålla ut genom att hota med att avgå om man föll undan. Men det hjälpte bara några dagar. Därefter gjorde man upp med regeringen Fälldin om en vädjan att lägga sig.

Inom två år ledde det till två devalveringar med 10 resp 16 procent. Man kan urskilja storkonfliktens bristande effekt på lönedämpningen som en extra förlängning och nedgång av vinstandelen 1981 under vinstkrisen 1976-81.

Denna strejkaktivism innebar dock dödsstöten för vänsterkrafterna. Den nya socialdemokratiska regeringen insåg att man inte kunde ha en fackföreningsrörelse som strejkade sönder landet.
/DNg

 
At 22 februari, 2013 15:08, Anonymous Anonym said...

Hur hög är vinstandelen på den produktion som flyttats ut till Kina?
Skillnaden i lön mellan en Svensk arbetare och en Kinesisk är stor. Skillnaden i produktivitet är kanske inte så stor.
Kapitalet kan välja vem som producerar!

 
At 22 februari, 2013 15:42, Blogger sven said...

Jag kommer ihåg att 1974 var det nationalekonomer som föreslog att Sverige borde revalvera.
Tänk om Sverige hade gjort det och haft måttliga löneavtal 1975 så mycket bätttre det då troligen hade gått för Sverige.

 
At 22 februari, 2013 19:54, Blogger Erik Bengtsson said...

Danne, som redaktör för boken som du nämner i inlägget så kan jag säga att du överskattar både vår radikalism och hur mycket våra analyser överlappar med den som presenterades i TV-programmet på samma tema.

Du får väl bedöma själv om du tycker att följande stycke, min kommentar till 90- och 00-talen i kapitlet om Sverige i antologin, verkligen är en maning till "klasskamp".

Ur mitt kapitel:
"Även om löneandelen sjunkit under den nuvarande lönebildningsregimen, och knappast kommer att öka tillbaka till 60- 70- eller 80-talens nivåer, så har denna ändå på många sätt gett bra utfall. Inflationen har sedan mitten av 1990-talet varit låg och produktivitetstillväxten anständig (Fredriksson och Topel, 2010: 89-91). Reallöneökningarna har därför varit goda och även om lönespridningen har ökat så har reallönerna ökat också för låg- och medelinkomsttagare, till skillnad från i USA. Att fackföreningsrörelsen accepterar den nuvarande lönebildningsmodellen kan därmed ses som en typ av ”politiskt utbyte” (Kiander, Sauramo och Tanninen, 2011) där reallöneökningar kan kombineras med relativ makroekonomisk stabilitet och möjligtvis också med en generös välfärdspolitik."

 
At 22 februari, 2013 19:55, Blogger Erik Bengtsson said...

... och sen tycker jag att den här kommentaren är intressant:
"Den här gången finns det dock en oberoende Riksbank som står på kapitalägarnas sida så att lockouter blir överflödiga."
Det resonemanget får du gärna utveckla!

 
At 22 februari, 2013 20:28, Blogger Per-Olof said...

Jag tror att Danne menar att fackföreningsrörelsen mycket väl vet att höga löneökningar leder till massarbetslöshet. Men innan vi fick en oberoende centralbank, kunde fackföreningsrörelsen "rätta till problemet" genom att tvinga politikerna att devalvera och att tvinga politikerna att föra en keynesiansk höginflations-/stimulanspolitik.

Syftet med dessa åtgärder var att sänka löntagarnas reallöner och prisa tillbaka de arbetslösa till arbete. Men detta fungerar inte så länge vi har en oberoende centralbank. För höga löneökningar måste numera alltid betalas med en högre arbetslöshet.

 
At 23 februari, 2013 00:28, Blogger Danne Nordling said...

Erik Bengtsson, vad skulle vitsen vara att utge en bok om den minskade löneandelen om syftet inte var att ge teoretisk legitimitet för en mera radikal aktivism på avtalsmarlnaden? Min bedömning är att kampen om löneandelens storlek fyller ett tomrum till vänster på liknande sätt som under 60-talet. Men din skrivning verkar mer folkpartistisk så den kan bli en besvikelse för Arena-vännerna.

Det är dock inte nödvändigt att explicit mana till klasskamp om man samtidigt vill ha trovärdighet för den teoretiska analysen. Den slutsatsen kommer så småningom om man kan etablera föreställningen om den minskade löneandelen. Stora delar av 70-talets politiker (även borgerliga) trodde på att företagens vinster var för stora eller ideologiskt förkastliga. Ett resultat av detta blev min bok "Vinsten och vinstbegäret" från 1978.

Ansatsen liknar den marxistiska omtolkningen av "utsugningen". Enligt Marx skulle den göra proletärerna absolut sett fattigare. Nu säger man att de blir relativt fattigare. De skulle ha kunnat få ännu större löneökningar om inte "kapitalet" hade haft sådan makt.

Jag återkommer om centralbankens roll.
/DNg

 
At 23 februari, 2013 17:12, Blogger Danne Nordling said...

Centralbankens roll i kampen om löneandelen

Tidigare när vi hade fast växelkurs ledde lönekrav som översteg produktivitetsökningen till inflation om även priserna utomlands steg. Om löneökningarna även översteg utlandets löneökningar per producerad enhet i gemensam valuta blev det nedläggningar och ökad arbetslöshet. Därefter hotade devalvering.

Arbetsgivarna kunde säga nej. Då vidtog facket för dem billiga punktstrejker. Arbetsgivarna kunde då endast kontra med omfattande och för dem och samhället dyrbara lockouter. Dessa misslyckas på kort sikt som 1980 där uthålligheten saknades hos arbetsgivarna.

Det som på lång sikt ligger i löntagarnas intresse kan på kort sikt åsidosättas av mer ideologiska motiveringar som t ex berör en "för liten" löneandel. Hotet om lockout är idag inte en påtaglig realitet.

Lockouten har idag ersatts med interventionistisk räntehöjning från centralbankens sida. En räntehöjning medför att löntagarnas bostadslån blir dyrare tämligen omgående vilket väger tyngre än än en eventuell extra reallöneökning. Dessutom anses det att en räntehöjning medför åtstramning som ökar nedläggningarna och höjer arbetslösheten.

Den osäkra "bestraffning" som lockouten utgjorde förr har nu bytts ut mot en mycket säkrare bestraffning i form räntehöjning, som dessutom inte vidtas av löntagarnas motpart. Hotet har därför lättare att bli accepterat eftersom det inte upplevs som dikterat av egenintresse i den enkla dikotomi som utgör fackens världsbild.

Men likväl står centralbanken på kapitalägarnas sida även i den kortsiktiga andelskampen. En normal löneandel fastställs av Medlingsinstitutet, Konjunkturinstitutet och Riksbanken. Metoden innebär att det inte idag föreligger någon sänkt löneandel. Om facket skulle kräva löneökningar som beaktansvärt överstiger den förväntade produktivitetsökningen kommer Riksbanken att höja räntan.

Förr i tiden följde löneökningarna produktivitetsökningen om det inte förelåg ekonomiska störningar eller aktivistiska lönekrav. Det förekom endast några få och korta undantag där det fulla löneökningsutrymmet inte tillkom löntagarna. Därför talade man om löneandelens långsiktiga konstans. Strejker och lockouter borde ha betraktat som en anomali. Men istället kivades man med ansenliga samhällsekonomiska förluster som följd. Det var dock facket som var drivande i konflikterna - kanske för att motivera sin existens.

Nu är det Riksbanken som upprätthåller löneandelens konstans. Den har övertagit kapitalägarnas fackliga organisationers roll. Det lämnar på sikt ett tomrum på löntagarsidan. Facket kan inte strida mot Riksbanken med punktstrejker.

Därför finns det ett sug efter nya, eldande målsättningar för vänstern. Jag ser erbjudandet om kamp om löneandelen som ett ambitiöst försök.
/DNg

 
At 24 februari, 2013 09:12, Anonymous Mikael said...

Vad vi borde ha är ett genuint flexicurity-system med låg anställningstrygghet och hög (åtminstone inledningsvis) statlig a-kassa med låga kvalifikationsvillkor (kombinerat med bra omskolningsmöjligheter och dylikt). Då skulle facken knappast spela någon större roll i debatten.

 
At 25 februari, 2013 09:59, OpenID kgb35 said...

När lönesänkarna kommer på tal brukar jag propagera för att jag saknar diskussion om den största lönesänkaren - skatten.

Det offentliga tar oftast en betydligt större andel av lönen än företagets vinst: arbetsgivaravgift, (statlig skatt), löneskatt, 1/4-moms, punktskatter.

Vill man möta vänstern framgångsrikt bör man få upp arbetarens medvetenhet om vad skatterna används till och hur stora de är. Några saker att börja med:

-Bruttolön skall på lönebesked innehålla arbetsgivaravgift och varje post i den skall namnges och sedan dras.

-Det bör redovisas tydligt i kommunen och stat vad skatten används till, alldeles för mycket döljs i skola etc. Kommunrevision och riksrevision bör skickas till alla skattebetalare.

Sedan:
-Priser i affärer till privatpersoner skall anges utan moms. gemene man vet knappt om att momsen finns.

-Normen är för skatteverket och till och med i folks medvetande är allt allt är skattepliktigt Avdrag är stöld. Detta måste ändras: Lönen är arbetarens och skatten en avgift denne betalar till samhällets underhåll.

- Skillnaderna i löneskatt och företagskatt måste bort.

- Totala skattetrycket måste ner till konkurrentländernas (polen, baltikum) nivå innan det är försent.

Var är de borgerliga ideologer som för denna upplysningskamp?

 
At 25 februari, 2013 18:49, Blogger Florian Burmeister said...

Vad bra att vi är överens om att löneskatt och företagsskatt borde synkas! Socialister och liberaler i armkrok, iallafall i en fråga. Förresten så var visst "skatt är stöld" ursprungligen en socialistisk devis. Att Carema-bossar plockade ut 900 miljoner i fjol, våra före detta pengar, gör ju att devisen verkar hålla än.

 
At 25 februari, 2013 21:05, Blogger Florian Burmeister said...

http://arbetet.se/2013/02/22/den-som-har-mest-far-mest/

"There's class warfare, all right, but it's my class, the rich class, that's making war, and we're winning." Warren Buffett

 
At 28 februari, 2013 17:17, Anonymous Fafner said...

Om löneandelen sjunker och vinstandelen ligger still måste alltså andelen för insatsvaror ha ökat.Beror det på att de har ökat i pris relativt lönerna eller på att de ökat i "mängd". Mycket talar för det sistnämnda, att man köper in högre förädlade insatsvaror från tex Kina och gör sig av med motsvarande personal här. Problemet blir då lite annorlunda än som det formulerades i TV.

 

Skicka en kommentar

<< Home